onsdag, mars 28, 2012

Storebror ser dig

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120328

Så har datalagringsdirektivet röstats igenom i riksdagen. Internet- och teleoperatörer blir skyldiga att lagra trafikuppgifter från alla kunder, utan urskiljning, med syftet att underlätta brottsbekämpning. Detta utgör ett av de starkaste integritetsintrången på svenska
medborgare vi har sett, av flera skäl.
         Ett skäl är att alla medborgares kommunikation övervakas, inte enbart medborgare som misstänkts för brott. Ett annat är den uppenbara risken för ändamålsglidning. Om det skulle visa sig vara effektivt att använda trafikdata även för andra ändamål, är manegen krattad för framtida beslut om att utvidga användningsområdet. Ett tredje skäl är
de sociogram som kan skapas.
         Ett sociogram är i all enkelhet ett diagram över de sociala kontakterna mellan ett antal människor. Även om enbart misstänkta brottslingars teletrafik får övervakas, kommer alla, även oskyldiga, som stått i elektronisk kontakt med dem att ingå i de sociogram som skapas.

Även utöver integritetsintrånget är datalagringsdirektivet synnerligen komplicerat. Måns Jonasson är webbansvarig på Stiftelsen .SE, den organisation som ansvarar för toppdomänen .se – med andra ord, den svenska delen av internet. På sin blogg har han försökt utröna några centrala frågor för att detta direktiv ska kunna upprätthållas.
         En central fråga är vem som är skyldig att lagra trafikdata, det vill säga vem som definieras som operatör. En annan central fråga är vilka trafikdata som innefattas i lagringsskyldigheten, eftersom det finns många sätt att kommunicera elektroniskt.
         Han söker svar i olika rapporter hos Post- och telestyrelsen. Han studerar Lagen om elektronisk kommunikation. Han läser det EU-direktiv som är själva utgångspunkten för det svenska beslutet.
         Två slutsatser kan skönjas efter Jonassons utredning. Det är på intet vis klart vilka utöver de stora kommersiella aktörerna på marknaden – exempelvis Telia – som är skyldiga att lagra trafikdata. Ingår mindre webbhotell i skyldigheten? Oklart.
         Den andra är att det inte heller klart vilka sorts elektroniska meddelanden som operatörerna måste lagra. Den data- och teletrafik som utgörs av gammal kommunikationsteknik, såsom vanlig telefoni, mobiltelefoni, SMS och e-post, kommer att lagras och de som använder den blir potentiellt övervakade.
         De mer tekniskt framsynta, de som använder Skype för att tala med varandra, exempelvis iMessage för att skicka textmeddelanden med mobiltelefonen och e-post via ett litet webbhotells webbmejlsystem, kommer inte att omfattas av datalagringsdirektivet. Denna datatrafik kommer alltså inte lagras.

Den preliminära slutsatsen blir att datalagringsdirektivets främsta effekt blir att alla som vill undkomma denna övervakning bara behöver uppgradera sitt tekniska kunnande och sin tekniska apparatur.
         Eller med andra ord: Om bara skurkarna tar en snabbkurs i ny mediekommunikation, så kan de fortsätta sin verksamhet i lugn och ro.

tisdag, mars 13, 2012

Med internets filterbubblor förtvinar allmänintresset

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120313

Vi lever allt mer i bubblor; filtrerade informationsbubblor. Allt mer av den information vi söker och tar del av på internet är personaliserad. Det innebär att programvaror med olika algoritmer ständigt försöker mejsla fram din profil, vad du brukar läsa och lyssna på, vilka människor du har kontakt med. Utifrån denna profil anpassas – filtreras – svaren när du söker på Google och denna profil bestämmer vilka annonser du ska få ta del av.
        För knappt ett år sedan skrev Eli Pariser boken The Filter Bubble (Viking, 2011), där han bedriver en ingående kritik av den personalisering som de stora aktörerna på internet bedriver. Filterbubblan är något vi aldrig behövt hantera förut. Visst har information alltid filtrerats av diverse medieaktörer och anpassats till olika målgrupper, men aldrig personaliserats ner på individnivå tidigare.
        Filtreringsförespråkarna beskriver ett skräddarsytt informationsflöde för varje individ som passar våra preferenser med stor exakthet. Vi slipper information som retar upp oss, som tråkar ut oss, som vi upplever onödig. Vi får information som är en spegelbild av våra intressen och våra begär.
        Priset? Att vi ständigt levererar information om oss själva. Men det är inte särskilt uppoffrande, eftersom den informationen levereras medan vi använder olika webbsidor. Nätets två största personaliseringsaktörer uppvisar två olika sätt att konstruera våra nätidentiteter, från vilka slutsatser dras om vilken information som tilltalar oss.
        Googles fundamentala idé är att en sökmotor ska förstå exakt vad du menar med ditt sökord och ge dig exakt det svar du vill ha. Det uppenbara problemet är vilken information som är relevant för den enskilde användaren. Googles filtreringssystem är baserat på vilka platser du besöker på webben och vilka länkar du klickar på. Med dessa två parametrar antas din identitet framträda.
        Facebooks personaliseringsprocess är något annorlunda. Även Facebook mäter dina länkklick, men är mer intresserad av vilken information du delar med dig på Facebook och med vilka människor du interagerar.

En filterbubbla består av tre fundamentala egenskaper, menar Eli Pariser. För det första är du ensam i bubblan, eftersom den information som filtrerats enbart har utgått från dina preferenser, ingen annans. För det andra är bubblan osynlig. Du vet inte med säkerhet vilka webbplatser som använder personaliserad filtrering och du vet absolut inte hur dessa informationsfilter fungerar. För det tredje kan du inte välja att befinna dig utanför bubblan, med mindre än att du inte alls använder webben.
        Själva idén om personalisering och filterbubblor kan spåras tillbaka till 1950-talet och forskning kring cybernetik. Ett cybernetiskt system är ett självreglerande system som, i all enkelhet, samlar in och analyserar information som systemet sedan använder för olika aktiviteter, där ytterligare information samlas in från aktiviteterna, som används för att skapa nya aktiviteter eller förfina existerande aktiviteter.
        Likt Googles och Facebooks personaliseringsprocesser. Den information vi levererar till Googles sökmotor eller Facebooks sidor, blir viktig information för dessa inför nästa tillfälle vi uppdaterar vår Facebook-status eller söker på Google. Det sker en ständig, upprepad, förfiningsprocess utifrån våra preferenser.
        I ett nästa steg ser vi andra mediektörer pröva samma koncept. Även i pappersform har dags- och kvällspress publicerat olika editioner av samma tidning i olika delar av landet, med antagandet att läsaren i Umeå vill ha ett något annat innehåll än läsaren i Malmö. Men detta sker inte på individnivå, utan, som det heter, på en aggregerad nivå.
        När tidningar satsar allt intensivare på webbupplagan, ligger det nära till hands att pröva olika personaliseringsalgoritmer, för att ge läsaren det man tror läsaren vill ha. Om vk.se personaliserar sitt nyhetsflöde, får du en annan förstasida när du klickar på vk.se än den förstasida jag får, givet våra skillnader i läshistorik som algoritmerna utkristalliserar via vårt klickande.
        Nästa medieaktör är självfallet tevebranschen. Det enda som fattas är att teven konvergerar med datorn och kopplas upp mot internet. Då kommer samma personaliseringsalgoritmer att skapa individuella tevetablåer, utifrån individuella preferenser. Enbart de teveprogram – eller de typer av teveprogram – som du tidigare visat intresse för kommer att visas i din tevetablå.
        Pariser införlivar naturligtvis även våra smarta telefoner i personaliseringstrenden. En sådan skulle konstant kunna göra informationssökningar utifrån var jag är någonstans. Om jag promenerar i Paris, skulle telefonen ständigt kunna uppdatera mig med information om byggnader, historiska händelser, affärer, museer, utställningar, vad som helst som algoritmerna med allt större säkerhet vet intresserar mig.

Detta är en ny form av redaktörskap i informationsåldern. Redaktörens främsta uppgift är att göra ett urval av vilken information som ska tryckas, sändas eller presenteras. Men till skillnad från den granskande redaktören på tidningen eller nyhetsbyrån, sker redaktörskapet på internet allt mer av datorer med effektiva algoritmer.
        Den allra främsta skillnaden mellan det traditionella redaktörskapet och informationsålderns redaktörskap är emellertid allmänintressets förtvinande. Allmänintresset, det vill säga det intresse som man på goda grunder kan anta att alla omfattas av, har alltid varit ledstjärnan och det huvudsakliga argumentet för publicering i olika medier. Personaliseringstrenden medför att allmänintresset blir obsolet, till förmån för individintresset.
        Inga tecken tyder på att personalisering av information kommer att avta. Snarare tvärtom. Skälet stavas låga kostnader och kundnöjdhet. Att samla in och bearbeta information om vårt beteende på nätet är numera en billig metod för att anpassa informationsinnehåll på individnivå. Och om det dessutom genererar mer nöjda användare, så kommer det att accelerera.
        Frågan är bara hur det påverkar ett demokratiskt samhälle. I allt väsentligt fungerar en demokrati bäst om medborgarna inte enbart utgår från egenintresset, utan även värderar samhällsutvecklingen utifrån andra människors livsvillkor. Den gemensamma välfärden är viktigare än den privata. En stark personaliseringstrend kan i värsta fall bidra till ett demokratiskt underskott i samhället.