tisdag, maj 14, 2013

Utbildning bland molnen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130514

MOOC är en akronym för Massive Open Online Courses. På svenska borde det rimligen heta omfattande, öppna, nätbaserade kurser. Det är en trend inom högre utbildning som har växt lavinartat på kort tid i USA och börjar få spridning även i Europa. Kanske ser vi snart denna typ av kurser även i Sverige.
         Det är kurser som erbjuds av etablerade, ofta välrenommerade universitet och colleges i USA, där kurserna ges helt nätbaserade och där inga antagningskrav tillämpas. Det är skälet till att betona ordet omfattande. Den största siffra jag har sett på antalet studenter på en kurs av detta slag är 160 000; en kurs i artificiell intelligens vid Stanford University.
         Hittills har 155 000 studenter i olika omgångar gått MIT:s första kurs i MOOC-format. Det är fler studenter än antalet studenter som någonsin läst vid MIT under de 150 år MIT har existerat.
         Kurserna som erbjuds finner man bäst vid de olika MOOC-plattformar som byggts upp och där olika universitet kan erbjuda sina kurser och göra dem enklare att finna. Coursera är den största och mest kända plattformen. Där erbjuds i skrivande stund 339 kurser från 62 universitet, de flesta amerikanska.

I en artikel i tidskriften Public Services Quarterly (nr 4, 2012) har Katy Mahraj gjort en översikt över fenomenet med omfattande, öppna, nätbaserade kurser. Utvecklingen av MOOC började som ett test av en pedagogisk modell. Kanadensarna George Siemens och Stephen Downes ville pröva hur konnektivism skulle kunna fungera storskaligt.

         Konnektivism är, något förenklat, en pedagogisk modell som utgår från att kunskap byggs upp och distribueras av många individer i stora nätverk. Det handlar inte om enkel kunskapsöverföring i nätverk, utan om hur sociala processer mellan uppkopplade människor leder till kunskapsuppbyggnad. Dialog, samarbete, informationsdelning, utforskning, nyfikenhet är begrepp som förknippas med konnektivistisk pedagogik.
         Under den följande snabba tillväxten är det inte längre test av en pedagogisk modell som är motivet för lärosäten att utveckla och tillhandahålla omfattande kurser. Så vad är motiven? Både altruistiska och kommersiella motiv framträder (och ibland kanske kommersiella motiv döljs med altruistiska). Man kan säga att Siemens och Downes ville bygga en infrastruktur för kunskapsutveckling, medan Coursera och andra vill erbjuda kunskap till allmänheten.
         Demokratisering av högre utbildning är det främsta altruistiska motivet. Öppna portarna till universiteten, tillgängliggör kunskap även för de som inte kan få tillgång till utbildningsplatser, kunskap ska inte ägas utan spridas, brukar det heta.
         Ordet revolution förekommer också i texter kring denna trend. Det revolutionerande är att ingen stängs ute från kurserna. Det är upp till den sökande att bedöma sin förmåga, sina förkunskaper för att kunna tillägna sig en kurs.
         Kommersiella motiv hittar vi exempelvis hos Cornell University. Där ges en kurs i detta format, fritt och gratis. Men för att få någon form av intyg eller betyg på prövade kunskaper och färdigheter, måste studenten gå en uppföljande kurs som kostar 1 200 dollar. En tvådelad kurs, kan man säga, där första delen är kort och gratis, men ger inget bevis på genomförandet, medan den andra delen är längre och prissatt, och ger ett utbildningsbevis.

Kan man verkligen bedriva undervisning och examinera så många studenter? Svaret är naturligtvis nej. Många kurser tycks vara uppbyggda på litteraturlistor, läsanvisningar och tillgång till inspelade föreläsningar. Andra kurser tillhandahåller uppgifter där kursdeltagarna måste samarbeta på något sätt för att lösa uppgifterna. Direktkontakt med lärare är, vad jag förstår, ytterst sällsynt.

         I den mån studenters kunskaper prövas på dessa kurser, görs det exempelvis genom webbaserade flervalsfrågor som automatiskt rättas av en dator. Ett annat exempel jag sett är att man arrangerar så kallad kollegial rättning, det vill säga att kursdeltagarna får bedöma varandras uppgifter. Andelen studenter som genomför kurserna är ytterst låg, ner emot 10 procent.
         Men är det ett problem? Jag kan tänka mig att många människor vill gå en kurs enbart för sitt höga nöjes skull, för ett specialintresse eller av andra skäl, men är helt ointresserad av att examineras eller prövas eller ens genomföra några uppgifter. Många kanske bara vill ha vägledning i ytterligare intellektuell förkovran.
         MOOC börjar närma sig Europa och Sverige. De första kurserna av denna typ vid universitetet i Edinburgh i Storbritannien har nyligen utvärderats. Sex kurser erbjöds, 308 000 studenter anmälde sig och 12 procent genomförde kurserna. Uppskattningsvis kostade varje kurs drygt 300 000 kronor att utveckla och kostnaden för själva genomförandet blev högre än man trodde.
         Inom EU lanserade nyligen lärosäten i elva länder öppna, nätbaserade kurser på tolv olika språk. Kurserna ska utgöra en "bro mellan informellt lärande och formell utbildning" som det beskrivs i ett pressmeddelande. Alla kurser ska leda till någon form av intyg, vissa till formella studiepoäng som kan tillgodoräknas i en examen. Men det sistnämnda avser man att belägga med en avgift: mellan 25 och 400 euro.
         I Sverige är det Lunds universitet som går i bräschen för att starta MOOC. I en artikel i Sydsvenskan (19/12 2012) hävdar man från universitetets håll det altruistiska motivet, där kurserna inte kommer att vara examinerande eller ge högskolepoäng. Frågan är varifrån pengarna tas, när svenska lärosäten får ersättning för studenters prestationer i form av godkända examinationer.

MOOC väcker många frågor. Hur skiljer sig olika former av kunskapstillägnande? Har kunskapen samma värde för den student som läst på ett fysiskt universitet, mött lärare och andra studenter i föreläsningssalar, seminarierum, labbsalar, korridorer, kaféer, som för den student som läst kurser på olika lärosäten i olika världsdelar utan att någonsin träffat en annan student eller lärare?

         Vilka kunskaper, färdigheter och värderingsförmågor får studenten utöver rena ämneskunskaper bara genom att vistas på ett universitetscampus? I vilken utsträckning är det just dessa egenskaper som gör studenten intressant för arbetsgivare?
         Vi vänjer oss snabbt vid gratis; det vet musik- och filmbranschen, det vet tidningsbranschen. Hur lätt kommer det att bli för den som erbjuder kurser gratis utan krav på varken betalning eller prestation att kunna finansiera nya kurser i framtiden?
         Och när alla världens kurser finns i molnet, kommer då den postdigitala insikten att slå emot oss med full kraft? Kommer viljan att mötas fysiskt, ansikte mot ansikte, i lärosalen, i seminarierummet, i labbsalen rent av att förstärkas? Detta utbildningsformat har prövats i tusen år och har visat sig hålla måttet.