lördag, oktober 23, 2010

Gåvan gör slaven

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101023

Det tycks mig som att majoriteten av de kommentarer till ordväxlingen mellan Balticgruppens Krister Olsson och Vänsterpartiets Tamara Spiric har betonat hur mycket positivt Olsson har bidragit till Umeå.
      Och därmed, explicit eller implicit uttryckt hos kommentatorerna, ska inte någon partiföreträdare tillåtas ha några som helst kritiska synpunkter på Olssons uttalande om hur motarbetad han känner sig av Vänsterpartiet och att han hotar med att flytta investeringar till andra orter.
      Hur kan man ha mage att kritisera någon som satsar stora belopp på unga arbetslösa, på konstnärligt campus, på Björklöven och som donerar stora belopp till Umeå universitet? Kritisera mecenaten? Är inte det som att bita den hand som föder en?
      Så låter kommentarerna. För egen del går tankarna till ett inuitiskt talesätt formulerat i boken Cows, pigs, wars & witches: the riddles of culture från 1975 av antropologen Marvin Harris:
     ”The gift makes the slave as the whip makes the dog.”
      Varje hundägare vet att fostran med piska skapar strykrädda hundar. Gåvor har samma inverkan på människor. Det finns inga gratisluncher. Altruism existerar inte.
      Reciprocitetsprincipen är förhärskande; den som gör något positivt för någon, förväntar sig att den andre besvarar den positiva handlingen. Annars flyttar man sin verksamhet dit människorna förstått reciprocitetsprincipen.

lördag, oktober 16, 2010

Mot ett vidöppet samhälle

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101016

Torbjörn Tännsjö
Privatliv
Fri tanke

Debatten kring övervakning och integritet har gått hög de senaste åren. Förra årets process kring FRA-lagstiftningen är det främsta exemplet, där integritetsfrågorna var så svåra att partipiskan ven extra hårt på motsträviga riksdagsledamöter. Vi har till och med ett politiskt parti som kandiderar till riksdagen, Piratpartiet, med integritetsskydd och övervakning som främsta frågor på agendan.
      Ena sidan hävdar att en ökad övervakning och kontroll av medborgares aktiviteter kan effektivisera brottsbekämpning, vilket anses motivera en integritetsinskränkning. Andra sidan menar att oskyldiga och icke brottsmisstänkta medborgares rätt till privatliv är viktigare än att upprätthålla effektiv brottsbekämpning.
      Där kör debatten ofta fast. Ett skäl är att vi sällan tvingar oss att redogöra för de moralfilosofiska utgångspunkter vi har för den ena eller andra sidan. Därför är professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjös nya bok Privatliv (Fri tanke) välkommen.

Här presenteras fyra moralfilosofiska traditioner. Tre av dem möter vi ofta i moralfilosofisk litteratur – rättighetsetik, pliktetik och utilitarism – medan den fjärde överraskade mig: hederskultur. Hederskultur är normalt ingen etablerad moralfilosofisk tradition, men är framträdande som utgångspunkt vid lagstiftning som ska skydda privatlivet.
      Till hjälp att upprätthålla vår heder och ära har vi exempelvis förtalslagstiftning och lag mot ärekränkning. Dessa bottnar i en hederskultur. Liksom personuppgiftslagen, som reglerar hur information om den enskilde får bearbetas och spridas. Det handlar om rätten kontrollera av den offentliga bilden av det egna jaget. Att filma mig i en prekär situation och lägga ut på Youtube inkräktar på min heder och kan därför lagföras.
      Förutom att presentera dessa fyra traditioner, tillämpar han dem på tre områden som har bäring på debatten kring inskränkning av privatlivet: datorbaserad övervakning, lagring av genetiskt material i biobanker och kriminalvård.

Det är intressant att följa Tännsjös resonemang och särskilt hans slutsatser. Ta datorbaserad övervakning à la FRA: ingen av dessa fyra moralfilosofiska traditioner har något särskilt starkt argument mot sådan övervakning, så länge inte personuppgifterna offentliggörs.
      Då undrar man vilken moralfilosofisk utgångspunkt FRA-motståndarna egentligen har. Ingen alls? Bara löst tyckande? Simpla känsloyttringar utan rationell grund?
      När det gäller genetiskt material i biobanker dras lite olika slutsatser från de fyra traditionerna. För rättighetsetiken är det självklart att materialet ägs av ett rättssubjekt som har oinskränkt rätt att bestämma dess användning, vilket exempelvis skulle omöjliggöra ett nationellt DNA-register. Men de övriga traditionerna invänder inte, annat än i vissa specialfall.
      Under läsningen av Tännsjös analyser och slutsatser är det omöjligt att inte reflektera över sina egna ställningstaganden i dessa komplicerade frågor – samt vilka moralfilosofiska utgångspunkter man har, eller verkar ha. Det är krävande. Tännsjö uppmanar också läsaren att skriva det sista kapitlet själv; frågorna är för viktiga för att inte ha en välgrundad uppfattning.

Tännsjös egen filosofiska resa är intressant i sig. För två år sedan deltog han i en debatt kring integritetsfrågor och ställde sig kategoriskt emot övervakning och försvarade en stark rätt till ett privatliv. Nu har han diametralt bytt ståndpunkt.
      Nu argumenterar han för ett öppet, ”genomsiktligt” samhälle, där vi är betydligt mer övervakade än i dag – men symmetriskt övervakade. Det innebär att någon hemlig övervakning inte existerar, utan insynen i såväl myndigheters som företags innersta verksamheter är lika stor som det omvända.
      Ett sådant samhälle är, menar Tännsjö som huvudargument, tryggare. ”Har vi inget att dölja, har vi inte heller något att frukta”, skriver han.
      Här glider han dock över från att vara moralfilosof till att bli politisk. Det öppna samhälle som Tännsjö tecknar är i allt väsentligt en socialistisk vision, som är omöjlig att genomföra i en marknadskapitalistisk världsordning.
      Som vanligt när det gäller Tännsjö är det väsentliga inte om han övertygar läsaren, utan att läsningen framtvingar egna ställningstaganden.
      Och att vi ges förutsättningar att bättre analysera argumenten i debatten om gränserna för vårt privatliv.

tisdag, oktober 05, 2010

Är vi dömda till arbete?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101005

Roland Paulsen
Arbetssamhället
Gleerups

En gång i tiden var arbete något avskyvärt, något av ondo; den mest hotande distraktionen av det verkliga livet. Under Antiken formulerade Aristoteles idén om det goda livet som uteslöt arbetet, eftersom det goda livet är att utveckla kroppen och själen. Antikens lösning på arbetets problem var slaveri.
            Industrialismens och vår tids lösning på arbetets problem skulle kunna vara teknikutveckling – om vi såg arbete som ett problem, vill säga. Vi skulle kunna utnyttja den potential ny teknik har av att ersätta mänskligt arbete för att reducera arbetets nödvändighet.
            Det gör vi inte. Snarare arbetar vi allt mer. Varför gör vi det? Detta är en av utgångspunkterna i sociologen Roland Paulsens arbetskritiska bok Arbetssamhället (Gleerups).

Vi får en snygg historisk odyssé över den omvärdering av arbetet som människan gjort: Från förbannelse i Antiken, till plikt genom protestantismen – och därifrån till dagens värdering av arbete som rättighet. Det är en diametral omsvängning. Från viljan till frihet, till rätten att disciplineras.
            Ett centralt analysverktyg i boken är det endimensionella tänkandet, hämtat från den kritiske teoretikern Herbert Marcuse. Det innebär i allt väsentligt en oförmåga att tänka en situation bortom den existerande; hur vi skulle kunna överbrygga skillnaden mellan det samhälle vi har och det samhälle vi skulle kunna ha. Den endimensionella människan ser enbart det existerande.
            Konsumismen är ett av flera, men kanske det mest framträdande, exemplet på det endimensionella tänkandet. Övergången från en behovsekonomi till en överflödsekonomi förutsätter endimensionalitet, det vill säga ett aktivt undantryckande av vilket samhälle som skulle kunna vara möjligt när våra produktionsmöjligheter med råge överskrider våra produktionsbehov.
            Bevarandet av arbetssamhället kräver en ständigt ökande konsumtion, och därmed en övergång från att analysera och utgå från människors behov till människans begär av varor och tjänster. Detta begär måste både skapas och tillfredsställas för att arbetslinjen ska kunna upprätthållas – och för att undvika varje förändring av det etablerade.
            Men knäckfrågan är denna, som Paulsen förvisso utreder förtjänstfullt, men ändå inte har något övertygande svar på: Hur skiljer vi mellan sanna och falska behov, mellan behov och begär?
            Det endimensionella tänkandet säger att det är ”marknaden” som meddelar vilka behov, sanna eller falska, som människor önskar uppfyllas.

Arbetskritikens lösning på de negativa konsekvenserna av arbetssamhällets överproduktion – det västerländska arbets- och produktionssamhället skulle i sin utvecklade form kräva två jordklot om alla samhällen anammade det – är naturligtvis att reducera det icke nödvändiga arbetet.
            Men hur? Paulsen diskuterar två lösningar, bägge problematiska till sina karaktärer. Ekoaktivism, det vill säga ekonomisk aktivism, är ett slags gråzon mellan legala och illegala handlingar, med den gemensamma nämnaren att dess rationalitet provocerar det ekonomiska systemet. I all enkelhet innebär det att ”begränsa sitt deltagande i reglerad produktion eller konsumtion”.
            Typexempel är fildelning. Det hotar de ekonomiska transaktioner som möjliggör distributörers vinster. Andra exempel är friganism (att ta vara på livsmedelsbutikers svinn), squatting (flytta in i tomma byggnader) och klassisk maskning på arbetsplatsen. Att motarbeta ekoaktivism är dock enkelt: att införliva dessa handlingar i arbetssamhället; legalisera och normalisera dem.
            Den andra lösningen är medborgarlön; en grundinkomst för varje medborgare som utbetalas oberoende av arbetsinsats. På så sätt skulle medborgarna kunna arbeta utifrån behov och vilja, snarare än tvång. Problemet med medborgarlönen är att även denna idé kan assimileras av arbetssamhället som en ren stimulansåtgärd, effektivare än de olika bidragssystem som finns i dag.
            Det finns inga enkla lösningar, men det viktiga är att frågorna ställs. Roland Paulsen ger varje läsare huvudbry. Det är beläst och, nota bene, boken är ett inlägg i en debatt, inte ett neutralt resonerande. Paulsen söker alternativ.