fredag, december 31, 2010

Höjdare från kulturåret 2010

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101231

Karl Ove Knausgård bygger ett monument av sin livskamp. 2 700 sidor när allt är klart. Den första delen slår en med häpnad; detaljrikedomen, den filmistiska, den obarmhärtiga detaljrikedomen. Fadersförtrycket är centralt i livskampen; städandet efter faderns död är en kulmen.
       En av Englands främsta regissörer, Andrea Arnold, inte bara bär den engelska socialrealistiska traditionen vidare, utan tar med filmen Fish Tank traditionen ett steg till. Visar trasigheten och vuxenhoten hos en femtonårig tjej i klassisk klassbesudlad betong.
       Wikileaks är en manifestation som manifesterar det öppna internets politiska sprängkraft. Återigen ser vi exempel på nödvändigheten av att agera i världen som om internet existerar. Det är inte spelets regler som ändrats, utan spelplanen som byggs om.

lördag, december 18, 2010

Bokboten som författare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101218

Vad är en bok? Korkad fråga, kanske någon tycker. Dock högst relevant i dag, när marknaden för e-böcker och läsplattor expanderar. Det går inte längre att definiera en bok utifrån dess fysiska form; papperssidor, pärmar, text, författare. Är ett textsjok i en Kindle eller en iPad en bok? Är en pdf-fil en bok? Kan en text utan författare vara en bok?
      Om dessa frågor är knepiga att svara på, blir det än svårare när vi under de senaste åren har kunnat se något vi inte sett förut: automatgenererade e-böcker som säljs på såväl internationella bokhandlare (Amazon), som inhemska (Bokus, Adlibris). Med automatgenerering avses att en boks text inte författas av någon människa, utan samlas in från nätet av ett datorprogram.
      En bokbot, skulle man kunna säga. En robot som genererar böcker. Rasmus Fleischer gjorde en djupdykning i ämnet nyligen (10/12) på bloggen Copyriot.

Heinz Duthel är en ”person” som anges som författare till inte mindre än 399 böcker på Amazon och 89 böcker på Bokus. En del av dessa böcker är utgivna i fysisk form, men de flesta i elektroniskt format för läsplattan Kindle.
      Böckernas titlar skvallrar om en förkärlek för filosofi: Kirkegaard, Feuerbach, Nietzsche, Rousseau, Voltaire, Hegel, Kant etc, men även andra, vitt spridda ämnen förekommer: thailändsk massage, reseguider, buddhism, naturmedicin, you name it. De flesta böckerna är korta, runt 50 sidor.
      Före internet skulle Heinz Duthel vara en renässanskonstnär, ett universalgeni. Efter internet framstår Duthel som en skicklig algoritmkonstruktör som med datorprogram söker på internet efter texter som passar ett visst tema, paketerar texterna som e-böcker eller print-on-demand och lägger dem i boklådornas utbud.
      Heinz Duthel och hans verksamhet är inte unik. I Sydsvenskan (11/12) rapporteras i samma ämne att en viss Frederic P Miller som ger ut boken ”Der Papst und das Papsttum” för 1 017 kr. Bokens författare är dock en bokbot som samlat texter från Wikipedia, möjligen redigerade av någon människa.

Är dessa ”böcker” böcker? Vilka kriterier måste vi anlägga? Någon kanske menar ett lägsta kriterium är att det finns en författare som skrivit texten själv. Är i så fall lagboken en bok?
      Kommer nätbokhandlarna att översvämmas av böcker av dessa bokbotar? Vad kan bokhandlarna göra? Det framstår som osannolikt att genomföra en manuell granskning av varje inkommen bok för att sortera bort dem. Sannolikt kommer man att pröva automatiska granskningsprogram för att se om det går att filtrera dylika böcker, men erfarenheten säger att filtreringsprogram, oavsett ändamål, är synnerligen trubbiga.
      Och vill verkligen nätbokhandeln slippa dessa botböcker och wikipediaböcker – om de säljer? Böcker av detta slag letar sig ju till och med in i biblioteken, som inte har någon kommersiellt intresse, och som skulle kunna ålägga sig rigorösare kvalitetsgranskning.
      Så hur bör vi hantera detta bokbotfenomen? Inte en aning. Först måste vi bestämma vad som är problemet.

lördag, december 11, 2010

Två skäl att inte ljuga

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101211

Jag läser ett intressant avsnitt om svårigheten att avslöja när en person ljuger i boken Magkänslans anatomi av filosofen Kristoffer Ahlström (Bonniers, 2010). Forskning kring lögndetektering, såväl manuellt som maskinellt, visar svårigheter.
         Att avslöja lögner manuellt görs främst genom att fokusera ansiktsuttryck och orden som lögnaren uttalar, men föga framgångsrikt. Att avslöja lögner maskinellt görs främst genom att mäta små förändringar i lögnarens autonoma nervsystem, men inte heller det är framgångsrikt.
         I stället för att fokusera på att avslöja människors lögner, menar Ahlström att vi bör skapa former för att förhindra lögners uppkomst. Ett sätt att ”skapa incitament för att tala sanning är att institutionalisera transparens”, skriver Ahlström.
         Att institutionalisera transparens betyder helt enkelt att etablera system, rutiner, policyer eller lagar som gör att lögner snabbt kan avslöjas så lätt att det inte finns något skäl att ljuga.
         Två exempel på institutionaliserad transparens slår mig vid läsningen. Det första är Sveriges offentlighetsprincip. När alla (nåja, nästan) handlingar som staten i form av dess myndigheter och annan offentlig verksamhet upprättar eller får sig tillskickade är tillgängliga för varje medborgare, minskar incitamenten att ljuga. Avslöjandet ligger runt hörnet.
         Det andra exemplet som slår mig är Wikileaks.

tisdag, november 30, 2010

Om ett par märkligheter i TPB-domen

Det finns ingen särskild anledning att bedriva lekmannamässig juridisk kritik mot Svea hovrätts dom (mål nr B 4041-09) mot tre av personerna bakom The Pirate Bay. Däremot kan man med ett IT-kritiskt perspektiv uppfatta några passager som visar att juridik och politik alltid är sammantvinnade.

”Om en söktjänst till sin karaktär är sådan att den i första hand är ett värdefullt verktyg i laglig verksamhet och allmänt samhällsnyttig, om denna legitima användning dominerar, men spridning eller överföring av olagligt material trots försiktighetsåtgärder inte kan uteslutas, kan driften av en sådan tjänst i objektivt hänseende komma att bedömas som tillåten med stöd av nyss nämnda teorier.” (Sidan 24.)

Hovrätten för i och kring citatet ovan ett jämförande resonemang mellan Pirate Bay och andra söktjänster på nätet, som exempelvis Google, sannolikt för att förekomma den kritiska invändningen att upphovsrättsskyddat material är lika lätt att finna via Google som via Pirate Bay. Hovrätten menar att Google är att betrakta som ett värdefullt verktyg och allmänt samhällsnyttig. Men frågan är om inte detta i första hand är en epistemologisk bedömning, i andra hand en politisk bedömning och först i senare led en juridisk bedömning. Vi känner inte konsekvenserna av den så kallade googlifieringen av vår tillvaro. Det är orimligt att hävda att vi i dag vet att Google är ett samhällsnyttigt verktyg, därav kunskapsproblemet. Vad som är samhällsnyttiga verktyg beror helt på vilket samhälle vi vill skapa, därav det politiska problemet. Det kan likväl visa sig i framtida analyser att Pirate Bay har haft ett större bidrag till samhällsnyttan än Google.

”Att upphovsrättsintrång genom illegal fildelning är ett samhällsproblem som på senare år spritt sig likt en löpeld framstår enligt hovrätten i det närmaste som ett allmänt känt faktum.” (Sidan 46.)

Var och en delar uppfattningen att illegal fildelning är en spridd företeelse, eftersom det går att mäta. Detta är ett faktum. Att det också är ett samhällsproblem är inte ett faktum, utan en bedömning som kan ses på två sätt. Det ena är rent juridiskt: det rimligt att betrakta en företeelse som innebär att många medborgare bryter mot en viss lag som ett samhällsproblem, på samma sätt som att det är ett samhällsproblem att många medborgare dagligen överträder hastighetsbegränsningar på vägarna. Det andra sättet att se är politiskt: det är inte självklart ett samhällsproblem att det sker en stor spridning av kulturuttryck som bidrar till att medborgare berikas i kulturellt avseende. Det beror, återigen, på vilket samhälle vi vill skapa och vilken betydelse internet ska ha i samhället.

Livsfarlig symmetri

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101130

Torbjörn Tännsjö fick en hel del negativa reaktioner för sin senaste bok Privatliv, främst för den samhällsvision han presenterade. Själv skrev jag relativt positivt om boken här på sidan (101016), med utgångspunkten att man inte behöver dela en författares uppfattning eller slutsatser för att uppskatta dennes verk.
       En princip i Tännsjös resonemang är att övervakningen i ett samhälle bör vara symmetrisk, det vill säga all övervakning ska vara öppen. Den som blir övervakad ska ges lika mycket insyn hos övervakaren. Myndigheter ska inte veta mer om medborgaren än medborgaren om myndigheten.
       Det är en svår princip. Övervakaren har allt att förlora på övervakningssymmetri, medan den övervakade har allt att vinna.
       Ett sätt att tolka Wikileaks återkommande avslöjanden är att Wikileaks håller på att bygga upp en övervakningssymmetri. Den information USA har om världen, bör världen också känna till. USA har allt att förlora.
       Det gäller inte bara USA: Utrikesminister Carl Bildt är bekymrad i Expressen (101129): ”… en massiv läcka av detta slag gör det svårare för stater att ha förtroliga kontakter med varandra”.
       Men visst var detta ett huvudargument hos FRA-motståndarna; att det blir svårare för medborgare att har förtroliga kontakter med varandra om FRA övervakar kommunikationen? På så sätt kan Wikileaks ses som medborgarnas FRA; ett sätt att utjämna obalansen i övervakningen.
       De officiella reaktionerna på Wikileaks publicering talar dock klartext: Övervakningssymmetri är livsfarligt. För övervakaren.

onsdag, november 24, 2010

Om Facebooks seger över människans avsikter

Ofta är det i akademins marginaler de originella tankarna tänks. Mediefilosofen Vilém Flusser är ett typexempel. Som tjeckisk jude tvangs han fly Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och förde ett kringflackande liv ända till sin död.
       Flusser intresserade sig mycket för bilden och relationen mellan den apparatur som kan bistå människan med bildskapande och dess användare. För att förstå bildsamhället behöver vi läsa Flusser, och då särskilt det enda av hans verk som har översatts till svenska: En filosofi för fotografin från 1983.
       I denna text försöker jag förstå Facebook som en apparatur, i Flussers anda. Metoden är analogin. Relativt nära Flussers text, överför jag Flussers idéer om fotoapparaturen och dess fotograf till Facebook och dess användare.

---------------------------------

Facebook är ett komplicerat objekt. Om vi grovt sett delar in kulturella artefakter i två delar – de som konsumeras och de som används för produktion (verktyg) – blir det svårt att se Facebook som vare sig något som konsumeras eller som ett verktyg.
       Verktyg är förlängningar eller simuleringar av mänskliga organ. När verktygen började utformas med hjälp av vetenskapliga teorier blev de effektivare och större och fick benämningen maskiner. Den industriella revolutionen, med betoning på ”revolution”, definierar Flusser på följande sätt: ”Före den industriella revolutionen omgavs människan av verktyg. Efter den industriella revolutionen är det maskinerna som omges av människor.”
       Facebook är varken ett verktyg eller en maskin. Facebook är inte en del av vare sig det förindustriella samhället eller det industriella, utan det post-industriella samhället. I industrisamhället är arbete essentiellt; såväl verktyg som maskiner arbetar och förändrar världen genom de bearbetningar de utför. ”[Facebook] avser inte att förändra världen, utan att förändra världens innebörd. Dess avsikt är symbolisk”, menar Flusser.
       Facebooks maktspel kan identifieras. Användaren har makt över dennes information på Facebook, medan Facebook har makt över användarens beteende – dennes gester. Denna förskjutning av makt är informationssamhällets egentliga kännetecken.
       I Facebooks resultat, användarens Facebooksida, framträder det karakteristiska för varje postindustriell apparatur – nämligen att apparaturens kategorier påförs kulturella förhållanden för att därefter filtrera dessa kulturella förhållanden. Vad en Facebooksida visar är hur Facebooks kategorier täcker kulturella förhållanden likt ett nät och tillåter oss se det som passerar genom maskorna.
      ”Konsekvensen är [Facebooks] enhetliga masskultur” och allt förstås ”genom samma kategorier, samma maskor”, menar Flusser och tänker på Kant.
       Användarens val av information att lägga upp på Facebook kan tyckas fritt, men är bestämt av Facebooks program. Användarens frihet blir därmed en chimär; en programmerad frihet. Även om Facebook används enligt en användares avsikt, är denna avsikt programmerad av Facebook. Detta är den digitala gesten.
       På samma sätt kan användaren endast lägga upp den information ”som är lämplig att [lägga upp], dvs det som är inskrivet i [Facebooks] program”, menar Flusser. Möjligen tror användaren att det är hans egna estetiska, epistemologiska eller politiska kriterier som han/hon tillämpar vid val av information. Men det är ett falskt medvetande. Dessa kriterier är programmerade i Facebook.
       Varje Facebooksida representerar dels samarbetet mellan användaren och Facebook, dels konflikten mellan dessas avsikter. IT-kritiken – dechiffreringen av datorapplikationer – har som uppgift att visa såväl samarbetet som konflikten.
       IT-kritikens två frågor bör enligt Flusser vara: ”Hur framgångsrik har [användaren] varit i att underställa [Facebook] sina egna avsikter och med vilka metoder? Hur framgångsrik har [Facebook] varit att avleda [användaren] från hans avsikter och med vilka metoder?”
       De goda, de bästa Facebooksidorna är de, där användaren har lyckats få Facebookprogrammet att arbeta utifrån sina syften – det vill säga att Facebook har underkastats mänskliga avsikter.
       Om IT-kritiken inte lyckas visa relationen mellan användarens och Facebooks avsikter, så är inte Facebooksidorna dechiffrerade. Då vidmakthålls föreställningen om att Facebooksidor avbildar situationer i världen. Och då, menar Flusser, programmerar Facebooksidorna ett samhälle i Facebooks tjänst.
       Tyvärr intar IT-kritikern ofta Facebooks position, det vill säga kritikern blir en funktionär av Facebook. ”Kritikern samarbetar med [Facebook] i dess kamp mot [användarnas] subversiva avsikter”, menar Flusser. På så sätt görs Facebook osynligt för användaren, vilket är precis vad Facebook vill.
       Det är en karakteristik för intellektuella och kritiker i allmänhet i det postindustriella samhället, vilket enligt Flusser bidrar till ”[Facebooks] seger över människans avsikter”.

måndag, november 22, 2010

Det öppna internet och dess fiender

Denna bloggpost är tänkt som en exempelsamling på de fiender till ett öppet internet som kan identifieras. Var och en är välkommen att föreslå fler exempel till Internets fiender i kommentarsfältet, som jag sedan införlivar i bloggposten.

Utgångspunkten är ett öppet Internet och att ett öppet Internet utstår såväl aktuella som potentiell hot. Termen ”ett öppet Internet” behöver inte definieras i detalj inledningsvis. Det räcker med att säga ett öppet Internet är ett decentraliserat nätverk av horisontella noder, där nätneutralitet är avgörande och att principen om mere conduit – det vill säga att internetoperatörer är neutrala förmedlare av innehåll – är stark. Den som vill föreslå ytterligare innehåll till definitionen är välkommen.

Exempel 1: Länkförbud till publika webbsidor
I domen B 1230-09 fälldes en person för brott mot upphovsrättslagen när personen på sin webbsida länkade till sportsändningar som streamades från Canal Plus webbplats. Sportsändningarna skyddades inte av några tekniska spärrar, som exempelvis lösenordsskydd, utan får anses vara publika. Om någon av en slump skulle hitta dessa sportsändningar kan dessa beses utan att något dataintrång har förelegat. Sportsändningen ansågs i domen nå verkshöjd och den tilltalade ansågs ha spridit upphovsrättsskyddade verk utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren.

Hotet mot ett öppet internet ligger i de konsekvenser som följer av en dom som denna och dess eventuellt prejudicerande effekt. Webben är en väsentlig del av Internets infrastruktur. Webbens särskilda infrastruktur utgörs av de länkar som görs på olika webbsidor. Om det, enligt ovanstående dom, är förbjudet att länka till upphovsrättsskyddade verk är det i princip omöjligt att länka till någon webbsida överhuvudtaget – om inte tillstånd från webbsidans ägare har inhämtats. Kravet på originalitet är så pass lågt att närmast varje webbsida uppnår verkshöjd.

En generell tillämpning av ovanstående dom skulle innebära att webben, så som den ser ut i dag, i princip förbjuds.

Exempel 2: Lagring av trafikuppgifter
Sveriges tillämpning av EU:s datalagringsdirektiv formuleras i lagrådsremissen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (2006/24/EG) och i en sammanfattande departementspromemoria. Den förelägger internetoperatörer att lagra trafikdata i sex månader – lokaliseringsuppgifter, identifikation av abonnenter/användare och vilken typ av teknik som använts vid kommunikationen. Denna trafikdata ska av brottsbekämpande myndigheter kunna begäras för kommunikation mellan individer där någon misstänks för något brott, hur liten påföljd brottet än har

En av principerna för ett öppet Internet är anonymitet. Precis som i den fysiska världen är anonymitet normen och identifikationen undantaget. Att myndigheter vid minsta brottsmisstanke ska kunna övervaka medborgarna på nätet och använda trafikdata för ospecificerade ändamål är att ge upp anonymitetsprincipen. Identifikation blir norm och anonymitet undantag.

Att upprätthålla ett öppet Internet leder till att användare i allt högre utsträckning använder sig av kryptering och/eller tunnlar som komplicerar identifikationen i trafikdatan. Detta gäller dock enbart datorer som kommunicerar på Internet via kabel. För den alltmer utbredda användningen av mobiltelefoner för Internettrafik är lösningar till anonymitetens problem mer komplicerade.

Exempel 3: Nätneutralitet
Under 2010 diskuterades olika farhågor om att internetleverantörer reserverade eller misstänktes reservera bandbredd för olika tjänster, så att användare skulle garanteras tillgång till vissa tjänster, men inte andra. Det som främst diskuterades var misstanken om att Telia skulle reservera bandbredd för Spotify, vilket Telia sedermera förnekade. Bland annat gav dessa farhågor incitament till Juliagruppen att inleda en förstudie om behovet av en öppenhetsmärkning av internet. En sådan märkning skulle upplysa konsumenter om vilka internetleverantörer som levererar ett öppet internet och vilka som inte gör det. Förstudien visar två tendenser: att någon diskussion om nätneutralitet inte är särskilt levande i Sverige i dag och att internetleverantörer inte ser öppenhetsmärkning som en särskilt prioriterad fråga.

Exempel 4: Ökat innehållsansvar för internetleverantörer
I dag är ansvarsfriheten för internetleverantörer synnerligen stor. Mere conduit råder, det vill säga budbärarimmunitet. Vilket innhåll som skickas över internet har internetleverantörerna inget ansvar för. Emellertid har staten har vid ett flertal tillfällen initierat diskussion om hur internetleverantörer kan ges eller tvingas till större ansvarstagande för vilket informationsinnhåll som passerar leverantörernas nät (Axhamn, 2010, s 9). Dessa diskussioner och förslag har dock inte lett till någon förändring av mere conduit.

I rapporten Mellanhandsansvar på internet föreslår doktoranden i immaterialrätt, John Axhamn, att internetleverantörerna ska tillmätas ett större ansvar för att filtrera och blockera det han kallar ”oönskat innehåll” på internet som passerar respektive leverantörs servrar. Det bör införas, menar han, en ”särskild bestämmelse som medger att en domstol, efter en bedömning i varje enskilt fall, ges rätt att ålägga en internetlevernatör att förhindra eller upphöra med en överträdelse, t ex genom att filtrera (bort) viss OM [oönskat material] eller blockera tillgång till en viss webbplats eller visst IP-nummer som tillhandahåller om, oavsett om leverantören själv har något straffrättsligt eller skadeståndsrättsligt ansvar för överträdelsen.

Exakt vad Axhamn menar med ”oönskat innehåll” skriver han inte, utan det tycker han bör utredas. Dock ger han några exempel: ”förtal, information som utgör hets mot folkgrupp eller barnpornografi, men även information som uppmuntrar till människohandel, terrrorism, utgör försäljning av falska läkemedel eller olaglig spelverksamhet, eller som utgör otillbörlig marknadsföring eller upphovsrättsintrång” (Axhamn, 2010, s 4). Det är att göra det lätt för sig, enär exemplen inte enbart utgör oönskat innehåll, utan även olagligt. Rent semantiskt måste mängden olagligt innehåll endast utgöra en delmängd av mängden oönskat innehåll – annars vore termerna synonymer.

Därför utgör detta ett hot mot ett öppet internet; vad som räknas som oönskat innehåll blir arbiträrt och flytande. Det är att jämföra med ett ökat ansvar för Posten att upptäcka och förhindra försändelser med oönskat material; det låter sig inte göras med mindre än att Posten bryter mot brevhemligheten. För att internet ska fortsättningsvis vara öppet, är det rimligt att tillämpa lagen om brevhemlighet även på internets datapaket.

Exempel 5: Slutna tjänster
Tjänster på internet som sluter information inom sig växer i antal och storlekar. Nätverkstjänster, så kallade sociala media, som exempelvis Facebook, stänger in all information som användarna publicerar där och gör informationen icke förmedlingsbar eller länkbar utanför Facebook. Ett annat exempel på slutna världar på internet är Apples musiktjänst iTunes, som finns på internet, utan att finnas på det öppna internet. Det går inte att skicka länkar till innehåll på iTunes eller på annat sätt göra information förmedlingsbar. ”You are trapped in a single store, rather than being on the open marketplace" för att tala med Tim Berners-Lee.

EU:s datalagringsdirektiv problem för källskyddet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101122

Källskydd eller meddelarskydd är en viktig princip i en demokrati; att kunna lämna uppgifter till journalister och media utan att identiteten hos uppgiftslämnaren avslöjas. Införandet av EU:s datalagringsdirektiv i Sverige, där nätoperatörer tvingas lagra trafikdata om sina kunders kommunikation, så att brottsbekämpande myndigheter kan begära dessa trafikdata, utgör ett problem för källskyddet.
      Hotet mot medborgarnas integritet är potentiellt stort, medan hotet mot källskyddet är reellt stort.
      För att redaktioner ska kunna garantera uppgiftslämnare källskydd räcker det inte längre att journalister är noga med konfidentialitet och säker dokumenthantering på redaktionerna. Efter datalagringsdirektivets införande måste redaktioner även upprätta säkra data- och teleförbindelser, där den lagrade trafikdatan mellan en journalist och en uppgiftslämnare inte röjer den senares identitet.
      SVT:s Uppdrag granskning lever mycket på tips från allmänheten. På deras webbplats instrueras sedan tidigare uppgiftslämnare hur de ska kryptera e-posten i kommunikationen med redaktionen.
      Alla redaktioner måste i framtiden kunna uppvisa ett enkelt och för uppgiftslämnaren lätthanterligt tekniskt anonymitetsskydd. Tekniker finns: kryptering är nämnt, men bör kunna göras enkelt och automatisk. Vpn-tunnlar som avidentifierar ip-adresser är ett annat anonymitetsskydd. Med mera.
      För det är redaktionernas ansvar att skydda sina källor och ge dem anonymitet – inte källan själv.

tisdag, november 16, 2010

Att gå till näts är politik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101116

Christopher Kullenberg
Det nätpolitiska manifestet
Ink bokförlag

Ofta ser vi hur politiska och rättsliga beslut tar sin utgångspunkt i att internet är ett problem, något som måste kringskäras, i stället för det omvända: att utgå från internets existens, med alla dess kvaliteter.
      Att göra det sistnämnda kräver emellertid en medvetenhet om nätpolitik.
      Vad nätpolitik kan vara uttrycks i ett nytt manifest från det lilla förlaget Ink, som specialiserat sig på manifestlitteratur. Det är doktoranden i vetenskapsteori, tillika en av nätets aktivister för ett fritt internet, Christopher Kullenberg som med sin bok Det nätpolitiska manifestet manifesterar nätpolitiken.
      Nätpolitik är naturligtvis en politik om internet, men har betydligt större räckvidd. Att gå till näts, det vill säga att vara aktiv på internet, kan enligt Kullenberg alltid ses som en politisk handling.

Kullenberg rör sig främst med två analytiska begrepp för att förklara nätvaron som politiska handlingar. Det ena är smitta; nätet har en särskild smittontologi. Internetanvändaren drabbas av, och sprider vidare, delar av den enorma informationen på nätet, oavsett man är primärkälla eller en förmedlande nod.
      Hur kraftfull och inflytelserik viss information på internet blir, beror inte på hur högt man skriker, utan på hur smittsamt ens ärende blir, det vill säga i vilken utsträckning informationen kopieras på olika sajter och forum.
      En del av nätpolitisk aktivitet är att skapa smittor.
      Det andra begreppet är panspektrism. Etymologin går tillbaka till Jeremy Benthams panoptikon, som beskrev en modell för social kontroll, där alla övervakas av en osynlig övervakare. Med panspektrism avses icke-optisk övervakning på internet: databaser, loggfiler, datatrafik med mera.
      Denna övervakningsform finns inbäddad i våra vardagsgöromål på internet; sökmotorer som Google lagrar all trafikdata, communities som Facebook lagrar alla statusuppdateringar och kommentarer, kortbetalningstjänster lagrar betalhändelser. Detta är en form av panspektrism.
      En del av nätpolitiken är att motverka panspektrism: Det görs genom kryptering, darknets och andra tekniker för att dölja datoradresser. Nätpolitik som motståndshandlingar.

Kullenberg formulerar nätpolitikens kärna på ett ytterst koncist sätt: ”Nätpolitiken är varken parlamentarisk eller utomparlamentarisk. Den är snarare driven av en vilja att plocka upp delarna av ett givet politiskt system och bygga om det.”
      En annan hörnsten i den nätpolitik som Kullenberg tecknar är bevarandet av ett fritt internet. Jo, internet är hotat. Av såväl regleringsivriga stater som stora mediaaktörer. Det som hotas är nätets decentraliserade, icke-hierarkiska struktur som nivellerar nätets användare.
      Det nätpolitiska manifestet är bland det bästa jag läst i ämnet. Manifestets enda nackdel är att det är kort och koncist skrivet, vilket medför att ju mer förkunskaper man har om nätet och politiken kring det, desto mer får man ut av läsningen.
      Bör dock läsas av alla som är intresserade av att reglera internet.

måndag, november 15, 2010

Om integritet och lagring av trafikdata

1
Lagrådsremissen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (2006/24/EG), det vill säga det svenska lagförslaget av EU:s datalagringsdirektiv, omfattar i huvudsak tre integritetskränkande moment. Det är en missuppfattning att själva datalagringen av elektronisk trafikdata är integritetskränkande. Det som är integritetskränkande är inte aktuella trafikdata om medborgares telefoni och meddelanden, utan den potential i användningen av trafikdata som finns. En sådan potential finns i tre avseenden i denna lagrådsremiss.

2
Den första potentialen utgörs av vilken grad av friktion lagstiftaren formulerar rätten att använda av trafikdata i framtiden. Ju högre friktion, det vill säga hög detaljeringsgrad i lagtexten, desto mer begränsad är möjligheten att förändra användningen av trafikdata. Denna potential återfinns i följande nyckeltext: ”Utredningen har föreslagit att själva lagringsskyldigheten ska anges i lag medan den närmare utformningen i huvudsak kan regleras genom förordning. Många remissinstanser har invänt mot detta och anfört att den närmare regleringen av lagringsskyldighetens omfattning bör ske genom lag. […]Däremot anser regeringen inte att lagringsskyldigheten in i minsta tekniska detalj behöver regleras i lag. Den mer tekniska specifikationen av lagringskravet kan ske i förordning.” (Sid 28.) Här ser regeringen till att behålla makten över lagens detaljerade tillämpning, så att lagringsskyldigheten kan förändras utifrån tekniska eller andra förändringar, utan att denna förändring passerar lagstiftaren, det vill säga riksdagen. Det öppnar för en potential av ytterligare data som lagras i fler sammanhang om regeringen ser sådant behov.

3
Den andra potentialen utgörs av ändamålsglidning. Lagrådsremissen är noga med att fastslå att någon ändamålsglidning inte får förekomma hos internetleverantören, genom följande formulering: ”För att fullgöra förpliktelsen att se till att uppgifter som lagras enligt den nya lagringsskyldigheten inte ska kunna användas för andra ändamål, måste den som lagrar uppgifter redan från början se till att lagringen sker på ett sätt som gör att det står klart för vilket eller vilka syften uppgifterna lagras […] Om en uppgift endast finns lagrad för brottsbekämpande syften får uppgiften inte användas för några andra syften, inte ens för att leverantören själv ska kunna förhindra och avslöja obehörig användning.” (Sid 48.) Däremot lämnas utrymme för ändamålsglidning hos regering och brottsbekämpande myndigheter. I en promemoria från Justitiedepartementet står följande: ”Inhämtning föreslås bli möjlig för alla brott, dvs. kravet på att fängelse ska vara föreskrivet för brottet och att det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter utgår” (Sid 3.) Detta innebär att det tidigare syftet med datalagringen endast skulle kunna tillämpas på brott som ger påföljden fängelse i två år eller mer, redan har glidit till att kunna tillämpas på precis alla brott, oavsett påföljd.

4
Den tredje potentialen medges av de förra två: Möjligheten att skapa så kallade sociogram över väldigt många människor. Ett sociogram är i all enkelhet ett diagram över det sociala nätverk människor ingår i. För att kunna skapa sociogram, krävs tillgång till de kontakter som människor tar med varandra, antingen genom att människor själva uppger sina kontakter, eller genom att människors kontakttagande övervakas och registreras. Med den föreslagna trafikdatalagen, där regeringen både kan utvidga vilka trafikdata som ska lagras och har utökat vilka personer som potentiellt kan övervakas, kan sociogram skapas för varje medborgare som misstänks för minsta brott.

5
Sammantaget kan sägas att integritetshotet är trefalt: a) möjligheten att använda trafikdata på andra sätt i framtiden är stor, b) möjligheten för myndigheter att använda trafikdata för ytterligare ändamål har redan tillämpats och kan tillämpas ytterligare samt c) möjligheten att skapa sociogram för många människor är stor. Hur stort detta integritetshot är har inte diskuterats tillräckligt.

tisdag, november 09, 2010

Skit i affärsmodellerna

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101109

Alla kommersiella branscher och företag som har levt på att information är en bristvara som därmed kan försäljas, har under det senaste decenniet sett sina verksamheter hotas av internets kopieringskultur. Inte enbart skivbolag och filmbolag, utan även dagstidningar.
      Stora, amerikanska tidningar som New York Times och The New Yorker, liksom Rupert Murdochs tidningsimperium med The Times och Sunday Times får allt svårare att upprätthålla upplagor och generera intäkter. Och i Sverige lyser upplagesiffrorna rött för många tidningar, inte minst Norrlandstidningarna.
      Ett sätt att hantera problemet har framförts från flera håll: Byt affärsmodell. Sluta betrakta information i form av tidningar, musik och film som produkter och börja betrakta dessa som tjänster. Låt informationen kopieras fritt och skapa tjänster kring informationen som kan tas betalt för.
      Det finns emellertid alltför få tecken på att ett sådant byte av affärsmodell skulle lyckas. Låt oss därför undersöka lösningar bortom affärsmodellerna. I den utmärkta antologin Efter The Pirate Bay av Jonas Andersson och Pelle Snickars (red) föreslår sociologen Karl Palmås en helt annan lösning på problemet.
      Om vi medborgare tycker att dagstidningsjournalistik är alltför viktig för att tillåtas försvinna, borde vi organisera tidningar och nyhetsmedia annorlunda än i dag. Lyft ut verksamheterna ur marknaden och skapa stiftelser. Med en tillräcklig grundplåt kan en tidnings verksamhet bedrivas med stiftelsens avkastning.
      Därmed skulle inte journalistiken vara beroende av upplagan eller av annonsintäkterna. Journalistiken skulle dessutom stå fri från kortsiktigt vinstintresserade ägare, vilket enbart skulle gynna journalistikens förtroendekapital. Och det skulle vara oproblematiskt att det journalistiska innehållet kopieras fritt på nätet.
      Kan vi tänka på musikproduktion och –distribution på samma sätt? Film? Tidskrifter?
      Visst kan vi det – om vi skiter i affärsmodeller och fokuserar på allmänintresset.

lördag, oktober 23, 2010

Gåvan gör slaven

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101023

Det tycks mig som att majoriteten av de kommentarer till ordväxlingen mellan Balticgruppens Krister Olsson och Vänsterpartiets Tamara Spiric har betonat hur mycket positivt Olsson har bidragit till Umeå.
      Och därmed, explicit eller implicit uttryckt hos kommentatorerna, ska inte någon partiföreträdare tillåtas ha några som helst kritiska synpunkter på Olssons uttalande om hur motarbetad han känner sig av Vänsterpartiet och att han hotar med att flytta investeringar till andra orter.
      Hur kan man ha mage att kritisera någon som satsar stora belopp på unga arbetslösa, på konstnärligt campus, på Björklöven och som donerar stora belopp till Umeå universitet? Kritisera mecenaten? Är inte det som att bita den hand som föder en?
      Så låter kommentarerna. För egen del går tankarna till ett inuitiskt talesätt formulerat i boken Cows, pigs, wars & witches: the riddles of culture från 1975 av antropologen Marvin Harris:
     ”The gift makes the slave as the whip makes the dog.”
      Varje hundägare vet att fostran med piska skapar strykrädda hundar. Gåvor har samma inverkan på människor. Det finns inga gratisluncher. Altruism existerar inte.
      Reciprocitetsprincipen är förhärskande; den som gör något positivt för någon, förväntar sig att den andre besvarar den positiva handlingen. Annars flyttar man sin verksamhet dit människorna förstått reciprocitetsprincipen.

lördag, oktober 16, 2010

Mot ett vidöppet samhälle

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101016

Torbjörn Tännsjö
Privatliv
Fri tanke

Debatten kring övervakning och integritet har gått hög de senaste åren. Förra årets process kring FRA-lagstiftningen är det främsta exemplet, där integritetsfrågorna var så svåra att partipiskan ven extra hårt på motsträviga riksdagsledamöter. Vi har till och med ett politiskt parti som kandiderar till riksdagen, Piratpartiet, med integritetsskydd och övervakning som främsta frågor på agendan.
      Ena sidan hävdar att en ökad övervakning och kontroll av medborgares aktiviteter kan effektivisera brottsbekämpning, vilket anses motivera en integritetsinskränkning. Andra sidan menar att oskyldiga och icke brottsmisstänkta medborgares rätt till privatliv är viktigare än att upprätthålla effektiv brottsbekämpning.
      Där kör debatten ofta fast. Ett skäl är att vi sällan tvingar oss att redogöra för de moralfilosofiska utgångspunkter vi har för den ena eller andra sidan. Därför är professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjös nya bok Privatliv (Fri tanke) välkommen.

Här presenteras fyra moralfilosofiska traditioner. Tre av dem möter vi ofta i moralfilosofisk litteratur – rättighetsetik, pliktetik och utilitarism – medan den fjärde överraskade mig: hederskultur. Hederskultur är normalt ingen etablerad moralfilosofisk tradition, men är framträdande som utgångspunkt vid lagstiftning som ska skydda privatlivet.
      Till hjälp att upprätthålla vår heder och ära har vi exempelvis förtalslagstiftning och lag mot ärekränkning. Dessa bottnar i en hederskultur. Liksom personuppgiftslagen, som reglerar hur information om den enskilde får bearbetas och spridas. Det handlar om rätten kontrollera av den offentliga bilden av det egna jaget. Att filma mig i en prekär situation och lägga ut på Youtube inkräktar på min heder och kan därför lagföras.
      Förutom att presentera dessa fyra traditioner, tillämpar han dem på tre områden som har bäring på debatten kring inskränkning av privatlivet: datorbaserad övervakning, lagring av genetiskt material i biobanker och kriminalvård.

Det är intressant att följa Tännsjös resonemang och särskilt hans slutsatser. Ta datorbaserad övervakning à la FRA: ingen av dessa fyra moralfilosofiska traditioner har något särskilt starkt argument mot sådan övervakning, så länge inte personuppgifterna offentliggörs.
      Då undrar man vilken moralfilosofisk utgångspunkt FRA-motståndarna egentligen har. Ingen alls? Bara löst tyckande? Simpla känsloyttringar utan rationell grund?
      När det gäller genetiskt material i biobanker dras lite olika slutsatser från de fyra traditionerna. För rättighetsetiken är det självklart att materialet ägs av ett rättssubjekt som har oinskränkt rätt att bestämma dess användning, vilket exempelvis skulle omöjliggöra ett nationellt DNA-register. Men de övriga traditionerna invänder inte, annat än i vissa specialfall.
      Under läsningen av Tännsjös analyser och slutsatser är det omöjligt att inte reflektera över sina egna ställningstaganden i dessa komplicerade frågor – samt vilka moralfilosofiska utgångspunkter man har, eller verkar ha. Det är krävande. Tännsjö uppmanar också läsaren att skriva det sista kapitlet själv; frågorna är för viktiga för att inte ha en välgrundad uppfattning.

Tännsjös egen filosofiska resa är intressant i sig. För två år sedan deltog han i en debatt kring integritetsfrågor och ställde sig kategoriskt emot övervakning och försvarade en stark rätt till ett privatliv. Nu har han diametralt bytt ståndpunkt.
      Nu argumenterar han för ett öppet, ”genomsiktligt” samhälle, där vi är betydligt mer övervakade än i dag – men symmetriskt övervakade. Det innebär att någon hemlig övervakning inte existerar, utan insynen i såväl myndigheters som företags innersta verksamheter är lika stor som det omvända.
      Ett sådant samhälle är, menar Tännsjö som huvudargument, tryggare. ”Har vi inget att dölja, har vi inte heller något att frukta”, skriver han.
      Här glider han dock över från att vara moralfilosof till att bli politisk. Det öppna samhälle som Tännsjö tecknar är i allt väsentligt en socialistisk vision, som är omöjlig att genomföra i en marknadskapitalistisk världsordning.
      Som vanligt när det gäller Tännsjö är det väsentliga inte om han övertygar läsaren, utan att läsningen framtvingar egna ställningstaganden.
      Och att vi ges förutsättningar att bättre analysera argumenten i debatten om gränserna för vårt privatliv.

tisdag, oktober 05, 2010

Är vi dömda till arbete?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101005

Roland Paulsen
Arbetssamhället
Gleerups

En gång i tiden var arbete något avskyvärt, något av ondo; den mest hotande distraktionen av det verkliga livet. Under Antiken formulerade Aristoteles idén om det goda livet som uteslöt arbetet, eftersom det goda livet är att utveckla kroppen och själen. Antikens lösning på arbetets problem var slaveri.
            Industrialismens och vår tids lösning på arbetets problem skulle kunna vara teknikutveckling – om vi såg arbete som ett problem, vill säga. Vi skulle kunna utnyttja den potential ny teknik har av att ersätta mänskligt arbete för att reducera arbetets nödvändighet.
            Det gör vi inte. Snarare arbetar vi allt mer. Varför gör vi det? Detta är en av utgångspunkterna i sociologen Roland Paulsens arbetskritiska bok Arbetssamhället (Gleerups).

Vi får en snygg historisk odyssé över den omvärdering av arbetet som människan gjort: Från förbannelse i Antiken, till plikt genom protestantismen – och därifrån till dagens värdering av arbete som rättighet. Det är en diametral omsvängning. Från viljan till frihet, till rätten att disciplineras.
            Ett centralt analysverktyg i boken är det endimensionella tänkandet, hämtat från den kritiske teoretikern Herbert Marcuse. Det innebär i allt väsentligt en oförmåga att tänka en situation bortom den existerande; hur vi skulle kunna överbrygga skillnaden mellan det samhälle vi har och det samhälle vi skulle kunna ha. Den endimensionella människan ser enbart det existerande.
            Konsumismen är ett av flera, men kanske det mest framträdande, exemplet på det endimensionella tänkandet. Övergången från en behovsekonomi till en överflödsekonomi förutsätter endimensionalitet, det vill säga ett aktivt undantryckande av vilket samhälle som skulle kunna vara möjligt när våra produktionsmöjligheter med råge överskrider våra produktionsbehov.
            Bevarandet av arbetssamhället kräver en ständigt ökande konsumtion, och därmed en övergång från att analysera och utgå från människors behov till människans begär av varor och tjänster. Detta begär måste både skapas och tillfredsställas för att arbetslinjen ska kunna upprätthållas – och för att undvika varje förändring av det etablerade.
            Men knäckfrågan är denna, som Paulsen förvisso utreder förtjänstfullt, men ändå inte har något övertygande svar på: Hur skiljer vi mellan sanna och falska behov, mellan behov och begär?
            Det endimensionella tänkandet säger att det är ”marknaden” som meddelar vilka behov, sanna eller falska, som människor önskar uppfyllas.

Arbetskritikens lösning på de negativa konsekvenserna av arbetssamhällets överproduktion – det västerländska arbets- och produktionssamhället skulle i sin utvecklade form kräva två jordklot om alla samhällen anammade det – är naturligtvis att reducera det icke nödvändiga arbetet.
            Men hur? Paulsen diskuterar två lösningar, bägge problematiska till sina karaktärer. Ekoaktivism, det vill säga ekonomisk aktivism, är ett slags gråzon mellan legala och illegala handlingar, med den gemensamma nämnaren att dess rationalitet provocerar det ekonomiska systemet. I all enkelhet innebär det att ”begränsa sitt deltagande i reglerad produktion eller konsumtion”.
            Typexempel är fildelning. Det hotar de ekonomiska transaktioner som möjliggör distributörers vinster. Andra exempel är friganism (att ta vara på livsmedelsbutikers svinn), squatting (flytta in i tomma byggnader) och klassisk maskning på arbetsplatsen. Att motarbeta ekoaktivism är dock enkelt: att införliva dessa handlingar i arbetssamhället; legalisera och normalisera dem.
            Den andra lösningen är medborgarlön; en grundinkomst för varje medborgare som utbetalas oberoende av arbetsinsats. På så sätt skulle medborgarna kunna arbeta utifrån behov och vilja, snarare än tvång. Problemet med medborgarlönen är att även denna idé kan assimileras av arbetssamhället som en ren stimulansåtgärd, effektivare än de olika bidragssystem som finns i dag.
            Det finns inga enkla lösningar, men det viktiga är att frågorna ställs. Roland Paulsen ger varje läsare huvudbry. Det är beläst och, nota bene, boken är ett inlägg i en debatt, inte ett neutralt resonerande. Paulsen söker alternativ.

tisdag, september 28, 2010

Utbildning för demokrati – ett manifest för humanistisk bildning

Martha Nussbaum
Not for profit
Why democracy needs the humanities
Princeton University Press

Anslaget är bombastiskt, dystopiskt: vi befinner oss mitt i en kris, en enorm kris, inte ekonomisk, inte omedelbar, men en kris som på sikt kommer att tillfoga det demokratiska samhället enorma skador.
          Martha Nussbaum är amerikansk filosof med särskilt intresse för etik och politik. Hennes bok Känslans skärpa, tankens inlevelse (Symposium, 1995) gjorde intryck på fler än undertecknad. Hon är även hårt engagerad i utbildningspolitiska frågor.
          Boken Cultivating Humanity från 1997 är hennes huvudverk kring den amerikanska utbildningsmodellen som betecknas liberal education. Vi har inget svenskt begrepp. Väldigt förenklat, men koncist, syftar liberal education till att skapa fria medborgare, där frihet avser individer som behärskar självständigt och kritiskt tänkande, som inte är omedvetna slavar under dogmer och som leds av argumentets kraft i stället för konventioner.
          Hennes senaste bok, Not for profit (Princeton University Press), är en uppföljare. Det är ett manifest; ett utbildningsfilosofiskt manifest. Man kan läsa det som ett sätt att besvara frågan: Hur är ett demokratiskt samhälle möjligt? Hon avgränsar svaret till hur utbildning måste vara utformad. I vid mening; i liberal education ryms allt från ettagluttare till akademiska studenter.

Nussbaum tydliggör krisen: vi utbildar i allt högre omfattning elever och studenter för syftet att uppnå ekonomisk tillväxt och profit, och allt mindre för syftet att vidmakthålla ett demokratiskt samhälle med kritiska, upplysta världsmedborgare. På alla utbildningsnivåer.
          Men att producera ekonomisk tillväxt är inte detsamma som att producera demokrati.
          Hon manifesterar utbildning både till innehåll och till form. Innehållet beskrivs som ett antal dygder och förmågor som präglas av vidsynthet, kritiskt förhållningssätt, empati och sympati. Att lära sig se världen med andras ögon.
          Formen, pedagogiken, är den sokratiska. Dialektiken, det kritiska samtalet, där argument betyder allt, oberoende av vem som uttalar dem. Katedrala, auktoritära föreläsningar skapar inga fria, kritiska medborgare.
          Själva poängen är att oberoende av utbildningsprogram och inriktning, ska varje elev och student tillgodogöra sig grundläggande humanistisk bildning.

Krisen är global, menar hon. Ekonomismen influerar alla utbildningssystem. Hur spridd är Nussbaums lösning, liberal education? Den är relativt spridd i USA på högre nivå (college och universitet), men ofta delfinansierad av annat än det offentliga. Mecenater förekommer i hög utsträckning.
          I Sverige var Högskolan på Gotland det första och mig veterligen fortfarande det enda lärosätet som uttryckligen och medvetet utformar hela utbildningsutbudet enligt modellen liberal education. I andra fall kan man se inslag i målformuleringar som antyder en koppling till liberal education.
          Vore jag liberal skolpolitiker i allmänhet, eller liberal utbildningsminister i synnerhet, skulle jag läsa Martha Nussbaum för att bättre förstå vad utbildning för ett liberalt samhälle måste vara.
          Och för att reducera det filosofiska underskottet i utbildningspolitiken.

fredag, juli 09, 2010

Den brännande provokationen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100709

Det Gudrun Schyman försökte väcka uppmärksamhet kring – löneskillnader mellan män och kvinnor – drunknade i själva metoden för att väcka uppmärksamhet – pengabränning. Tyvärr. Läser man SCB:s lönestrukturstatistik för 2009 är löneskillnaderna nedslående. Löneskillnader till kvinnors nackdel syns i nästan varje yrkeskategori, mest i privat sektor, minst i kommunal.
         Nu kom emellertid debatten att handla om pengar, men i annat avseende än löneskillnader. Bränna pengar. Vilket tilltag! Såväl gammelmedia som nätets myriader av kommentarer svämmar över av indignation. Vad är det vi upprörs över när någon bokstavligt, och inte enbart bildligt, bränner pengar?
         Att bildligen bränna pengar upprörs få över. Enligt Veckans Affärer bränner de politiska partierna tillsammans 295 miljoner kronor på kampanjer inför valet. De som ropar på alternativ användning av Schymans hundra tusen, borde höja rösten och peka på vad vi skulle kunna använda 295 miljoner till. Annat vore omoraliskt.
         Att bokstavligen bränna pengar innebär att förkasta pengarnas bytesvärde och ser enbart till pengarnas bruksvärde. Pengars bruksvärde innebär att använda dem som enbart ett medel för att uppnå vissa mål (i detta fall PR, uppmärksamhet). Pengars bytesvärde innebär att använda dem närmast som ett mål i sig (att pengar ska växa, förräntas på olika sätt).
         Detta är Schymans stora provokation med pengabålet; den instrumentella behandlingen av pengar som medel, utan hänsyn till pengars möjlighet att växa.
         Det är blasfemi i ett samhälle där pengar är helgedom.

tisdag, juni 08, 2010

Pseudoval – frihetens frånvaro

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100608

Jag får ett brev från Transportstyrelsen som doftar Jean Baudrillard.
        Jo, faktiskt. Han var mediefilosofen som kanske bäst av alla uttolkade det postmoderna tillståndet. I hans grundläggande verk, Simulacra and Simulation från 1994, definierade han den växande företeelsen simulering, i all enkelhet: Att låtsas ha det man inte har. En simulering pekar på en frånvaro av något man vill ska framträda.
        Resultatet av en simuleringsprocess kallar Baudrillard simulacra. Dessa uppträder i olika former. Den enklaste är spegelbilden av en verklig företeelse. Transportstyrelsens brev andas ett något mer komplext simulacrum vars syfte är, som Baudrillard skriver, ”att maskera frånvaron av en outgrundlig verklighet”.
        Transportstyrelsen informerar om att nu har "du själv möjlighet att välja vilket företag som ska utföra besiktningstjänsten" av bilen, att jag kommer ”sannolikt få erbjudanden från flera olika besiktningsföretag” och så den outgrundliga uppmaningen ”Välj det som passar dig!”.
        Detta är ytterligare ett i raden av pseudoval som vi medborgare förväntas genomföra och uppleva en ökad frihet. Den underliggande (nyliberala) filosofin är att ju fler val en medborgare får göra, desto friare är medborgaren.
        Men frihet är något så mycket större än att ständigt tvingas hantera ett växande antal pseudoval, det vill säga val som i praktiken saknar betydelse, tillkomna enbart av ideologiska skäl. Pseudoval är snarare en form av tvång, och därmed ofrihet.
        Eller, med Baudrillard: Pseudoval är ett simulacrum, ett sätt att dölja frånvaron av potentiell frihet.

onsdag, maj 26, 2010

Historiesammansmältning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100526

Förr gick tankarna till artificiell intelligens när begreppet augmented reality – datorstödd förstärkt verklighet – fördes på tal. I dag går tankarna till iPhone och alla dess applikationer (eller appar, i folkmun).
       The Museum of London har skapat en app, kallad Street Museum, för ett nytt sätt att visa sin samling konstverk och fotografier av London i olika tidsepoker. När du befinner dig på en plats i London, känner din iPhone av positionen, och visar historiska bilder – foton eller målningar – av den specifika platsen. Liksom information i form av text.
       Nå, det känns inte så nyskapande eller verklighetsförstärkt. Däremot är det rimligt att uppfatta de historiska bilder som inbäddats i nutida bilder som en form av förstärkt verklighet. De skänker platsen en historisk dimension, visuellt, som inte självklart uppnås med separata bilder.
       Det är en visualisering av filosofen Hans-Georg Gadamers klassiska hermeneutiska begrepp horisontsammansmältning: när det förflutna, den historiska horisonten, inordnas i den samtida horisonten. Med sådana tolkningsprocesser, menade Gadamer, uppnås verklig förståelse av världen.
       En iPhone-app som influerats av Gadamers tolkningslära; vem väntade sig det?

måndag, maj 17, 2010

Flykt från kapitalrealism

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100517

Håller det på att våras för antikapitalismen? Sedan murens fall, Sovjetunionens sönderfall, nyliberalismens framsteg och Francis Fukuyamas tes att den liberala marknadsekonomin utgör historiens slut, har det kapitalistiska trycket varit så starkt att bara några försiktiga händer har höjts emot.
       På senare tid syns emellertid exempel på kapitalismkritik. Michael Moore attackerar kapitalismen i sin typiskt halvdokumentära film Capitalism – a love story. Johan Jönsons Livdikt och Göran Greiders Det måste finnas en väg ut ur det här samhället är svenska bokexempel.
       Och i Frankrike skapades nyligen partiet Nouveau Parti Anticapitaliste.

Till detta kan vi nu lägga Mark Fishers nya bok Capitalist Realism med undertiteln Is There No Alternative? utgiven på Zero Books, ett litet förlag som ger ut korta, samhällskritiska böcker från vänster av intellektuella som inte nödvändigtvis återfinns i akademin.
       Kapitalrealism torde vara den rimliga svenska termen för Capitalist realism. I korthet beskriver begreppet en problematisk situation som vi inte förmår hitta en lösning till. Därtill är vi alltför fastlåsta i gamla dikotomier; marknadsekonomi/planekonomi, socialism/liberalism, individ/kollektiv.
       Om alternativet till kapitalismen inte kan uttryckas som annat än gammal misslyckad kommunism finns inga alternativ. Än värre, som Fisher påpekar, är att ingen söker ett alternativ till kapitalismen, eftersom alternativet redan har misslyckats. Det går inte ens att föreställa sig ett alternativ i dag; kapitalismen bestämmer tänkandets gränser.
       Situationen illustreras snyggt med filosofen Fredric Jameson ord: Det är lättare att föreställa sig jordens undergång än att föreställa sig kapitalismens undergång.
       Fishers kritik rör sig mellan ett antal områden: hälsa, utbildning, kultur och arbetsliv. Perspektivet är brittiskt, men vi känner igen oss.
       Som lärare på ett college ser han en form av "public management" smyga sig in i offentligt finansierade verksamheter, som förr undslapp marknadens mekanismer. Det känns igen som ekonomism, där studenter ska behandlas som konsumenter, och som nybyråkrati, där ett otal utvärderingar, planer och andra administrativa dokument ska produceras i sådan grad att själva undervisningen hamnar i skymundan.
       Denna företeelse ringar han in med begreppet marknadsstalinism: dagens kapitalistiska system efterliknar det stalinistiska systemets uppvärdering av symboliska prestationer framför faktiska prestationer.

Mark Fisher presenterar själv inga alternativ till kapitalrealismen. Däremot uppmuntrar han reflektionen. Jag kommer att tänka på begreppet "flyktlinjer" som filosoferna Gilles Deleuze & Félix Guattari skriver kort om i boken A Thousand Plateaus.
       Där är flyktlinjer en metafor för det vardagliga motståndet mot det kapitalistiska samhällets tvångströjor. Om att fly hegemonin. Om att fly den kapitalistiska maskinen, men utan att lämna den.
       Vad de senkapitalistiska och nyliberala ideologerna främst har lyckats med är att reducera och osynliggöra flyktlinjer – och därmed alternativen.

fredag, april 30, 2010

Nyskapande i gammal ekonomi

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100430

Alldeles oavsett ens musikaliska preferenser, måste man säga att The Ark har skapat en innovativ distributionsteknik för sin senaste skiva In Full Regalia. I stället för att sälja CD-skivan i ett sedvanligt plastkonvolut, säljs skivan som en sorts bilaga till en glättig tidskrift som säljs i alla affärer där tidningar säljs.
       DN:s recensent är lyrisk. "Så ska man naturligtvis göra! Fler försäljningsställen, bättre exponering, lägre moms..." Billigare än nätbutiker som säljer musik i form av plastskivor.
       Men lyrisk kan enbart den vara som vill bevara den gamla ekonomin, det vill säga att distribuera digitala filer i form av fysiska plastskivor, som om internet inte var uppfunnet. Lyrisk kan jag enbart bli av innovativ distributionsteknik i den nya ekonomin, det vill säga att distribuera digitala filer på internet, på ett sätt som också genererar intäkter.
       För vad spelar The Arks nyskapande distributionsmodell för roll när skivan har funnits för gratis nedladdning på The Pirate Bay och andra fildelningssajter sedan i måndags?

fredag, april 23, 2010

Internet eroderar geniet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100423

Finns det fortfarande genier?, var temat för litteraturprogrammet Babel (15/4). Daniel Sjölin hade bjudit in den självklare gästen Stig Larsson, flankerad av två kulturjournalister, Camilla Lundberg och Johanna Koljonen. Larsson har ju för vana att beskriva sig som ett geni och hyllar gärna själva idén om geniet, medan Lundberg och Koljonen försökte anlägga kritiska perspektiv på genibegreppet.
       En allmän uppfattning gav också Maria Schottenius uttryck för i en artikel på DN Kultur (21/1) i samband med en debatt kring genikulten med nämnde Larsson i en av huvudrollerna.
       Schottenius menade att själva idén om geniet är en rest från en förfluten tid, något gammelmodigt som inte har någon plats på 2000-talet. Som argument anförde hon att kulturskapandet professionaliseras, att konstnärlig verksamhet är en betydligt öppnare verksamhet i dag och att vi numera utkräver ansvar från konstnärer.

Gott och väl, men jag vill nog argumentera för att det största hotet mot genikulten är Internet och den deltagarkultur som följer i dess kölvatten, såväl på som utanför nätet.
       En intressant introduktion till fenomenet ges i boken Deltagarkultur (Korpen, 2009) av fyra deltagarna i den multidisciplinära gruppen Interacting Arts – Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing.
       Utgångspunkten är politisk. Medierelationer har en maktdimension. I en envägskommunikation är sändaren en auktoritet; mottagarens möjligheter att påverka innehållet är lågt.
       Detta utgör fundamentet i deltagarkulturens motsats – åskådarkulturen. I en åskådarkultur formas åskådaren till ett kärl som ska fyllas med konstnärens vision, i form av text, bild, teater, skulptur eller vilken uttrycksform konstnären tillämpar. Tråden går bakåt till romantikens konstruktion av det konstnärliga geniet som delar med sig av sin gåva till folket.
       Men, invänder kanske någon, ett verk bör inte betraktas som färdigt förrän läsaren möter boken, åskådaren möter teaterpjäsen, lyssnaren möter musiken. Invändningen är förutsedd, och svaret är nej.
       Konstnärerna i dessa fall har kontroll över ”suggestionsmedlen”, det vill säga de artefakter som åskådaren ska ta del av. Läsaren av en bok har enbart kontroll över sina tolkningar – inte av bokens text.

Några författare och skribenter har börjat tala om Internet som en "distribuerad hjärna". Metaforen är slående. Ju mer vi tar del av den strida ström av texter från Internets otaliga kanaler, desto svårare blir det att särskilja egen textkonstruktion från andras, egen originalitet från andras och egen genialitet från andras.
       Socialpsykologen Johan Asplund för en liknande argumentation i boken Genom huvudet (Korpen, 2003), där han framhåller det orimliga i att se problemlösning som en individuell aktivitet; problemlösning sker inte i huvudet, utan genom det, i en social process.
       I en kultur som betraktar konstutövande och problemlösning som deltagande, sociala processer eroderar geniet.

fredag, april 09, 2010

Med Google får vi ta det onda med det goda

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100409

Andreas Ekström
Google-koden
Weyler

Don't be evil! Det är pudelns kärna. För dig och mig. För mänskligheten. Och för Google. I ivern att sålla bort alla moralfloskler och klichéer när Googles moraliska ledstjärna en gång skulle formuleras, bevarades denna simpla, icke företagsmässiga, närmast barnsliga treording.
       När den väl formulerats, gick den inte att stoppa. Allt på Google – idéer, projekt, funktioner, programvara – utvärderas enligt denna devis. Alla anställda har inte bara rätt, utan en implicit skyldighet att vägra utföra en arbetsuppgift som inte följer devisen.
       Vad devisen betyder är betydligt svårare att svara på. Vad som är gott och ont vet var och en. När det gäller att etablera en intersubjektiv etik blir det dock mångfalt svårare. Det Google menar är gott för internetanvändare, kan av internetanvändare uppfattas som ont.

Kulturjournalisten Andreas Ekström från Sydsvenskan inledde under förra året sitt reportage om Google med hjälp av ett flertal finansierande mecenater – som det kallas inom kulturbranschen; riskkapitalister om Ekström vore entreprenör. Google-koden är resultatet; den hittills enda svenska bok som haft ambitionen att nå under ytan på fenomenet Google.
       Ekströms berättelse följer en god pedagogisk logik; han börjar i det stora, med företaget, grundarna och kulturen. Berättelsen om företagskulturen på Google är i mina ögon inte särskilt mycket annorlunda än berättelser om andra high-tech företagskulturer. Cool personalpolitik, utmärkande förmåner, hyllandet av nörden.
       Ändå är det samma stenhårda hierarki och prestationsmätningshysteri på Google som på andra företag utan Googles självbild. Ett närmast perverst system för prestationsbedömning tillämpas: kollegor som sätter skriftliga betyg på varandra. Öppet, inte anonymt, med ett belöningssystem påkopplat.

Så långt en lättläst och inbjudande presentation av Google. Det är när Ekström kommer in på tjänsterna och deras konsekvenser som det bränner till. Google skapar ett informationsimperium med själva sökmotorn som central mekanism. Därutöver: hantering av mejl, kalender, dokument, bilder, bloggar, kartor, satellitbilder, rss-flöden, översättning med mera. Köper upp konkurrerande tjänster för att bygga vidare, exempelvis Youtube, eller för att lägga ned, exempelvis Jaiku.
       Att lagra, sortera, kategorisera och indexera all världens information i syfte att göra den sökbar – det är Googles övergripande syfte. All världens litteratur, som i projektet Google Books. Alla människors patientjournaler, som i Google Health, för att kunna kartlägga patologiska mönster. Eller varför inte göra hela det mänskliga genomet sökbart i framtiden.
       Gott enligt Google. Integritetskränkande enligt andra.

Jag drar mig för att använda mer av Google än själva sökmotorn, av samma skäl som jag är ytterst skeptisk till FRA:s rätt att avlyssna all datatrafik som passerar Sveriges kabelnät. Av samma skäl som Googles egen talesman i juridiska frågor; han ger ingen information om sig själv på nätet, lägger aldrig ut bilder, skriver aldrig om pågående aktiviteter och i nätdiskussioner deltar han under pseudonym.
       Skälet kallades i 1980-talets integritetsdebatt dataskugga; den skuggbild av människor som kan skapas ju mer information som kan allokeras. Ju mer information, desto skarpare kan människan framställas ur skuggan. För okända ändamål, som inte nödvändigtvis är goda.
       Integritetsfrågorna kan mycket väl bli Googles akilleshäl. Det är den övergripande pedagogiska utmaningen: att visa att det goda överskrider det onda.
       En annan tänkbar akilleshäl är ambitionen att lägga under sig självaste internet. Samtidigt som Google hyllar nätneutralitet, det vill säga att internet ska vara öppet för alla och inga tjänster ska ha reserverad bandbredd, så blir internet som Google vill att internet ska vara. Ju mer vi använder Googles informationstjänster, desto mer blir internet Google.
       Att traditionstyngda universitet världen över, som exempelvis Lunds, beslutar att all informationshantering ska skötas – gratis! – av Google, innebär att googlifiera studenters och lärares informationshantering.
       Nej, inte gratis naturligtvis, utan "betalningen sker i digital fostran", som Ekström formulerar det.

Andreas Ekström har verkligen lyckats skriva ett intressant journalistiskt reportage. Och ett viktigt sådant; vad Google gör och inte gör angår och påverkar oss alla.
       Min inledande förväntan på en kulturjournalist var dock att bokens anslag skulle vara synnerligen kritiskt. Så är inte fallet. Ekström skriver snarast fridsamt, vill inte ta ställning, visar olika sidor av saker och som själv är ytterst positiv till Googles många funktioner.
       Han låter i stället olika personer framföra kritik mot Google, men han hjälper inte läsaren att förstå gradskillnader i de komplexa problem och dessas konsekvenser som kan förknippas med Google.
       Ekströms främsta bidrag är att lyckas visa att Google inte alls enbart är en smart sökteknik eller en smart affärsmodell – utan att Google är politik. Informationshantering är politik. Integritetsfrågor är politiska. Google Books är ett politiskt projekt. Att tillåta kinesisk censur av Googles kinesiska sökmotor, och sedermera att inte tillåta samma censur, är politiska beslut.
       Att vara en politisk aktör ingår, om jag tolkar Ekström rätt, inte i Googles självbild – men borde ingå.

tisdag, mars 30, 2010

Murdoch kapitulerar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100330

Rupert Murdoch har kapitulerat och låtit sig besegrats av framtiden, skriver Jeff Jarvis i The Guardian (26/3). Murdoch avser att om några månader introducera en så kallad paywall på nätupplagorna av The Times och Sunday Times.
           En paywall är helt enkelt benämningen på företeelsen att tidningar på webben blockerar innehåll som inte användaren betalt för. För ett pund om dagen, eller två pund i veckan, får användare tillträde till webbinnehållet i dessa tidningar. Times och Sunday Times blir därmed första tidningar i England att ta betalt för innehåll på nätet.
           Men vad kapitulerar Murdoch inför? Jarvis framhåller två saker. Att han och hans imperium dels är helt utan nya idéer för hur man genererar tillräckliga annonsintäkter på nätet, dels är helt utan idéer om hur koncernen kan bygga värdeskapande relationer med sina läsare.
           Det ska naturligtvis bli intressant att följa, men jag är skeptisk på förhand. Det har alltid varit svårt att ta betalt för digitala produkter och det blir allt omöjligare, desto mer nätanvändare vänjer sig vid att sådant inte kostar.
           Därmed kan vi sluta oss till en tredje sak Murdoch kapitulerar inför: oförmågan att omvandla digitala produkter till tjänster som är möjliga att ta betalt för.
           Den sistnämnda kapitulationen kan bli förgörande.

torsdag, mars 25, 2010

Nätkonst som utmanar upphovsrätt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100325

Det finns konst på Internet och så finns det nätkonst (eller digital konst). Skillnaden ligger i materialet. Konstverk gjorda med fysiskt material såsom målningar på duk, skulpturer i diverse material eller fysiska installationer kan fotograferas, skannas och filmas för att visas på Internet.
             Nätkonst, däremot, är sådan konst där datorprogram, pixlar och nätverk utgör materialet. Ett exempel är umeåkonstnären Linda Bergkvists digitala konstverk. Bergkvists konst kan sägas vara estetiskt inriktad, stilsäker och tekniskt avancerad. Annan nätkonst är politisk, konceptuell och har installationen som form.
             Här tänker jag på den franske konstnären Christophe Bruno och hans senaste installation Logo.Hallucination. Han använder en programvara för mönsterigenkänning av bilder, som han använder för att söka igenom webbens oändliga bildhav för att finna likheter i olika bilders mönster.
             Installationens politiska del handlar om upphovsrätt till företags varumärken. Om ett varumärkes mönster finns i andra bilder, så kan det handla om intrång i någons immaterialrätt.
             Men vems? Vad är original och vad är kopia?
             Bilden av Jan Vermeers målning av en musiklektion äger likartat mönster som logotypen för Atari Games. Bilden av tropiska fisken har en mönsterlikhet som den välkända logotypen för Woolmark. Detsamma gäller fotot av ett kloakgaller, vars mönster känns igen som Microsofts logotyp.
             Fler exempel finns på webbplatsen "Logo.Hallucination", där man också får en liten inblick i hur datorprogrammet upptäcker likheter i mönster hos olika bilder.
             Som en del av installationen skickar Bruno ett allvarligt, men i konstverkets kontext ironiskt, mejl till fotografiernas upphovsmän och påpekar ett "potentiellt intrång i immaterialrätten" genom att bildens mönster helt eller delvis liknar ett känt varumärke. Samt att sådan användning av upphovsrättsskyddat material kan få legala konsekvenser.
             Nätkonstprojekt som detta utmanar många gånger vår föreställning om problemen med upphovsrätt och immaterialrätt i digitala miljöer mer än den bästa och mest förnuftiga argumentationen.
             Vilket är originalet? Hur långt i en mönsterigenkänningsprocess måste man gå för att skydda sin bild? Hur nära ett varumärkes mönster kan man vara med sin egen bild utan att göra intrång i upphovsrätten (eller omvänt)? Vid vilken gräns blir dessa frågor absurda?
             Eller med annan, mer juridisk terminologi, var går gränsen för en bilds unikhet, det vill säga dess verkshöjd?

tisdag, mars 23, 2010

Dödshjälp förändrar förväntningar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100323

Jag har inga problem med att föreställa mig olika situationer där jag skulle efterfråga hjälp att avsluta livet. Min föreställning stödjer sig på en annan föreställning: att människan i en demokrati är en autonom individ som bör ha självklar rätt att bestämma vilken vård denna vill emotse – och inte.
            Frågan om dödshjälp aktualiseras på nytt nu, när en kvinna som överlever endast med respiratorstöd formellt begär hos socialstyrelsen att behandlingen avslutas. Lagstiftningen är grumlig – lagen medger patienten rätten att neka behandling, samtidigt som en läkare som stänger av en livsuppehållande respirator riskerar åtal.
            Trots mitt inledande ställningstagande finner jag minst två frågor som bör diskuteras ytterligare. Den gemensamma nämnaren stavas förväntningar.
            Den första typen av förväntningar berör vilka patienttillstånd som ska införlivas i rätten att få hjälp att avsluta livet. Låt säga att vi kan definiera en viss smärtnivå eller en viss grad av invaliditet eller en viss omfattning av tekniskt livsstöd där vi bortom dessa gränser ges rätt att begära dödshjälp. Då är risken överhängande att människor som befinner sig i sjukdomstillstånd bortom dessa gränser förväntas kräva att avsluta livet.
            Risken är därmed att vi definierar den gräns för vad som avses med ett värdigt liv och att ovärdiga livstillstånd inte ska accepteras. Risken är även att ekonomiska argument kryper fram ur hålorna; vi vill inte bekosta livsuppehållande vård för människor som redan passerat de vedertagna gränserna för värdigt liv.
            Den andra typen av förväntningar berör läkarens roll. Roll är ett begrepp som beskriver de förväntningar och normer som är förknippade med en människas position eller uppgift.
            I socialpsykologiskt avseende innebär rollbegreppet att kraven och förutsättningarna om hur en person ska agera i rollen kommer utifrån; att restriktionerna är givna. Motsatsen benämns karaktär; att personen själv bestämmer restriktionerna för sitt agerande; att restriktionerna är självpålagda.
            Därför bör vi diskutera läkarrollen, det vill säga de restriktioner vi ålägger läkarkåren. Låt säga att några av våra krav på läkarrollen är att alltid betrakta livet som överordnat döden, att alltid söka lösningar för patienter att leva goda liv, att alltid försöka lindra och bota så långt det är möjligt.
            Om vi däremot ålägger läkare att uppfylla patienters krav på att avsluta livet, är risken överhängande att våra krav på läkares roller grumlas. Risken är att vi inte kan lita på att läkare alltid betraktar livet som överordnat döden eller att läkare alltid försöker lindra och bota.
            Risken är helt enkelt misstro. Om läkare aktivt dödar patienter, oavsett omständighet, kan vi inte bortse från risken att människors tillit till läkarkåren kan minska.
            Innan vi lagstiftar för dödshjälp bör vi reflektera över konsekvenserna av dessa förändrade förväntningar på liv och läkare.

tisdag, mars 16, 2010

Det ojämställda RUT-avdraget

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100316

Det var fasligt vad RUT-avdraget kom att handla om enbart ekonomi och arbete. Givet vissa utgångspunkter hävdar somliga att RUT-avdraget är samhällsekonomiskt lönsamt, givet andra är det olönsamt. Men vart tog genusperspektivet vägen?
           Hittills har RUT-avdraget utnyttjats av främst medel- och höginkomsttagare. En kvalificerad gissning är att det är medelklassens kvinnor (och män) som främst utnyttjar subventionen för att underlätta sin karriär, vilket också är syftet med avdraget, enligt många debattörer.
           På så sätt slipper de dubbelarbetet (eftersom merparten av hemarbetet fortfarande utförs av kvinnor), i stället för att fördela hemarbetet jämlikt mellan hushållsmedlemmarna.
           Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Då ökas den numerära jämställdheten i näringslivets högre skikt. Är inte det en bra jämställdhetspolitik?
           Nej. Så ser en jämställdhetspolitik ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska göra karriärer i företagens manligt uppbyggda strukturer.
           Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess övre skikt, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor. Det är usel jämställdhetspolitik.
           Om vi med politiska medel vill uppnå jämställdhet mellan könen måste detta uppnås på alla nivåer i samhället. Jämställdhet enbart för privilegierade kvinnor skapar eller vidmakthåller en underordning av andra kvinnor. Klassanalysen måste med. För att inte tala om etnicitet; vilka kvinnor är det som städar?
           En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt. Det centrala måste vara att produktionen inte överordnas reproduktionen.
           Så länge produktionen överordnas livet underordnas kvinnorna männen, eftersom produktionen organiseras på männens traditionella villkor.
           Och RUT-avdraget bidrar till att konservera denna ojämlikhet.

onsdag, mars 10, 2010

Smickra med Flattr

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100310

Att dela filer är det enda man kan använda internet till, som jag brukar säga. Rent tekniskt, alltså. Ett klick på en webbsida, ett skickat mejl, ett inlägg på en chattsida, en kommentar på en blogg – allt är filer som delas. Men det är inte riktigt vad som avses med termen "fildelning". Fildelning har en social sida som representeras av uttrycket "sharing is caring". Att dela med sig är att bry sig om.
          Vi har dock länge saknat ett system för att av omsorg dela annat än filer. Tills nu. Peter Sunde, medgrundare till Pirate Bay, har skapat en ny delningstjänst på nätet: Flattr: ett monetärt delningssystem, ett donationssystem. Det finns enbart i en betaversion för test i en snäv krets ännu, men det framstår som synnerligen enkelt.
          Du sätter in ett månatligt belopp på ett konto. När du har stött på något intressant på nätet som du vill visa din uppskattning, klickar du på dennes Flattr-knapp. När månaden är slut delas ditt månadsbelopp mellan de Flattr-knappägare du har uppskattat.
          Gammelmedia har redan tolkat Flattr som ett betalningssystem från fildelare till upphovsmän för upphovsrättsintrång. Tongivande bloggare tolkar däremot Flattr som ett donationssystem, ett system som är koherent med fildelningskulturen, inte med en gammelkapitalistisk betalkultur.
          Den som får en skärv via Flattr – blir "flattrad" – ser inte vem som donerat, vilket är en förutsättning för en betalning. Dessutom kan vem som helst flattras, inte enbart artister eller kulturskapare vars verk delas. Och som det sig bör i nätets delningskultur: Det går inte att ta emot utan att själv ge. För att bli flattrad, måste du själv ha ett Flattr-konto.
          Det problem Peter Sunde dock måste jobba med för att få tjänsten att fungera är att minimera omkostnaderna för Flattr-användarna; att reducera transaktionskostnaden, för att tala ekonomispråk. Dennas storlek kan ensamt avgöra om den kritiska massan uppstår.

lördag, februari 13, 2010

Metaforerna som formar världen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100213

Metaforen är möjligen det effektivaste retoriska redskapet. Genom att blanda uttryck från olika sammanhang, bildas en bildlig föreställning av en vanligtvis abstrakt företeelse. Att lyckas konstruera bilder eller liknelser som genererar identifikation och konkretion hos mottagaren gör att budskap lättare når fram och lyckas påverka.
         De senaste veckorna har (minst) två metaforer med ett visst maktanspråk dykt upp i debatten. För någon vecka sedan meddelade högskoleminister Tobias Krantz att Högskoleverket ska uppdras att granska "hobbykurser" i högskolan. Hobbykurser? Bilden formas. Flugfiske, rosodling, frimärkssamling. Men självfallet inte.
        "Hobbykurser" avser kurser som inte når upp till ett akademiskt kvalitetskrav och till högskolelagens krav att högskoleutbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Sedvanlig kvalitetskontroll. Men med metaforen "hobbykurser" lyckas regeringen omedelbart förmedla en bild som, utan utvärdering eller granskning, utmålar universiteten som anordnare av hobbykurser i hög utsträckning.
         Den andra aktuella metaforen är "köttklister", som nu Sverige röstade ja till i EU. Klister? Bilden formas. Karlssons klister, tapetklister, loctite. Men självfallet inte. Det handlar om en helt naturlig process med protein och enzym som får blod att koagulera och därmed hålla ihop köttdelar. Men med klistermetaforen förmedlas (av vem?) företeelsen som något onaturligt och avskräckande.
         Det är metaforerna som formar världen mer än något annat. Men inte genom de bilder metaforerna förmedlar, utan det bilderna avser att dölja.