lördag, mars 30, 1996

Solidariska samtal

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960330


YTTERLIGHETER FASCINERAR mig, utan att jag riktigt vet varför. Många gånger kan två ytterligheter av någon företeelse skänka en känsla av att man förstår något som är större än ytterligheterna var för sig. Helheten är större än summan av dess delar, för att tala med Aristoteles.
    TV 1:s Striptease är ett program som gärna arbetar med ytterligheter. I onsdags (27/3) visades två diametralt motsatta sätt att hantera hyresgäster som får problem att betala sin hyra.
    I Malmö har hyresvärdar börjat bli lyhörda för betalningsförseningar och reagerar snabbt och hårt. Det kan räcka med att ligga efter med en eller två månaders hyra för att kronofogden ringer på med ett avhysningsbeslut i handen. Vräkning, med andra ord. Och ingen verkar bry sig om vad som händer med de som avhyses.
    I Skellefteå sköter allmännyttans bostadsbolag detta annorlunda. De har en före detta socialarbetare anställd uteslutande för att ta hand om problem med uteblivna hyror. Denne man, med en vänlig och sympatisk framtoning, fångar tidigt upp hyresgäster – som plötsligt förvandlades till människor – vars hyresinbetalningar av olika anledningar uteblivit.

HAN TAR kontakt med dem och bokar in ett besök i deras hem. Efter några timmars prat och resonerande har mannen oftast lyckats nå en för bägge parter acceptabel lösning.
    – Det verkar väldigt enkelt, säger Stripteases reporter.
    – Det är väldigt enkelt, säger mannen. Det handlar bara om att ta sig tid att tala med människorna som hamnat i svårigheter.
    Bostadsbolaget har cirka 30 fall per månad av betalningsproblem hos sina hyresgäster. Av dessa klarar denne man upp cirka 25 – genom samtal. Det är en form av problemlösning som verkar tillämpas så sällan att den uppfattas som radikal i dag.
    – Jag tror, säger mannen, att jag till och med är lönsam för bostadsbolaget.
    Det är möjligt, men egentligen relativt ointressant. Framför allt är mannen lyckosam för människor som annars riskerat att i onödan slås ut ytterligare.
    Här, Sverker Sörlin, har du ytterligare en illustration av din idé om "solidaritetens geografi" i Sverige, som liksom åselefallet visar att solidaritetens prickar tätnar ju längre norrut man tittar på kartan.

fredag, mars 22, 1996

Lär av Aristoteles

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960322


ARBETSTIDSFÖRKORTNING och sextimmars arbetsdag verkar så sakteliga vinna gehör också utanför vänsterpartiet och socialdemokraternas kvinnoförbund. Socialdemokraternas partikongress antog också denna linje, mot partiledningens vilja. På det sättet kommer arbetslöshetsproblemet att lösas, hävdar förespråkarna. Genom att dela på jobben kommer fler att få jobb, är trossatsen.
    Men mot detta ställer sig de mäktigaste parterna på arbetsmarknaden. LO:s ordförande Bertil Jonsson uttalade sig i ett nyhetsprogram i samband med partikongressen, att en arbetstidsförkortning inte kan leda till annat än en högst marginell förändring av arbetslöshetssiffrorna.
    SAF går ut med annonser med budskapet "Mindre arbete ger faktiskt inte mer jobb". Utgångspunkten i dessa annonser är att alla arbetstagare är så specialiserade och unika att ingen är utbytbar ˇ om just du arbetar mindre kan ingen annan utföra det du inte hinner med om din arbetstid förkortas. SAF meddelar tydligt budskapet att vi ska arbeta mer än vi gör i dag.

PROBLEMET är att förespråkarna för arbetstidsförkortning använder fel argument. Ekonomimaskinerna hos LO och SAF kommer alltid att kunna visa på "objektiva" beräkningar som visar att arbetslösheten inte minskar med kortare arbetstid. Och mot dessa kämpar man förgäves.
    Att förkorta arbetstiden är att öka vår frihet; att förlänga arbetstiden är att öka nödvändighetens slaveri, menar Göran Rosenberg i en artikel i Moderna Tiders marsnummer. Med utgångspunkt i Aristoteles frihetsbegrepp ger han sig ut på en resonerande färd mellan frihet och nödvändighet. I stället för att minska det nödvändiga arbetet, skriver han, har arbetets rationalisering lett till motsatsen: frustration och olycka hos miljontals arbetslösa människor som upplever sig berövade sin funktion i samhället.
    "Människan (...) som utestängs från produktionen av det nödvändiga, har blivit vår civilisations mest tragiska figur, i stället för dess mest eftersträvansvärda." Det får representera Rosenbergs aristoteliska kritik mot samhällets (o)ordning.
    När förespråkarna för arbetstidsförkortning hävdar ökning av arbetstillfällen som sitt främsta argument sällar de sig mer eller mindre medvetet till sina meningsmotståndare. Nyansskillnader, visst, men målet är det samma: mer arbete till flera.
    Det är en konservativ väg att vandra; föreställningen om arbetet som begrepp och företeelse stadfästs därmed som det moderna samhällets viktigaste hörnsten. Förespråkarna borde snarare argumentera för att en generell förkortning av arbetstiden ökar människans frihet.
    Och att frihet är viktigare än arbete.