torsdag, juni 19, 2008

Återremiss som pyrrhusseger

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080619

En seger för integriteten, jublar det fåtal hos alliansen som är motståndare till FRA-lagen – Annie Johansson, Fredrick Federley, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström och Karl Sigfrid – när riksdagen återremitterade lagförslaget till försvarsutskottet.
     En perfektare illustration av en pyrrhusseger har sällan skådats. Inget är vunnet. Allt är förlorat. Lagen är så gott som implementerad tack vare återremissen.
     När riksdagen beslutar om den kosmetiskt uppdaterade FRA-lagen är ett nej helt omöjligt. Utskottet har ju gått de fem till mötes.
     Att dels uppdra till Datainspektionen, dels tillsätta en parlamentarisk kommission för att bevaka FRA:s förehavanden utgör möjligen ett litet integritetsskydd på väldigt kort sikt. På längre sikt betyder det intet.
     Det stora integritetshotet stavas nämligen ändamålsglidning. På det hotet biter ingen myndighetskontroll eller kommissioner. Och till detta integritetshot har regeringen och övervakningsföreträdare aldrig behövt ställas till svars i debatten.
     Om en myndighet som FRA avlyssnar och lagrar en enorm mängd kommunikation via kabelnätet i syfte att möta terroristhot, kommer staten att vara enormt lockad att använda alla dessa uppgifter också för andra syften.
     Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte använda dessa övervakningsdata för att lösa andra samhällsproblem så effektivt som möjligt? Varför inte bredda tillämpningsområdet? Låta andra myndigheter använda kommunikationsuppgifterna?
     Vem vill inte att staten är så effektiv som möjligt? Might is right – är det möjligt är det rätt.
     Mot riskerna för ändamålsglidning vid uppbyggnad av personregister av FRA:s karaktär finns enbart en åtgärd – att inte alls tillåta sådan övervakning och registrering. Det är den enda effektiva åtgärden mot ändamålsglidning.
     Men de fem jublande riksdagsledamöterna har omöjliggjort denna åtgärd.

onsdag, juni 18, 2008

FRA-lagen som undantagstillstånd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080618

Efter ett av den svenska bloggosfärens största skalv, har traditionella media de senaste veckorna inte skrivit om så mycket annat än den förestående omröstningen i riksdagen om den så kallade FRA-lagen. (Möjligen EM-fotboll, då.)
     Övervakning och medborgerlig integritet har varit huvudspåret. Stickspår har varit hur effektiv en sådan enorm övervakning av digital trafik är för att spåra terrorism och annan grov brottslighet.
     De som uttalar sig i media är enhetligt emot och bygger argument. De som är för är tysta. Det är en situation att vara missbelåten med.

Det som skrivits är lovvärt i polemisk anda. För att också förstå detta fenomen, införandet av lagen om FRA:s rätt till övervakning av kommunikation också i kabelnäten, måste vi närma oss de filosofiska frågorna.
     Jag går till den italienske filosofen Giorgio Agamben och hans bok Undantagstillståndet från 2005 (Propexus förlag). Hans tes, att de västerländska samhällena är på väg in i ett undantagstillstånd, är i högsta grad tillämpbar på FRA-lagen.
     ”Som en konsekvens av den ohejdbara utvecklingen av det som definierats som ett ’globalt inbördeskrig’ tenderar undantagstillståndet att framträda som det dominerande paradigmet för regerande i den samtida politiken”, skriver Agambes.
     Agambes bok är skriven som en intellektuell reaktion mot den terrorism och det krig mot terrorism (det han kallar ”globalt inbördeskrig”) som har eskalerat efter den 11/9 2001.
     Ett undantagstillstånd är en situation som utspelas i skärningspunkten mellan politik och juridik, menar Agambes. Tillståndet uppstår ur en politisk situation – en kris – och får juridiska implikationer.
     Uttryckt annorlunda; ett undantagstillstånds ursprung är nöden. Vi känner igen detta som ordstäv: ”nöden känner ingen lag” och ”nöden stiftar sin egen lag”. Ett undantagstillstånd är en situation som undantar medborgare vissa rättigheter. Ett vanligt exempel är utegångsförbud.
     Är den situation FRA-lagen avses tillämpas på en situation av kris – eller nöd? Det har övervakningsförespråkarna inte lyckats visa.
     Problemet med ett undantagstillstånd är att den är i en mening ”olaglig” – FRA-lagen strider mot såväl vår intuitiva som rationella föreställning om ett demokratiskt samhälle. I en annan mening är undantagstillståndet rätts- och författningsenligt – om riksdagen röstar ja till FRA-lagen är den förenlig med svensk rätt.
     Eller som Agambes skriver: i ett undantagstillstånd förblir normen giltig, men tillämpas inte, eftersom den blir kraftlös utan lagstöd. I stället får de extrema handlingarna kraft från lagen.
     Vi vill fortsätta värna integritet, demokrati, brevhemlighet och frånvaro av statlig insyn i våra förehavanden på nätet som den förhärskande normen, men lagen ger undantagen från denna norm kraft.

Agambes använder Durkheims term ”anomi” för att ge en slutgiltig definition av ett samhälles undantagstillstånd; en zon där ”skillnaden mellan privat och offentligt har deaktiverats”.
     Det är också FRA-lagen i ett nötskal.

torsdag, juni 12, 2008

Pedagogik som frihetsprojekt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080612

Immanuel Kant
Om pedagogik
Daidalos

För den som tycker att pedagogisk litteratur understundom lider av ett filosofiskt underskott till förmån för pragmatiska undervisningstips, rekommenderas Immanuel Kants lilla skrift Om pedagogik (Daidalos). Den gavs ut 1803, ett år innan Kant dog, och har först nu översatts till svenska.
     Om pedagogik är en sammanställning av ett antal föreläsningar som Kant höll under andra halvan av 1700-talet. Det är en tillämpning av Kants upplysningsfilosofi på undervisningsområdet. Frågan för pedagogiken var, och är: Hur blir människan en människa?
     ”Människan är den enda varelse som måste uppfostras”, är bokens inledningssats. Ett för Kant grundläggande påstående. Djuren har sina instinkter, som ofta fungerar direkt från födseln. Att bli människa innebär att medelst förnuftet övervinna sitt primitiva tillstånd.
     Som barn behöver man hjälp med det. Därav Kants intresse för pedagogik.

Kants pedagogik är ett frihetsprojekt, precis som hans upplysningsfilosofi: Upplysning innebär ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”. Människan kan aldrig drillas till frihet, utan måste själv ta ansvar för sitt eget frihetsprojekt.
     På ett tidigt stadium slår Kant fast några principer. En är att pedagogiken aldrig får bli mekanisk, utan måste vara omdömesgill. En annan är att pedagogiken aldrig får begränsas av människans nuvarande tillstånd, utan bör avse människans framtida tillstånd. Pedagogiken bör ha världens bästa för ögonen; ett uttryck för Kants kosmopolitiska hållning.
     En människas fostran går genom fyra stadier. Det första är disciplinering, vilket innebär mänskliggörandet, ett tämjande av impulser och begär. Det andra är kultivering, vars syfte är att göra människan skicklig, men utan att ange vad människan ska bli skicklig på. Skicklighet ska kunna bistå flera olika syften.
     Det tredje är civilisering, att bli klok, att passa in i samhället som en offentlig person och få ett offentligt värde. Det fjärde och viktigaste är moralisering. Såväl skicklighet som klokskap måste användas enbart för goda syften. Moralisering innebär att skapa den egna omdömesförmågan.
     Kant ger barnen stor integritet, frihet och värdesätter deras behov av lek och fritid. Samtidigt är han en torr och sträng pedagog. Det är ett underliggande tema i boken; å ena sida, å andra sidan. Det kan tolkas som motsägelser, men inte nödvändigtvis.
     Även om barn måste tränas i lydnad, får lydnaden aldrig bli blind. Barn får inte skämmas bort, men deras vilja får heller aldrig brytas ned. Barn bör ges möjlighet till lek, men inte till förströelse.

Att läsa Kants pedagogik innebär att använda sin egen omdömesförmåga. För visst märks det att tvåhundra år har gått när han skriver om spädbarn, det olämpliga i att vagga dem, hur de ska matas och läras att gå. Liksom vilka lekar som det lite äldre barnet bör ägna sig åt och det förkastliga med onani.
     När det gäller praktisk undervisning förespråkar Kant den sokratiska metoden; dialogen. Som pedagog bör man ”försöka hämta fram förnuftskunskaper ur barnen, i stället för att själv inplantera dem”, som han skriver. Människosläktet bär ett gemensamt förnuft inom sig. Pedagogens uppgift är att förlösa kunskapen.
     Samma metod gäller undervisning om människans högsta: moralen. Läraren får aldrig vara en moralens väktare som bestämmer moral och förmedlar moraliska lärosatser. Nej, moralen måste bygga på barnets eget förnuft och förmåga att ställa upp maximer för den egna moralen.
     Läraren ska stödja barnets moraliska utveckling, men aldrig bestämma den. Förnuftet ska tränas, liksom omdömesförmågan.

Kants pedagogik syftar till frigörelse och är mer besläktad med emancipatorisk pedagogik än med auktoritär undervisning. Disciplin i Kants anda har inget att göra med ”hårdare tag” eller polisiära insatser mot skolkande elever, utan med – frihet.
     Om disciplin förväxlas med dressyr, menar Kant att vi snarast skapar viljebefriade och räddhågsna människor.
     Frågan är om det är denna förväxling vi ser i dagens skolpolitiska diskussioner.