lördag, november 28, 2009

Vetenskap vill vara fri

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091128

Vetenskapsrådet (VR) är Sveriges mest eminenta bidragsgivare till svensk forskning (ca 3,5 miljarder kronor fördelades 2008) och därmed tongivande i forskarsamhället. Nu har rådet beslutat att alla texter som publiceras av forskare som får bidrag från VR, ska publiceras enlig principen om Open Access.
      Det innebär att texterna ska finnas fritt tillgängliga för alla, så att vetenskap ska kunna spridas i så stor omfattning som möjligt. Beslutet följer Berlindeklarationen om Open Access, där målet är att internet ska vara basen för all vetenskaplig publicering. Men inte enbart forskningsresultat i form av artiklar eller rapporter, utan även rådata, metadata, övrigt källmaterial, digitalt material och så vidare.
      Utgör detta en inskränkning i forskarnas upphovsrätt? Berlindeklarationen är tydlig med att den ideella upphovsrätten ska vara intakt, men själva idén med öppen tillgänglighet innebär att distribution, kopiering och användning av texterna inte bestäms av vare sig författare eller förläggare.
      VR:s beslut att följa Berlindeklarationen är utan tvekan en viktig seger för informationsfriheten och indirekt för idén om ett öppet internet. Men VR vågar tyvärr inte ta steget fullt ut. VR:s beslut gäller enbart artiklar i tidskrifter och konferensrapporter, inte monografier eller antologier – det vill säga böcker.
      Självfallet borde även bidragsfinansierade texter i bokform vara öppet tillgängliga. Här anas dock kommersiella hänsyn; att bokförlagslobbyn haft inverkan på VR:s beslut.

torsdag, november 26, 2009

Trolltyg i internetskogen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091126

Sannolikt har många av oss stött på troll i olika former på nätet, även om inte termen är bekant. Det är människor som på ett alldeles särskilt sätt kommenterar på diskussionsplatser på nätet; bloggar, nätforum, chattkanaler. Dessa diskutanter och kommentatorer är inte intresserade av någon framåtsyftande dialog, utan enbart av att reta upp och provocera övriga deltagare i forumet. Ett typiskt troll är väldigt frekvent på olika forum och skriver frekventa inlägg.
       Första gången jag stötte på ett troll var på Usenets olika diskussionsgrupper i början av 90-talet. I dag kan vi urskilja ett och annat troll även på stora sajter som exempelvis Newsmill.
       Svenskans troll är en utmärkt term för fenomenet, men dess etymologi utgår inte från övernaturliga varelser i skogen, utan den engelska termen trolling; dragrodd. Kommentatorer som trollar drar blanka drag, det vill säga irriterande och intetsägande inlägg i en seriös diskussion, och vill att andra nappar på draget så att diskussionen kan förstöras.
       Tills alldeles nyligen var denna trolltyp allena. Nu har ett nytt slags troll uppstått: lulztrollet. Och för att skilja dessa trolltyper åt har det ursprungliga trollet på bloggen Copyriot fått den plausibla benämningen sorgetroll. Sorgetrollet är ledset eller argt eller har paranoida drag.
       Lulztrollen är motsatsen; tusan så glada och obekymrade. Samtidigt är de luttrade, härdade och nihilistiska internetanvändare som inte orkar engagera sig i ännu en ekonomisk eller politisk eller miljökatastrof utan trollar utan orsak. Men med glädje. Man blir inte arg eller less på lulztroll. Snarare häpen och fascinerad.
       Fel, förresten. Ett lulztroll trollar inte utan orsak, utan av en enda giltig orsak. För lulzet. "I did it for the lulz" är en vedertagen term för det nihilistiska skälet till att göra precis vad som helst. På svenska blir verbet att lulza. Ett annat sätt att förstå denna term är genom kontrastering: motsatsen är seriöst handlande. Det ska dock inte tolkas som att ett lulztroll är oseriöst.
       Etymologin för termen lulz går tillbaka till en av chattspråkets vanligaste förkortningar, lol, som betyder laughing out loud. Denna förkortning blev korrumperad och sedermera uppstod termen lulz.
       Det finns motsvarigheter till sorgetroll i den fysiska världen. En rättshaverist torde vara det närmaste man kommer ett sorgetroll. Eller en debattör i media, men som inte för debatten framåt utan med avsaknad av kunskapsintresse enbart retar och provocerar.
       Finns det motsvarigheter till lulztroll utanför nätet? Det enda förslag jag har är den patafysiska rörelsen; de imaginära lösningarnas vetenskap, den vetenskap som överskrider både varat och icke-varat. Grundläggande för patafysiken är att ställa frågan: "Är det skämt eller allvar?" och att förstå dess svar: "Dessa termer är likvärdiga".
       Till sist: Skriver jag denna artikel för lulzet? Eller av annan orsak?

fredag, november 20, 2009

Hjälte - eller nyttig idiot?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091120

Som en smärre löpeld över internet går nu Radiotjänsts nya reklamsatsning. På en webbsida laddar du upp ett foto på dig själv. Därefter synkroniseras detta foto på olika ställen i reklamfilmen Hjälten, där Stina Ekblad som spelar reklamfilmens huvudperson framställer dig som en global hjälte för yttrandefrihet och informationsfrihet, bara därför att du betalar tv-avgift.
       Nyskapande? Sådär. Populärt? Det tycks så. Men vad betyder detta fenomen?
       Jag ser en renässans för begreppet "nyttig idiot", där vanliga människor utan ersättning och kanske utan att ens förstå de skapar reklambudskap för företag och organisationer. Kanske utvecklas tekniken allt mer infernaliskt, så att du lockas delta i marknadsföringen av suspekta produkter som du alls inte vill förknippas med.
       Jag ser även att ett fenomen som detta ytterligare bidrar till en allt diffusare sammanblandning av medborgare, konsumenter och producenter.
       Och jag ser reklamfilmen som ett hån mot Dawit Isaak.

onsdag, november 18, 2009

tisdag, november 10, 2009

Östergrens romankniv

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091110

Det är först när jag läser Dan Browns senaste, Den förlorade symbolen, en tunn bok trots sina 600 sidor, som jag inser hur skarp Klas Östergrens distinktion mellan romanen och deckaren är. Östergrens Den sista cigarretten handlar inte enbart om ett lugubert 80-tal, utan innehåller även ett metaspår kring författarskap.
       En roman, menar Östergren, är en gåta; en självmotsägelse, en livsnära berättelse. "Romanens livsluft är kris", skriver han. En deckare, däremot, skildrar en gåta; uppehåller sig kring gåtan, löser den åt läsaren, men befinner sig långt från livet.
       Romanen skapar liv. Deckarens väsen är död. Det hindrar inte, skriver Östergren, att "en del böcker kallas deckare trots att de är fulla av liv". Eller att "massor av romaner är stendöda utan att bli deckare för det".
       Distinktionen skulle gjort 1200-talsfilosofen William Ockham stolt. Den är ett lysande exempel på Ockhams rakkniv: ett begrepp inom vetenskapen som upphöjer de enklaste förklaringarna till de bästa. Ju färre antaganden som måste göras för att förklara en observation, desto bättre är förklaringen.
       Distinktionen är dock ingen värdering, enligt Östergren, utan enbart ett konstaterande av olika syften med författande. Att det ena syftet framstår som mer attraktivt för publiken säger mer om publiken än om litteraturen.
       Den förlorade symbolen förblir stendöd. Och som läsare känner jag mig närmast regredierad; att bara passivt följa med när Brown serverar lösning efter lösning utan att känna mig delaktig. Hans förtroende för läsarens kapaciteter lämnar en del att önska.
       Ordningen återställs när jag övergår till Hertha Müllers bok Hjärtdjur. Hon tror på mig. Det är en gåta; en kris. Den är livsskapande; uppfordrande. Jag tvingas lätta på sidvändandets gaspedal och – läsa.

onsdag, november 04, 2009

Fritt flytande 30-årsjubilar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091104

Vad handlade postmodernismen om? Ett ifrågasättande och en upplösning av ett traditionellt förhållningssätt till verkligheten, där själva idén om en objektiv, begreppsligt avbildbar verklighet var i kris och måste ersättas. Där vetandet inte längre bekräftar en statisk verklighet, utan bidrar till att forma en flytande tillvaro. Om du frågar mig.
        En annan uttolkare av det postmoderna kan dock mena att det i allt väsentligt är en estetisk stil; ett konstbegrepp som inrymmer allt och som därmed saknar egenskaper; som ser konst som information i stället för materia.
        Den tredje uttolkaren kan hävda att det postmoderna är en tidsepok i kapitalismens historia; kapitalismens tredje stadium med dess imperialistiska och globaliserande anspråk.
       Hur som helst fyller idén om det postmoderna tillståndet 30 i år. Ett märkligt påstående, särskilt för den som definierar postmodernism som "det förflutnas futurum": Jean-François Lyotard. 1979 publicerade han det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
       Denna essä, som i allt väsentlig handlar om ett tillstånd som rymmer ett antal problem, är ändå portalen till förståelsen av det postmoderna. Därav 30-årsjubileet. Därav en nyutkommen antologi med titeln Svar på frågan: Vad var det postmoderna? av Sven-Olof Wallenstein (red) (Axl Books) som är en sammanställning av ett filosofiskt seminarium vid Södertörns högskola våren 2009.
        I allt väsentligt vill författarna i boken ställa den temporala frågan: bör vi tala om postmodernism i imperfekt eller i presens? Med andra ord, är de problem som postmodernismen identifierade och diskuterade lösta? Ska vi gå vidare? På intet vis, enligt min tolkning av boken.
        Idén om postmodernism är inte heller bara trettio år, utan går att spåra till Nietzsche dialektik om sanning och lögn, till Kants kritik av förnuftet och kanske till och med tillbaka till Protagoras och hans tes att människan är alltings mått.
        Den allra mest felaktiva föreställningen om postmodernismen är att den skulle vara upplysningsfientlig; att prefixet "post" implicerar ett brott med upplysningstraditionen, det moderna projektet och dess idéer om utveckling, rationalitet och frihet. Ty postmodernismens frihetsbegrepp uppfattar jag som detsamma som upplysningens, i Kants termer: "människans utträde ur sin självförvållade omyndighet".
        För upplysningen utgörs omyndigheten av religionen och naturen. För postmodernismen utgörs omyndigheten av ett totaliserande system av hur kunskap genereras, enligt Lyotard. (Undertiteln på hans essä från 1979 är A Report on Knowledge.)
        Även om vi inte ska blåsa upp 30-åringen allt för mycket, bör vi för den skull inte avvisa dess grundläggande idéer: förnuftskritiken, kritiken av den blinda utvecklingsoptimismen, kritiken av den instrumentella teknorationalismen – och framför allt tankesystems totaliserande tendenser.
        För att bara nämna ett emblematiskt exempel: Det samhälle som enkelt avfärdar intelligenta utsagor med hänvisning till avsaknad av "evidens" motiverar postmodernismens raison d'être.