måndag, december 22, 2014

Digitala transformationer

Jag har publicerat en ny bok; en essäsamling kring digitala transformationer i samhället. Titeln är Digitala transformationer. Boken finns att köpa på AdlibrisBokus, CDON och Amazon. Precis som mina tidigare böcker finns denna att ladda ned fritt, i meningen gratis, som Open Access i pdf-format.



Digitala transformationer innehåller ett antal essäer som tidigare publicerats på Västerbottens-Kurirens kultursida. Essäerna spänner över flera fält: normer på internet, arbetets spelifiering, utbildningens massifiering, robotisering av arbetet, vårt deltagande i sociala medier.

Beröringspunkten är de ständigt pågående digitala trans­formationer. Det är om dessa transformationer boken handlar. Arbete, privatliv, forskning, prat, politik, spel och utbildning är några framträdande samhällsområden där digitala transformationer sker.

söndag, december 21, 2014

Mediala vålnader

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141220

Byung-Chul Han
I svärmen. Tankar om det digitala
Ersatz

För något år sedan skrev professorn och kulturteoretikern Byung-Chul Han essäsamlingen Trötthetssamhället, där han reflekterade över samhällets ständigt ökade krav på prestation, snabbhet och multitasking. En utveckling han såg som en regression, snarare än framåtskridande.

          I sin nya essäsamling, I svärmen, utvecklar Byung-Chul Han sin mediakritik. Det han i första hand skjuter in sig på är den ökade transparensen i samhället. Det handlar inte enbart om statens övervakning av medborgarna, utan minst lika mycket om medborgarnas övervakning av varandra.
           Och av sig själva. Aldrig har vi lämnat ut oss till allmän beskådan som vi gör i sociala medier. Än värre blir det om/när var och en bär ett par Google Glass som registrerar allt framför oss.
           Vi skapar hela tiden nya vålnader, menar Byung-Chul Han. Brevet som kommunikationsform betecknades av Kafka som omänskligt, som en kommunikation, inte mellan människor, utan mellan vålnader. En skriven kyss är en vålnads kyss.
           Twitter, Facebook, Instagram, Snapchat är dagens mediala vålnader: "glupskare, skamlösare, skränigare". För att inte tala om internet of things, eller sakernas internet, som vi säger på svenska.
           Vålnaderna befolkar snart även tingen, som börjar övervaka oss och kommunicera sinsemellan utan vår inblandning.
           Byung-Chul Han vill slå ett slag för hemligheten. Både som förlorad idé och hotad manifestation. Men de olika sätten att anonymisera sig på nätet erbjuder inte någon lösning. Dessa är "nätets digitala djuphav", som Han uttrycker det. "Med tilltagande transparens växer också mörkret."
           En nattsvart bok utan lösningar? Nej, men en bok av tankar om det digitala som skiljer sig från många andras utopiska utrop om det digitalas utveckling.

P O ÅGREN

torsdag, december 11, 2014

Extravalets protestdatum

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141211

Allt är öppet för tolkningar. Som exempelvis det av regeringen fastställda datumet för extravalet: den 22 mars. En av efterkrigstidens stora politiska händelser inleddes nämligen den 22 mars 1968: Det franska studentupproret i Paris.

           Upprinnelsen var en vänsteraktiv student som arresterades misstänkt för skadegörelse under en vietnamdemonstration. Det ledde till omfattande protester och ockupationer. Den 22 mars-rörelsen blev benämningen på en brokig samling studenter med anarkistiska, trotskistiska, maoistiska och andra vänsterpolitiska ideal.
           Kanske är den bakomliggande tanken att den 22/3 2015 ska bli en symbol för ett gemensamt motstånd mot den tankefigur och ideal som har bidragit till extravalets tillkomst: en gemensam protest mot sverigedemokraternas rasistiska och fascistiska ideal, vars rötter återfinns i nynazistiska rörelser.
           Frågan är bara vad vi ska ockupera.

tisdag, december 09, 2014

Delandet är meddelandet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141209

Den kanske mest kända tesen från mediehistorien är Marshall McLuhans tes "The media is the message". Mediet är budskapet. För att förstå en medial utveckling kan vi inte enbart fokusera på mediers innehåll, utan själva det medium som möjliggör innehåll. Ett digitalt medium förstår vi oftast som ett avgränsat objekt, som en programvara med vissa kommunikativa egenskaper.

          Facebook, YouTube, Instagram, Twitter med flera sociala medier är avgränsade programvaror som kan förmedla informationsinnehåll i form av texter, bilder och ljud. I McLuhans anda bör vi därmed förstå dessa sociala medier och hur de påverkar oss individuellt och strukturellt.
        Frågan är emellertid om sociala medier bäst förstås som från varandra avskilda objekt, eller om vi ska applicera McLuhans tes på egenskaper som förenar de olika sociala medierna. En fundamental egenskap hos alla sociala medier är möjligheten – och imperativet! – att dela informationsinnehåll med andra.
           Tesen för denna essä är att "Sharing is the message", det vill säga att delandet är meddelandet. Hur ser delandets anatomi ut? Vad delas? Varför delas det? Är det möjligt att utforma digitalt material för spridning? Kan vi urskilja specifika mekanismer som genererar spridning?

I rapporten Delad glädje är dubbel glädje? har medieforskarna Ingela Wadbring och Sara Ödmark (Demicom, 2014) studerat hur svenska nyheter delas vidare i sociala medier. Studien är begränsad i såväl tid som omfång, men här identifieras två intressanta faktorer. Den ena faktorn handlar om vilka som sprider nyheter i sociala medier. I rapporten benämns de mest frekventa nyhetsspridarna opinionsledare.

           Opinionsledarnas karakteristika är att de har högre utbildningsnivå och politiskt intresse än genomsnittet och bor i städer. Könsfördelningen är jämn. De har även i betydligt lägre utsträckning familj eller barn, vilket antyder att de har mer tid att vara aktiva på nätet. Dessa personer är också betydligt aktivare nätanvändare än de som enbart tar del av nyheter utan att dela vidare.
           En annan faktor berör vad som delas. Här konstateras att det ämnesmässigt främst är texter om politik och/eller ekonomi samt att det i hög utsträckning utgörs av opinionsmaterial. Den främsta karaktäristiken av innehållet är att det i någon mening är kontroversiellt, det vill säga väcker känslor och debatt.

Ovanstående är dock mekanismer avgränsade till spridning av svenska nyheter i sociala medier. Finns det generella mekanismer? Går det att påverka spridbarheten av information? Medieforskarna Henry Jenkins, Sam Ford och Joshua Green söker svar i boken Spridbar media (Daidalos, 2014).

           Mot bakgrund av hur svårt det är att förutse vad och hur mycket som sprids, har medieproducenter länge tillämpat en slags passiv strategi: överproduktion enligt en sorts 80/20-regel. Om 20% en viss medieaktörs produktioner sprids med framgång, producerar denne ändå ytterligare 80% som inte genererar någon framgång, eftersom det inte har varit möjligt att på förhand urskilja vilka medieprodukter eller vilket medieinnehåll som når spridning.
           Ett antal förutsättningar bör vara uppfyllda för att digitalt material ska delas, menar författarna. Det bör vara tillgängligt närhelst människor önskar ta del av det. Med utvecklingen av mobil teknik är portabilitet synnerligen viktigt, det vill säga att digitalt material kan nås från olika tekniska plattformar. Materialet bör även vara såväl relevant som lättåtkomligt för en stor mängd användare, snarare än inneslutet i avgränsade ekosystem. Därför bör digitalt material som vill spridas ingå i ett ständigt digitalt flöde – men kunna urskiljas.
           En annan viktig faktor är att digitalt material bör vara "producerbart" för människor. Med producerbart avses att vi kan läsa, tolka och till och med använda det digitala materialet på olika sätt, i stället för enbart det sätt som ursprungsproducenten avsåg. Ett exempel kan vara de olika varianter av "Hitlerfilmer" på nätet, där ett kort klipp ur filmen Undergången kan textsättas av vem som helst, så att dessa filmsnuttar ofta utgör kreativa, humoristiska och seriösa inlägg i en pågående debatt om stort som smått.
            Nyckelordet för att skapa spridbar media blir därmed publikdeltagande; att digitala medieproducenter inte ser publik som passiva åskådare, utan inbjuder till aktivt deltagande genom att det digitala materialet kan utgöra resurser för kollektiva meningsutbyten i pågående samtal. Den som lyckas skapa "kulturella aktiverare" når högre spridning.
           Längre än så har vi nog inte kommit ännu i sökandet efter viralitetens heliga graal. Riktigt vad kulturella aktiverare är och hur sådana fungerar vet vi fortfarande inte.

Frågan om hur digitalt material bör utformas för spridbarhet har hittills rört främst journalistik, opinionsbildning och populärkultur. Andra digitaliserade domäner i samhället där det råder överflöd söker liknande mekanismer för spridbarhet.

           Vetenskap, exempelvis. Med den bibliometriska utvecklingen, där forskningskvalitet mäts dels i volym av publikationer, dels i mängden citeringar, torde forskare vilja skapa spridbar forskning. Ett sätt är att lägga upp sina publikationer på sajter som exempelvis Academia.edu med lockande nyckelord för att nå ut till fler forskare för att uppnå fler citeringar.
           Vetenskapliga artiklar kommer sannolikt att formuleras på sätt som optimerar deras sökbarhet och åtkomst i olika typer av sökmotorer och därmed öka spridningen. Rubriksättning, nyckelord, begrepp för teoretiska och empiriska företeelser utformas för att väcka intresse snarare än något annat. Samt självfallet själva forskningsämnena. Om spridbarhet blir kriteriet för lyckosam forskning, måste spridbara forskningsämnen väljas.
           Ännu har nog ingen övervägt hur vetenskapen ska inbjuda till publikdeltagande för att öka spridbarheten, men det är nog bara en tidsfråga. "Vetenskapliga aktiverare" kan bli nyckeln till att öka spridbarheten av vetenskapliga resultat.

tisdag, oktober 14, 2014

Sociala medier leder till ökad självcensur

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141014

Ny teknik har historiskt sett ofta tillskrivits förhoppningar om att den ska bidra till kulturell utveckling, folkbildning, kunskapsutveckling och liknande. Sällan har dessa förhoppningar infriats. När telefonen togs i bruk på 1800-talet var den tidigaste idén om dess användning att lyssna till konsertmusik och kyrkopredikningar. Först senare slog idén om samtal mellan människor igenom.
          Tevemediet ansågs ha en folkbildande potential när mediet gjordes tillgängligt för allmänheten under 50- och 60-talen. Liknande ideal har även kunnat skönjas under informationsteknikens och internets utbredning på 1990-talet. Ett särskilt ideal som internet behäftades med redan på 90-talet var demokratisk utveckling.
           Såväl inom forskning som inom utredningsväsende fanns frågan om internets demokratiska potential högt på dagordningen. Skulle inte möjligheterna till en utökad horisontell kommunikation mellan medborgarna kunna öka medborgarnas opinionsbildande potential? Skulle inte möjligheterna till en utökad vertikal kommunikation kunna utöka de politiska representanternas kunskaper om medborgarnas uppfattningar i olika frågor?       

Självfallet diskuterades även en utveckling mot en ökad direktdemokrati, för att öka medborgarnas möjligheter att direkt fatta beslut genom elektroniska folkomröstningar. Den demokratimodell som har diskuterats mest, och ansågs ha störst potential med internets utbredning, är emellertid den deliberativa demokratin.
          En vardagligare beteckning är deltagardemokrati, där deltagandet inte innebär beslutande omröstningar, utan ett deltagande i det demokratiska, politiska samtalet. Antagandet bakom den deliberativa demokratin är att bättre – mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i politiska samtal. Representativ demokrati framstår ofta som expertstyrd och ger medborgare inflytande främst vid allmänna val.
          Den senaste stora demokratiutredningen i Sverige förordade i sitt slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) den deliberativa demokratin som en modell för Sverige att efterleva. Deltagande, inflytande och delaktighet var de centrala begreppen.
          Olika experiment har genomförts för att pröva denna modell: medborgarpaneler och medborgarkonvent. I USA utvecklades så kallade Community Networks; digitala, geografiskt sammanhållna nätverk för medborgardeltagande. Vanligtvis har det emellertid stannat vid experiment.
          Borde inte det spontana samtalet i sociala medier ändå kunna bidra till det deliberativa demokratiidealet? Tesen för denna essä är att sociala medier riskerar att stjälpa, snarare än hjälpa, det demokratiska samtalet i deliberativ anda.

Pew Research Center är ett amerikanskt forskningscentrum som regelbundet gör omfattande undersökningar av bland annat internetrelaterade fenomen. Centrets senaste forskarrapport handlar om hur människor använder sociala medier för diskussioner om samhällsfrågor och hur deltagandet i sociala medier påverkar människors beteenden i samtal med människor utanför nätet.

          Ett antal frågor ställdes till 1 800 vuxna amerikaner kring Edward Snowdens avslöjanden om hur NSA övervakar amerikanska medborgare. Man valde alltså att enbart hålla sig till en samhällsfråga genomgående i undersökningen. Att Snowdenfrågan och statlig övervakning valdes motiveras främst med att det är en fråga som enligt tidigare undersökningar visar sig dela amerikaners åsikter.
          Många anser att Snowdens avslöjanden skadar medborgarnas intressen, medan minst lika många anser att det ligger i medborgarnas intresse. Det borde borga för att det finns intresse hos amerikaner att diskutera detta ämne, såväl i sociala medier som i andra sociala sammanhang.
          Studien visade att man är mycket intresserad av att diskutera detta ämne med andra ansikte mot ansikte, exempelvis under middagar, krogbesök och på arbetsplatsen. Däremot är intresset betydligt lägre att diskutera detta ämne i sociala medier.

Användare av sociala medier tenderar att ha en god koll på vilka åsikter deras vänner och följare har. Det visar sig att den som hyser en åsikt i en fråga, med vetskapen om att åsikten skiljer sig markant från de åsikter vännerna och följarna har, tenderar man att inte föra fram den åsikten, eller ens diskutera själva ämnet.

          Ju fler som tycker annorlunda än jag, desto högre är sannolikheten att jag idkar självcensur i sociala medier.
          Studien går ett steg till och visar även att denna inställning spiller över på vår benägenhet att diskutera olika ämnen utanför nätet; på arbetsplatsen eller på andra mötesplatser. Såväl Facebookanvändare som Twitterdito drar sig för att diskutera en kontroversiell fråga i det fysiska rummet, om de vet att många av deras vänner och följare i sociala medier hyser en motsatt uppfattning.
          Studiens övergripande resultat är att den pekar på en medial företeelse som benämns "the spiral of silence". Tystnadens spiral. Uttrycket myntades redan på 70-talet och innebär att vi är ovilliga att uttrycka vår uppfattning om vi på förhand vet eller anar att vi är i minoritet.
          Vad ovanstående studie visar är dels att tystnadens spiral går att identifiera i sociala medier, dels att tystnadens spiral på nätet leder till en ökad självcensur även utanför nätet.
          En tentativ slutsats som kan dras från denna studie är att sociala medier på internet inte har goda förutsättningar att bidra till en utveckling av den deliberativa demokratin. Sociala tekniker som hämmar snarare än stödjer samtal om politik och samhällsfrågor leder inte till ett ökat demokratiskt deltagande i deliberativ anda.

Studien går självfallet att kritiseras. Sociala medier avgränsas till att avse Facebook och Twitter. Det finns andra fora med andra egenskaper på nätet där samtal förs. Påvisas samma eller andra effekter där?

          Frågan är också om samma resultat hade nåtts om man valt ett annat ämne än Snowdens avslöjanden av NSA:s övervakning. Skulle samma effekter uppnås om ämnet handlade om, säg, klimatfrågan?
          Trots dessa invändningar pekar ändå studien på sannolikheten för konformism sociala medier. Och studien pekar på något synnerligen intressant att studera vidare: Hur beteende i sociala medier spiller över på beteende i andra sammanhang.

onsdag, oktober 01, 2014

Textkritik enligt dataspelets logik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141001

För ett par år sedan gick forskaren Mark Shermis ut med ett tydligt påstående, grundat på flera års forskning: Datorbaserade program – så kallade robo-graders – för bedömning och betygsättning av studentuppsatser fungerar precis lika bra som mänsklig bedömning. Dessutom utförs bedömningarna betydligt snabbare.
         Ha, menade en annan forskare, Les Perelman, inte en chans. Perelman visade hur man enkelt kunde manipulera en robo-grader så att man enkelt fick högsta betyg. Att avslöja vilka egenskaper i en uppsats som datorprogrammet värderade högt var inte svårt alls. Dessutom behövde en uppsats inte ens vara begriplig för att få ett högt betyg.
          Så dök en tredje forskare upp, Andrew Klocubar, och menade att de två föregående har tittat på helt fel aspekter av denna typ av datorprogram. Datorprogrammets funktion ska inte vara att betygsätta uppsatser, utan att ge studenter återkoppling så att studenterna förstår hur uppsatser kan förbättras.
          Andra forskare pekar på liknande resultat: Återkoppling i form av kommentarer och kritik från en lärare i form av en människa har snarast en negativ inverkan på studenters attityder till att revidera och skriva om uppsatser.
          Återkoppling från ett datorprogram genererade närmast kontrasterande resultat: Studenternas attityd till att omarbeta sina uppsatser blev överväldigande positiv. Från noll intresse att revidera utifrån lärares kritik, till närmast hundraprocentig vilja att revidera utifrån interaktionen med ett textgranskande datorprogram.

Det behöver knappast sägas att detta är enstaka studier och bör studeras fler gånger. Ändå är resultatet intressant ur minst två perspektiv. Det ena är den vana dagens ungdomar har tillägnat sig att interagera med datorprogram, kanske främst genom datorspel.

          En hypotes är att de uppfattar återkopplingen från en dator som en del i ett spel, vilket triggar de belöningsmekanismer som motiverar ett fortsatt datorspelande. Att revidera sina texter upplevs därmed som en del av ett datorspel.
          Den andra är att dessa resultat väcker frågor om lärares förmåga att ge återkoppling. Det finns en felaktig, men sannolikt spridd uppfattning om att textkritik handlar om att finna och beslå studenter med de fel de har gjort; att kritik blir en form av felfinnande. Då missar man positiv återkoppling i de flesta fall har betydligt större potential för ytterligare lärande.
          Om datorprogram kan generera bättre återkoppling och därmed positivare läranderesultat vid studenters uppsatsskrivande bör sådana självfallet prövas. Men bedömning och betygsättning bör fortfarande utföras av läraren.

onsdag, september 10, 2014

Människans lägsta punkt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140910

I Aftonbladet (3/9) kunde vi läsa om en pappa i Sjöbo som stal en surfplatta på sin sons förskola, gav surfplattan till en tiggande kvinna och polisanmälde därefter kvinnan för stöld av surfplattan. Med övervakningskameror utanför affären där kvinnan satt, kunde mannen avslöjas.
         Det är lätt att tänka att denne pappa når ett moraliskt rock bottom, något av en moralisk lägstanivå en människa kan nå. Då bör man ta sig till diskussionstråden på Flashback som rör denna händelse.
          Där hyllas pappan av vissa uppenbara antiziganister som även hävdar att tiggaren borde åtalas för häleri för att ha mottagit surfplattan. Så framträder ett ännu djupare moraliskt rock bottom, ett moraliskt moras, människans lägsta punkt.

tisdag, september 02, 2014

Vår tids överflöd framtidens nyckelfråga

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140902

Vi lever i en tid av överflöd. Själva ordet överflöd kan ha värderande betydelser såsom välstånd eller rentav lyx, men även något mer neutral betydelse såsom ymnighet. Det centrala är att ett överflöd betecknar att det finns mer av något än det finns ett definierat eller uttryckt behov.
          Det vi först tänker på när det gäller överflöd är sannolikt digital information och internet. Länge har informationsöverflöd uppfattats som ett problem, som något vi måste lära oss att hantera. Vi drunknar i information, har det utropats. Vi bombarderas av information, var ett annat panikuttryck.
          Successivt har emellertid stora informationsmängder börjat uppfattas som en tillgång i stället för ett problem. Googles främsta tillgång är mängden information. När Chris Anderson myntade begreppet The Long Tail (Den långa svansen) handlade det om ekonomiskt värdeskapande i ett enormt överflöd av digitala produkter.
          Att hantera knapphet har länge varit människans främsta utmaning. Därav uppkom behovet av kunskap om ekonomi, vars grekiska ursprungsbetydelse är läran om hushållandet med resurser i tillstånd av knapphet.
          I dag är överflöd informationsålderns största utmaning och skulle kunna formuleras som förmågan att generera kvaliteter i tillstånd av överflöd. Än så länge har överflödet i informationsåldern handlat om digital information.
          I framtiden kommer vi med stor sannolikhet att behöva hantera ett annat överflöd, som en konsekvens av utvecklingen av digitaliserade tjänster och datorstyrd robotik, nämligen ett överskott av mänsklig arbetskraft. Om detta borde vi börja tala om på allvar.
          En kulturpolitik för framtiden måste behandla överflödet av digital kultur. Tesen för denna essä är att en arbetsmarknadspolitik för framtiden måste behandla ett växande överflöd av mänsklig arbetskraft.

Tidigare i år publicerade Stiftelsen för strategisk forskning rapporten Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige. Här har man utgått från en välciterad studie från Oxford University, där forskarna har detaljstuderat olika yrken och de arbetsuppgifter som ingår, för att bedöma i vilken utsträckning arbetsuppgifter och yrken skulle kunna datoriseras och automatiseras.

          Taylorismens tidsstudiemän detaljstuderade arbetsuppgifter med syfte att skapa underlag för ackordslön. Nu detaljstuderas arbetsuppgifter med syfte att reducera mänsklig arbetskraft, till förmån för robotar.
          Oxfordstudien identifierade flaskhalsar för datorisering, det vill säga arbetsmoment som kräver mänskligt utförande. Fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandlingsförmåga, övertalningsförmåga och omsorg om andra människor är exempel på sådant som är svårt för robotar att utföra.
          Yrken eller arbeten som lättast kan automatiseras är inte nödvändigtvis sådana som har många utövare. Fotomodell är ett sådant exempel. Yrken som toppar automatiseringsligan och ändå har hyfsat många utövare är bokföring och redovisning, maskinoperatör, kassapersonal och försäljare i detaljhandel.
          Yrken som svårligen datoriseras är skogsmästare, präster, speciallärare, politiker, chefer på olika nivåer, psykologer, socialsekreterare samt olika typer av lärare. Och naturligtvis yrken som handlar om att konstruera och programmera datorer och robotar.
          Sammantaget hävdas i rapporten att i storleksordningen 2,5 miljoner arbetstillfällen kommer att försvinna de närmaste två decennierna, med antagandet att prognoserna om datoriseringstakten håller i sig.

Det blir därmed allt svårare att sysselsätta alla arbetsföra i befolkningen med lönearbeten. Investeringar i ny teknik minskar behovet av anställda samtidigt som produktion av nya varor och tjänster inte fångar upp den arbetskraft som blir umbärlig i rationaliseringsprocesser.

          Den utvecklingen borde vi egentligen sett tidigare och förberett oss bättre för. Ett problem som rapporten fokuserar är omställningsförmågan i arbetslivet, det vill säga ett samhälles förmåga att kompetensutveckla och omutbilda den del av arbetskraften som konkurreras ut av automatiska robotar.
          Det är förvisso ett rimligt problem att bearbeta. Ett annat rimligt problem formuleras dock inte av denna rapport: Hur mycket ska vi arbeta i framtiden? Om 2,5 miljoner arbeten försvinner och betydligt färre nya arbeten kommer till, måste vi väl ändå överväga vilken arbetsmängd varje individ i samhället ska bidra med.
          Detta leder till ett annat problem som fokuseras i rapporten: Att arbete som fundament för beskattning måste ses som ett avslutat projekt. Om allt färre arbetar måste välfärden finansieras på annat sätt än genom beskattning av lönearbete. Visst finns det en diskussion om sådan skatteväxling för exempelvis miljövårdande syften, men om vi ska ta denna rapport på allvar måste en sådan skatteväxling intensifieras.
          På samma sätt måste de resurser en produktivitetsökning som datorisering och robotisering medför fördelas på annat sätt än genom lön för genomfört arbete.

En ekonomi som handlar om att hushålla med begränsade resurser tenderar till koncentration av inkomster och förmögenheter. Kan en ekonomi som måste hantera ett överflöd av arbetskraft fördela resurser bättre?

          Pendeln slår tillbaka ända till Antikens dagar. Aristoteles idé om det goda livet var att utveckla människan, inte att arbeta. Om en stor del av samhällets arbetsuppgifter kan utföras av vår tids slavar – datorer och robotar – kanske Aristoteles idé delvis kan besannas så här drygt 2 300 år senare.
          De två närmaste decennierna blir än mer spännande efter läsningen av rapporten från Stiftelsen för strategisk forskning. I dagens knapphetsekonomi ses arbetet som en resurs för individen; individer som utestängs från produktionen har genom olika politiska beslut blivit samhällets resurssvagaste.
          Om två decennier kanske en delvis frånvaro av lönearbete ses som en mer betydelsefull resurs i en överflödsekonomi; ju mindre individer deltar i produktionen, desto resursstarkare blir de.

tisdag, augusti 26, 2014

Hederligt motstånd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140826

Samtidigt som antirasister demonstrerar mot nazistiska Svenskarnas parti i Malmö och Göteborg, läser jag den från 1946 på nytt utgivna Ensam i Berlin av Hans Fallada (Lind & Co). Under det tidiga 40-talet bestämmer sig det äldre paret Quangels för att inleda ett mikromotstånd mot nazismen, mitt i nazismens högborg Berlin.
         Det är en fantastisk historia, med viss verklighetsbakgrund. Paret är ytterst medvetna om vad som händer dem om de åker fast för att de skriver och placerar runt om Berlin ut små brevkort med uppmaningar om att göra motstånd mot Hitlers diktatur.
          När de till slut åker fast, ställer sig Gestapo sig undrande över varför de så uppenbart riskerar livet för att åstadkomma så lite. Svaret är tydligt: För att förbli en hederlig människa. 

onsdag, augusti 20, 2014

Wikipedia i vetenskapens tjänst

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140820

Får man använda Wikipedia som källa? Det är inte länge sedan den frågan ställdes i tid och otid. Kanske ställs den fortfarande. Kan ett uppslagsverk som produceras av ett stort och relativt okänt kollektiv vara tillförlitligt?

            Redan 1999 utvecklade Pierre Lévy idén om kollektiv intelligens i boken Collective Intelligence; idén om en universellt distribuerad intelligens som koordineras i realtid och resulterar i en ökning av människors kunskap och förmågor.
            James Surowiecki menade med en flora av exempel i sin bok Massans vishet från 2007 att massan, kollektivet, under rätta omständigheter är visare än de smartaste individerna i kollektivet.

Men är Wikipedia möjlig som referens i vetenskapliga arbeten? Umeåprofessorn Simon Lindgren, sociolog men med digital kultur och sociala medier som forskningsfokus, har studerat detta i artikeln Crowdsourcing Knowledge i tidskriften Culture Unbound (Vol 6, 2014).

            Han studerade förekomsten av referenser till Wikipedia i 13 000 vetenskapliga artiklar som genomgått peer review, kollegial granskning, från 2003 till 2011. Det visar sig att användningen av Wikipedia som referens ökar stadigt under denna tidsperiod, även om det fortfarande är en marginell företeelse.
            Det är främst det Lindgren kallar tolkande vetenskapsområden, som exempelvis många ämnen inom samhällsvetenskap och humaniora, som referenserna till Wikipedia ökar. Inom de positivistiska vetenskaperna, som exempelvis medicin och ren naturvetenskap, är förekomsten lägre.
            Lindgren studerar även hur Wikipedia används. Ett framträdande sätt är att ge läsaren en hänvisning till kompletterande information, till olika exempel på företeelser som artikelförfattaren skriver om. Ett annat sätt är att använda Wikipedia som arkiv. I stället för att söka upp ett citat eller en definition i ett originalverk, kan sådana återfinnas i Wikipedias uppslagsord.
            Ett ytterligare sätt är att visserligen hänvisa till Wikipedia, men under viss osäkerhet. Man hänvisar till Wikipedia, men antyder att det torde finnas pålitligare källor.

Det finns sannolikt ett stort mörkertal i Lindgrens data, i den meningen att forskare sannolikt använder Wikipedia frekvent, utan att för den skull använda Wikipedia som en explicit referens i vetenskapliga artiklar.

            Vetenskapen är i sig själv det främsta exemplet på kollektiv intelligens, eftersom ny kunskap alltid utgår från tidigare kunskap, oavsett om tidigare kunskap förkastas eller förädlas.
            Även om det är i sin linda, tycks nyttan av kollektiv intelligens som genererats av ett större kollektiv öka även i vetenskapssamhället.

lördag, augusti 02, 2014

Piketty på hundra sidor

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140802

Jesper Roine
Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet
Volante

Trots ett genomslag av sällan skådat slag, avskräcks sannolikt många från att läsa den franske nationalekonomen Thomas Pikettys tegelsten Capital in the Twenty-First Century. Till den som ändå är nyfiken rekommenderas en drygt hundrasidig svensk sammanfattning av nationalekonomen Jesper Roine med titeln Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet.

          Det är en saklig och koncis sammanfattning. Utöver att Pikettys bok sammanfattas, ger Roine ett svenskt perspektiv på Pikettys forskning samt avslutar med att diskutera Pikettys slutsatser och förslag till åtgärder.
          Det som har skapat den världsvida uppmärksamheten för Pikettys bok är främst att han fyller två kunskapsluckor: Den ena är att ingen har tidigare studerat inkomst- och förmögenhetsfördelning över så lång tid som Piketty gjort. På så vis får vi en tydligare bild av var i historien förändringar har skett.
          Den andra är Pikettys fokus på hur inkomster och förmögenheter har förändrats över tid hos den rikaste delen av befolkningen, de tio procent respektive den ensamma procent av befolkningen som har högst inkomster.
          Från första världskriget och fram till 1980 sjunker inkomstandelen för topp-tiogruppen, vilket kan förklaras med förekomsten av dels två världskrig, dels ekonomiska depressioner. Från 1980 till i dag ökar emellertid inkomstandelen för denna grupp till nästan samma nivå som före första världskriget.
          Skälet till ökningen efter 1980 är enligt Piketty politiskt – främst avregleringar inom finanssektorn och ändringar i skattesystemen. Det är alltså inte någon effekt av marknadsekonomin i sig, utan en politisk viljeyttring.
          En intressant faktor i denna förändring är att det är den rikaste gruppen – en procent av befolkningen – som ökar allra mest och som får hela topp-tiogruppen att öka. Det sker alltså en väsentlig inkomstkoncentration till ett fåtal ur befolkningen.
          Det är ett bekymmer för den sociala jämlikheten i ett samhälle. Ett annat bekymmer är måhända Pikettys främsta käpphäst: att avkastning på kapital i dag är högre än hela ekonomins tillväxttakt. Människor tjänar mer enbart på ett innehavt kapital än på att utbilda sig och arbeta hårt. Arv lönar sig mer än arbete.
          Det kan tyckas enkelt att finna lösningar på dessa två bekymmer. Eftersom den eskalerande sociala ojämlikheten har skapats genom politiska beslut, borde nya politiska beslut kunna reducera bekymren.
          Piketty föreslår mycket riktigt en återreglering av ekonomin, främst i form av ökade och progressiva kapitalskatter på global nivå. Han är dock skeptisk till möjligheten att genomföra en sådan reform på global nivå, men betydligt positivare på en europeisk nivå.
          I brist på ekonomisk reglering, finns det emellertid en kraft i samhället, menar Piketty, som över tid kan utjämna sociala skillnader, såväl mellan länder som mellan individer. Det är en ökad spridning av kunskap och utbildning.  
          Jesper Roine bidrar med sin sammanfattning till spridning av kunskap kring ekonomins jämlikhetsproblem på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Kanske startar han här en ny trend inom akademin: att skriva svenska sammanfattningar av stora, komplicerade och komplexa forskningsresultat.

tisdag, juni 10, 2014

Digitala transformationer

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140610

Alla dessa ismer. Kategorin ideologier torde innefatta flest ismer, från klassikerna liberalism, kommunism och konservatism, till något nyare anarkokapitalism och ekofeminism. Ismer finns även i religionens värld: polyteism, monoteism och ateism, liksom protestantism och katolicism.

         Liksom inom patologin och psykologin: alkoholism och narcissism. Och som förhållningssätt till världen: optimism och pessimism. För att inte tala om filosofins ismer: positivism, postmodernism och pragmatism. Som sista exempel estetikens ismer: impressionism, kubism och realism.
         Ovanstående är självfallet bara ett axplock av såväl ismer som kategorier av ismer. Enligt Wikipedia finns 936 ord som slutar på -ism i Svenska Akademins Ordbok. Inom IT-området har dock ismer lyst med sin frånvaro, förutom några ord som har sammansatts av teknik och etablerade ismer, som exempelvis teknikdeterminism.
         Detta antal utökas nu när Pelle Snickars publicerar sin nya bok Digitalism (Volante, 2014). Det är säkert fler än jag som följer Pelle Snickars initierade recensioner, understreckare och andra texter i SvD:s kulturdel, kring informationsteknikens betydelse för kulturen, samhället, media, journalistiken och biblioteken.
         Ofta det sistnämnda, eftersom han under ett antal år var forskningschef på Kungliga Biblioteket. Från 2014 är Pelle Snickars professor i media- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora vid Umeå universitet.
         Digitalism är skriven i samma anda som hans kulturartiklar; hög tillgänglighet, med sikte på en bredare målgrupp än akademin. Här finns inte ens en notapparat med litteraturhänvisningar, utan enbart en kommenterad litteraturlista.
         Snickars hänför termen digitalism till ideologierna; en "sociokulturell och ekonomisk vurm för i princip allt digitalt", skriver han. Jag uppfattar dock inte boken som en undersökning av digitalismens ideologi, utan av de väsentliga förändringar som utgör konsekvenser av digitalism. För denna essä benämner jag dessa förändringar digitala transformationer.

Boken indelas med hjälp av ett antal begrepp som är centrala för en digital transformation: Överflöd, kvalitet, delande, öppenhet, information, lagring och digitalisering. Samtidigt som knappast någon kan invända mot dessa begrepp, skulle var och en kunna efterfråga ytterligare begrepp som fångar transformationer.

         När det gäller informationsöverflöd pekar Snickars på en intressant historisk paradox: I dag yvs det över den enorma informationsmängd som flödar och växer exponentiell genom nätet; informationens enorma kvantitet döljer den kvalitativa informationen. Det är nonsens, menar Snickars.
         Mer information är alltid bättre än mindre. Det som behöver utvecklas, och som pågår ständigt, är allt kvalitativare tekniker för sökning, filtrering och urskiljning. Att människor överlastas med information är inte en farhåga enbart för vår tid. Snarare har denna farhåga luftats från Gutenbergs tid och framåt. Informationsöverflödets transformation är utveckling av teknik som förvandlar big data till kvalitativ information.

Det leder till en av de mest omvälvande transformationerna i boken: vår föreställning om kvalitet när det som ska kvalitetsbedömas går från analoga uttryck till digitala. För närvarande bygger de stora informationsaktörerna – exempelvis Google, Amazon, Spotify och Netflix – upp en rekommendationsekonomi, som i allt väsentligt består av algoritmer med ett enda syfte: Att lära känna dig och dina preferenser för att öka kvaliteten på sökresultat, böcker, musik och film.

         Effekten av digitalism, menar Snickars, är att det inte går att tala om något generellt kvalitetsbegrepp. Kvalitetsbegreppet individualiseras. Kan vi fortfarande tala om generell kvalitetslitteratur eller om kvalitetsfilm? Kan redaktörer eller kritiker med sina kunskaper fungera som kvalitetsnormerare? Nej, svarar Snickars.
         Hur mycket kunskap dessa än har om de verk de är satta att granska, recensera och kvalitetsbedöma saknar de den väsentligaste kunskapen – nämligen den om din personliga smak. I en rekommendationsekonomi är denna kunskap fundamental. Kvalitetsbegreppets transformation består i en rörelse från en hierarkisk kvalitetsbestämning av experter till en individuell smakbestämning av konsumenten.

En tredje transformation stavas informationskapitalismens intåg. Här menar Snickars att information sett som kapital leder till andra marknadsmekanismer. En sådan är den extrema (över)värderingen av internettjänster som aldrig uppvisar vinster, men innehar ett stort kundunderlag. Pinterest är en tjänst som inte ens har några intäkter, men värderas till 3,8 miljarder dollar. Det Pinterest dock har, är 50 miljoner unika besökare.

         En annan konsekvens av informationskapitalism är konstruktionen av knapphet i det övriga informationsöverflödet. I Sverige försöker man ge e-boksmarknaden konstgjord andning genom att belägga biblioteken med en avgift om 20 kronor per kopierad e-bok, vilket har lett till att biblioteken av ekonomiska skäl måste begränsa tillgängligheten till e-böcker.
         Som ytterligare ett exempel att konstruera informationsknapphet tar Snickars upp betalväggar i tidningar. Han tar VK:s betalvägg som exempel och levererar insiktsfull kritik till denna form av betallösning.

När man läser en bok om flera och stora förändringar bör man också söka efter det som enligt författaren inte förändras. En stabil konstruktion när det gäller media tycks vara själva marknadsidén om privata aktörer som säljer varor och tjänster i en utbuds- och efterfrågemodell.

         Ett av de olösta problemen, menar Snickars, är hur man bygger fungerande digitala e-marknader. Men frågan är ju om exempelvis journalistik måste produceras av privata aktörer på en marknad, om konsekvensen är inlåsning av de journalistiska produkterna. Vore det möjligt att pröva stiftelsen som finansieringsform, där stiftelsens avkastning finansierar journalistiken? Då vore det oproblematiskt för media att publicera text och bild fritt på nätet.
         Pelle Snickars är i boken en tuff kritiker av snäva uppfattningar om internet. Vad Snickars analyserar är ett samhälle där internet betyder något. Det innebär inte att framställningen präglas av någon irreversibel teknikdeterminism, utan att internet och vårt beteende på internet förändrar samhälle och kultur.
         Digitalism är en av de mest allmänbildande böcker jag läst om informationsåldern; ett initierat, tillgängligt och hyperaktuellt nedslag här och nu. 

tisdag, april 29, 2014

Mot en spelifiering av arbetet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140429

Samtidigt som informationstekniken har utvecklats de senaste decennierna, har visioner formulerats kring hur denna teknik ska kunna förnya arbetsorganisationen, effektivisera arbetsprocesser och förändra utformning av arbetsplatser. Vissa visioner har implementerats, andra inte.
          Vi har fortfarande inte sett röken av det papperslösa kontoret. Den visionen formades redan på 1980-talet, medan pappersförbrukningen i realiteten ökade kraftigt i takt med bättre och billigare utskriftsteknik. Fram till i dag. Under de senaste åren ser vi en tydlig minskning av pappersanvändning, vilket skulle kunna förklaras av bättre och billigare bärbar teknik.
          I slutet av 1990-talet lade sociologen Manuel Castells fram sin stora analys av informationsåldern med nätverket som den organisationsform som skulle genomsyra framtidens samhälle. I nätverksföretaget skulle arbetstagarna få helt nya roller; anförare, utformare, integratörer, operationsobjekt. Det som arbetade högt upp i organisationen skulle erhålla högre grad av självstyrning, medan de som befann sig längst ned utförde förprogrammerade uppgifter.
          En annan vision har handlat om det automatiska kontoret; att många informationsbehandlande kontorssysslor kan automatiseras. Det har förvisso skett en hel del automatisering av manuella uppgifter, men någon genomgripande automatisering är svår att skönja. Men i en tid när det prövas att medelst robotar som med smarta algoritmer skriver böcker, bidrar till tidningsinnehåll och liknande, kanske kontorsautomation får en skjuts.
          I artikeln Visualising the future of work: myth, media and mobilities i den vetenskapliga tidskriften Media, Culture & Society (24/3 2014) diskuterar Justine Humphry främst 2000-talets stora vision om arbetets förändring: det mobila arbetet.

Det tidigaste begreppet som skulle fånga den teknikdrivna förändringen av den statiska, fysiska arbetsplatsen var "the virtual office", det virtuella kontoret. Var och en skulle ha sitt kontor i sin dator. Där skulle allt som behövdes för att utföra sitt arbete finnas, inklusive de för arbetsuppgifterna nödvändiga människorna, som exempelvis kollegor, kunder och uppdragsgivare.

          Emellertid var det ett annat begrepp som fick fäste på 2000-talet för att beskriva detta fenomen: "anytime, anywhere". Arbetet skulle kunna utföras när som helst, var som helst. Kring begreppet byggdes en diskurs av total flexibilitet, enorm frihet för arbetstagaren, liksom en aura av nydanande teknikanvändning samt att arbetet framställdes som så mycket lättare och effektivare att utföra.
          Samtidigt framställdes den tidigare arbetsorganisationen där arbetstagarna arbetade på en specifik plats med kontrasterande terminologi: gammalmodig, statisk, tungrodd, långsam och ineffektiv.
          Bilderna som framställde de mobila arbetstagarna skilde sig väsentligt åt beträffande kön. Den mobile mannen bodde på dyra hotell med exklusive service, förmånliga medlemskap och andra privilegier. Den mobila kvinnan var både arbetstagare och mamma; genom det mobila arbetet kunde hon bättre balansera både arbete och omsorgen om barnen i hemmet. Mannen i kostym med sin laptop, kvinnan med ett barn i famnen framför sin laptop.

I kölvattnet av det mobila arbetet följde flera organisationer upp förändringen med att ta bort de individuella arbetsplatserna – kontoren – för att skapa så kallade kontorslandskap. Eftersom den största delen av arbetet utförs i rörelse, eller på annan plats än den fysiska arbetsplatsen, ansågs det ineffektivt med individuella kontor med låg beläggning.

          Det resulterade i stora öppna ytor, där vanligtvis ingen har en egen arbetsplats, utan tar plats där det finns plats; ibland fast bordsmöblering, ibland bord och stolar på hjul som kan placeras där arbetstagaren finner det lämpligt.
          Det intressanta med kontorslandskapen är att vid vetenskapliga studier framstår de i negativ dager. I Sverige har psykologen Helena Jahncke med kollegor studerat störningsfaktorer i form av ljud i största allmänhet påverkar prestationer och hur kollegors samtal med varandra eller i telefon är svåra att ignorera.
          Jahncke pekar i sin doktorsavhandling Cognitive Performance and Restoration in Open-Plan Office Noise på försämrad koncentrationsförmåga, ökad trötthet och brister i motivation vid ökat bakgrundsljud.

Den allra mest aktuella visionen om arbetets förändring tar dock inte Justine Humphry upp i sin artikel. I dag är "gamification", spelifiering av arbetet på mångas agenda. Vilka konkreta uttryck spelifiering kommer att få är ännu i sin linda, men flera som sysslar med verksamhetsutveckling och liknande omfamnar idén.

          Spelifiering av arbetet innebär i allt väsentligt att låna företeelser från datorspelens värld när arbetet ska organiseras. När du spelar datorspel kan du få poäng eller extraliv för prestationer, få ljudeffekter eller visuella dito när du lyckas med något och erhålla statusmarkörer samt placeras i rankinglistor.
          I arbetssammanhang handlar det om att skapa belöningssystem på många nivåer. Utöver lönen ska anställdas prestationer belönas för uppnådda delmål eller bra prestationer. Det handlar om att skapa tävlingsliknande situationer där någon kan vinna något. Men i grunden handlar det om att få urtråkiga arbetsuppgifter att framstå som roligare; spelifiering ska fungera som motiveringshöjare.

Arbetsprocesser som tävlingsprocesser, belöningssystem som skapar en form av betingning hos arbetstagare och ett än större fokus på prestation – som arbetstagare är man sin prestation, inte sig själv.

          Man brukar skilja mellan inre och yttre motivation. Spelifiering avser att höja den yttre motivationen till att utföra ett arbete i form av såväl materiella som immateriella belöningar. Med inre motivation avses att den enskilde motiveras av sig själv, sitt intresse för arbetets innehåll, sin vilja att uppnå skicklighet eller viljan att uppnå allt högre kvalitet i sin arbetsprocess och dess resultat.
          Yttre motivatorer är på intet vis fel i sig, men eskaleringen av dessa i form av spelifiering kan tyda på att arbetet utformas på ett sätt som gör att människor inte kan uppbåda någon inre motivation.
          Om så är fallet, vore det inte bättre att förbättra arbetsprocesser, arbetsuppgifter och arbetsvillkor än att spelifiera arbetet?

tisdag, april 15, 2014

Demonstrativt undantagstillstånd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140415

Parallellt med att vårdpersonal, brandmän, skolelever, liksom företag som Volvo Lastvagnar i Umeå och Kronfönster i Växjö protesterar mot besök av Sverigedemokraternas partiledning, avancerar nazistiska Svenskarnas parti i offentligheten.
           Svp har ansökt och erhållit demonstrationstillstånd i Jönköping på självaste första maj och polisen uppmanar allmänheten att hålla sig borta, enligt SVT:s Smålandsnytt.
           Är inte detta en form av undantagstillstånd, frågar jag mig, och vänder mig till den italienske filosofen Giorgio Agamben och hans bok Undantagstillståndet (2005).
           Ett undantagstillstånd är rent allmänt en situation där medborgare undantas vissa rättigheter. Ett vanligt exempel är utegångsförbud. Förvisso förbjuder inte polisen medborgare att vistas ute i Jönköping den första maj, men uppmaningen drar åt det hållet.
           Varje undantagstillstånd, eller situation som kan tolkas som sådant, är "olagligt", menar Agamben. Det är författningsenligt, eftersom polisen, vad jag förstår, inte kan neka nazisterna demonstrationstillstånd. Men det strider mot såväl vår intuitiva som vår rationella föreställning om ett demokratiskt samhälle.
          "Undantagstillståndet framträder i detta perspektiv som en tröskel där det inte längre går att skilja mellan demokrati och absolutism", skriver Agamben. Tolkar vi situationen i Jönköping som ett undantagstillstånd förblir normen – demokrati – giltig, samtidigt som de extrema handlingarna – nazistdemonstrationer – ges lagligt stöd.
           Undantagstillståndet är ett tillstånd bortom demokratin, genom vilket vi måste förstå fascistiska och nazistiska rörelser och partier.

torsdag, mars 27, 2014

Att underkänna tioåringar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140327

Med en närmast unison stämma säger forskare i bedömning och betygsättning i skolan att det är närmast kontraproduktivt att införa betyg redan i fjärde klass i grundskolan. Ändå vidhåller regeringen och utbildningsministern i synnerhet detta förslag. 
           Själv tillhör jag den ålderskategorin som fick betyg från andra klass i grundskolan. Det var inte funktionellt då heller, men det finns tre övergripande skäl till att det är värre att införa betyg för tioåringar i dag. 
           Det första är att på 60- och 70-talen visste man inte bättre än att utfärda betyg från andra klass. Nu vet vi bättre. 
           Det andra är att dåtidens skolelever visste inte av något annat än att bli betygsatta under hela skoltiden. Dagens elever vet att det kan vara på annat sätt – ett bättre sätt. 
           Det tredje är att 60- och 70-talens betygskala utgjordes av siffrorna 1-5. Den som fick ett lågt betyg fick förvisso ett kvitto på att det inte hade gått så bra i ett visst ämne, men man upplevde sig inte nödvändigtvis underkänd. 
           I dag uttrycks ett dåligt betyg med bokstaven F, som betyder Ej Godkänd. Det tolkar nog de flesta som underkänd. 
           Den fundamentala frågan för mig beträffande betyg i fjärdeklass blir: Ska vi underkänna tioåringar? Ska vi tvinga lärare att – något omskrivet – skriftligen säga till en tioåring: Du är underkänd?

tisdag, mars 18, 2014

Spelet om spelen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140318

Vi har kunnat följa ännu en debatt kring datorspelande ungdomar. Den moderate riksdagsmannen, tillika ordföranden i utbildningsutskottet, Tomas Tobé gick ut i Nyheterna i TV 4 (25/2) och fördömde datorspelen som syndabockar för ungdomars – främst pojkars – låga skolresultat. Han hade dock inga synpunkter på datorspelen i sig, deras egenskaper eller kvaliteter, utan enbart som tidstjuvar för läxläsning och nattsömn. 
          Invändningarna kom som ett brev på posten. En invändning var att det inte finns några belägg för att ungdomars datorspelande i sig skulle ha negativ påverkan på skolans lärandeprocesser. Ett överdrivet engagemang av vad det vara månde är förvisso problematiskt, men överdrivet datorspelande skiljer sig inte från andra överdrifter. 
          En annan invändning var att korrelation inte är detsamma som kausalitet. Förvisso sammanfaller i tiden ett ökat datorspelande bland unga med sämre skolresultat i Sverige, men samtidigt kan man i länder som exempelvis Sydkorea notera att ett ökat datorspelande sammanfaller med goda skolresultat. En ytterligare invändning var att datorspelen har ett värde i form av kreativ lek, där spelaren ständigt stimulera i att forma en process inom spelens givna ramar. 
           På en viss abstraktionsnivå är invändningarna likartade: Datorspel som kulturyttring har inte några särskilda negativa effekter som inte andra fritidsaktiviteter har. Tvärtom går det att, precis som med andra hobbyer, påvisa positiva effekter. Det är emellertid inte särskilt fruktbart att fastna i kategoriska för- och emotpositioner. Snarare bör vi undersöka och diskutera olika datorspels olika kvaliteter. 
           Det hävdas understundom att det snarare är skolan som borde införa mer datorspelande i undervisningen, än att försöka hindra datorspelandet. Emellertid är det inte ovanligt att datorspel som ska stödja lärandeprocesser sitter fast i enkla, mekaniska betingningslekar, med repetitiva moment av stimuli och respons. Därför är det intressant att titta närmare på datorspel som har potential för spelaren att utveckla sina intellektuella och moraliska förmågor. 

I artikeln Playing their game: Changing stereotypes of Palestinians and Israelis through videogame play av mediaforskarna Saleem Alhabash och Kevin Wise i den vetenskapliga tidskriften New Media & Society (2/3 2014), redovisas ett forskningsprojekt där det undersöks i vilken utsträckning ett datorbaserat rollspel kan bidra till att förändra människors stereotypiska fördomar och attityder. 
           Forskarna tog konflikten i Mellanöstern mellan Israel och Palestina som kontext. Med utgångspunkt i ett antal opinionsundersökningar under de senaste decennierna, menar forskarna att det finns stereotypa föreställningar om bägge länderna, deras ledare och befolkning. Det finns också bland amerikaner en övervikt av sympati för Israel i denna konflikt. 
           Med stereotyper menar forskarna enkla och fördomsfulla sätt att kategorisera människor utifrån särskilda kännetecken och att kategoriseringen ofta handlar om att inordna eller utestänga människor, favorisera dem eller diskriminera dem. Att finna sätt att påverka stereotypiska föreställningar vore värdefullt. Låter det sig göras genom ett datorspel? 
           PeaceMaker är ett så kallat persuasive videogame, ett spel som syftar till att påverka spelaren på något sätt, vilket är en egen spelgenre. Det är också en form av edutainment, som blandar spelets tävlingsmoment med lärande och påverkan. Tävlingsmomentet ska fungera som en yttre motivator att utsätta sig för påverkan. 
           PeaceMaker syftar till att informera och utbilda spelaren om de två sidorna i Israel-Palestinakonflikten, där spelaren med olika former av strategiskt beslutsfattande ska försöka nå en fredlig och långsiktig lösning på konflikten. 

Forskarna lät 172 studenter spela spelet, där hälften fick spela rollen av den palestinske presidenten och den andra hälften rollen av den israeliske premiärministern. Både före och efter spelprocessen undersöktes deltagarnas attityder till respektive sida i konflikten. 
           Ur spelets databas hämtades händelser i form av information om konflikten, bilder, kartor, filmer, som illustrationer till olika aspekter av konflikten. Utifrån dessa händelser måste spelaren göra olika val och fatta olika strategiska beslut under spelets gång. Att vinna spelet innebär helt enkelt att lyckas mäkla fred. 
           Själva lärandeprocessen syftar till dels en ökad kunskap och förståelse för konflikten, dels förändrade attityder till konfliktens aktörer hos spelaren. Denna typ av påverkansspel handlar inte om att deltagaren ska tränas att formulera argument, utan låta sina förutfattade meningar möta saklig information som resulterar i handlingar. 
           Spelarna erfar i viss mån en kognitiv dissonans, som enkelt uttryckt innebär att möta information om en företeelse som utmanar, provocerar och kanske förändrar såväl attityder som värderingar till företeelsen. Frågan för studien var om spelarnas attityder förändrades av spelandet. 
           Resultatet, i korthet, blev att deltagarna uppvisade tydliga förändringar i attityder till den andra sidan i konflikten än den sida deltagarna spelade i spelet. Attityderna till den motstående sidan blev mer negativa. Trots att varje student enbart spelade i 20 minuter bidrog alltså detta påverkansspel till att förändra deltagarnas föreställningar. 

Behöver vi datorspel för att nå fram till våra fördomar och stereotypa föreställningar, för att förändra dem? Det klassiska sättet att uppnå detta i utbildningssammanhang har vi lärt av Sokrates; att genom dialog nå de intellektuella och moraliska utgångspunkter som formar vårt vetande och handlande – vilka därmed kan prövas och omformas. 
           Ett problem som studien av detta datorspel visar är att, visst, deltagarnas attityder påverkas och förändras. Men frågan är om denna specifika förändring är av godo. Det tycks mig snarare som att deltagarnas uppfattning om konflikten blev än mer polariserad, genom att deras föreställning om motsidan i konflikten blev mer negativ efter spelandet än före.
           Ett annat problem studien visar, om än implicit, är att datorspel som har ett medvetet syfte att påverka spelaren intellektuellt och moraliskt lyckas med det. Därmed behöver vi även mer kunskap om hur spel som inte har detta medvetna syfte ändå påverkar spelaren. 
           För ingen tror väl att det är möjligt att tillverka intellektuellt, politiskt och moraliskt neutrala datorspel? 


torsdag, februari 20, 2014

Samhällsskarvar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140220

Byung-Chul Han
Trötthetssamhället
Ersatz

Ända sedan Daniel Bell myntade termen det postindustriella samhället på 1970-talet för ett samhälle i förändring har olika förled prövats, vidhållits av vissa och förkastats av andra. Informationssamhället, tjänstesamhället, nätverkssamhället, konsumtionssamhället, mediesamhället och så vidare.

          Nu presenterar kulturteoretikern Byung-Chul Han, professor vid Universität der Künste i Berlin, ett ytterligare förled i en ny bok: Trötthetssamhället (Ersatz). Det är detta samhälle han blickar mot i sin samhällsanalys.
          Den väsentligaste samhällsskarven är den som i dag ersätter Foucaults disciplinsamhälle, med fabriker, fängelser, dårhus, kaserner, som sinnebilder för gårdagens disciplinerande samhällsorganisation. Ersättningen kallar Han prestationssamhället. Här är medborgarna inte längre lydnadssubjekt i en hierarkisk och strikt normaliserande samhällsordning, utan prestationssubjekt.
          Som prestationssubjekt förväntas medborgaren vara gränslöst kunnig, hisnande snabb, kopiöst produktiv och totalt egenansvarig. I förstone kan övergången från disciplinsamhället till prestationssamhället synas vara en positiv utveckling. Så icke i Byung-Chul Hans ögon.
          Prestationssamhällets negativa konsekvenser stavas psykiska infarkter; utbredd depression, utbrändhet, uppmärksamhetsstörningar, hyperaktivitet och liknande patologiska symptom.
          Den centrala förmågan multitasking, att kunna göra flera saker samtidigt och rikta sin uppmärksamhet på många aktiviteter på samma gång, är inte ett uttryck för civilisationens utveckling. Tvärtom är det en regression, en tillbakagång till de förmågor som är livsnödvändiga för ett vilt djur i vildmarken. 
          Trötthetssamhället ska inte förstås med negativa konnotationer, utan jag läser den benämningen på Byung-Chul Hans vision om det goda samhället efter prestationssamhället. Ett steg framåt i civilisationsprocessen, där prestationssamhället är ett steg bakåt.
          I trötthetssamhället tillåts kontemplationen, icke-prestationen, långsamheten, ineffektiviteten, tveksamheten, avbrottet, ja, här tillåts vi till och med bli trötta. Vi har, menar Han, "... den djupa, kontemplativa uppmärksamheten att tacka för mänsklighetens kulturella prestationer".
          Trötthetssamhället är det hyperaktiva samhällets motsats. I det samhället vill jag vara medborgare.

tisdag, februari 04, 2014

Kapitalismkritisk kamp

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140204

Det är intressant att läsa böcker som består av texter som tidigare publicerats i artikel- eller essäformat i tidningar och tidskrifter. Att skriva en monografi innebär att författaren under själva författandet underställer sitt skrivande monografins syfte, målgrupp och mer eller mindre på förhand bestämda struktur.
         Så är inte fallet med böcker som är textsamlingar. Strukturen får uppfinnas i efterhand, liksom syftet med boken. Det ger emellertid läsaren betydligt större frihetsgrader att tolka en sådan bok, jämfört med en bok vars syfte och struktur är skapat före bokens tillkomst.
         Sådan är samtidshistorikern Rasmus Fleischers nya bok Tapirskrift (Axl Books, 2013). Texterna varierar från kortare texter som publicerats på Expressens kultursida, till längre essäer i antologier och i tidskrifter som exempelvis Brand, Kris och kritik samt Subaltern mellan 2010 och 2013.
        Boken är indelad i tre teman: Nätkritiska texter, urbankritiska texter och kapitalismkritiska texter. Benämningarna på dessa teman är emellertid mina, såsom jag läser boken. Den gemensamma nämnaren i Tapirskrift stavas således kritik.
        Mystisk titel, inte sant? Men hur intressant tapiren än är som djur, är tapir ett anagram av pirat. Fleischer är en av upphovsmännen till numera ödelagda Piratbyrån, en organisation som startades runt 2003 och som närmast bör betecknas som en tankesmedja kring frågor om digital kopiering, kultur, upphovsrätt och immateriell egendom.
        Utifrån min läsning av Tapirskrift, är min tes för denna essä att Fleischer, medvetet eller omedvetet, har skrivit en intellektuell överbyggnad till de fundament som Piratbyrån stod på. Denna intellektuella överbyggnad framträder främst i bokens tredje del, kapitalismkritiken.

Det centrala analytiska begreppet i Tapirskrifts första, nätkritiska del är kontrarevolution. Det är ett kraftuttryck. Internets ursprungliga, revolutionära kraft har främst bestått i att det har varit ett platt, decentraliserat nätverk mellan datorer, där var och en har kunnat haka på informationsutbytet. Peer-to-peer är ett uttryck som ofta förknippas med (illegal) fildelning, eftersom den mest utbredda tekniken för fildelning benämns så.

        Peer betyder jämlike, att människor verkar på samma nivå; ingen är överordnad eller underordnad. Termen återfinns inom vetenskapen, som tillämpar peer review, vilket innebär att forskarkollegor bedömer andra forskarkollegors vetenskapliga resultat. Internet har, det är Fleischers tes, varit ett peer-to-peernätverk fram till kontrarevolutionens början, vilket han daterar till 2007.
        Med kontrarevolutionen genomgår internet en centraliseringsprocess. Apples inlåsning av operativsystem och appar, sociala mediers koncentration till Facebook och Twitter, Googles allokering av allt fler nättjänster, musik som samlas i Spotify, film som strömmas av ett fåtal aktörer. Gemensamt för kontrarevolutionen är också en övergång från fria kommunikationsprotokoll till informationstjänster.
        Kontrarevolutionen, skriver Fleischer, "... har gett oss ett nät som är lika bekvämt som det är totalitärt".

Bokens andra tema, som jag kallar urbankritik, inleds med en personligt hållen text om Fleischers kärlek till Berlin. Den text som mest fångar mitt intresse här är emellertid Flygplatssamhället. Det är en dystopi av ett samhälle i vardande; ett samhälle som allt mer får flygplatsers väsentliga drag av monopol, övervakning och platslöshet. Den bör läsas av var och en som förfasas över städers omvandlingar.

        I den tredje delen av Tapirskrift, om kapitalismkritik, måste i vart fall jag dra ned tempot i läsningen. Inte för att Fleischers stilistiska säkerhet har gått förlorad, utan därför att jag inte är lika beläst som Fleischer inom vare sig marxismen eller den kontinentala kritiska teorin. Det hindrar mig dock inte att förstå tillräckligt mycket av texten för att hävda min tes: Genom dessa kapitel förstår jag mycket bättre Fleischers och andras engagemang i nämnda Piratbyrån och andra liknande rörelser.
        Rasmus Fleischers engagemang är inte ideologiskt betingat, även om man i förstone skulle kunna tro att det någon variant av marxistiskt baserad ideologi som influerat hans kamp. Nej, det är ideologins motsats: kritiken.
       
Med ideologi avses ett tänkande som bejakar och omfamnar en idé om ett önskvärt tillstånd, och ideologin kan därmed användas som ett verktyg för att påvisa hur och varför vissa förändringar är önskvärda. Det är inte kritik i Fleischers tappning. Kritik kan inte "... baseras på ett färdigt program, utan måste vara en fortlöpande process", skriver han. För att ha ett kritiskt förhållningssätt krävs det att man tänker utanför ideologier, utanför givna kategorier.
       Tränad i hist0risk analys som han är, menar han att kritik inte enbart får bestå av närhet till det som ska kritiseras, utan även distans, och distans uppnås enbart genom historisering. Det är liknande tankar som Hans-Georg Gadamer en gång formulerade i sin tolkningslära; att förstå ett fenomen innebär att inordna den historiska horisonten i den samtida horisonten. Att sammansmälta samtid med historisk distans.
       Fleischer introducerar den nyligen bortgångne tyske värdekritikern Robert Kurz. Sannolikt är denne lika okänd för många, som han var för mig. Skälet är att han knappt alls finns översatt från tyskan till vare sig svenska eller engelska. Därför är detta sannolikt den bästa introduktionen till Kurz kritiska teori som går att finna på svenska; en kritik som bryter med såväl marxismen som den tidiga Frankfurtskolans kritiska teorier.
       Genom att historisera kapitalismen sker ett brott med den traditionella marxistiska förståelsen av kapitalism. "Marxismen är ett avslutat kapitel", skriver Fleischer med hänvisning till Kurz. Det är däremot inte kapitalismkritiken. Tvärtom lever den i högsta grad.

Rasmus Fleischers engagemang i Piratbyrån, Planka.nu och liknande rörelser har aldrig handlat om gratis kultur eller gratis kollektivtrafik. Genom Tapirskrift framträder engagemanget snarare som en kamp för en kapitalismkritisk röst och exempel på kapitalismkritiska manifestationer.

         Fleischer menar att vi har passerat kapitalismens kulmen: "För första gången i kapitalismens historia är det mer arbetskraft som görs överflödig, än vad som absorberas i produktionen av nya konsumtionsvaror".
        Om han har rätt är alternativa, ideologiskt obundna, kritiska rörelser nödvändiga korrektiv till kapitalismens kris.

onsdag, januari 29, 2014

Lexbase ett hot mot offentlighetsprincipen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140129

Mycket har redan hunnit sägas kring tjänsten Lexbase, en databas där vem som helst kan söka fram domar på människor som under de senaste åren dömts i tingsrätt eller högre instanser. Debatten har rört integritetsintrång, äcklig nyfikenhet, huruvida avtjänade straff också ska uppfattas som avtjänade, cyniskt utnyttjande av offentliga uppgifter för ekonomisk vinning.
        Och så vidare. Det allvarligaste med Lexbase är emellertid de framtidstankar tjänsten väcker. När jag rotar i Lexbase olika extratjänster, blir den allt grumligare. En extratjänst är att "Du kan exempelvis aktivera en så kallad push-tjänst som meddelar dig när du befinner dig i närheten av en dömd person."
        Tänk dig fler positionstjänster av samma karaktär, men med uppgifter som rör exempelvis inkomst, etnisk härkomst, civilstånd, avgångsbetyg från olika utbildningar – eller vilka andra offentliga uppgifter om oss som du kan komma på. Då är offentlighetsprincipen såsom vi känner den hotad till livet.
        Symptomatiskt för den hotbilden mot offentlighetsprincipen är att Datainspektionens generaldirektör dagen efter Lexbase startade tjänsten, skriver en artikel på DN Debatt (28/1) och argumenterar för att ändra grundlagen så att tjänster liknande Lexbase inte ska kunna skyddas av yttrandefrihetslagar, utan att de ska kunna lyda under rådande integritetslagstiftning i stället.
        För egen del önskar jag en diskussion om att utgivningsbevis för webbplatser som Lexbase och liknande skulle kunna prövas mot det möjliga integritetsintrång de utgör, och att utgivningsbevis ska kunna dras in för webbplatser som är uppenbart integritetskränkande.