torsdag, februari 27, 2003

Tillbaka till stenåldern

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030227

Lars Wilsson
Välfärdens ohälsa
Medikament förlag

Å ena sidan är svenskarna ett av världens friskaste folk. Medellivslängden är en av de högsta i världen, vilket brukar framhållas som det viktigaste kriteriet på att vi trots höga sjukskrivningstal är friska.

Å andra sidan bidrar sjukvårdstekniska framsteg till att även människor med viss grad av ohälsa kan leva länge. Frågan är om medellivslängd är ett relevant mått på ett folks hälsa.

Frågan väcks vid läsningen av Välfärdens ohälsa av biologen Lars Wilsson (Medikament förlag). Välfärdens sjukdomar – som går under benämningen det metabola syndromet – är bekanta: fetma med dess följdsjukdomar, diabetes, allergier, högt blodtryck, hjärtkärlsjukdomar.

Wilsson pekar på vår mathållning som det stora problemet. Det är när människan blir ”fröätare” som det metabola syndromet börjar uppträda. När vår kost övergick från en diet från tiden människan var jägare-samlare, till den jordbruks- och industrikultur där olika sädesslag, potatis, polerat ris och raffinerat socker blev en stor del i vår diet.

Och där är vi nu. Wilsson föreslår att vi går tillbaka till en stenåldersdiet som består av kött, fisk, grönsaker och frukt. Inte för att hålla undan för fettet – tvärtom bör vi äta mer animaliskt fett till förmån för snabba kolhydrater för att motverka fetma.

Argumenten hämtar han främst från biologin, som visar vilka viktiga näringsämnen som en stenåldersdiet tillhandahåller, men även från antropologin, som visar hur vissa ursprungsfolk med en stenåldersdiet inte uppvisar västvärldens välfärdssjukdomar.

Välfärdens ohälsa är en skamlös hyllning till köttätandet i en tid när allt fler röster höjs – från veganerrörelser, djurrättsorganisationer med flera – om problemet med människans köttkonsumtion.

”Låt oss hoppas att den vetenskapliga utvecklingen kan rädda den västerländska kulturen från undergång”, skriver Wilsson. Det är dock en förenkling att tro att våra matvanor endast hänger samman med vår kunskap om biologi och näringslära.

Vegan- och djurrättsrörelserna har förtjänstfullt visat att mathållning är minst lika mycket en fråga om etik och politik. Därför framstår en bok som syftar till att föreslå en annorlunda matkultur utan hänsyn till matens etik och politik, som väl så avgränsad, för att inte säga enkelspårig.

Det förvånar en aning. Det hindrar dock inte att Välfärdens ohälsa ger upphov till vissa tankeställare. Och att en blodig biff känns nyttigare än tidigare.

tisdag, februari 25, 2003

Ett annat Europa

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030225

Går det att placera sig vänsterut på en politisk-ideologisk skala och samtidigt vara positiv till en idé om en politisk situation där många beslut bör – måste! – fattas på en nivå ovanför nationalstaten?

Frågan ställdes på sin spets på ett högst personligt plan när jag blev uppringd av något av våra otaliga opinionsinstitut, där jag i en halvtimme grillades med frågor rörande politisk hemvist, mitt förhållande till EU och EMU och ett otal andra frågor.

I Sverige verkar det hopplöst. Vänstern verkar fast i en nationalchauvinism i sitt envetna EU/EMU-motstånd. I andra länder, exempelvis Tyskland, är inte alls vänstern fast samma nationalistiska fålla.

Kanske finns det ändå en idé som inger hopp. I senaste numret av Arena (1/2003) undersöks idén om federation som lösning på Europas politiska utveckling. Arena låter tolv radikala röster argumentera för denna idé – och då framträder ett annat Europa.

Ett Europa där det är självklart att många beslut om miljö, handel, säkerhet, utrikespolitik, sociala rättigheter, mångkulturalism med mera måste fattas gemensamt. Ett Europa där makten utgår nerifrån, ett slags omvänd subsidiaritetsprincip: de beslut nationalstaterna inte kan eller bör fatta enskilt sker på en gemensam nivå.

Ett Europa där makt följs av ansvar och demokratisk kontroll – den instans som ges rätt att fatta ett politiskt beslut, måste också kunna ställas till ansvar för sitt beslut, genom att medborgarna kan rösta bort beslutsfattarna.

Ett Europa med intakta nationalstater, men utan nationalism – och därmed med mindre risk för intolerans, aggressivitet och främlingsfientlighet. Ett Europa med solidaritet till människor snarare än till landsmän – och därmed en annan grund för solidaritet än födelseplatsen.

Att vidga intresset från det enskilda till det gemensamma är solidaritetens kärna. Att vidga demokratin över nationsgränserna är – demokrati.

Ökad demokrati, mindre nationalism, starkare solidaritet framstår som kärnan i en europeisk federation, i som denna idé framställs i Arena.

Det är klassiska vänsterideal. Kanske är federation lösningen på den svenska vänsterns problematiska förhållande till en europeisk politisk gemenskap.

torsdag, februari 13, 2003

Fångade tankefigurer

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030213

Johan Asplund
Genom huvudet. Problemlösningens socialpsykologi.
Korpen

Jag avskyr tankenötter. Ofta tycker jag premisserna är alltför oklara. Själva lösningen är ofta en tankenöt i sig; inte alltid självförklarande. Problemlösning, däremot, har jag alltid uppfattat som något annat. Där tankenöten är isolerad och extremt konstruerad, är ett problem ”ägt” av någon, ofta uppkommet och löst i en social situation. Någon bryr sig om lösningen.
     Så fel jag har haft. Och samtidigt rätt, visar det sig. Johan Asplund framställer i sin senaste bok Genom huvudet (Korpen) tankenöten som närmast arketypen för problemlösningens socialpsykologi.
     Efter ett för honom extremt långt uppehåll – 10 år – ger essäisten och socialpsykologen med en personlig professur Johan Asplund ut en ny bok. Hans specialitet i sina essäer är att fånga existerande tankefigurer, sedda som socialpsykologiska fenomen, göra detaljerade observationer och tolka dem genom noggrann närläsning av litteratur.
     Det gör han oerhört stilsäkert och tillgängligt också för oskolade socialpsykologer, oavsett det handlar om tillfället, gemenskap, hälsningsceremonier, mikromakt eller något annat från hans rika produktion.
     I föreliggande bok argumenterar Asplund för att problemlösning måste ses som en social aktivitet, till skillnad från den kognitiva psykologins fokus på individen. Att avgränsa problemlösning till vad som sker i en individs hjärna gör att vi missförstår fenomenet. Problemlösning sker inte inuti huvudet, utan passerar genom huvudet.
     Den rådande tankefiguren är emellertid stark. Adams och Evas kognitiva uppvaknande i paradiset beskrivs i Bibeln som solitärt – inte socialt. Utforskningen av människans kognitiva förmågor har genom tiderna i stort följt samma skapelseberättelse.
     Att tankefiguren är stark blir även uppenbar vid Asplunds närläsning av några tidiga utforskare av artificiell intelligens – möjligheten att skapa intelligenta datorprogram. Hans intrikata argumentation mot Turings och hans efterföljares föreställning om intelligenta datorer är rentav upphetsande.
     Att hävda att datorer är intelligenta är, med Asplunds ord, ett ”underligt påstående”. Problemet är att vi, trots årtionden av debatt i ämnet, tycks ha förlorat känslan för det underliga i detta påstående. Nu för han känslan tillbaka.
     Argumentationen för att både intelligens och problemlösning – liksom lösandet av tankenötter – i grunden är något socialt utvecklar han med utgångspunkt i så skilda och för ämnet originella tänkare som upplysningsmannen Denis Diderot (ur boken The Paradox of Acting) och Erik Gustaf Geijer (och hans personlighetsfilosofi).
     Förutsägbar är det sista man kan säga om Johan Asplund. Stringens är det första.