onsdag, december 28, 2005

Arbetet på piedestal

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051228 (Lix=37)

Varje år görs en omfattande, internationell undersökning över människors attityder och värderingar, kallad ISSP (International Social Survey Program). 40 länder över hela världen deltar. I år är människors attityder till arbete i fokus.
     För svensk del har cirka 2000 personer besvarat en enkät. Sammanställningen uppvisar en del omständigheter som är anmärkningsvärda.
     På frågan hur ofta man kommer hem utmattad från arbetet svarar hela 84 procent att så är fallet ibland, ofta eller alltid. Räknar man enbart de som svarat ofta eller alltid är det 34 procent. På frågan hur ofta man upplever sitt arbete som stressigt är motsvarande siffror 88 procent och 41 procent.
     Med dessa siffror borde vi nog vara förvånade att inte fler svenskar drabbas av stressymptom, utmattningssyndrom och utbrändhet. Är det så vi vill ha vår arbetssituation?
     Ja, märkligt nog, för så måste man nog tolka ett annat enkätsvar. På frågan hur nöjd man är med sitt arbete svarar 78 procent att man är ganska, mycket eller helt nöjd med sitt arbete.
     Frågan är hur det kan komma sig att graden av nöjdhet med ett arbete som i stor utsträckning skapar utmattning och stress är så stor. Hur har utmattning och stress på arbetet blivit det normala? Varför är inte motsatsen norm?
     Det ger inte undersökningen svar på, men den väcker frågorna.
     Trots att så många är nöjda, pekar undersökningen på att vi ändå inte riktigt vill ha det så här. På frågan hur man skulle vilja arbeta om man helt fick bestämma över sin arbetssituation, skulle 45 procent vilja arbeta enbart deltid, medan lika många föredrar heltid. Det antyder att arbetssituationen kanske ändå inte är tillfyllest.     
     Problemet är inkomsten. Endast 12 procent kan tänka sig att gå ned i arbetstid om det medför en lägre inkomst. Det pekar på behovet av ekonomisk trygghet i synnerhet och trygghet i allmänhet.
     Under senaste åren har lagen om anställningsskydd debatterats och flera röster har höjts för att skrota den. Anställningsskydd anses av dem som vill avskaffa det som det största hindret för människor att få ett arbete.
     Undersökningen visar att hela 92 procent menar att anställningstrygghet är viktigt eller mycket viktigt. Så något stöd hos befolkningen för att skrota LAS verkar inte finnas.
     Arbetet i sig är av synnerligen stor vikt för svenskarna. Ett arv från Luther, kanhända. Den som icke arbetar skall icke heller äta.
     Hela 65 procent skulle nämligen uppskatta att ha ett arbete även om man var ekonomiskt oberoende. Det visar på vilken betydelse arbetet har fått i Sverige.
     Vilka andra länder sätter arbete på en sådan piedestal?

fredag, december 16, 2005

Bodströmsamhället är här

Kultursidan Sundsvalls Tidning 051216 (Lix=39)

Så har EU-parlamentet röstat ja till förslaget att alla EU-länders IT- och teleoperatörer måste lagra alla trafikuppgifter i sex till 24 månader. Alla uppgifter om vem du ringer till, när du ringer, varifrån du ringer, hur länge du ringer ska lagras.
     Alla uppgifter om vem du mejlar, när du mejlar, varifrån du mejlar ska lagras. Likaså uppgifter om dina sms och mms.
     Förslaget omfattade också att uppgifter om de webbplatser du besöker ska lagras, men ett rykte gör gällande att webbsurfning inte kommer att omfattas i direktivet. Det är dock tveksamt, eftersom myndigheterna i så fall missar alla mejl som skickas som webbmejl, från webbsidor (exempelvis Hotmail).
     Varje lands polismyndighet ska kunna ta del av dessa personuppgifter för att utreda grova brott. Vad som räknas som grovt brott ska varje medlemsland själv få bestämma, men en riktlinje är ett brott som ger minst två år fängelse.
     Det finns många problem med detta beslut till direktiv. Jag nöjer mig med att resonera kring tre.
     För det första är det integritetskränkande. Varje medlemslands dataskyddsmyndighet – i Sverige Datainspektionen – har med detta argument starkt motsatt sig direktivet. Det borde vara en fundamental rättighet att kunna kommunicera konfidentiellt, utan myndigheters kännedom.
     Det borde också vara en fundamental rättighet att inte utsättas för sådan detaljerad övervakning utan att någon brottsmisstanke föreligger.
     För det andra är risken för ändamålsglidning uppenbar. Det kan förutspås med stor säkerhet. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte bredda dess tillämpningsområde? Varför inte införliva andra potentiella brott? Varför inte vara så effektiv som möjligt?
     Redan talas om att tillämpa direktivet på fildelning och gömmande av flyktningar. Vilka andra "grova" brott kommer att införlivas? Måste en situation överhuvudtaget vara av brottskaraktär i framtiden för att polisen ska komma åt medborgarnas kommunikation?
     För det tredje är det ett irreversibelt beslut. I en demokrati brukar det hävdas att alla beslut som är fattade demokratiskt också kan rivas upp. Till och med grundlagar kan ändras, givet vissa betingelser. I princip, ja, men i praktiken är dock vissa beslut oåterkalleliga.
     Hur skulle någon i framtiden kunna argumentera för att åtkomsten till dessa personuppgifter plötsligt inte skulle behövas i polisers brottsutredningar? Att terrorism är utrotat? Att all brottslighet har upphört? Att solen har slocknat?
     Några sådana argument finns inte. Det övervakningssamhälle som bland annat – och kanske främst – Thomas Bodström har arbetat hårt för att genomföra inom EU är ett storebrorsamhälle vi aldrig sett och vars utveckling vi knappt kan ana.
     Ett vet vi, dock. Bodströmsamhället är här för att stanna.

tisdag, december 13, 2005

Aldrig nöjd – ständigt rädd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051213 (Lix=45)

Robert Lagerström
Freak. Boken om Freddie Wadling
Reverb

We are the freaks who walk among you
We are the creeps who live in vain
We are the freaks who walk among you
We are the creeps in your brain

Låten The Freaks från Freddie Wadlings första skiva med bandet Cortex har inspirerat journalisten Robert Lagerström till titeln på hans över 300 sidor långa biografi Freak (Reverb) över Sveriges bästa rockröst någonsin: Freddie Wadling.
     Det är en fantastiskt detaljerad och inträngande biografi där vänskapen till Freddie har möjliggjort ett långt bokprojekt. Det är med stort intresse jag, som följt Freddie Wadlings musikaliska resa från början av 80-talet, sträckläser boken.
     Wadling är nog främst känd som sångare i Fläskkvartetten och Blue for Two (med Henryk Lipp) och på senare tid som uttolkare av traditionella svenska visor och psalmer – något som jag som ett stort fan av Wadlings rockigare stil aldrig begripit.
     Delvis berodde det kanske på att han slutade med drogerna och alkoholen under en sexårsperiod, vilket förtog lite av hans kreativa genialitet. Delvis berodde det kanske på åldern. Att vara runt 50 gör det svårare att göra stökig rock och samtidigt hålla patetiken på avstånd. Delvis berodde det på att Wadlings prestationsångest växte sig allt starkare med åren. Aldrig nöjd. Ständigt rädd.
     Freddie Wadling har ständigt omgärdats av myter, varav han själv har bidragit till flera. Som att han var autist mellan åtta och femton års ålder. Slutade helt prata. Förvisso drog han sig undan, från mobbande elever och trakasserande lärare, från överbeskyddande mor och mormor. Men visst svarade han på tilltal.
     Uppväxten präglades av isolering, fattigdom, asocialitet, utanförskap och familjearvet – spriten. Pappans enda intresse var sprit och han försvann tidigt från familjen. Freddie var särlingen, den plufsige, fule, klumpige killen med de konstiga kläderna, som han tvingades ärva av släktingar. Ett freak. Så minns han sin barndom.
     Men livet förändrades i tonåren. Han blev social, fick vänner och vigde sitt liv till musiken. Förändringen stavas cannabis. Haschet skapade förutsättningar att umgås med människor i en gemenskap han aldrig tidigare upplevt.
     I de sena tonåren tog modern och mormodern honom till olika psykiatriker som gjorde tester, samtalade och ställde olika diagnoser, vilket ledde till en sjukpension vid 18 års ålder. Ganska omgående flyttade han hemifrån till en liten lägenhet där det ständigt fanns människor runt honom, där det mesta kretsade kring droger, musik och film.
     Punken kom till Göteborg och Freddie Wadling sögs in i dess kraftfält och stadens musikscen var under 80-talet den vitalaste i Sverige.
     Robert Lagerström fokuserar väldigt mycket på drogerna. Hur stenad Wadling var vid olika tillfällen, hur hans lägenhet titt som tätt förvandlades till en knarkarkvart. Jag har ingen anledning att misstro sanningshalten, men varför låta biografin bli så drogorienterad om en man vars genialitet är själva förutsättningen för att en biografi skrivs?
     Genialiteten kommer fram främst när olika musiker som arbetat med Wadling genom åren vittnar om hans skicklighet. Vissa vittnar artigt, andra starkt känslomässigt och förbehållslöst, men något fördjupat grepp om hans genialitet kommer fram endast på ett par ställen.
     Vid ett tillfälle sitter Freddie med en musikerkollega framför teven och sjunger på en ny låt som låter osannolikt bra. Det visade sig att han sjöng orden från textremsan på teven, simultanöversatt till engelska, formade till rocktexter med rytm. Snabb, intuitiv och med ett absolut gehör.
     Wadling hatade att repetera. Obeskrivligt lat, säger de flesta som arbetat med honom. När Fläskkvartetten skulle spela in material till en skiva, repeterade sällan bandet med Wadling, utan han fick ofta inspelade låtar som han skrev texter till och sjöng utan repetitioner.
     När Fläskkvartetten skulle spela in deras odödliga tolkning av Over the Rainbow, fick Wadling låttexten på ett papper, gick in i studion och sjöng den, helt utan omtagningar. Utan att han någonsin sjungit den förut. Resultatet blev den vackraste tolkningen som hörts.
     För Freddie Wadling handlar nämligen rockmusik – och livet – om omedelbarhet; känslan i nuet. Inget blir bättre av att ältas eller planeras.
     Magin, såsom den uttrycktes i hans favoritböcker och skräckfilmer har alltid varit en viktig inspirationskälla i Wadlings skapande. Han existerar i ett eget universum av religion och magi, av gudar och småjävlar. Lär känna demonerna i stället för att försöka eliminera dem, var hans strategi.
     I låten Dla ciebie upprepar han ett mantra som personifierar hans tro på att det finns något större än människan: ”Magic is the highest, most absolute and most divine knowledge of natural philosophy”.
     För mig finns magin i Freddie Wadlings röst, hans ljudlandskap och hans förmåga att alltid se det vackra i det groteska.

måndag, december 05, 2005

Det sköna självt. Umeåkonstnär är drottningen av digital konst

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051205 (Lix=42)

I somras blev jag förälskad. Platonskt, naturligtvis. Närmast en upplevelse av ”det sköna självt”, som Platon uttryckte det.
     Jag upptäckte Umeåkonstnären Linda Bergkvists konst, som finns utställd på olika virtuella gallerier, och fann den fantastisk. Det handlar om digital konst; konst som skapas med hjälp av olika datorprogram.
     Hon hyllas ständigt för hennes extrema skicklighet i olika forum för digital konst, som exempelvis Deviant Art. Hon har vunnit priser för sin konst. Två Exposé Master Awards, en webbplats där världens främsta digitala konstverk prisas.
     Senaste priset, Grand Prize Winner på den digitala konstsajten CGTalks tävling Master and Servant, fick Bergkvist för verket Spoiled. Detta verk gestaltar några återkommande teman i konstnärskapet.
     Ofta är hennes gestalter kvinnor, alltid smärta och vackra, ibland sagolika och fantasyinspirerade. Men också sårbara och utsatta. Blod på någon kroppsdel förekommer – notera den ljusa kvinnans vänstra hand på Spoiled.
     Utsattheten gestaltas tydligt i verket Into Your Eyes, där skräcken inför spegelns monster fångas i såväl blick som handling.
     Men alls inte enbart smärta och utsatthet, utan också styrka. Den tolkningen gör jag av I Miss You; ett slags kärlekshämnd, där, likt en kvinnlig Hamlet, det oundvikliga är gjort, men inte utan saknad.
     Så finns självfallet också det sköna självt bland verken. Kvinnan i det bländande verket Eloquence sitter likt en kvinnlig jesusfigur (notera höftskynket) i en gunga från himlen och kommunicerar med fågeln.
     I den mån män gestaltas, är de synnerligen androgyna. Game of Cards för tankarna till dandyn, till Oscar Wilde i det viktorianska England.
     Ingen riktig konstnär utan ett självporträtt? Den sommarglädje flickan som rider på katten i Glimpse of Summer är omedelbar. Det är ingen övertolkning att uppfatta Linda Bergkvist, som minns sina barnasomrar, och hennes katt Azrael som förebilder.
     Dessa och många fler verk finns dels på olika gallerier på nätet, dels på hennes egen webbplats. Den som vill lära sig mer om digital konst kan ta del av Linda Bergkvists handledning på exempelvis CGSociety.
     Där instruerar hon hur man målar realistiska ögon och hår. Hur ögon målas framstår som ett framträdande kvalitetskriterium för digital konst. Att fånga liv och skapa uttryck i ögonen är något av det svåraste.
     En annan kvalitet som fångar uppmärksamheten, särskilt när man jämför med annan digital konst, är hennes fantastiska färg- och ljussättning. Särskilt motljuset, men också diset och dimman.
     Men det är omsorgen om detaljerna som skapar det fantastiska, oavsett verkens uttryck.

måndag, november 28, 2005

Fri eller fängslad kunskap?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051128 (Lix=55)

En färsk utredning (SOU 2005:95) föreslår förändringar i universitetens kunskapshantering i syfte att nyttiggöra kunskapen. Med nyttiggörande avses kommersiell nytta – ingen annan.
     För att kunna söka patent på kunskap, uppfinningar och färdiga produkter, måste universiteten belägga denna kunskap med sekretess, eftersom patentlagstiftningen kräver att en uppfinning inte får vara allmänt tillgänglig när patent söks.
     Utredningen föreslår en sekretesstid om fem år för uppfinningar och forskningsresultat som skapas i samverkan med någon samarbetspartner. En uppfinning som skapas enbart inom ett universitet ska sekretessbeläggas i högst 20 år.
     En sådan utvidgning av kunskapssekretess är naturligtvis kontroversiell, enär universiteten är myndigheter som lyder under offentlighetsprincipen.
     Liksom mot bakgrund av universitetens roll som plats för ett fritt meningsutbyte, upplysning – och akademisk frihet. Med utredningens förslag om ökad sekretess ges universitetsanställda inte ens meddelarfrihet.

Som ett märkligt sammanträffande, publicerar Lunds universitet samma dag (14/11) ett pressmeddelande. Lunds universitetsstyrelse har beslutat att uppmuntra dess forskare att så långt det är möjligt publicera sina forskningsresultat i sådana tidskrifter som är fritt tillgängliga för läsare.
     Man är missnöjd med de kommersiella vetenskapliga tidskrifternas monopol och skyhöga priser, vilket minskar möjligheten för en vid spridning. ”Fri tillgänglighet för publikationerna leder till ökad användning och ökat genomslag för forskningen”, säger rektorn i Lund.
     Det ansluter till Humboldts tankar om det fria universitetet i 1800-talets Tyskland. Sociologen Robert Merton tydliggjorde 1942 dessa tankar till ett etiskt förhållningssätt för universiteten i de så kallade CUDOS-normerna.
     Dessa går i korthet ut på att vetenskaplig kunskap är allmän egendom och är universell, fri från inskränkningar grundade i etnicitet, klass, kön eller andra faktorer. Vetenskaplig kunskap ska dessutom stå fri från profit- och maktintressen. Kunskapssökande ska också omgärdas av en ”organiserad skepticism”; ett kritiskt ifrågasättande.
     Dessa normer utgör väsentligen det stora förtroendekapital universiteten förfogar över gentemot allmänheten. Utöver förtroende ger normerna legitimitet och acceptans för vetenskapen.
     Attityden till kunskap och forskningsresultat framstår som motsatta mellan Lund och utredningen. Står universiteten därmed inför ett vägskäl mellan ekonomisk nytta och traditionell akademisk bildningsfrihet?

Det hävdar allt fler. Därför är det sannolikt att universiteten försöker utarbeta en tredje väg som kombinerar dessa två svårförenliga stigar.
     Lika tänkbart vore att universitetet separerar uppfinningsverksamheten från bildningsverksamheten. Fristående – det vill säga privata – innovationsinstitut sköter uppfinningarna, medan universiteten sköter fri forskning och bildning av medborgare.
     Kanske vore det framkomligast.

måndag, november 14, 2005

Synd – att icke älska

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051114 (Lix=40)

Förra veckan behandlade Högsta Domstoeln åtalet mot pingstpastorn Åke Green i för hets mot folkgrupp. Bakgrunden är välkänd. Green anslog en skarp ton mot homosexualitet som en sjukdom, en samhällets cancersvulst och en synd med hänvisning till olika bibelcitat.
     Det intressanta i ärendet är inte rätten att följa bibeln bokstavstroget. Den rätten gör ingen gällande. Man kan nästan på måfå slå upp ställen i bibeln som pläderar sådant som ingen människa i dag troget följer. Exempelvis moseböckerna.
     Köper någon sina slavar bland hedningarna i grannskapet (3 Mos 25:44)? Säljer någon sina döttrar som slavar (2 Mos 21:7)? Dödas den som arbetar på söndagarna (2 Mos 35:2)? Görs syndoffer medelst getter eller får, eller om syndaren inte har råd, duvor, inför en försonande präst, som vrider huvudet invid halsen och stänker syndoffrets blod på altarets vägg (3 Mos 5:5-8)?
     Jag föreställer mig inte det.
     Så varför skulle Green, liksom de ca 600 prästerna i svenska kyrkan som undertecknat ett upprop mot kyrkomötets beslut att välsigna homosexuella par, bibeltroget betrakta homosexualitet som synd? Svaret ligger kanske i hur begreppet synd uttyds.
     Svensk litteraturs meste pastor, Gregorius, från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, har givits nygestaltning av Bengt Ohlsson i boken Gregorius. Här irriterar sig Gregorius på den alltför triviala betydelsen av synd och kräver en annan.
     Att vara syndfri, menar Gregorius, får aldrig reduceras till att avhålla sig allt som är förbjudet – av rättsväsendet, lagboken eller polismakten. Syndfrihet är inte något så trivialt som att lyda lagar och regler, för då har man inte högre tankar om sig själv än man har om ett djur.
     Med en sådan förståelse av synd kan man dressera djur – exempelvis en hund – till att leva ett liv utan synd.
     Härav torde också följa att vi knappast är fria från synd bara för att ett annat regelverk, som exempelvis bibeln, följs slaviskt. Så vad är då synd enligt Gregorius?
     Det är ”att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa”. Synd är att inte utnyttja sin förmåga att vara en älskande människa. Det som friar oss från synd är förmågan att få någon annan människa att känna sig älskad.
     Om pastor Green och kyrkans homofientliga präster skulle införliva Gregorius definition av synd skulle ”ett uppfordrande pekfinger borra in sig i deras bröst. Det skulle riva upp en avgrund framför deras fötter. Det skulle tvinga dem till många svåra omprövningar”, som Gregorius säger.
     För om några är syndiga, är det inte älskande människor oavsett kön, utan dessa präster som är likgiltiga inför andra människor i sin iver att blint lyda en bok som omöjligen kan lydas blint.
     De vänder sig från Gud, skulle pastor Gregorius säga.

fredag, november 11, 2005

Först Kafka, sedan Akademien

Kultursidan Sundsvalls Tidning 051111 (Lix=39)

De senare årens Nobelpristagare i litteratur har berett akademin ovanligt mycket kritik. För många dramatiker, för få poeter, är ett exempel. För simpla författarskap, enligt Knut Ahnlund, är ett annat.
     Akademin har även beskyllts för att ha gjort alltför politiska utnämningar, som i årets utnämning av Harold Pinter, där beskyllarna förvisso inte lyckas göra en åtskillnad mellan Pinters litterära verksamhet och hans åsikter i övrigt. Som om en författares åsikter skulle diskkvalificera denne för ett litterärt pris. Åsiktsfrihet, någon?
     En annan fundering kring Nobelpriset är om april har ersatt oktober som ödesmånaden för Nobelpriset i litteratur. Det kan man fråga sig efter att ha läst bloggen på The Literary Saloon.
     Där uppmärksammas att The Franz Kafka Society började dela ut ett litterärt pris för fem år sedan. Priset delas ut i oktober, men namnet på pristagaren kungörs redan i april.
     I april 2004 delades Kafka-priset ut till – just det, Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i oktober samma år. Kafka-pristagaren för 2005 kungjordes också i april. Det var ingen mindre än Harold Pinter, årets Nobelpristagare.
     Vi ser därför med spänning fram emot Kafka-pristagaren i april 2006. Är det månne den blivande Nobelpristagaren också nästa år?
     En gång är ingen gång och två gånger är en trend, sägs det. Men vad säger man om det som upprepar sig tre gånger?
     Ett samband?

fredag, oktober 28, 2005

Märkligheter i fildelningsdomen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051028 (Lix=52)

Sveriges första fildelningsdom föll i Västerås häromdagen och kommenteras på alla nyhetssidor. Den som vill läsa mer intrikat kritik kring denna händelse, bör emellertid söka sig till bloggsfären.
     Att domen är grumlig beträffande bevisvärderingen är en sak – att den ena partens intresseorganisation bistår rättsväsendet med bevismaterial som är enormt enkel att manipulera är häpnadsväckande.
     Jag sätter ihop en skärmdump med ditt namn och ip-adress, som ”bevisar” att du har spridit upphovsrättsskyddat material på ett par minuter.
     Men bortsett från bevisvärderingen finns även andra aspekter som gör ärendet märkligt.
     Oscar Swarts resonerar i sin blogg Texplorer om det märkliga i att Antipiratbyrån valde just den svenska filmen Hip Hip Hora som galjonsfigur för en skärpt upphovsrättslag.
     Hip Hip Hora är i allt väsentligt en ungdomspolitisk film som anses så viktig att många vill att filmen ska ses av så många som möjligt. Myndigheten för skolutveckling och Svenska Filminstitutet erbjuder skolor att visa filmen utan att behöva betala filmhyra. Under hösten 2004 hade filmen visats mer än 400 gånger i minst 100 kommuner (enligt SF:s resultatredovisning 2004).
     Filmen har också överlämnats i DVD-format som gåva till AV-centraler i landet, så att skolorna ännu lättare ska kunna visa filmen för högstadieelever. Om nu den 28-årige Västeråsbon har spridit filmen på nätet (själv nekar han till detta), har han ju agerat helt i enlighet med filmbolagets intentioner.
     Ett annat spår att fundera över i domen mot 28-åringen är påföljden. I dagar som dessa, där HD nyligen fastställde strafftiden till 1,5 år för den rattfulle föraren som vållade två personers död i Flurkmark utanför Umeå, ligger det nära till hands att jämföra påföljden med andra brott.
     När en s-politiker i Uddevalla i våras fälldes för urkundsförfalskning och bedrägeri mot Försäkringskassan motsvarande 100 000 kr, blev påföljden för denne toppolitiker 80 dagsböter om 130 kr. För fildelaren blev straffet 80 dagsböter om 200 kr.
     Att förvara en film på sin hårddisk som andra kan komma åt, utan någon ekonomisk vinning, anses alltså ur påföljdssynpunkt vara lika grovt som att blåsa Försäkringskassan på hundratusen till egen ficka.
     Jag tillhör dem som självklart värnar ett upphovsrättsskydd för immateriella produkter – men upphovsrättslag som inte blundar för Internets existens. Men det är just därför jag kan bli lite upprörd när jag läser tingsrättens formulering i fildelningsdomen.
     ”Att göra en film tillgänglig för allmänheten på Internet får stora konsekvenser för filmindustrin. (…) Detta talar för att man bör se allvarligt på dessa brott”, skriver tingsrätten i domskälet.
     Men var det inte de som skapar musik och film den skärpta upphovsrättslagen skulle skydda, så att de kan leva på sitt skapande?

fredag, oktober 21, 2005

Om gräsrotsjournalistik och småprat

Lars Våge, Erik Stattin och Gunnar Nygren
Bloggtider
Sellin & Partner
(Lix=55)

I den första boken på svenska som helt ägnar sig åt bloggfenomenet, Bloggtider (Sellin & Partner), menar mediaforskaren Gunnar Nygren att detta horisontellt mediaflöde kan ses som en konverserande offentlighet. Den tidigare passive mottagaren av mediaelitens informationsströmmar blir helt plötsligt en aktör med sin blogg.
     Nå, nu är fenomenet inte helt nytt, som Lars Våge skriver i sitt utmärkta kapitel om bloggens historia och dess funktionalitet. Inte heller, vill jag tillägga, är bloggen först med att ge människor möjligheter till aktiv publicering – vanliga webbsidor, e-postlistor, diskussionsforum, virtuella gemenskaper har också medgett detta.
     Emellertid delar jag bibliotekarien och Sveriges mest kände bloggare Erik Stattins uppfattning om att bloggen har fått ett stort inflytande jämfört med andra gräsrotsmedier.
     Stattin ger ett flertal intressanta exempel på hur olika delar av samhället – medier och politiker, framför allt – har tillmätt bloggarna stor betydelse. Ett legendariskt exempel är hur ett rasistanstruket uttalande av den republikanske senatorn Trent Lott ignorerades av mediaetablissemanget, men retade upp några bloggare.
     Starkt irriterade över medias ignorans gjorde dessa ett hästjobb med att efterforska och skriva om såväl Lotts andra uttalanden och dennes relationer med organisationer och personer inom extremhögern. Det envetna bloggandet ledde till att mediaetablissemanget tog upp detta på nytt, och efter lite rabalder tvangs Lott att avgå.
     Detta är ett exempel på bloggare som intelligenta reagenter. Utan att behöva tillfredsställa en publik, skriva för någon ägares ekonomiska vinning eller arbeta mot någon deadline kunde bloggarna i lugn och ro göra en god research och publicera ny information så länge de ville.
     I totalitära stater som Iran och Kina har bloggen gett medborgare viss möjlighet att anonymt diskutera samhällsfrågor, något som är närmast omöjligt i en statsstyrd och censurerad mediasituation. Regimen i Iran stänger ständigt ned alternativa nyhetskällor och försöker hela tiden göra detsamma med bloggarna, men det är svårare. Dock har ett par iranska bloggare fängslats för sin regimkritiska verksamhet, vilket har uppmärksammats med starka protester i väst.
     Bloggarna har också delvis utvecklats från att inte enbart utgöra forum för debatt eller reflektion över samhällsföreteelser, till att även fungera som en gräsrotsform av rapporterande journalistik.
     Tsunamikatastrofen i Asien 2004 är det bästa exemplet. Bloggare i Indien, Sri Lanka och Thailand fyllde på ett tidigt stadium ett snabbt informationsbehov om läget dag för dag, länkar till hjälpinsatser och bilder på situationen. Baksidan var att vissa myter och felaktiga teorier om flodvågens orsaker spreds, men dessa korrigerades snabbt.
     Stattins exempel på bloggens betydelse är främst internationella. Dock har bloggen exploderat även i Sverige, särskilt under bloggåret 2005. Många politiska, mediakritiska, kreativa, informativa, sällsamma och banala bloggar har sett dagens ljus detta år.
     Dock har inte Stattin sett något svenskt exempel på bloggandets stora inflytande, även om det finns ett klassiskt fall av arbetsgivarcensur. SVT-journalisten Per Gudmundson tvangs att välja mellan att publicera texter i sin populära blogg och att arbeta på SVT. Ett public-serviceuppdrag ansågs inte vara förenligt med att blogga.
     Snarare har det väl visat sig i Sverige att det mediaetablissemang som anammat bloggandet – främst kvällstidningarna – har bidragit med bloggens allra sämsta sidor. Men det kanske ändras med tiden. DN väljer bloggformatet, när fotografen Paul Hansen och akademiledamoten Peter Englund rapporterar från Irak.
     Huruvida utrikesrapportering – och annan rapportering – förändras när journalister bloggar i stället för att skriva traditionella artiklar, är en intressant fråga för mediaforskare.

måndag, september 26, 2005

Detta är en icke-recension

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050926 (Lix=37)

Ibland händer det en recensent märkliga saker. Inte alls ofta, men just därför så märkligt. Samtalet tar slut. Boken slutar tala till mig. Vad är det som händer?
     Det är inte vare sig ett ointressant eller okänt ämne. Vetenskapshistorisk litteratur är känt territorium för mig. Inte heller är författaren okänd; jag har läst ett flertal böcker av honom. Så vad är det?
     Det är inte en överdrift att påstå att James Gleick är en av världens allra mest välrenommerade och kända författare inom området populärvetenskap. Han blev världsberömd med boken Kaos 1987, som handlar om den nya, tvärvetenskapliga inriktning som kallas kaosteori. Entropi, fjärilseffekten, Mandelbrots fraktaler – jag slukade boken.
     Med hans senaste bok Isaac Newton (Historiska media) är det annorlunda. Mättnadskänsla, snarare än glupande aptit, infinner sig. Ändå är det en bok som hyllats i USA och nominerades till Pulitzerpriset 2003. Vad är det med mig? Varför jublar jag inte?
     Mättnadskänslan infann sig redan vid Gleicks förra bok Fortare – nästan allt accelererar. Där var Gleick mycket mindre vetenskapsjournalist och mycket mer en samhällsiakttagare. Men det är inte beteendevetenskap, utan naturvetenskap, som är Gleicks hemmaplan. Därför upplevde jag den boken ytlig och nästan populistisk, i någon mening.
     Newton då? Då är ju Gleick tillbaka i naturvetenskapen och dess revolutions höjdpunkt, vilket borde borga för kvalitet. Men det är väldigt mycket en biografi och ganska lite vetenskap. Om Newton som solitär särling, om hans oförmåga att samtala med sina kritiker, om hans religiösa grubblerier, om hans dragning åt alkemin och så vidare.
     Den vetenskapliga revolutionen hisnar inte i Gleicks tappning – som kaosteorin gjorde i hans genombrottsbok. Ändå var Newtons fysik så oändligt mycket mer betydelsefull för vetenskapen, människan och samhället än någonsin kaosteorin kommer att bli.
     Och om inte Gleick hisnar, varför ska då jag hisna?
     Däri kan en del av svaret finnas till min märkliga reaktion till denna bok. Gleick berättar liksom frånvarande, liksom med vänster hand, med en hög lägstanivå som det anstår ett proffs.
     Detta är som sagt inte en recension. Att mitt förhållande till James Gleick och boken om Newton är knepigt innebär inte att den saknar kvaliteter. Det är bara det att jag inte förmår mig formulera dem.
     Jag fortsätter fundera på orsaken.

fredag, september 23, 2005

Om maskeringsförbud och moral

(Lix=51)

Nu föreslår regeringen i en proposition ett maskeringsförbud vid vissa typer av demonstrationer.

Maskering och förbud rör i allt väsentligt den moraliska sfären. Jag har ingen anledning att revidera min uppfattning såsom jag formulerade den när Göteborgskommittén föreslog samma maskeringsförbud.

tisdag, september 20, 2005

När kommer en blogglag?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050920 (Lix=47)

När ny teknik får en viss spridning, dyker en politisk fråga alltid upp: Hur ska teknikanvändningens konsekvenser begränsas? Genom informationsteknikens korta historia dyker frågan alltid upp när många människor börjar använda en viss teknik.
     Människors möjligheter att delta i olika diskussionsforum på nätet medförde att lagen om elektroniska anslagstavlor formulerades. Syftet var att begränsa vissa former av diskussioner och vissa typer av texter.
     Webben gav medborgare förutsättningar att publicera texter på nätet. Det medförde att EU formulerade ett lagdirektiv, som i Sverige resulterade i personuppgiftslagen. Här var syftet att personuppgifter inte får publiceras utan samtycke (något som sedermera har luckrats upp ordentligt).
     När fildelning genom enklare programvaror spreds till allmänheten, skärptes snabbt upphovsrättslagen, så att det blev förbjudet att kopiera filer även för eget bruk.
     I dag, bloggåret 2005, har bloggning fått en enorm spridning bland medborgarna på väldig kort tid. Ökningen av bloggarna på nätet är exponentiell. Kvalificerade uppskattningar säger att det finns minst 25 000 i Sverige, de flesta tillkomna det senaste året. Antalet bloggar i världen går knappast att uppskatta, men det torde vara miljontals.
     Dåså. Då vet vi vad som händer.
     EU-parlamentet arrangerade förra veckan den första i en serie debatter om bloggning – inte om dess demokratiska potential, inte om att det politiska samtalet bland medborgarna kan vitaliseras, inte om att reducera nyhetsproducenternas relativa monopol.
     Utan om hur konsekvenserna av det allt mer spridda bloggandet kan begränsas. Vilka konsekvenser? Bland annat läser jag om hur representanter från etablerade media försöker lobba med att påstå att bloggarna verkar tro att de befinner sig i Vilda Västern.
     Bloggare, menar man, påstår saker utan att ange källor. Bloggar, påstår man, kan innehålla produktreklam utan att man som läsare uppfattar det. Bloggar, hävdar man, hotar den personliga integriteten genom påståenden om och bilder av människor.
     Som om inte all press, särskilt tabloidpress, ständigt gör övertramp i dessa riktningar, utan att någon skriker om nya lagar för det.
     Än finns inga konkreta tecken som tyder på någon specifik lagstiftning kring bloggandet. Att EU diskuterar konsekvenser av en bred bloggning behöver inte nödvändigtvis betyda ny lagstiftning.
     Däremot vet vi att en bred användning av ny teknik brukar medföra nya lagar som begränsar användningen.
     Därför skulle inte jag förvånas över en blogglag.

torsdag, september 15, 2005

Det negativa tänkandets kraft

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050915 (Lix=46)

Steve Fuller
The Intellectual
Icon Books

Vad är en intellektuell? Finns hon bland alla snabbt växande white-collaryrken; bland lärare, journalister, konsulter, think-tanks, författare, filosofer och vetenskapsmän? Eller döljs hon där?
     Inte sedan Edward Said skrev Den intellektuelles ansvar i början av 1990-talet har vi sett en bok som försöker ringa in den intellektuelle. Förrän nu: The Intellectual av vetenskapssociologen Steve Fuller (Icon Books).
     Undertiteln är en fantastisk sammanfattning av intellektualism: The positive power of negative thinking. En intellektuell genererar en positiv kraft i sitt negativa tänkande. Kritikern som samhällsförbättrare. Kritikern som uttrycker det obehagliga. Kritikern som avskyr mittfåran. Kritikern som älskar att problematisera.
     Fuller hyllar Machiavelli som arketypen för en intellektuell, men den intellektuelles rötter är Antikens sofister. Avskydda och föraktade genom historien – wise guys, inte visa män, arroganta och vårdslösa med sanning och kunskap. Inte desto mindre tillskriver Fuller sofisterna äran för att Platon skrev ned sina dialoger, mot Sokrates uttryckliga vilja.
     Ett av den intellektuelles väsentliga arv från sofisterna är perspektivisering intill paranoia, vilket en äkta intellektuell ibland snuddar vid. Allt kan ses från fler synvinklar; allt måste ses från fler synvinklar.
     En intellektuell har ett förhållande till sanning som skiljer henne från de vetenskapligt skolade. Den intellektuelles mål är hela sanningen – alla perspektiv på en företeelse måste belysas.
     Att vissa påståenden inte alltid är bevisade som sanningar i vetenskaplig mening stör henne därför inte alls. Lika lite stör det henne att bli korrigerad. En intellektuell kan uttrycka en osanning, men aldrig med syftet att bedraga, vilket gör att hon aldrig ljuger.
     Man skulle kunna tro att en akademiskt skolad filosof är en typisk intellektuell. Den föreställningen tar Fuller snabbt ur läsaren genom en intressant, men rätt snårig dialog mellan en intellektuell och en filosof. Den intellektuelle är, till exempel, betydligt mer intresserad av bred än djup kunskap.
     Den intellektuelles kritik av universiteten och dess forskning är tydlig. Forskningssamfundets sätt att fastställa sanning – genom peer-review, expertgranskning – innebär enbart att bevara en traditionell uppfattning om vad som är sant. Sanningsparadigm får inte hotas.
     Men den kanske främsta egenskap jag ser hos Fullers rika beskrivning av den intellektuelle är dess förmåga till reduktionism. Nej, inte den vetenskapliga reduceringen av någonting till dess minsta beståndsdelar.
     Snarare förmågan att destillera det väsentliga ur något snårigt. Det är en förmåga som också skiljer både forskaren och filosofen från den intellektuelle.

måndag, september 05, 2005

Om tro som vetande

Roland Poirier Martinsson
Sånt är livet
Norstedts

Om hans förra bok, Russels kalkon, var en skarp och roligt skriven bok om vetenskapens gränser, är Roland Poirier Martinssons senaste bok, Sånt är livet (Norstedts) grumligare i sin avsikt. Här är det inte primärt vad vi kan veta som är målet, utan frågan om livets uppkomst.
     Som doktor i teoretisk filosofi och ledarskribent på SvD, liksom aldrig hymlande med sin starka katolska tro eller sin djupkonservativa politiska position, intar han en tydlig plattform. Se även hans texter på bloggen.
     Frågan för boken är varför vi ännu inte vet hur livet på jorden en gång uppstod. Många historiska hypoteser och teorier passerar revy – antikens idéer, uralstring, big bang, havsdjupen, andra solsystem, evolutionsteorin, självklart. Ingen visar sig ha hållit streck. Darwin ger svar på livets utveckling, inte dess uppkomst.
     Det fascinerar Martinsson.

Frågan är varför. Frågan om livets uppkomst tillhör de enkla frågorna; extremt lätta att ställa, men extremt svåra att besvara. Att vi ännu inte har denna kunskap är inte så märkligt med tanke på hur mycket annat vi inte vet. Cancerns gåta. Hjärnans funktionalitet. Varför förvånas över det?
     Därför att när till och med den teoretiske filosofen förvånas, finns det utrymme för förklaringsmodeller bortom vetenskapen. Det är min tolkning.
     Med skicklig formuleringskonst rör sig Martinsson mot religionen och dess svar på livets uppkomst. Med skicklighet avser jag att inte hamna i fällan att göra tydliga påståenden, men hela tiden flörta med kreationisterna och deras populärbegrepp intelligent design.
     Den kristna högern får här en bok som med bara lite lätt vinkling blir ett utmärkt redskap för att kräva likställdhet mellan bibelns skapelseberättelse och evolutionsteorin.
     Flörtandet inleds med att tona ner schismen mellan katolska kyrkan och vetenskapen, såsom den uttrycktes av Giordano Bruno och Galilei. Att Bruno brändes på bål och Galilei gavs husarrest hade inget med dessas vetenskapliga påståenden att göra, menar Martinsson.
     Inte så flörtigt? Mer kommer. Att darwinismen saknar empirisk grund är en flört. Han hävdar också att när flera funktioner i något levande samverkar för ett högre syfte, tyder det på någons medvetna styrning av utvecklingen. Vilket är kärnan inom området intelligent design. Han prognostiserar spekulativt, dessutom, att vetenskapen kommer att överge frågan om livets uppkomst till religionen.
     Världen, påstår han, är misstänkt lik en skapelse, och en skapare måste väl ha en tanke med sitt verk? Och med sina speciella glasögon läser han vissa vetenskapliga texter och finner stöd för bibelns skapelseberättelse. Men här vill han ändå visa sig från sin teoretiska filosofsida: att universum skulle vara förutbestämt av en skapare tycker Martinsson inte behöver vara ett argument mot det vetenskapliga projektet.
     Vetenskapen och religionen borde ta varandra i hand, tycks han vilja säga. Men den som säger det, säger också att vi bör upplösa skillnaden mellan vetande och tro.

Att vetenskapen, trots många försök, inte har svaret på frågornas fråga, gör kreationister gärna till argument för att skapelseberättelsen är sann. Det är emellertid rent nys.
     Att vetenskapliga teorier inte visar sig hålla, är aldrig ett argument för att en trosföreställning är sann.
     Det är denna skiljelinje Martinsson på ett subtilt sätt önskar avlägsna. På så sätt ger han mörkmännen visst understöd.

måndag, augusti 29, 2005

Virtualitetens historia

Publicerad på UCIT 050829 (Lix=50)

Att vi förknippar virtuell verklighet med datorer är självklart. Allt från enkla tvådimensionella virtuella miljöer på en datorskärm till avancerade vr-kuber, där man omsluts totalt av datorprojektioner på det kubformade rummets innerväggar. Men är virtualitetens historia lika kort som datorers kapacitet att framställa bilder med olika kvaliteter? Eller bör vi förstå virtualitetens historia som längre än datorns? Låt oss göra en tillbakablick.
     Under 1200-talet skapades två för virtualiteten viktiga uppfinningar: spegeln och den slipade linsen. Tekniken var outvecklad och först i början av 1500-talet började högkvalitativa speglar tillverkas i Venedig. Seendets betydelse för kunskapens utveckling i västvärlden får här sin absoluta startpunkt. Seende och sanning blev allt mer hopflätade. Samtidigt utvecklas tekniker för att också se ”det som inte finns”, vilket skapar en bestående paradox som lever kvar i dagens förståelse av virtuell verklighet.
     Under 1600-talet skapades den första tekniken för att projicera bilder: laterna magica. En anledning till att laterna magica uppfattades som ett magiskt instrument på 1600-talet var, förutom att bildprojicering var något alldeles nytt, att dess tidigaste användning var att visa bilder på djävlar, spöken och illustrationer från sagor och berättelser.
     Det sannolika upphovet till laterna magica finner vi i skrifter från 1659 av en erkänt skicklig naturvetenskapsman från Holland vid namn Christiaan Huygens. Huygens första bild var ett antal skelett som han projicerade på en vägg med hjälp av konvexa linser och en lampa.
     En belgisk artist vid namn Robertson utvecklade användningen av laterna magica till en särskild sorts föreställningar som kallades ”phantasmagorias”. Uttrycket är inspirerat av föreställningarnas innehåll, där spöken, fantomer, skelett och andra makabra figurer spelade en central roll.
     Spektakulära effekter som rök, åska, blixtar, rasslande kedjor och andra ljudeffekter närmast chockade åskådarna. För att öka effekten utnyttjade Robertson flera laterna magica samtidigt som projicerade olika bilder på olika ställen i rummet. Ibland användes så många som åtta projektorer samtidigt. Dessutom placerades projektorerna på bord med hjul, så att projektorn snabbt kunde förflyttas i sid- och djupled. För åskådarna innebar det en illusion av att figurerna som projicerades rörde sig och, effektfullast, rusade mot dem.
     Mitt andra strandhugg berör tredimensionalitet. Zograskopets huvudsakliga komponenter är en stor, dubbel konvex lins och en spegel som sitter bakom linsen i en viss vinkel. En sådan optisk artefakt uppträder antingen på en pyramidformad låda eller på ett stativ. Termen zograskop återfinns första gången i instrumentmakaren George Adams annonser och kataloger över olika instrument från 1753.
     När en människa tittar på en bild genom linsen uppträder en illusion av fördjupning eller nersänkning; en illusion av en distans. Linsen fungerar som två prismor. När bilden reflekteras genom linsen tar varje öga till sig varsin bild, såsom två parallella bilder. Hjärnan tolkar dessa parallella bilder som en bild sedd från ett långt avstånd.
     Bilden bör vara uppbyggd på ett sätt så att illusionen förstärks. Bildens centrala motiv bör finnas i bildens centrum, snarare än i periferin, samtidigt som bildens perifera delar gärna får vara sammanbundna med det centrala motivet.
     Dessa perspektivbilder fyllde helt andra syften än vanlig konst. Åskådaren fick möjlighet att göra en form av illusorisk resa, genom att välja ut en serie bilder genom städer eller byggnader.
     Det speciella med bildupplevelsen från zograskopet var inte bara dess tredimensionalitet, utan att bilden inte finns som materiellt objekt. Bilden finns inte på papper eller duk, inte heller på själva linsen, utan är en simulering som skapas i hjärnas syncentrum tack vare ögats lins. Upplevelsen av bilden är emellertid högst verklig.
     Mitt tredje strandhugg handlar om viljan att vara i bilden. Panoramat var den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
     Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
     Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
     Syftet med panoramat var att reproducera verkligheten så skickligt att åskådarna trodde sig se verkligheten, och inte en avbildning. Fältslag kom att bli ett populärt tema. Om panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner skrev Neue Preussische Zeitung: ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”.
     Egenskaper hos dagens virtualitet har rötter i olika tekniska och konstnärliga uttryck långt tillbaka i historien. Att projicera bilder på skärmar av olika slag är i dag fundamentalt, men tar sin början med magiska lyktor. Att likt zograskopet generera tredimensionella bilder för att skapa rymd är legio inom vr i dag.
     Men den intressantaste effekten av virtualitet är viljan att ”vara där”; att befinna sig i och omsluten av en virtuell miljö. Panoramamålningar gestaltade för första gången människans obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet. Precis det vi vill uppnå med dagens virtualitet.

Tvingade till tvagning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050829 (Lix=48)

Sherwin Nuland
Doktor Semmelweis och barnsängsfebern
Nya Doxa

Kirurgen och medicinhistorikern Sherwin Nulands bok Doktor Semmelweis och barnsängsfebern (Nya Doxa) är en berättelse om en människas kamp för det rätta. Ungraren Semmelweis läser medicin i Wien på 1840-talet och försöker få en tjänst någonstans på universitetssjukhuset.
     Obstretiken, läran om förlossningskonsten, hade inte någon statusfylld position inom medicinsk akademi i mitten av 1800-talet. Det kan vara anledningen till att Semmelweis sökte sig till detta område; det var relativt lätt att få en tjänst.
     Det Semmelweis inledningsvis fick se var hur alltför många av de nyförlösta mödrarna dog av barnsängsfeber. Men enbart på den ena av sjukhusets två förlossningsavdelningar, märkligt nog. Skillnaden mellan avdelningarna var att enbart läkare förlöste på första avdelningen och enbart barnmorskor på den andra.
     Semmelweis lösning på barnsängsfebern var att någonting (kunskap om bakterier fanns ännu inte) fördes via läkarna från obduktionssalen till förlossningssalen, och därmed till kvinnorna när de undersöktes inför förlossningen. Semmelweis införde därför tvättvång till läkarnas stora förtret. Statistiken gav honom rätt; dödstalen minskade drastiskt.
     Semmelweis blev emellertid motarbetad av en konservativ läkarkår. Han anklagade dem, på uppenbara och logiska grunder, för att ha dödat tusentals nyförlösta mödrar, bara därför att de inte tvättat händerna mellan obduktion och förlossning.
     Denna anklagelse ledde en läkare till självmord efter att denne nyligen mist sin dotter i barnsängsfeber, där läkaren själv förlöste henne. Andra läkare tog på sig skygglappar och hävdade intill sin död att barnsängsfeber berodde på dålig ventilation eller dåliga sjukhusväggar. Eller ”något” i atmosfären.
     Ständigt missförstådd och bitter över att läkarkåren inte trodde honom, kände Semmelweis sig nödgad att skriva en bok om barnsängsfeber. Resultatet blev inte särskilt läsvärt. Boken avfärdades som ilsken polemik, eftersom ett stort antal läkare hängdes ut med rasande personangrepp.
     Ändå hade Semmelweis rätt. Vid varje handtvagning överlevde en kvinna. Det fick honom att uthärda kollegornas hån, men inte sin egen bitterhet. Mot slutet av sitt liv var han mentalt söndertrasad.    
      Så här ska vetenskapshistoria skrivas. Livfullt berättande. Inledningskapitlet, där Nuland intar den gravida kvinnans perspektiv på första avdelningen, är en rysare i sig. Händerna som nyss grävt i människolik, rotar i hennes underliv. Hon anar sitt öde.
     Frågan är hur många tusentals kvinnoliv männens akademiska kamp kostade. Den obarmhärtiga frågan är: Pågår liknande kamper i dag, till samma kostnad?

onsdag, augusti 24, 2005

Vad kommer efter socialstaten?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050824 (Lix=49)

Zygmunt Bauman
Europa – ett oavslutat äventyr
Daidalos

Den polskfödde brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman fortsätter, med hög publiceringsfrekvens och kvalitet, analysera vår samtid. Under nittiotalet lade han stort fokus på modernitet och postmodernitet. De senaste åren har han fokuserat mer på politiken och dess gränser.
     Hans senaste essäbok heter Europa – ett oavslutat äventyr (Daidalos). Europas stater står inför ett paradigmskifte: från socialstat till säkerhetsstat. Socialstaten utvecklades under 1900-talets andra hälft; en stat som gav sina medborgare löfte om frihet.
     Ja, Bauman preciserar socialstaten som ett frihetsprojekt. Det var frihet från fruktan och rädsla som var målet. Frihet från att drabbas av marknadsekonomins oförutsägbara nycker, där tryggheten skapades av solidariska försäkringssystem mot sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och andra sociala otryggheter.     
     Ironiskt nog är det samma politiska parti, socialdemokratin, som byggde socialstaten och som demonterar den, först genom att sluta kontrollera kapitalets förehavanden, sedermera genom att överlåta gemensamma resurser till marknadskrafterna och allmän försämring av allmänna försäkringssystem.
     Säkerhetsstaten utgör också en idé om medborgerligt skydd, men skyddet gäller inte medborgarnas plats i samhället, personlig värdighet, mänsklig förståelse eller mänsklig behandling i utsatta situationer. Inte heller skydd mot dem som hindrar människor att arbeta eller förnedrar de människor som har ett arbete.
     Nej, säkerhetsstatens skydd gäller enbart vår kropp och våra egendomar. Skydd mot dem som gör intrång, kringstrykande personer, sexualförbrytare, rånare, flygplanskapare och bombdetonatörer.
     Säkerhetsstaten behöver andra redskap för att skydda medborgarna. ”Det lämpliga vapnet i kampen mot arbetslöshet, armod på gamla dar, social exkludering och social degradering passar inte i kampen mot terrorismen. Varje rädsla har sitt eget lugnande medel”, skriver Bauman.
     Men säkerhetsstaten är under uppbyggnad, så vi får se vilka medel den tillgriper. Hittills har vi mest sett inskränkningar av det öppna samhället som vapen mot terrorism och andra hot mot våra kroppar och egendomar.
     Jag tänker här på ökad kameraövervakning på offentlig plats, ökad medborgarkontroll, Thomas Bodströms envetna arbete för att övervaka både våra telefonsamtal och vårt informationsutbyte via datorer. Bland annat.
     Men Bauman har en obändig tro på att det är just Europa som kan bidra till en bättre värld, om världen vill ta emot Europa. Europa har givit världen tre grandiosa idéer: rationalitet, rättvisa och demokrati.
     Om Europa fortsätter framhålla dessa värdegrunder finns det hopp. Det är dessa värden som gör att Europa fortfarande kan vara ett äventyr.      

onsdag, augusti 03, 2005

Behovet av en synlig hand

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 050803 (Lix=52)

Lars Ilshammar
Ola Larsmo
404
Utflykter i glömskans landskap
Atlas

För elva år sedan skrev jag en artikel med rubriken ”Allemansrätt på Internet”. Då, i webbens barndom, såg jag och fler med mig en superb teknik för ökad informationstillgänglighet, kulturupplevelser och en potential för stärkt demokrati.
     Liksom, lite pretentiöst, möjlighet till bildning, om än i annan mening än den traditionella. Aldrig trodde jag att jag elva år senare skulle läsa en bok där två av landets bättre uttolkare av svensk IT-utveckling känner sig nödda att ånyo driva denna tes.
     Historikern och tillträdande chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Lars Ilshammar har tillsammans med författaren och DN-kritikern Ola Larsmo skrivit en fortsättning på boken net.wars från 1997. Den nya essäboken heter 404 där de fortsätter driva två huvudfrågor, med behovet av historisk kunskap som överbyggnad.
     Den ena är frågan som Ilshammar uppehöll sig vid i sin doktorsavhandling: behovet av en långsiktig IT-politik och statens ansvar för infrastrukturen i landet. Utgångspunkten är att se datorer och Internet som en infrastruktur, lika viktig för landets utveckling som järnvägar, hamnar, flygplatser och landsvägar.
     Vi ser här ett historiskt traditionsbrott i Sverige. När det gäller bredbandsutvecklingen framstår människorna inte som medborgare med lika rätt att ta del av denna infrastruktur, utan som kunder på en marknad. Svensk tradition har alltid varit att staten tar ansvar och kontroll över infrastrukturer.
     Men den svenska staten har drabbats av vad teknikhistorikern Arne Kaijser kallar ”ömsesidig osäkerhet”. Staten törs inte investera i bredbandsutveckling förrän staten ser vilka verksamheter den skulle kunna resultera i. Den rädslan fanns inte när staten byggde elnät, järnvägsspår eller annan infrastruktur. Frågan är varför den uppstår nu.
     Frågan är viktig mot bakgrund av en historisk kunskap om statens betydelse för teknikutveckling. Ilshammar och Larsmo visar att även den osynlige handens fader, Adam Smith, förutsatte en synlig hand för att skydda samhället mot den osynliga handens kortsiktiga intressen. Telegraf, telefon, rymdprojekt, Internet – tillkomsten av alla stora tekniska system har bekostats av offentliga medel.
     Som en pendang till statens ovilja att sträcka ut en synlig hand, ser vi som bokens andra huvudfråga en ökad informationsprotektionism och därmed en för medborgarna minskad informationsfrihet. Ilshammar och Larsmo ser även detta fenomen orsakat av bristande historisk förankring av informationshantering och demokratisk utveckling.
     Internet har alltid närt drömmen om fri information. Ett fritt utbyte av vetenskaplig kunskap, filosofiska tankar, litteratur, konst har historiskt varit grundläggande för mänsklighetens utveckling – och under de senaste århundradena för demokratisk utveckling. Internet skulle förstärka denna utveckling, trodde jag och fler med mig för ett decennium sedan.
     Det blev inte så.
     ”Det latinska alfabetet, de arabiska siffrorna, Newtons lagar, elektricitetens principer, Einsteins relativitetsprincip omfattades aldrig av någon upphovsrätt. I dag hade de omedelbart och med självklarhet köpts upp av ’intressenter’, försetts med copyright och bjudits ut som köpevaror på informationsmarknaden”, skriver de.
     Strängare patentlagar och upphovsrättslagar, tillsammans med förstärkta integritetslagar (pul) och de lagförslag som tillåter ökad övervakning av informationsflöden skapar en bild av en stark protektionistisk politik.
     Tanken att någon ska äga den ettan och någon annan den nollan har förstärkts.
     Samtidigt säger den historiska kunskapen oss att en demokratisk samhällsutveckling har alltid främjats av ett fritt utbyte av information; av kunskap. Sovjetunionens kollaps, menar Ilshammar och Larsmo, berodde i allt väsentligt på sovjetstatens informationskontroll, kunskapsprotektionism och skräck för dessas fria spridning.
     Inget lär vi av historiska misstag, är författarnas sensmoral.
     404 är en utmärkt och skräckinjagande bok för den som önskar en symbios mellan Internet och demokratisk utveckling. Bokens titel anspelar på det felmeddelande du får när du söker en sida på webben som inte finns: Error 404.
     Det kan tolkas som Ilshammar och Larsmos sökande efter ett historiskt perspektiv på sambandet mellan teknikutveckling och samhällsutveckling, som de inte finner i den politiska sfären.
     Enbart blanka sidor dyker upp: Error 404.

fredag, juli 29, 2005

Döda bloggares sällskap

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050729 (Lix=44)

Nu bloggar inte bara levande författare, utan även döda dito. Många författare har ju varit flitiga dagboksskrivare, vilket vi nu kan se publicerade i olika bloggar.
     Bland annat Franz Kafka (1883-1924). Här publiceras löpande utdrag ur The diaries of Franz Kafka på både tyska och engelska.
     Vi ser också den något okände W N P Barbellion (1889-1919) blogga. Barbellion är en pseudonym för Bruce Frederick Cummings som skrev The Journal of a Disappointed Man, en roman med kronologisk dagboksstil.
     En annan död författare bloggar på. Det är Samuel Pepys (1633-1703) dagböcker som publiceras i samma takt som Pepys skrev dem.
     Det sista exemplet jag sett är Henry David Thoreau (1817-1862). Det är Thoreaus Journal som kontinuerligt publiceras på bloggen.
     Säkert finns fler döda författarbloggar för den som söker. Bloggen är ju designad för att publicera kronologisk text, vilket gör bloggen till ett optimalt publiceringsformat för dagböcker. Liknande författarbloggar torde därför sannolikt öka i antal.
     Dessutom inbjuder bloggarna till samtal om dessa författare och deras dagböcker och författarskap, genom bloggens kommentarsfunktion.
     De ovanstående författarbloggarna har självklart också rss-flöden, så att man kan prenumerera på dagböckerna. På så sätt får man läsa de döda författarnas dagböcker i realtid, men med en annan betydelse av realtid.
     Dock har jag inte sett någon död svensk författarblogg ännu. Visst skrev flera svenska författare dagböcker?
     När får vi se Strindberg blogga?

måndag, juli 18, 2005

Om Star Wars på telnet

X tipsade om en fantastiskt nördig sak. Öppna ditt terminalfönster och ange telnet towel.blinkenlights.nl, så får du se Star Wars i telnetformat. Fantastiskt. Vad är det som gör att man förtjusas – jo, förtjusas – så över detta?
     Förtjusningen bottnar enligt Y i förståelsen av fenomenet nördighet, vilket är "ett slags effektivitetsmått, där värdet av input och outputs sätts i relation till varandra i kombination med att input och output måste ses som hörande från helt (inbördes) inkommensurabla perspektiv".
     Den som förtjusas har, enligt Y, "inte grisat ner sig fullständigt i något av perspektiven; varken mainstream eller nörd; men samtidigt skapligt nära tillgång till båda två för att se humorn och värdet i och av det hela".

fredag, juli 15, 2005

Med röven mot kunden

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050715

Inte för att jag brukar läsa Dagens Industri särskilt ofta, men jag stötte på en artikel där krönikören Christer Mårdbrant (21/6) riktar skarpa formuleringar mot musikindustrin.
     ”Det är inte ofta man ser en storindustri vända röven mot sina kunder och förolämpa dem efter bästa förmåga”, skriver Mårdbrant, och fortsätter: ”I stället för att se dessa film- och musikälskare som potentiella kunder ses de av industrin som fiender”.
     Den pågående digitala transformationen i samhället kan antingen bejakas eller motarbetas. Mårdbrant bejakar denna transformation, så det står härliga till:
     ”Är det inte alltmer uppenbart att vi står inför ett klassiskt teknikskifte där en ålderdomlig, tungfotad och bortskämd bransch blivit överkörd av unga, entusiastiska och uppfinningsrika entreprenörer som förstått att använda ny teknik?”
     Lobbyarbetet som skapat den märkliga skärpningen av upphovsrättslagen är de sista dödsryckningarna från en musik- och filmindustri som allt mer framstår som ludditer, som 1800-talets teknikmotståndare kallades. Teknikfientliga och reaktionära.
     Rest in peace.

fredag, juli 01, 2005

Kärleken till bloggarna

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050701

Bloggosfären har befolkats av några olika typer. Spårhundar; sådana som nosar upp kuriöst, udda och ofta intressant material på nätet. Urtyp: Erik Stattin. Ideologer; sådana som inte tycker att de vanliga mediernas debattutrymmer räcker till för sin tankesmedjas verksamhet. Urtyp: Johan Norberg.
     Tidigare i år har vi sett åtminstone två nya typer. Journalistdagböcker är den ena; sådana som skriver om allt det personliga och privata som inte tidningen vill trycka. Urtyp: Linda Skugge.
     Politikerbloggar är den andra; sådana som varje parti, särskilt dess ungdomsförbund, bara måste ha, tycks det. Urtyp: vilken som helst, ingen sticker ut.
     Senaste veckorna har två nya typer tillkommit. Mille Milnert vid Linköpings universitet är Sveriges första universitetsrektor med en egen blogg. Syftet med bloggen är, anger han, att han genom den ”ska kunna sprida annoterad information om aktuella ämnen, kommentera händelser och ge uttryck för mina åsikter”.
     Inte så mycket bloggande för Mille hittills, dock. En kortis om nya högskoleproppen och två svar på frågor från studenter. Kan verkligen en rektor blogga om annat än trivia? Knappast. Därtill är uppdraget alltför politiskt, i ordets mest allmänna mening.
     Den andra typen som vi nyss fått se i bloggosfären är den skönlitteräre författaren. Sigge Eklund, aktuell med boken Det är 1988 och har precis börjat snöa, som fullständigt förbehållslöst förklarar sin kärlek till bloggandet.
     Om bloggandets stilistik skriver han: ”Jag är så lycklig över att behöva slippa skriva bra. Jag kände ju hur jag tog skada av det. För det var som om ju bättre jag blev desto större avstånd blev det mellan mig och innehållet. Jag var till slut så bra på att kontrollera språket att jag kunde styra det vart man vill. Jag vill inte styra längre. Jag vill bli styrd istället. Av innehållet.”
     Om bloggens snabbhet skriver han: ”I bloggen skriver jag äntligen i realtid. Redan idag kan jag denna första dag konstatera att den kommer att få enorm betydelse för mig. Jag kan till och med tänka saker som: Varför överhuvudtaget skriva romaner? Jag har ju aldrig skrivit romaner för att jag vill skriva romaner. Jag skriver ju för att jag behöver få ständigt utlopp för nåt och det kan jag ju få lika bra här.”
     Om kärleken till bloggarna skriver han: ”En sak jag tänkt på, när jag nu läser bloggarna: Jag konstaterar att jag aldrig tyckt illa om en blogg. Aldrig. Jag menar det. Och detta är ju jävligt intressant. Kanske är det så, ändå, att man inte kan ogilla någon, om man lär känna den, på riktigt, som man ju gör via bloggarna.”
     Sigge definierar bloggen som ingen annan.

torsdag, juni 23, 2005

Vetenskapssvenska på utdöende

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050623

Sex naturvetare varnar kraftigt på DN Debatt (17/6) för svenska språkets utarmning, ja närmast försvinnande inom naturvetenskapliga utbildningar på våra universitet. Varken studenter eller lärare känner längre till svenska termer för grundläggande begrepp. Inte ens populärvetenskapliga diskussioner kan längre föras på svenska, skriver de.
     De pekar även på modersmålets betydelse för inlärning. Studier visar att studier på engelska fungerar signifikant sämre än på modersmålet. Trots det ser vi allt fler kurser och även hela utbildningsprogram på engelska vid universiteten.
     De har stöd från utredningen Mål i mun (SOU 2002:27), där det anges att engelskan är helt dominerande i vetenskapsområdena naturvetenskap, medicin och teknik. Inom samhällsvetenskap och humaniora står sig svenskan något bättre.
     Dessutom; om kunskapsutveckling enbart sker på engelska, blir det svårare att föra ut kunskapen utanför specialistkretsen. Populärvetenskaplig upplysning till medborgarna liksom samhällelig insyn i akademin blir svårare att upprätthålla. Även möjligheterna att föra diskussioner om utveckling, forskningsresultats betydelse och konsekvenser minskar drastiskt när svenskan sätts på undantag.
     Det är lätt att instämma i artikelförfattarnas kritik mot anglifieringen i akademin. Risken är att engelskan blir ett så kallat högspråk som används i formella och officiella sammanhang, medan svenskan blir ett lågspråk som används i hemmet och i närmiljön.
     Denna situation kallas diglossi, vilket betyder ett tvåspråkigt samhälle med ett överordnat och ett underordnat språk. I ett sådant samhälle ökar social ojämlikhet. Socioekonomiskt och utbildningsmässigt redan starka grupper i samhället gynnas ytterligare.
     Men mot vem borde naturvetarna på DN Debatt rikta kritiken? Till sig själva, naturligtvis. Bestäms inte litteraturlistorna på institutioner och fakulteter? Bestämmer de inte undervisningsspråket själva? Visst gör de det. Välj mer svensk kurslitteratur. Undervisa på svenska.
     Problemet är dock inte att engelska används inom vetenskapen. Problemet är att svenska inte används.
     Ett förslag i utredningen Mål i mun är att doktorsavhandlingar på annat språk än svenska ska förses med en kort svensk sammanfattning om ca 250 ord. Så lamt förslag. Det motsvarar knappt en A4-sida. Varför inte slå till med 25 sidor? Då kan dels vetenskapliga begrepp definieras, dels tolkning, argumentation och bevisföring formuleras på svenska.
     Engelskan är nödvändig för kommunikationen inom forskningssamfundet, vilket är globalt. Svenskan är nödvändig för kommunikationen inom hemspråksfältet, samhället, vilket är lokalt.
     Forskaren uppfattar i allmänhet forskningssamfundet som en betydligt viktigare arena, medan medborgaren ser samhället som en viktigare arena. Bägges intressen måste tillgodoses.
     Det är akademins ansvar.

torsdag, juni 16, 2005

Om avståndet till Platons olivlund

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050616

Nuvarande resurstilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning älskas i medgång och avskys i motgång. Skälet är att intäkterna beror till hundra procent på studenternas efterfrågan och prestationer.
     När antalet studenter och deras prestationer (avklarade kurser) ökar, ökar intäkterna snabbt. Lika snabbt minskar intäkterna när studentantalet eller deras prestationer minskar. Det finns inga ekonomiska stötdämpare när söktrycket sjunker, medan de fasta kostnaderna – lärarlöner, lokalhyra, teknisk utrustning – kvarstår.
     Detta har blivit ett stort problem för många – inte alla – ämnen inom humaniora, samhällsvetenskap och teknisk-naturvetenskapliga utbildningar.
     Ett delbetänkande från Resursutredningen föreslår att en sådan ekonomisk stötdämpare införs. Förslaget går i korthet ut på att den andel av det ekonomiska anslaget som är studentberoende minskas från 100 procent till 65 procent. Således föreslås en grundersättning om 35 procent, som inte är beroende av studenters efterfrågan eller prestationer.
     Det är ett bra förslag. Det ger något bättre långsiktighet för lärosätenas planering. Högre stabilitet. Oron bland lärarpersonalen reduceras sannolikt. Det underlättar för ämnen vars studenttillströmning fluktuerar. Och viktigast: De rådande ekonomiska incitamenten för kvalitetssänkning minskar.
     Samtidigt har jag svårt för den gammelindustriella begreppsapparat delbetänkandet använder och utvecklar. Lärosäten har över- eller underproduktion, påstås det. Så förstärks föreställningen om högre utbildning som en fabrik, med studenter som råvaror i en förädlingsprocess på löpande band.
     Betänkandet vill också förändra uttryck så de blir mer ekonomiskt klingande. ”Utbildningsområden” föreslås ersättas med ”ersättningsområden”, så att vi lättare påminns om utbildningsfabriken.
     Vi har hamnat långt från samtalen i Platons akademi invid olivlunden i Atens utkant.

onsdag, juni 15, 2005

Om en bloggande universitetsrektor

Mille Milnert vid Linköpings universitet är mig veterligt Sveriges första universitetsrektor med en egen blogg. Syfte med bloggen är, anger han, att "jag genom den ska kunna sprida annoterad information om aktuella ämnen, kommentera händelser och ge uttryck för mina åsikter". Starkt symbolvärde för andra inom akademin att utveckla bloggverksamheten.

måndag, juni 13, 2005

Vem är det som fuskar mest?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050613

I den årliga rapporten om disciplinärenden vid svenska universitet och högskolor, redovisar Högskoleverket oroande siffror. Ett disciplinärende är när en student anmäls av en institution för misstanke om fusk eller vilseledning vid examination, eller störande av undervisningen.
     368 studenter blev under 2004 föremål för disciplinär åtgärd (avstängning eller varning). Det är å ena sidan försvinnande få i förhållande till totala antalet studenter i Sverige – ca 0,1 procent.
     Å andra sidan är ökningen alarmerande. Jämfört med 2003 har antalet disciplinåtgärder ökat med 59 procent – och jämfört med 2001 är ökningen hela 251 procent.
     Man kan roa sig med att extrapolera denna ökning. Med denna ökningstakt har vi 1 000 disciplinåtgärder om drygt tre år och cirka 2 500 om sju år. Universiteten får avsätta allt mer resurser från undervisningen till disciplinnämnderna för att klara av ärendena.
     Den form av studentfusk som är störst och ökar mest är plagiat. Med Internet blir det allt lättare och väldigt lockande att klippa och klistra text från nätet till den egna rapporten eller uppsatsen.
     Frågan är vilka omständigheter som får studenter att fuska och plagiera text. Det utreds inte av Högskoleverket – men borde göras. Är det ett tryck från CSN som skapar en ekonomisk nödvändighet att klara en examination? Förlorade poäng kan betyda förlorade intäkter.
     Hur agerar studenternas förebilder, universitetslärare och forskare? I det senaste numret av den ansedda forskningstidskriften Nature (juni -05) publiceras en stor empirisk studie av drygt 3 000 forskare i USA. [Tack för tipset, Gustav.] Den visar att uppenbart fusk – såsom fabrikation och falsifiering av data, liksom plagiat – är lågt förekommande.
     Men ändå uppger 0,3 procent av forskarna att de har falsifierat eller fabricerad data. Och en så relativt stor andel som 1,4 procent uppger att de någon gång plagierat.
     Studien tar upp tio olika typer av oredlighet i forskning. Tittar man på mindre uppenbart fusk, ökar andelen forskare som uppger sig ha agerat suspekt.
     Sex procent anger att de har dolt data som motsäger deras forskningsresultat. 15 procent anger att de har förändrat sina forskningsmetoder efter påtryckningar från forskningsfinansiärer.
     Totalt uppger hela 33 procent av forskarna att de har agerat oredligt enligt någon av de tio punkterna i studien. Frågan är hur stort mörkertalet är. Många vill sannolikt inte erkänna detta ens i en anonym enkät.
     Skälen till denna oredlighet i forskning är inte helt utredda. En pågående studie av författarna till artikeln i Nature, visar emellertid två saker.
     Dels att det sätt på vilket forskningsmedel fördelas till forskare – via ansökningar i stenhård konkurrens – bidrar till sämre forskningsetik. Dels att antalet publikationers betydelse för karriären bidrar till sämre etik.
     När forskares oredlighet utreds, analyseras omständigheterna. Det samma borde göras när studenters oredlighet utreds.
     Men det gör inte Högskoleverket, tragiskt nog.

fredag, juni 10, 2005

Om DI:s fällning av APB

Datainspektionen beslutar att Antipiratbyråns hantering av ip-nummer med syfte att polisanmäla innehavaren av ip-numret för spridande av upphovsrättsskyddat material strider mot PUL.

Ett ip-nummer är nämligen en personuppgift. Att den som behandlar denna personuppgift inte har direkt möjlighet att identifiera individen saknar betydelse. Att en individ överhuvudtaget går att spåra via ett ip-nummer gör ip-numret till en personuppgift. Att inte Antipiratbyråns jurist äger denna kunskap är lite... märkligt.

Datainspektionen förelägger Antipiratbyrån att upphöra med denna databehandling, en databehandling som enbart myndigheter ges tillstånda att utföra.

Beslutet var väntat. Piratbyrån jublar förstås. Frågan är vad det betyder i det ställningskrig mellan fildelare och upphovsrättsfanatiker som pågår.

Rent mjöl i påsen?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050610

Den som på den svenska IT-arenan starkas framträder som den personliga integritetens värnare är Pär Ström. På sajten Stoppa storebror samlas, beskrivs och kritiskt granskas ett otal försök att effektivisera övervakningen av medborgare.
     I Ströms senaste nyhetsbrev kan man läsa om det senaste i övervakningsindustrin: automatisk ekonomisk övervakning (Anti Money Laundering), vilket är "...programvaror som analyserar samtliga ekonomiska transaktioner - stora som små - på jakt efter något suspekt..." Ett AML-system "...samlar in kunddata, klassificerar dem efter bedömd grad av suspekthet, kartlägger kunders beteendemönster och söker sedan efter avvikelser från detta".
     Ett exempel på AML-användning (från Wired, i Ströms översättning): "Programvaran kommer ihåg att en kund är en 30-årig ingenjör som avlönas den femte varje månad. Den studerar profilerna för andra ingenjörer i samma åldersgrupp och bygger ett mönster baserat på gemensamma drag som exempelvis lönens månatliga periodicitet. Om en annan kund säger att han är ingenjör och får insättningar på sitt konto varje vecka kommer programvaran att visa röd flagga. Han är suspekt."
     Beroende på hur hårt en bank väljer att kalibrera ett sådant system, kan var och en tvingas leverera en och annan förklaring. Allt som avviker är knappast olagligt. Å andra sidan; den som har rent mjöl i påsen...
     Syftet är naturligtvis, som alltid, gott – att upptäcka ekonomisk brottslighet. Men det goda kan ofta bli det bästas fiende.

tisdag, juni 07, 2005

Om utbildning av presensmänniskor?

Det finns två samhällsinstitutioner som har lyckats existera längre än några andra: kyrkan och universitetet. Ett skäl till det är att de lever sina egna liv oberoende av samhällstrender och styrs inte av sin omgivning. Bägge är dock i gungning.
     Vid universiteten oroas man för devalveringen av grund- och gymnasieskolan. Gymnasisterna kommer med allt sämre förkunskaper jämfört med bara något decennium sedan. Konsekvensen blir en devalvering också av högre utbildning.
     Flera har under senare år i allt högre tonfall påpekat utbildningens förfall; Jonas Frykman i boken Ljusnande framtid!, Sven-Eric Liedman i Ett oändligt äventyr, Inger Enkvist i böckerna Feltänkt och Skolan – ett högriskprojekt, för att nämna några.
     Leif Alsheimer faller in med boken Bildningsresan (Prisma). Han är lektorn i rättsvetenskap som blev rikskänd för införandet av en core curriculum-kurs för juriststudenter. Kursen består av skönlitterär- och facklitteratur – utan explicit anknytning till kurserna i rättsvetenskap – som studenterna läser bredvid de ordinarie kurserna. En bildningsresa.
     Upprinnelsen var när Alsheimer använde ordet ”kafkaliknande” under en föreläsning. Studenterna såg ut som frågetecken. Kafka, är det någon ny grupp vi sett på MTV?
     Kursen har hyllats av alla, från Högskoleverket till studenternas presumtiva arbetsgivare. Alla tycks uppskatta att universitetsstudenter inte enbart utbildas, utan också bildas. Men varför är bildning inte ett självklart mål och innehåll vid universitetsutbildningar?
     Alsheimer har inget svar på den frågan, på annat sätt än att han beskriver hur det har gått till. Själva grunden för bildningserosionen är en omfattande ökning av antalet studenter – samtidigt som resurserna till undervisning minskar. Konsekvensen blir instrumentell löpande bandutbildning för stora studentgrupper.
     Ekonomismen är en annan faktor, på flera plan. Utbildningars innehåll bestäms i allt högre grad av nyttoaspekter – inte studentens nytta, utan näringslivets. Därmed ökar andelen yrkesutbildningar på bekostnad av utbildning i humaniora.
     I ekonomismen finns också incitament för specialisering. I stället för att skapa förutsättningar för generella och sammanhangsskapande kunskaper, drivs den högre utbildningen allt mer mot yrkesträning och fackidioti – en träning som i stort sett skulle kunna ske på ett företag.
     Men är det så konstigt? Samma ekonomism återfinns inom forskningen. Medel för den fria forskningen minskar till förmån för nyttostyrda forskningsmedel.
     Alsheimer ställer oss frågan: ”Har ett universitet misslyckats om det inte producerar tillräckligt många yrkesutbildade, eller om det inte blir någon ekonomisk tillväxt i den region där den har sitt säte?” Han svarar inte explicit, men självfallet är hans svar mellan raderna nej. Högt och klart.
     När väktarna och handlarna blandar samman sina roller går det åt skogen. Det visste redan Platon och det är fortfarande giltigt.
     För Alsheimer är det en ren överlevnadsfråga för samhället. Ju mer vi trivialiserar högre utbildning, desto mer reducerar vi demokratin. Erfarenheten från hans core curriculum-kurs är att ungdomars till synes svala intresse för demokrati egentligen är ett ytfenomen. Med mer kunskap och insikt uppvisar de stark patos och engagemang.
     Med enbart utbildning, utan bildning, riskerar vi att skapa generationer av presensmänniskor. De känner endast ett fenomen i nuet, inte hur det har blivit till, hur andra uppfattar det, dess betydelse i olika sammanhang eller vilken avsikt den som skapade fenomenet hade.
     Möjligen beror det på att jag redan är övertygad, men jag tycker att Alsheimer fokuserar – med en upprepande stil – allt för mycket på att rada upp argument och exempel för svensk utbildnings kris.
     I stället kunde han ägna större utrymme att berätta mer om sitt projekt. Alsheimer tillhör ju ett fåtal som har lyckats återupprätta delar av en stark bildningstradition på en yrkesförberedande universitetsutbildning.
     Frågan är varför inte fler universitetsutbildningar tar efter hans bildningsmodell? Den kostar lite och verkar ge mycket.
     Beror det på, som Alsheimer antyder, att det har gått så långt att många universitetslärare själva saknar den bildning som krävs? Att ordet ”kafkaliknande” är oklart också för dem?

lördag, juni 04, 2005

”Telegrafen, som talar”

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050604

Jan Garnert
Hallå! Om telefonens första tid i Sverige.
Historiska Media

Fortfarande har jag inte vant mig vid den mobila teleutvecklingen. Jag äger ingen mobiltelefon. Bara en sån sak. Jag hajar fortfarande till när en främmande människa på stan eller i affären plötsligt börjar prata högt – men inte med mig eller någon annan, utan med sin handsfreetelefon.
     Dessutom känner jag mig närmast lite förnärmad när någon mitt i ett samtal ansikte mot ansikte, föredrar att svara när mobilen piper. Personen jag samtalar med signalerar ju tydligt vad som är viktigt för denne – och vem.
     Om människors tillvänjningsprocess när den stationära telefonen infördes i Sverige, skriver etnologen Jan Garnert i Hallå! Om telefonens första tid i Sverige (Historiska Media). En utmärkt blandning av teknikhistoria och kulturhistoria.
     När det gäller att formulera just kulturhistorien utgår Garnert väldigt mycket från August Strindberg, både hans leverne och hans romaner och dramer, för att förstå telefonens framväxt. Lysande ansats, inte sant?
     Det är i de kulturella uttrycken där ny teknik ofta försöks begripliggöras på ett tidigt stadium. Vad vore förståelsen av Internet utan metaforen cyberrymden, först formulerad i William Gibsons roman Neuromancer?
     ”Telegrafen, som talar” togs i bruk första gången 1877, endast ett år efter Alexander Graham Bell erhållit patent på telefonen. Den allra tidigaste idén om telefonens användning var att befordra musik från konserter och kyrkopredikningar, men snart fick idén om Samtalet, oberoende av kroppslig närhet, ensamt fäste.
     Inte bara föreställningen om kroppsoberoende samtal, utan även platsen blev mindre viktig. Till en början var man tvungen att gå till en telefonstation, men i takt med utbyggnaden av telenätet fanns telefoner allt oftare på arbetsplatser och i hemmen.
     Även tidsuppfattningen påverkades starkt. ”Tack vare denna lilla tingest (…) kunna vi numera på några minuter ombesörja det som för endast några få år sedan skulle medtagit timmar, ja ofta hela dagen”, står det i Stockholms Dagblad 1887. Tiden mångdubblades. Upplevelsen liknar den när elektriciteten införs i städerna så att människor också kan utnyttja kvällar och nätter.
     Telefonen bidrog också till kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Det krävdes stora antal telefonister som kopplade samman samtalen manuellt. Dessa var i stort sett alltid kvinnor. I Kanada hade man provat med manliga telefonister, men det fungerade inte så bra.
     Kvinnor var, till skillnad från män, lättare att underordna en disciplinär verksamhet. Telefonisterna var ju telebolagens röster utåt, varför deras beteende var viktigt. Kvinnliga telefonisterna beskrevs som ”snabbare att koppla samtal, hederligare och samvetsgrannare än män".
     Kvinnor ansågs fungera bättre i tjänande ställning än män. Även om telefonisterna var navet i hos telefonbolagen, var de pigor och uppassare till telefonerande männen.
     Tillsammans med den nyförvärvda kunskapen att trycka och distribuera dags- och veckotidningar bidrog telefonen i högsta grad till att förstärka människors föreställning om nationen, dess innehåll och omfattning. Människor fick allt mer kunskap om människors verksamhet, tack vare den ökade samtidigheten i kommunikationen.
     Denna samtidighet utgör en hörnsten i vår föreställning om samhällsgemenskapen och upprätt­hölls genom kommunikationsteknik.
     Och så har kommunikationsutvecklingen fortsatt förstärka inte bara nationell utan även global gemenskap; radio, teve, webben, mejl och mobil kommunikationsteknik.
     Men det är en annan teknik- och kulturhistoria.

fredag, juni 03, 2005

Om bloggning i akademin

I all ödmjukhet vill jag tacka PatrikHumlab för hans vänliga välkomnande till bloggosfären. Samt rikta några pekare på en ett antal artiklar om bloggning vid Umeå universitet.

"Tänk om det fanns fler akademikerbloggar", skriver Björn af Kleen i Sydsvenskan. Nu presenterar Umeå Center for Interactive Technology (UCIT) en artikelserie om hur bloggar används i olika sammanhang vid Umeå universitet. Det återstår att se om dessa kan uppfylla kravet på akademikerbloggar som Björn ställer.

I artikeln där innehavaren av den blogg du just nu läser intervjuas, redovisas även ett intressant pro-bloggarbete vid universitetsbiblioteket vid University of Minnesota, som syftar till att få akademiker att nå ut snabbare och diskutera olika ämnen och idéer. Det är ett intressant, offensivt initiativ av en universitetsverksamhet som ofta arbetar i skymundan.

torsdag, juni 02, 2005

Om Johan Asplund och Chandler

Att studera socialpsykologiska fenomen innebär för Johan Asplund att lösa gåtor. Flera deckarförfattare passerar revy i hans författarskap, exempelvis Ellery Queen, Agatha Christie, Conan Doyle och Stieg Trenter. Dessa författare bygger gåtors lösningar på extremt god iakttagelseförmåga och tolkningsförmåga.
     Jag blir både förvånad och inte över att Asplund ägnar sin nya essäbok, kallad Angående Raymond Chandler (Korpen), den mer hårdkokte, amerikanske författaren. Men Asplund vore naturligtvis inte Asplund om inte det hos Chandler finns gåtor att lösa och ännu ogjorda iakttagelser.
     Att se ett fenomen, registrera det, uppfatta det kan vi alla göra och de flesta fenomen kan uppfattas (även om alla ännu inte är uppfattade). Men för att iaktta ett fenomen krävs mycket mer; i det är Asplund mästerlig. Att ta i akt kräver betydligt större ansträngning än att bara se.
     Det är också min tolkning av varför Asplund fascineras av Chandler. Chandler låter sin huvudperson Philip Marlowe vara en ytterst god iakttagare. Chandler, menar Asplund, hade en minst lika skarp socialpsykologisk blick som Erving Goffman (en inflytelserik socialpsykolog).
     Marlowe super, är fattig, ensam och till och med farlig – men inte asocial. Tvärtom har han ett gott socialt gehör. Dessutom äger han förmågan att se världen från den andres synvinkel. Om hur många huvudpersoner i deckare – eller människor över huvudtaget – kan man säga det?
     Romanerna består i allt väsentligt av thick descriptions (tjocka beskrivningar), ett begrepp hämtat från antropologen Clifford Geertz. Med begreppet avses detaljrikedom; rika beskrivningar av föremål och förhållanden så att tolkningar kan underbyggas så bra som möjligt.
     Att Chandler skulle vara en karg och ordknapp författare är en synvilla, menar Asplund. Snarare är han minituös, långsam och älskar att göra avstickare. Dessutom är han en vitsare. Inte en skämtare eller humorist, utan vitsare.
     Det är vitsarna som ger Chandler ett litterärt djup – inte tvärtom. Böckerna skulle bli ytligare utan dem. Utan vitsar vore Marlowe en känslokall, färglös och olustig deckare. Vitsen, menar Asplund, är en intelligensform som gör att Chandlers romaner upplevs intelligenta. Läsaren smittas. ”Den som läser Chandler kan omöjligt känna sig dum”.
     Snarare känner man oftast igen sig i hans romaner, menar Asplund, och frågar sig samtidigt varför man gör det. För inte är det våra vanliga dagar på jobbet, hämtning på dagis eller suckarna vid tvättkorgen som Chandler beskriver. Det är för de flesta läsare en högst ovanlig tillvaro Marlowe lever i.
     Det är det som är annorlunda vi känner igen oss i, inte det välbekanta.

tisdag, maj 31, 2005

Välkommen in i bloggosfären

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050531

Jag läser i min blogg att jag för tio år sedan här på kultursidan förutspådde var och en sin egen publicist, obekymrad av kvalitetsgranskande förläggare eller redaktör.
     Visst hade jag fel, delvis. Men det var inte en felbedömning av människors vilja att publicera texter av olika slag, utan av teknikens utveckling. Under dessa tio år utvecklades inte webbpubliceringsverktygen mot ökad enkelhet, utan mot en ökad komplexitet. Bra för proffsen, mindre bra för privatpersonen.
     I början av 2000-talet började enklare publiceringsverktyg konstrueras, där den som vill publicera på Internet kunde göra det utan särskilt avancerade tekniska kunskaper. Bloggen var uppfunnen, men egentligen är den lika gammal som webben.
     Blogg är en förkortning av ordet weblog, i sin tidigaste tappning, dels ett slags loggböcker för programmerare, dels en dagbok där människor delade med sig av sina vardagshändelser.
     De bloggar som växt fram de senaste åren är varken eller. Snarare är de publiceringsplatser för kommentarer kring samhälle, politik, kultur, litteratur etc. Dagens bloggare blir dessutom irriterade över att en blogg definieras som en ”dagbok på nätet”. Bloggarna har betydligt större pretentioner än så.
     Nu när de större dagstidningarna börjat blogga uttrycks denna definitionskonflikt än starkare. Med Expressens dagboksskrivande journalister, Per Svensson, PM Nilsson, Linda Skugge m fl, tycker många seriösa bloggare att fenomenet förs ned till en sandlådenivå.
     Om bloggosfären har ofta sagts att den är mansdominerad och politiskt högervriden. Nyligen gjordes en större enkätstudie av den svenska bloggvärlden, kallad BloggSverige 1.0 av Hans Kullin, publicerad på hans blogg Media Culpa.
     Enkäten nådde ca 360 svenska bloggare. Män är i övervikt, men inte så stor: 60 procent är män. De flesta bloggare är mellan 20 och 35 år, 80 procent har svenska föräldrar och ca 60 procent har högskoleexamen. Men att den typiske bloggaren är moderat kan inte beläggas i denna studie.
     Andelen moderater, folkpartister och socialdemokrater är ungefär lika stor: runt 15 procent. Mellan blocken är det ytterst jämnt. Framträdande är att andelen osäkra väljare är hög: 23 procent.
     Varför bloggar människor, egentligen? Skälen är kanske inte så annorlunda i förhållande till de som skriver i papperstidningar: exhibitionism, att bidra till det goda samtalet, tron att de egna texterna är unika, föreställningen om att andra är intresserade av vad skribenten har att säga, viljan till bekräftelse osv. Studien visar att bloggare omfattas mer eller mindre av dessa skäl. Men där finns också mediekritiska motiv; svensk media anses för snäv och likriktad.
     Om vi försöker distansera oss lite, vad betyder ett ökat bloggande? I en C-uppsats i journalistik pekar författarna och tillika bloggarna Jenny Isaksson och Steffanie Müller på den demokratiska potentialen. Möjligheten att blogga utvidgar det offentliga rummet, där traditionella medias monopol på rapportering, analys och debatt bryts. Möjligheten till opinionsbildning underifrån ökar, när inte traditionella media begränsar utrymmet.
     Det offentliga samtalet sväller. Men vem läser alls när alla skriver?
     Despotens våta dröm: Om alla talar och ingen lyssnar, kan Makten osynligt föra fram sina dekret och styra människorna relativt omärkbart.

måndag, maj 30, 2005

Om studenters föreställningar

På Expressens kultursida skriver i dag professorn i spanska, Inger Enkvist, om hennes upplevelser av lata studenter och undervisning som serviceinrättning. I populistisk anda och helt i avsaknad av självkritik och med samma intensitet anda som i tidigare böcker

För om studenter kan vidmakthålla en självbild av att de är kunder och en föreställning om att lärare är servicepersonal beror det ju enbart på att universitetslärare bejakar dessa föreställningar. Annars skulle de knappast leva vidare. Och inte med ett ord diskuterar hon det ekonomiska resurstilldelningssystemets effekter på sådana föreställningars framväxt.

lördag, maj 21, 2005

Från kvinnans synvinkel

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050521

Att upprördheten är enormt stor över Umeå kvinnojours Gunilla Nordenfors uttalanden i Dokument inifrån tror jag beror på två saker. Det första är formen; teve är ett uselt medium för att tala om svåra frågor, med mediets krav på sekundsnabba svar och med dess förmåga att sammanställa material på olika sätt.
     Det andra skälet är att vi är så inskolade i ett manligt perspektiv att vi vägrar se det problem – våld mot kvinnor – som Nordenfors uttalade sig om från kvinnans synvinkel.
     Män har en obändig förmåga att osynliggöra sig själva – när det passar. Och synliggöra sig – när det passar. Som samhällsnorm ser män det som en självklar rättighet. Denna förmåga spiller gärna också över på kvinnor när de vägrar se manligt våld som ett strukturellt problem.
     Osynliggörandet av män sker när vi kategoriskt förnekar att det finns en manskategori, manliga strukturer, en samhällsgrupp som kallas män.
     Essensen i Gunilla Nordenfors uttalanden är att många män är benägna att använda våld – sexuellt eller icke-sexuellt – mot kvinnor. Det finns stöd för en sådan uppfattning. En av de största undersökningarna i Sverige om manligt våld mot kvinnor heter Slagen dam och publicerades 2001.
     Där framgår att två tredjedelar av kvinnorna i undersökningen har erfarenhet av våld och/eller sexuella trakasserier av män. Varannan kvinna har varit utsatt för våld från en man. Mer än hälften uppger att de någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier. En tredjedel av kvinnorna som skiljt sig uppger att de blivit utsatta för våld av tidigare make eller sambo.
      Problemet är alltså inte att vi saknar kunskap om det manliga våldets existens. Problemet är att vi vägrar ta ansvar för att bekämpa det.
     Majoriteten av män – liksom många kvinnor – reagerar alltför ofta med att reducera mäns ansvar: Det är någon annan man som slår eller våldtar. Inte jag, säger mannen. Inte min sambo, säger kvinnan. Eniga är de om att män som utövar våld måste bestraffas hårdare.
     Men från kvinnans synvinkel är detta nonsens. Det går inte att se på en man om denne någon gång kan tänkas ta till våld vid konfliktlösning eller inte. En kvinna kan inte se om mannen som går bakom henne på en mörk cykelväg är av den ena eller den andra kategorin. I mörkret är alla män lika.
     Det finns nämligen inget sätt att på förhand kategorisera vilka män som någon gång kommer att trakassera, slå, sexuellt utnyttja eller våldta en kvinna. Det syns inte i ansiktet, på kroppshållningen eller på kläderna; inte heller säger yrke eller utbildningsnivå något.
     Därför kan vi aldrig – från kvinnans synvinkel – dela upp män i de som utövar våld och de som inte gör det. Alltså krävs att både män och kvinnor ta ett kollektivt ansvar för att främja ett manligt förhållningssätt som kan minska våldet – i barnuppfostran, i skolan, i idrottsföreningen, på jobbet och framför allt i mäns relation till varandra.
     En sätt är att vägra demonisera Gunilla Nordenfors och hennes uttalanden.

fredag, maj 20, 2005

Ingen tjänar på att arbeta ihjäl sig

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050520

Corinne Maier
Hej Lättja
Svenska Förlaget

När jag för länge sedan arbetade som lärling, fick jag ett antal budord itutade. ”Man behöver aldrig lära sig att fuska”, var ett sådant. Undermeningen var att det kan varje människa, men att alltid göra rätt trots de motstånd det kan innebära måste läras in.
     Det verkar inte den franska författarinnan Corinne Maier tagit till sig. Hon levererar en hel bok i konsten att fuska på jobbet. Hej Lättja heter den (Svenska Förlaget); Bonjour Paresse i original. Som om konsten att göra minsta möjliga på jobbet måste läras ut.
     Men varför inte, förresten. Varför inte slå ihjäl sina gamla lär- och fördomar? Kanske är denna bok synnerligen viktig för att komma åt problemen med arbetsrelaterad utbrändhet och utmattningssyndrom.
     För vilka är det som bränner ut sig på jobbet? De (över)engagerade, perfektionisterna, idealisterna – de som lever för sitt arbete. Inte är det de som arbetar för att leva. Utbrändhet handlar ofta om den klassiska konflikten mellan mål och medel.
     Corinne Maier är akademiker (nationalekonom), tjänsteman på ett statligt bolag och riktar sina lättjefyllda råd till andra tjänstemän. Inte till lokalvårdaren eller lagerarbetaren, utan till de yrkesgrupper som ”inte längre riktigt [vet] vad de får betalt för”, som hon formulerar det.
     Hej Lättja är så klart en lättsamt rolig pamflett, men kan också läsas som ett politiskt inlägg. Där Naomi Klein kritiserar globala storföretag som utnyttjar arbetskraft i Asien, är Maier fördömande mot de stora företagen på hemmaplan.
     Näringslivets andefattiga och löjliga nyspråk, deras homofobi, deras skräck för att anställa människor med annan etnicitet, deras fullständiga illojalitet mot de anställda genom att flytta verksamheter utomlands för ytterligare vinning. Hon skräder inte orden, vilket sannolikt är ett skäl till bokens försäljningsframgångar.
     Så vad har du att förlora på att ta det lugnare på jobbet?, frågar hon läsaren, när inte ens löneutvecklingen beror på din prestationer. Det är en väl omhuldad lögn; det är förmågan att anpassa sig till en viss företagsmodell som premieras, inte kvalitet, är hennes erfarenhet.
     Dessutom får du ju ändå sparken en vacker dag, trots att företaget du arbetar på gör mångmiljonvinst, så snart företagsledningen ser en möjlighet att flytta verksamheten österut.
     Implicit, genom att vända på frågan, blir läsaren svaret skyldig: vad har du att vinna på att arbeta ihjäl dig? Hög lön? Nej. Status? Nej. Välbefinnande? Nej, utbrändhet.
     De lärdomar som grundlade mitt arbetsliv i unga lärlingsår har fått sig en positiv knäck.