lördag, november 22, 2003

Virtualitetens verkliga historia

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031122


Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red)
New Media 1740-1915
The MIT Press

Virtuell, virtualitet, virtualisering – begrepp som har blivit allt vanligare i vårt språkbruk på grund av utvecklingen och spridningen av informationsteknik i samhället. Virtuell verklighet, virtuella världar, virtuella gemenskaper, virtuella boklådor – exemplen är många och välkända.

Den gemensamma betydelsen i de existerande definitionerna av begreppet virtuell är att något är datorgenererat. Frågan är om denna betydelse ger oss tillräcklig förutsättning att förstå virtu-alitet på djupet.

För att öka förståelsen av virtualitet bör dels själva begreppet vidgas, dels företeelsen förankras historiskt. I litteratur om virtuell verklighet som utgivits de senaste decennierna, lyser en historisk förankring med sin frånvaro.

Skälet är med största sannolikhet idén om att virtualitet har förutsatt avancerad datorteknik. Med en sådan förståelse av virtualitet är dess historia kort – knappast mer än tre decennier. Med en annan förståelse av virtualitet har företeelsen en längre historia.

Varje ny teknik skapar politiska, kulturella och sociala frågor om hur människor bör leva tillsammans. Dagens virtualitet genererar frågor kring demokrati (Internetval, 24-timmars-myndigheten), undervisning (e-learning, flexibel undervisning), yttrande- och tryckfrihet (personuppgiftslagstiftning, upphovsrättslagstiftning), samhällsgemenskap (virtuella gemenskaper) och flera andra.

Ingen teknik är dock statisk, utan ny teknik tolkas ofta utifrån sin föregångare. Ett typiskt exempel är att kalla text- och bildpartier på webben för webbsidor; en tolkning som utgår från tidningsteknikens form och språk.

Men varje aktuell teknik säger också något om framtida användning och teknikutveckling. Därför är det viktigt för förståelsen av virtualitet att undersöka vilka spår dagens virtualitet bär med sig från gårdagens.

Antologin New Media 1740-1915 av Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red) ger upphov till dessa funderingar. Här beskrivs ingående och intresseväckande hur olika former av ny teknik har introducerats genom den moderna historien. Det övergripande temat är vilka politiska, kulturella och sociala frågor som genererades vid introduktionen av tidiga former av teknik. Tre exempel får illustrera.

Det första zograskopet dateras till i mitten av 1700-talet. Genom en konvex lins och en spegel kunde ett djup i den bild som reflekterades upplevas. Bilden upplevdes tredimensionell.

Publikationer av populär karaktär, liksom annonser, var de vanligaste källorna till bilder för zograskop. Bilder på byggnader, städer och parker skapade förutsättningar för den bildade borgerligheten (som hade råd att tillgå ett zograskop) att få starkare intryck av sin omvärld.

Eftersom zograskopet frammanade en känsla av att ”vara där” – vilket har tydligt samband med idén om virtualitet – skapades erfarenheter av andra platser och länder. Dessa erfarenheter skilde användare av zograskop från övriga.

På så sätt lämnade zograskopet ett litet bidrag till framväxandet av en borgerlig offentlighet i England. Tekniken skapade förutsättningar för nya eller andra föreställningar om samhället för en liten del av befolkningen.

Det andra exemplet är telegrafen. Under senare delen av 1800-talet utvecklades telegrafnätet i många länder. Med morsealfabetet kunde särskilda telegrafoperatörer kommunicera med varandra och överföra meddelanden från allmänheten över stora avstånd.

Genom att enbart ett fåtal i samhället behärskade tekniken, fick dessa operatörer stor makt. Det var svårt, för att inte säga omöjligt att kontrollera att operatören översatte meddelandena rätt. Detta skapade en viss oro hos industrin och handeln, som tidigt anammade telegraftekniken.

Därför var det önskvärt att operatören så långt som möjligt skulle sammansmälta med tekniken, det vill säga enbart agera som en opersonlig översättare. Den optimale operatören var billig och lätt att disciplinera. Av detta skäl föredrogs kvinnor som operatörer.

Ett flertal historier skrevs och berättades om telegrafoperatörernas förehavanden. Bland annat berättas om hur operatörerna levde i två världar, den fysiska världen och en ”telegrafisk värld”, där de kunde lyssna av många meddelanden som innehöll sorg och glädje, nöjen och affärer. Likheten med att delta i olika e-postlistor eller chatrum är stor.

Denna kommunikation operatörer emellan, liksom avlyssnandet av meddelanden, har i dag fått beteckningen virtuella gemenskaper när likartade företeelser sker med datorteknik på Internet.

Det tredje exemplet, stereoskopet, förevisades allmänheten första gången 1838. Genom att varje öga genom en spegelkonstruktion presenteras var sin bild av en tvådimensionell figur, blir perceptionen tredimensionell.

Att två plana ytor kunde upplevas ha djup ledde till debatt om seendet och vetenskapen om relationen mellan perceptionen av objekt och objektet självt. Experimenten med stereoskop skapade situationer där man ser något som inte finns, vilket i sin tur ledde till antydningar om att relationen mellan synintryck och upplevelse i viss mån är godtycklig.

Så utmanades det sedan länge vedertagna antagandet om en direkt korrespondens mellan objekt och mänsklig perception. Stereoskopet bidrog därmed till ett annorlunda och mer problematiskt förhållande till verkligheten – vilket är typiskt för virtualitet.

Antologin ger utmärkta beskrivningar över frågor ny teknik har genererat genom historien. Att göra den envetna kopplingen till virtualitet är mitt eget projekt. Men antologin ger onekligen upphov till olika tankar.

Därför, en eloge till Massachusetts Institute of Technology som satsar resurser på teknikhistorisk forskning – och inte enbart på utveckling av nya tillämpningar av en teknik med så stor förändringspotential som IT har.

Teknikutveckling utan djupare teknikförståelse kan vara ödesdigert.

torsdag, november 13, 2003

Demokrati för en elit

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031113

Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail (red)
På väg mot en kommunikativ demokrati?
Carlssons

Demokrati är svårt. Det är ett tillstånd vi aldrig når, därför att vi aldrig är överens om vad demokrati är. Därmed blir demokratin en rörelseriktning. Därför, som många hävdar intill klichéns gräns, måste demokratin ständigt erövras.

Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) tar ställning för det som kallas deliberativ demokrati (även kallad deltagardemokrati).

En sådan demokratisyn betonar argumentationens och samtalets betydelse för demokratin. Syftet är att medborgares deltagande i politiska spörsmål ska öka. Antagandet är att bättre – i betydelsen mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i diskussioner om politiska frågor.

Den nuvarande representativa demokratin anses vara för expertstyrd och endast ge medborgare inflytande vid allmänna val vart fjärde år. En direktdemokrati med många folkomröstningar anses bestå av för mycket folkvilja och för lite folkstyre.

Med styre följer ansvar, vilket är svårt att utkräva i en utbyggd direktdemokrati. Folket kan inte ställas till svars för beslut i folkomröstningar, vilket valda politiker kan när de fattar beslut i olika parlament.

Vad en deliberativ demokrati behöver är alltså kommunikation, liksom förutsättningar för kommunikation. Detta undersöker ett antal humanister i en ny antologi: På väg mot en kommunikativ demokrati? med Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail som redaktörer.

I redaktörernas inledande essä får vi ett nytt förled till dagens samhälle: seminariesamhället. Med akademins seminarium som förebild blir demokratins kärna ”öppna, prövande samtal mellan kunniga, kompententa och idérika människor”.

Demokratins samtal bör öppna för dissensus (meningsskiljaktighet) i stället för att ständigt sträva mot konsensus (samstämmighet). Det låter bra. Finns förutsättningarna? Fungerar media som samtalsforum?

Medieforskaren Åsa Kroon diskuterar problemen för medborgaren att hålla en kritisk distans till medias rapportering. Christian Svensson Limsjö har studerat teves debattprogram och har svårt att se dem vare sig som demokratiska forum eller som rationella samtal.

Förre kulturchefen på SvD, Peter Luthersson, menar att demokratin skulle aldrig ha kunnat utvecklas så väl utan ett fungerande tidningsväsende. Men även här är vi på väg utför, i och med flera svenska kultursidors giftermål med nöjessidorna. Vilket genom det populäras dramaturgi, som Luthersson skriver, ”… hotar att lösa upp bindningen mellan kultur och kunskap”. I en deltagande demokrati förutsätts kunskap – eller medborgarkompetens, som det också har kommit att kallas.

Pedagogen Bernt Gustavsson pekar på utbildningssystemets förlorande dragkamp mellan humanism och demokrati å ena sidan och ekonomisk och teknisk effektivisering å den andra. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman pekar på Sveriges frånvaro av intellektuella som förebilder i demokratiskt deltagande, särskilt i jämförelse med Frankrike.

Förre chefredaktören för Dagens Forskning, Anders Björnsson, pekar på typiska samtalsforum i Europas demokratiutveckling: salongen, kaféet och klubben. Inget av dessa forum lever kvar i dag i ursprunglig form.

Det ser mörkt ut för en deltagande demokrati, med andra ord. Som lök på laxen skriver kommunikationsforskaren Viveka Adelswärd att vi inte ens lyckas skapa ett samhälle där samtalet premieras, utan ett där pratet upphöjs till norm. En pratkultur, inte en samtalskultur, växer fram. Asocial pratsamhet, som socialpsykologen Johan Asplund träffsäkert uttryckt det.

Sannolikt skulle inte denna antologis författare hålla med mig, men jag uppfattar ett stråk av mild elitism genom flera av artiklarna, liksom en lika mild ringaktning för andra former av kommunikation än de författarna förespråkar. Den deltagande demokratin verkar inte vara för vem som helst.

Alla kan vara lika delaktiga i en representativ demokrati. Denna demokratimodell garanterar i sin idealform alla medborgare lika stort inflytande över politiken, genom att varje medborgare har en röst.

Kan alla medborgare vara lika delaktiga i en deliberativ demokrati; i ett seminariesamhälle? Risken är stor att seminariesamhället premierar de som kan uttrycka sig väl i tal och skrift, som behärskar seminariekulturen, som är retoriskt högtstående, som är skickliga nätverkare, som ges tillträde till de arenor där samtalen förs eller som kan skapa egna arenor.

Risken är att deltagandet reserveras en elit.

lördag, november 08, 2003

Systemfel i tänkandet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031108

Det kan låta som en självklarhet att landstingen med sin knappa ekonomi börjar prioritera i sin verksamhet. Än rimligare blir det när bättre medicinsk teknik och vetenskap utvecklas, eftersom behandlingen ofta blir dyrare.

Östergötlands landsting är först ut med en prioriteringslista. Enligt den ska bland annat vården av godartade tumörer, hemorrojder, lindriga prostatabesvär helt finansieras av vårdtagaren. Majoriteten av landstingen är inne på samma linje, enligt en rundringning Dagens Medicin (nr 39/03) gjort.

När något låter självklart är dock behovet att ifrågasätta som störst. Det första att ifrågasätta är att politiker gör prioriteringarna bland olika diagnoser. Även om jag gärna ser ett större politiskt inflytande i många sammanhang, är detta så långt från deras kompetensområde man kan komma. Detta är läkarkårens ansvar.

Det andra att ifrågasätta är att en så viktig fråga som rör en solidarisk sjukvård prioriteras inom landstingen. Prioriteringen sker på en alldeles för låg nivå. Det luktar suboptimering lång väg.

Suboptimering innebär att en delverksamhet optimeras på ett sätt så att den större verksamheten delverksamheten ingår i får ökade kostnader, större än det delverksamheten sparar. Detta är klassisk systemteoretisk analys.

I fallet med landstingens prioriteringar är risken stor att de vårdtagare som måste bekosta vården själva inte har råd med det. Risken är att det i sin tur leder till att de måste sjukskrivas.

Sjukskrivning innebär att försäkringskassan får ökade kostnader på grund av landstingens sparande, kanske större kostnadsökning än landstingens besparingar. Vad har samhället vunnit då? Inget.

Med landsting som tycks sakna systemtänkande, gives inget annat alternativ än att förstatliga sjukvården. Då kan åtminstone prioriteringsdiskussionen föras på rätt nivå.

Hur stor del av BNP ska gå till sjukvården? Är fördelningen av resurser till olika samhällsområden rimlig? Hur stor del bör gå till militär verksamhet? Bör tillverkning av svårsålda JAS-plan ges högre prioritet än solidarisk sjukvård?

Den prioriteringsdiskussionen skulle välkomnas betydligt mer än den Östergötlands landsting åstadkommer.