torsdag, december 31, 2009

Årets bästa

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091231

Tysklands litterära stjärnskott heter Juli Zeh. Hennes senaste bok Fritt fall är lysande prosa i en akademisk kontext. Den tar sin utgångspunkt i flervärldsteorin för att gestalta en kidnappning, ett mord, en poliskommissarie och en upplösning. Fritt fall är gåtfull och humoristisk, språkligt elegant och dramaturgiskt häpnadsväckande, gäckande och smekande. Samt rik på aforismer: "Allt som är möjligt sker".
        Rasmus Fleischers behändiga bok Det postdigitala manifestet är en ögonöppnare; något så ovanligt som en aha-upplevelse i en tid av jaha-upplevelser. Idén om internet som resurs för närvaroproduktion i en tid av totalt överflöd avvisar naiva drömmar om en värld utan avstånd. Det enda viktiga manifestet i årets manifestproduktion.
        Jag kapitulerar ännu en gång inför Lars von Triers filmkonst. Antichrist är ren magi, när den är som hemskast; självupptäckten. Att inget av mina vedertagna tolkningsmönster fungerar medför att jag måste skapa nya. Och därmed rota i mitt inre bråte.

måndag, december 28, 2009

Akademiska utsläppsrättigheter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091228

I det senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (nr 20 -09) lanserar docenten Daniel Ericsson årets roligaste metafor och samtidigt mest internkritiska förslag: att införa handel med utsläppsrättigheter för universitetslärare.
        Utsläppsrättigheter? Vad släpper universitetslärare ut som måste begränsas? Texter. Artiklar. Tidskrifter. "Vi formligen begraver varandra i texter", skriver han. Vem läser? Ingen. Vem reflekterar över all genererad kunskap? Ingen.
        Publiceringspressade forskare, menar han, skriver all färre meningsfulla verk, men allt fler nästan-kopior: samma insamlade data används för att belysa andra frågeställningar än datamaterialet en gång insamlades för, teoriavsnitt återanvänds, metodbeskrivningarna är i stort desamma i artikel efter artikel. Allt för att nå avkrävda textkvantiteter.
        Ericsson föreslår att varje universitetslärare ges rättigheten och finansieringen att ge ut en (1) text per år. Den universitetslärare som inte har något att säga, kan sälja denna rättighet till någon annan. Hans utgångspunkt är att om varje universitetslärare koncentrerar sig på en enda text, borde kvaliteten bli högre än om varje lärare måste skriva 10 texter per år.
        Det är en värdefull motbild och kritik till den rådande diskursen av kvantitetsiver och publiceringshysteri inom högre utbildning.

fredag, december 18, 2009

Är massan vis eller suggererad?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091218

Att en folkmassa är vis torde vara ett paradoxalt påstående. Å ena sidan är det demokratins själva utgångspunkt; att folket styr bättre än ett fåtal experter. Å andra sidan lever vi i en expertkultur, där experter måste tillkallas inför hart när varje fråga.
        I dagens Webb 2.0-värld gäller dock antagandet att folkmassan utgör klokskapet, vilket är tesen i boken Massans vishet av James Surowiecki (Santérus, 2007). Massan ger oss nämligen bättre svar än en enskild expert.
        Denna tes leder Surowiecki i bevis med ett antal positiva exempel, hämtade från olika forskningsrön, och ett antal negativa exempel, det vill säga hur enskilda experter fattar sämre beslut än stora grupper människor. Under rätt omständigheter är grupper ofta smartare än de smartaste individerna i gruppen.
        För att en grupp ska kunna vara vis måste den tillåta en mångfald av uppfattningar, vara inbördes oberoende och förmå skapa ett kollektivt beslut utifrån många uppfattningar. Gruppens främsta egenskap ska vara mångfalden. I homogena grupper förstärks konformitet. Att byta åsikt är lättare än att utmana gruppen.
        På många sätt hyllar vi massbeteendet på nätet. Wikipedia är det främsta exemplet på "wisdom of the crowds". Facebook genererar massbeteenden genom dess otal grupper som användarna ansluter sig till. Bloggbävningar är ett annat av nätets massbeteenden.
        Länge har emellertid massan betraktats som oförnuftig, extrem, pöbelaktig, feg, ja, rent av galen. Thoreau skrev att ”massan når aldrig samma nivå som den bäste i gruppen, utan sänker sig i stället till den sämstes nivå”. Nietzsche skrev att ”galenskap är undantaget bland individer, men regel för gruppen”.
        I en av Verdandis småskrifter, som gavs ut av Uppsalas studentförening, publicerade professorn i psykiatri Bror Gadelius boken Massornas själsliv och andlig smitta (1912). För hundra år sedan var folkmassans klokhet otänkbar.
        Även om Gadelius kunde tillmäta massan en form av kollektiv personlighet som är annorlunda än summan av de ingående individerna, kunde han inte på något sätt tillskriva folkmassan vare sig intelligens eller moral. En folkmassas själ är efterapning och suggestion.
        Människan, skriver Gadelius, är alltid mottaglig för suggestioner när hon "behärskas av någon stark känsla, rädsla, orolig väntan, hänförelse osv". De kraftigaste känslorna som lockar till massbeteende är dödsfara, religion och politik. Hon suggereras av en idé, hänförs och rycks med. Därmed är massan fullständigt okritisk i sitt handlande.
        Hos massan saknas intelligensen, menar Gadelius. Varje medlem av en folkmassa har förvisso en betydande kapacitet, men vars och ens förmåga blir i massan ett dött kapital. Han liknar det vid en mjölsikt, där det medelmåttiga tänkandet passerar sikten, medan det extraordinära fastnar. De stora tankarna tänks i enskildhet.
        Är massan vis á la Surowiecki eller suggererad á la Gadelius? Den aktuella folkomröstningen i Schweiz kring förbudet mot minareter utmanar den som försöker ta ställning i denna fråga.

onsdag, december 16, 2009

Skivbolagens vara?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091216

Vi har på nyhetsplats kunnat läsa om doktoranden Daniel Johansson och Markus Larssons rapport från KTH om den svenska musikbranschens ekonomiska utveckling under åren 2000-2008 – en tidsperiod när kopiering av filer på internet ökade markant. Totalt sett har intäkterna ökat något för musikindustrin i sin helhet – trots att försäljningen av digitala exemplar har minskat.
       Rapporten visar en tydlig tendens – skivbolagens intäkter har minskat medan intäkterna för branschen som arrangerar liveframträdanden har ökat. Och framför allt: musikutövarnas intäkter har ökat genom livespelningar och intäktsorganisationer som exempelvis Stim, Ifpi och Sami.
       Denna rapport säger med viss emfas samma sak som vissa tidigare undersökningar antytt: Genom att den inspelade musiken är gratis, ökar betalningsviljan för musikalisk närvaro; för liveframträdanden.
       Den icke uttryckta, men underliggande frågan i rapporten är emellertid: Vad ska vi med skivbolagen till när det i längden inte går att ta betalt för digitala exemplar, när andra aktörer agerar producenter, när konsumenterna själva står för distributionen och musiken marknadsförs av nätanvändare?
       Och är det rimligt att vi stiftar allt märkligare och integritetskänsligare lagar – Ipred – enbart för att underhålla en bransch vars raison d'être vi får allt svårare att uppfatta?

lördag, november 28, 2009

Vetenskap vill vara fri

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091128

Vetenskapsrådet (VR) är Sveriges mest eminenta bidragsgivare till svensk forskning (ca 3,5 miljarder kronor fördelades 2008) och därmed tongivande i forskarsamhället. Nu har rådet beslutat att alla texter som publiceras av forskare som får bidrag från VR, ska publiceras enlig principen om Open Access.
      Det innebär att texterna ska finnas fritt tillgängliga för alla, så att vetenskap ska kunna spridas i så stor omfattning som möjligt. Beslutet följer Berlindeklarationen om Open Access, där målet är att internet ska vara basen för all vetenskaplig publicering. Men inte enbart forskningsresultat i form av artiklar eller rapporter, utan även rådata, metadata, övrigt källmaterial, digitalt material och så vidare.
      Utgör detta en inskränkning i forskarnas upphovsrätt? Berlindeklarationen är tydlig med att den ideella upphovsrätten ska vara intakt, men själva idén med öppen tillgänglighet innebär att distribution, kopiering och användning av texterna inte bestäms av vare sig författare eller förläggare.
      VR:s beslut att följa Berlindeklarationen är utan tvekan en viktig seger för informationsfriheten och indirekt för idén om ett öppet internet. Men VR vågar tyvärr inte ta steget fullt ut. VR:s beslut gäller enbart artiklar i tidskrifter och konferensrapporter, inte monografier eller antologier – det vill säga böcker.
      Självfallet borde även bidragsfinansierade texter i bokform vara öppet tillgängliga. Här anas dock kommersiella hänsyn; att bokförlagslobbyn haft inverkan på VR:s beslut.

torsdag, november 26, 2009

Trolltyg i internetskogen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091126

Sannolikt har många av oss stött på troll i olika former på nätet, även om inte termen är bekant. Det är människor som på ett alldeles särskilt sätt kommenterar på diskussionsplatser på nätet; bloggar, nätforum, chattkanaler. Dessa diskutanter och kommentatorer är inte intresserade av någon framåtsyftande dialog, utan enbart av att reta upp och provocera övriga deltagare i forumet. Ett typiskt troll är väldigt frekvent på olika forum och skriver frekventa inlägg.
       Första gången jag stötte på ett troll var på Usenets olika diskussionsgrupper i början av 90-talet. I dag kan vi urskilja ett och annat troll även på stora sajter som exempelvis Newsmill.
       Svenskans troll är en utmärkt term för fenomenet, men dess etymologi utgår inte från övernaturliga varelser i skogen, utan den engelska termen trolling; dragrodd. Kommentatorer som trollar drar blanka drag, det vill säga irriterande och intetsägande inlägg i en seriös diskussion, och vill att andra nappar på draget så att diskussionen kan förstöras.
       Tills alldeles nyligen var denna trolltyp allena. Nu har ett nytt slags troll uppstått: lulztrollet. Och för att skilja dessa trolltyper åt har det ursprungliga trollet på bloggen Copyriot fått den plausibla benämningen sorgetroll. Sorgetrollet är ledset eller argt eller har paranoida drag.
       Lulztrollen är motsatsen; tusan så glada och obekymrade. Samtidigt är de luttrade, härdade och nihilistiska internetanvändare som inte orkar engagera sig i ännu en ekonomisk eller politisk eller miljökatastrof utan trollar utan orsak. Men med glädje. Man blir inte arg eller less på lulztroll. Snarare häpen och fascinerad.
       Fel, förresten. Ett lulztroll trollar inte utan orsak, utan av en enda giltig orsak. För lulzet. "I did it for the lulz" är en vedertagen term för det nihilistiska skälet till att göra precis vad som helst. På svenska blir verbet att lulza. Ett annat sätt att förstå denna term är genom kontrastering: motsatsen är seriöst handlande. Det ska dock inte tolkas som att ett lulztroll är oseriöst.
       Etymologin för termen lulz går tillbaka till en av chattspråkets vanligaste förkortningar, lol, som betyder laughing out loud. Denna förkortning blev korrumperad och sedermera uppstod termen lulz.
       Det finns motsvarigheter till sorgetroll i den fysiska världen. En rättshaverist torde vara det närmaste man kommer ett sorgetroll. Eller en debattör i media, men som inte för debatten framåt utan med avsaknad av kunskapsintresse enbart retar och provocerar.
       Finns det motsvarigheter till lulztroll utanför nätet? Det enda förslag jag har är den patafysiska rörelsen; de imaginära lösningarnas vetenskap, den vetenskap som överskrider både varat och icke-varat. Grundläggande för patafysiken är att ställa frågan: "Är det skämt eller allvar?" och att förstå dess svar: "Dessa termer är likvärdiga".
       Till sist: Skriver jag denna artikel för lulzet? Eller av annan orsak?

fredag, november 20, 2009

Hjälte - eller nyttig idiot?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091120

Som en smärre löpeld över internet går nu Radiotjänsts nya reklamsatsning. På en webbsida laddar du upp ett foto på dig själv. Därefter synkroniseras detta foto på olika ställen i reklamfilmen Hjälten, där Stina Ekblad som spelar reklamfilmens huvudperson framställer dig som en global hjälte för yttrandefrihet och informationsfrihet, bara därför att du betalar tv-avgift.
       Nyskapande? Sådär. Populärt? Det tycks så. Men vad betyder detta fenomen?
       Jag ser en renässans för begreppet "nyttig idiot", där vanliga människor utan ersättning och kanske utan att ens förstå de skapar reklambudskap för företag och organisationer. Kanske utvecklas tekniken allt mer infernaliskt, så att du lockas delta i marknadsföringen av suspekta produkter som du alls inte vill förknippas med.
       Jag ser även att ett fenomen som detta ytterligare bidrar till en allt diffusare sammanblandning av medborgare, konsumenter och producenter.
       Och jag ser reklamfilmen som ett hån mot Dawit Isaak.

onsdag, november 18, 2009

tisdag, november 10, 2009

Östergrens romankniv

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091110

Det är först när jag läser Dan Browns senaste, Den förlorade symbolen, en tunn bok trots sina 600 sidor, som jag inser hur skarp Klas Östergrens distinktion mellan romanen och deckaren är. Östergrens Den sista cigarretten handlar inte enbart om ett lugubert 80-tal, utan innehåller även ett metaspår kring författarskap.
       En roman, menar Östergren, är en gåta; en självmotsägelse, en livsnära berättelse. "Romanens livsluft är kris", skriver han. En deckare, däremot, skildrar en gåta; uppehåller sig kring gåtan, löser den åt läsaren, men befinner sig långt från livet.
       Romanen skapar liv. Deckarens väsen är död. Det hindrar inte, skriver Östergren, att "en del böcker kallas deckare trots att de är fulla av liv". Eller att "massor av romaner är stendöda utan att bli deckare för det".
       Distinktionen skulle gjort 1200-talsfilosofen William Ockham stolt. Den är ett lysande exempel på Ockhams rakkniv: ett begrepp inom vetenskapen som upphöjer de enklaste förklaringarna till de bästa. Ju färre antaganden som måste göras för att förklara en observation, desto bättre är förklaringen.
       Distinktionen är dock ingen värdering, enligt Östergren, utan enbart ett konstaterande av olika syften med författande. Att det ena syftet framstår som mer attraktivt för publiken säger mer om publiken än om litteraturen.
       Den förlorade symbolen förblir stendöd. Och som läsare känner jag mig närmast regredierad; att bara passivt följa med när Brown serverar lösning efter lösning utan att känna mig delaktig. Hans förtroende för läsarens kapaciteter lämnar en del att önska.
       Ordningen återställs när jag övergår till Hertha Müllers bok Hjärtdjur. Hon tror på mig. Det är en gåta; en kris. Den är livsskapande; uppfordrande. Jag tvingas lätta på sidvändandets gaspedal och – läsa.

onsdag, november 04, 2009

Fritt flytande 30-årsjubilar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091104

Vad handlade postmodernismen om? Ett ifrågasättande och en upplösning av ett traditionellt förhållningssätt till verkligheten, där själva idén om en objektiv, begreppsligt avbildbar verklighet var i kris och måste ersättas. Där vetandet inte längre bekräftar en statisk verklighet, utan bidrar till att forma en flytande tillvaro. Om du frågar mig.
        En annan uttolkare av det postmoderna kan dock mena att det i allt väsentligt är en estetisk stil; ett konstbegrepp som inrymmer allt och som därmed saknar egenskaper; som ser konst som information i stället för materia.
        Den tredje uttolkaren kan hävda att det postmoderna är en tidsepok i kapitalismens historia; kapitalismens tredje stadium med dess imperialistiska och globaliserande anspråk.
       Hur som helst fyller idén om det postmoderna tillståndet 30 i år. Ett märkligt påstående, särskilt för den som definierar postmodernism som "det förflutnas futurum": Jean-François Lyotard. 1979 publicerade han det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
       Denna essä, som i allt väsentlig handlar om ett tillstånd som rymmer ett antal problem, är ändå portalen till förståelsen av det postmoderna. Därav 30-årsjubileet. Därav en nyutkommen antologi med titeln Svar på frågan: Vad var det postmoderna? av Sven-Olof Wallenstein (red) (Axl Books) som är en sammanställning av ett filosofiskt seminarium vid Södertörns högskola våren 2009.
        I allt väsentligt vill författarna i boken ställa den temporala frågan: bör vi tala om postmodernism i imperfekt eller i presens? Med andra ord, är de problem som postmodernismen identifierade och diskuterade lösta? Ska vi gå vidare? På intet vis, enligt min tolkning av boken.
        Idén om postmodernism är inte heller bara trettio år, utan går att spåra till Nietzsche dialektik om sanning och lögn, till Kants kritik av förnuftet och kanske till och med tillbaka till Protagoras och hans tes att människan är alltings mått.
        Den allra mest felaktiva föreställningen om postmodernismen är att den skulle vara upplysningsfientlig; att prefixet "post" implicerar ett brott med upplysningstraditionen, det moderna projektet och dess idéer om utveckling, rationalitet och frihet. Ty postmodernismens frihetsbegrepp uppfattar jag som detsamma som upplysningens, i Kants termer: "människans utträde ur sin självförvållade omyndighet".
        För upplysningen utgörs omyndigheten av religionen och naturen. För postmodernismen utgörs omyndigheten av ett totaliserande system av hur kunskap genereras, enligt Lyotard. (Undertiteln på hans essä från 1979 är A Report on Knowledge.)
        Även om vi inte ska blåsa upp 30-åringen allt för mycket, bör vi för den skull inte avvisa dess grundläggande idéer: förnuftskritiken, kritiken av den blinda utvecklingsoptimismen, kritiken av den instrumentella teknorationalismen – och framför allt tankesystems totaliserande tendenser.
        För att bara nämna ett emblematiskt exempel: Det samhälle som enkelt avfärdar intelligenta utsagor med hänvisning till avsaknad av "evidens" motiverar postmodernismens raison d'être.

onsdag, oktober 21, 2009

Vetenskap på villovägar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091021

Jerker Virdborg
Kall feber
Bonniers

Ett sätt att diskutera Jerker Virdborgs nya och utsökta roman Kall feber är genom dess litterära intertextualitet; med uppenbara referenser till Karin Boyes Kallocain, till Orwells 1984, till Huxleys Du sköna nya värld, liksom till dystopisk sci-fi-litteratur.
        Jag väljer dock ett annat spår; den synnerligen framträdande vetenskapskritiken som bär berättelsen. Virdborg förnyar skickligt sin litterära form: dystopin, den klaustrofobiska miljön, det uppenbara men skickligt fördolda hotet som huvudpersonerna ständigt lever under, och i.
        Karin Ryd är en blodforskare (sannolikt biokemist) som får en tjänst på ett jättelikt forskningslaboratorium långt utanför civilisationen. Hon börjar genast med stor avundsjuka intrigera och sabotera för kollegor som hon tycker har bättre resurser än henne för sin forskning.
        Hon spionerar, saboterar blodbanker, skickar anonyma upplysningar till institutets ledning, på närmast ett tvångsmässigt normalt sätt – så normaliserat att läsaren måste uppfatta det som ett normaltillstånd i ett forskarsamhälle som befinner sig bara några steg framför dagens forskarsamhälle.
        Virdborgs vetenskapssamhälle är en extrapolering av dagens forskningspolitik; en gradskillnad, men ingen artskillnad. Vad händer i förlängningen av de senaste decenniernas sammanblandning av kunskapsintresse och kommersiellt intresse? Vad händer när endast sådan forskning finansieras som leder till patent, näringslivsutveckling och vinstmaximering på olika marknader?
        Forskning som riskerar döda marknadsområden ges icke anslag. Medicinsk forskning som syftar till att bota sjukdomar finansieras inte, eftersom det är i sjukdomsbehandling det kommersiella intresset finns. Om sjukdomar botas, blir ju deras dyra behandlingar obsoleta, och det kommersiella – överordnade – intresset hotas.
        Forskare som tänker fritt marginaliseras, till förmån för forskare som tänker rätt – där rätt stavas monetär vinst, inte kunskap eller idéer.
        Det är sensmoralen i Virdborgs vetenskapskritik. En sensmoral som borde vara kännbar för varje person som ser Virdborgs forskarsamhälle som enbart en förlängning av dagens.
        Läsaren påminns, apropå blodforskning och blodbanker, om den långvariga konflikten kring biobanken vid Västerbottens landsting/Umeå universitet. Läsaren kan även nicka igenkännande till intrigerna, trots att Virdborgs huvudpersoners intrigerande är tillspetsade.
        Och som varande den klassiska Virdborgöverbyggnaden, vilar ett obestämt hot ständigt över livet på institutionen. Tills Karin Ryds hypermaniska gestalt kommer en del av hotet på spåret – manifesterat i den kalla febern. Då blir hotet något mer konkret.
        Få svenska författare berättar så skickligt, så spännande, så ytterst välavvägt, med till synes små medel, som Jerker Virdborg. Jag tyckte att han var excellent i hans genombrottsroman Svart krabba från 2002 och har undrat när han skulle nå samma nivå igen.
        Kall feber är svaret.

fredag, oktober 16, 2009

Närvaro i en postdigital tid

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091016

Rasmus Fleischer
Det postdigitala manifestet
Ink Bokförlag

Det finns en stark tankefigur om internet (och dess konnotationer informationsrymden, cyberspace, virtuella miljöer och världar). Tankefiguren drar en skarp gräns mellan det digitala och det icke-digitala. Tankefiguren utgår från en rörelse från den aktuella, fysiska världen till den virtuella världen. Ett "här" och ett "där" konstrueras.
        Jag tog själv utgångspunkt i denna tankefigur i en avhandling i mitten av 90-talet, där jag definierade virtualisering som en förflyttning av objekt och aktiviteter från den fysiska världen till den virtuella. Denna process var min utgångspunkt för att förstå kvaliteter i virtuella miljöer.
        Det är i allt väsentligt denna tankefigur som boken Det postdigitala manifestet av Rasmus Fleischer vill göra upp med; en tankefigur som fungerade mellan 1995 och 2005, men som i dag är ersättlig.
        Rasmus Fleischer är medgrundare till Piratbyrån, välkänd debattör i fildelningsfrågor, driver bloggen Copyriot och doktorand i (samtids)historia vid Södertörns högskola. Dessutom utbildad barockmusiker.
        Tillsammans med en handfull personer utgör han den intellektuella överbyggnaden inom piratrörelsen. Emellertid har jag aldrig uppfattat Fleischer som en fildelningsförespråkare, utan som en kopimist – en som företräder uppfattningen om att grunden för moralen, ansvaret och rentav mänskligblivandet har sitt ursprung i imitation, efterlikning och kopiering.
        Naturligtvis är Det postdigitala manifestet inte copyrightskyddad utan kopimiskyddad, det vill säga läsarens rätt att kopiera är skyddad.
        Det är ett manifest för kultur i en tid när vi så smått börjar skönja det digitalas krav på rumslighet, där vi börjar förstå att det inte är på nätet eller i någon virtuell miljö vi uppskattar kulturella upplevelser – utan i ett fysiskt, gemensamt rum. Fleischer tar musik som det (nästan) genomgående exemplet.
        Med en postdigital förståelse av nätet måste vi lära oss att hantera det totala överflödet; den punkt då vi när och var som helst kan lyssna på varje inspelat musikstycke. Men vi kan inte ta del av allt. Hur ska ett postdigitalt urval göras, när dagens urvalssystem där musik är en begränsad resurs satts ur spel?
        Problemet är av socialpsykologiskt intresse. Varför, frågar Fleischer, skulle musiksmak återfinnas hos den enskilde individen? Snarare är musiksmak ett estetiskt system som skapas genom förbindelser, genom andra individer, genom platsers betingelser, genom levda situationer, genom årstider, dygnstider.
        Ett annat sätt att positionera manifestet sker via den rådande fildelningsdebatten. Det postdigitala återfinns varken i den konservativa positionen som vill bevara upphovsrätten och saluföra digitala produkter, eller i den position som hyllar digitaliseringen och talar om gratis produkter med nya affärsmodeller.
        Det postdigitala ska inte förstås som ett brott i ett kulturhistoriskt kontinuum. Den postdigitala insikten är ett resultat av en mognadsprocess av de senaste 15 årens erfarenheter av digitalisering och av internet.
        I en postdigital tid måste internet ses som en resurs för närvaroproduktion. När allt digitalt är totalt tillgängligt inträder behovet av aktualiserade gemenskaper; möten, festivaler, konferenser. Problemet med överflödet av digital kultur pekar ut samma lösning som problemet med fossila bränslen: en betoning av platsens och närvarons betydelse och ett avvisande av naiva drömmar om en värld utan avstånd.
        Läsaren kan med fördel byta ut musik mot egna exempel. Jag tar den utbredda nätundervisningen i högre utbildning som exempel. Från ett postdigitalt perspektiv handlar det inte om att flytta undervisning till internet – utan om att kräva närvaro; att skapa kollektiv kunskapsutveckling i rummet med internet som resurs.
        När all världens universitetskurser finns en knapptryckning bort, kommer vi att behöva mötas i seminarierummet.
        Det är en fin bok Rasmus Fleischer har skrivit; ett originellt manifest; ett koncentrerat idékomplex. Jag försöker gärna nå en postdigital insikt. Ju mer jag inser att jag har omfattats av den gamla tankefiguren om en cyberrymd dit ting och aktiviteter flyttas, desto mer inser jag behovet av att avveckla denna tankefigur.
        Ju mer vi ser upphovsrättsdebatten köra fast i stelnande blålera, desto mer bör vi anamma en postdigital position.
        Ju friare internet vi vill ha, desto postdigitalare måste vi bli.

måndag, oktober 05, 2009

Nya mediers kontraktsbrott

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091005

Att hävda att medielandskapet är stadd i förändring är att meddela en gammal klyscha. Ändå är det icke desto mindre sant. Och förändringen utgör ett dilemma.
         Å ena sidan borde den mediala utvecklingen i form av gräsrotsjournalistik i bloggosfären välkomnas från en demokratisk utgångspunkt. Å andra sidan utgör delar av denna medieutveckling en provokation mot traditionella mellanmänskliga beteenden i offentligheten.
         Helikopterrånet är ett uppenbart exempel. En spektakulär händelse, en självklar medial nyhet att gräva i för såväl professionella journalister som gräsrötter. Men det är när de anhållna ska beskrivas som dilemmat uppstår. Gammelmedia beskriver enligt god pressetisk sed de anhållna som "Piloten", "38-åringen", "21-åringen" och så vidare.
         De nya medierna, de så kallat sociala medierna, ibland till och med benämnda radikala medierna – eller varför inte folkmedierna? – publicerar inte bara namn, personhistorik, släktband, vänskapsband etc, utan även bilder på de misstänkta.
         Flashback är vanligtvis snabbast och har flest och mest intrikata detaljer om helikopterrånarna. Vissa bloggar har specialiserat sig på namn- och bildpublicering av människor som av pressetiska skäl inte namnges i traditionell media, där också annan handel och vandel beskrivs. Och det senaste är att på Facebook har det skapats en särskild offentlig sida som frekvent uppdaterar information i text och bild kring de misstänkta.
         Två frågor inför den mediala utvecklingen infinner sig. Hur meningsfullt är det för gammelmedia att hålla fast vid en uråldrig pressetik kring namnpublicering när nya medier gör namn- och bildpublicering till huvudsak? Hur lång tid dröjer det innan vi lagstiftar mot att nya (eller gamla) medier tillåts publicera namn och bild hur som helst?
         Jag lutar definitivt åt det sistnämnda. Att proffsmedia skulle rucka på en lång tradition av pressetik vore att gräva sin egen grav. Denna pressetik kan liknas med ett socialt kontrakt mellan media och medborgarna. Sådana kontrakt rivs bara inte.
         Tanken bakom Personuppgiftslagen (PUL) var att förhindra publicering av personuppgifter på nätet av sådan karaktär som beskrivits ovan. Men dess initiala utformning var så undermålig att varje namns nämnande blev ett lagbrott. Och när så PUL luckrades upp i början av 2000-talet, framstår den i stället som fullständigt tandlös och harmlös i publiceringsfrågor.
         Det är ingen vild gissning att det för fullt filas på en ny lag för att reglera det framväxande medielandskapet på nätet. Hur många fördelar vi än kan räkna upp med ett fritt internet, utgör de nya asociala mediernas ständigt ökande brott mot sociala kontrakt incitament till reglering.
         De asociala medierna, nota bene, inte de sociala.

torsdag, september 24, 2009

Bokens blivande flyktighet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090924

Årets digitala satsning inom bokbranschen ser ut att vara digitaliserad litteratur distribuerat på läsplattor. Inte böcker i form av pdf-dokument som kan läsas på datorskärmen, utan en form av ”läspapper”, en utvecklad teknik för att läsa digital text i olika ljusförhållanden.
         Denna läsplatta kommer att lanseras och diskuteras på den årliga bokmässan i Göteborg.
         För egen del är jag djupt förälskad i det analoga formatet; den fysiska boken, pärmarna, sidorna, postit-lapparna klistrade i sidornas överkant, bokhyllans tillväxt.
         Visst kan det finnas intressanta fördelar; det ryms många böcker i samma ”bok”. Den främsta fördelen är dock att böcker blir lättare att dela med andra; låna ut och låna hem via nätet.
         Nä, visst ja. Då blir det väl illegal fildelning. Det verkar som om vi har hamnat i en situation där det är lagligt att byta fysiska böcker mellan människor, medan mellanmänskliga byten av digitala böcker är olagligt.
         Bokbranschen överväger därför en form av ”vattenmärkning” av de digitala böckerna. Exakt hur den skulle se ut är inte klarlagt, vad jag vet, men förhoppningen är att kunna lagra osynlig information om köparen (till exempel kundens namn) i den digitala boken. På så sätt skulle det uppenbaras vems bok det är som fildelas på Pirate Bay eller annan fildelningssajt.
         Att en ny upphovsrättsstrid kommer att uppstå, vid sidan om ljudböcker, musik och film är uppenbart. Metoder att komma undan vattenmärkning kommer att utvecklas i ett nafs. För så länge vi uppskattar ett fritt internet kommer bokkopior att vara lika flyktiga som alla andra kopior på nätet.
         Jag fortsätter dock att läsa analoga böcker.

måndag, september 21, 2009

Mot ett samhälle av bilder

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090921

Den kanske största förändringen på internet de senaste åren är den exponentiella tillväxten av bilder – såväl statiska som rörliga. Youtube, naturligtvis, som nätets ymnighetshorn för film, och dess pornografiska paralleller. Bildsajter som exempelvis Flickr är lika ymniga. I Sverige finns bildsajter i form av snyggast.se och bilddagboken.se som stora bildsajter. Till detta kan läggas alla bildbloggar.
       Företag och organisationer skapar egna Youtube-kanaler och i undervisning utökas användningen av inspelade föreläsningar och annat bildmaterial. Sammantaget ser vi en rörelse i samhället från text till bild. Vad betyder en sådan rörelse?
       Jag vänder mig till den i akademins marginal originelle mediefilosofen Vilém Flusser och hans bok En filosofi för fotografin från 1983. Som tjeckisk jude tvangs Flusser fly från Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och avled i början av 90-talet.
       För att förstå ett samhälle som historiskt gått från bilder och symboler till att kommunicera med text – och i dag tillbaka till bilder och symboler – behöver vi läsa Flusser.
       Bildens generella syfte är att göra världen föreställbar för människan. Men bilden presenterar inte världen, utan re-presenterar den – bilden sätter sig i världens ställe och människan blir en funktion av de bilder människan producerat. Om människan inte dechiffrerar bilderna innan de projiceras på världen sker något Flusser kallar "idolatri" – världen blir identisk med människans bilder.
       Motsatsen är "textolatri"; när texten uppfanns föddes kampen mellan text och bild, där textens syfte är att ställa sig mellan människorna och bilderna. Av texter skulle inte bilder föreställas, utan människorna blir till funktioner av sina texter. Vetenskapen är hans främsta exempel: "den som önskar föreställa sig innebörden av relativitetsteorins ekvationer har inte förstått vad dessa egentligen handlar om".
       Bilder kan vara av två slag, menar Flusser: traditionella, av människor målade bilder och bilder framställda med teknisk apparatur. Rörelsen på internet handlar om tekniska bilder. Medan målet med traditionella bilder i form av konst är att förändra världen, är målet med tekniska bilder att förändra våra begrepp om världen.
       Eller rättare sagt, målet med tekniska bilder är att reducera vårt behov av att tänka begreppsligt – och därmed vår förmåga att göra det. Eller, möjligen ännu rättare, reducera vår förmåga att tänka.
       Där kan vi ringa in kritiken mot internets utveckling mot ett bildmedium. Tekniska bilder skapas enligt teknikens villkor, inte enligt människors. Människorna ställer sig i internets tjänst när de publicerar sig och sin tillvaro som bilder och filmer på nätet. De blir internets funktionärer, i stället för att använda internet som ett verktyg för att realisera sina avsikter.
       Flussers generella karakteristik för vår okritiska utveckling mot ett bildbaserat samhäller är "apparaturens seger över människans avsikter".
       Frågan är om vi kan återta makten.

fredag, augusti 28, 2009

Den digitala kulturklyftan

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090828

Per Strömbäck (red)
Gratis?
Om kvalitet, pengar och skapandets villkor
Volante

Det är inte helt långsökt att dra parallellen till C P Snows klassiker De två kulturerna, när man läser antologin Gratis? av Per Strömbäck (red). Men i stället för klyftan mellan naturvetenskap och humanvetenskap, handlar denna klyfta om frågan om huruvida de flyktiga digitala kopiorna av texter, bilder, musik och film måste hållas i strikt schack, eller om kopiorna fritt ska få flyta genom internets otaliga datorer.
       Det handlar alltså om fildelning, upphovsrätt och kulturskapande. Antologins ambition är att vara en essäsamling kring dessa frågor. Det är den, delvis. Essäns väsen är att försöka förstå, att göra läsaren delaktig i författarens förståelseprocess, att ha ett prövande förhållningssätt.
       Elva författare bidrar, men inte alla med en essä. Juridikprofessorn Jan Rosén, känd förkämpe för en stark upphovsrättslagstiftning, berättar bara varför en stark upphovsrätt måste försvaras. Ett av Roséns skäl är att immaterialrätten har genererat enorma ekonomiska värden.
       Hade Rosén varit besjälad av ett prövande förhållningssätt hade han även resonerat kring de skador som en stark upphovsrätt och immaterialrätt historiskt har åsamkat. Ett tips är boken Against Intellectual Monopoly av hans juridikkollegor Michele Boldrin och David Levines.
       Inte heller har dataspelsutvecklaren Martin Walfisz någon essäistisk ambition, utan berättar mest sin egen historia som entreprenör i datorspelsbranschen. Och avslutar naturligtvis med tesen att om inte människor betalar för datorspel så tillverkas inga datorspel. Well, so what?
       Som tur är har redaktören Per Strömbäck (talesman för datorspelsbranschen) lyckats engagera några författare som försöker den essäistiska stilen. Kulturjournalisten Andreas Ekström prövar en försörjningsmodell som bejakar "gratis", dvs där inte kunden betalar för digitala kopior. Då får vi en mecenatkultur, menar han, där kulturskaparen blir en tiggare i stället för en säljare, där mecenater bestämmer kulturskaparens villkor – vilket skulle ge sämre kulturprodukter.
       Fast har vi inte alltid haft en mecenatkultur, även före fildelningen? Har inte författare, musiker och skådespelare alltid stått med mössan i hand för att få sina verk publicerade och framförda?
       Anders Rydell skriver initierat om kopians väsen, från att vara industrialismens ideal i form av massproduktion av fysiska produkter, till att bli nätverkssamhällets själva fundament i form av digitala kopior. Han landar i att fysiska produkter kan värderas ekonomiskt, medan digitala dito i förlängningen inte kan det.
       Men den som bäst prövar det invanda tankesättet och försöka förstå ett annat är journalisten och författaren Isobel Hadley-Kamptz. Rene Magritte målade en klassisk bild av en pipa med texten "detta är inte en pipa". Hadley-Kamptz frågar "Är det jag som skriver den här texten?" Hmm, visst är det väl i alla fall jag som skriver dessa rader?
       Frågan är om man kan särskilja en författares kreativitet från alla de texter, bilder och samtal som har inspirerat? Eller om alla texter, bilder, filmer i nätverkssamhället är sprungna ur samma distribuerade hjärna – internet? Och om i så fall idén om den enskilde upphovsmannen bör ses som en historisk kuriositet?
       Klyftan mellan de två kulturerna delar ofta uppfattningen om vad som ska ersättas ekonomiskt – den digitala produkten eller den tjänst där det digitala exemplaret blir värdefullt.
       Dogmatiska föreställningar finns i bägge kulturerna. Den ena hävdar att kulturproducenter måste kunna försörja sig på sitt kulturskapande (vilket är märkligt; hur många författare – poeter! – kan det?).
       Den andra åberopar en sorts teknisk naturlag, där kopiornas flyktighet inte går att reglera (vilket är märkligt; fråga vilken programmerare som helst).
       Antologins behållning är frågornas vidd och författarnas olika utgångspunkter. Om fler vågade inta en essäistisk hållning, skulle den vara oumbärlig.

torsdag, augusti 20, 2009

Från ordningsförseelse till etikettsbrott

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090820

Nu när kammaråklagare Rolf Hillegren ges möjlighet att själv ha kontroll över texten i stället för att bli intervjuad, förväntar man sig att han anser sig missförstådd och felciterad.
       Det ursprungliga uttalandet i SvD (14/8) var att när en man tilltvingar sig samlag mot sin sambos/frus/partners vilja, bör inte detta betraktas som allvarligare än en ordningsförseelse.
       Och visst, han menar att han inte borde ha spetsat till sitt svar på ett sådant sätt. Så vad skriver han när han får full kontroll? Jo, exakt citerad från hans egen text i SvD (19/8):
      "Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker."
       Men snälla nån, här reducerar han ett sexuellt övergrepp i hemmet ytterligare, från att vara en ordningsförseelse som åtminstone kan lagföras, till ett etikettsbrott, det vill säga en ren oartighet.
       Från att jämställa ett sexuellt övergrepp med att pissa offentligt (som är en ordningsförseelse), jämställer Hillegren nu ett sexuellt övergrepp med att tacka för senast mer än en gång (vilket är ett etikettsbrott).
       Det handlar inte längre om juridik. Det handlar inte längre om det okontroversiella att bevisningen i brottmål ska vara hög. Det handlar inte längre om att i ett rättssamhälle är skadan att döma en oskyldig alltid större än att inte lyckas döma en skyldig.
       Det handlar om att Hillegrens uppfattning i mål som gäller våldtäkt eller sexuella övergrepp i hemmen förflyttar oss 50 år tillbaka i jämställdhetsarbetet – till en tid när det var kvinnans plikt att ställa upp för husfridens skull, när våld mot kvinnor i hemmet var en odiskutabel företeelse.
       Jämställdhet är mödosamt att uppnå, men enkelt att rasera. Detsamma måste även sägas gälla förtroenden för åklagarmyndigheten.

tisdag, augusti 18, 2009

Kallt krig i felvänd kikare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090818

Låt oss börja med den oundvikliga frågan: Varför skriver Henning Mankell ytterligare en bok om Kurt Wallander, när han för precis tio år sedan deklarerade att serien om Wallander är finito?
       Två svar infinner sig. Det första är att Mankell älskar sin romanfigur så mycket att han vill ge honom ett bättre avslut än det han gjorde för tio år sedan. Det andra är att Mankell har en historia i huvudet som han har svårt att skapa en kontext till. Därför tar han Wallander och hans Ystad, en välkänd och färdig ram för såväl Mankell som läsekretsen. Det senare svaret är rimligare.
       Det är inte vilken historia som helst som byggs in i den nu definitivt sista boken om Wallander: Den orolige mannen. Henning Mankell är i toppform. Den självklara ingrediensen i varje kriminalroman är ett eller flera brott; vanligtvis mord eller kidnappning eller annat svårt brott. I de sämre deckarna består historien inte av annat än detta brott och hur det löses.
       De mer ambitiösa författarna berättar alltid ytterligare en historia. Ibland är denna historia så intressant att den överskuggar själva kriminalhistorien. Mankell är vanligtvis en sådan författare och i Den orolige mannen är historien om spionage och säkerhetspolitik på hög nivå på gränsen till överskuggande.
       Författarens svåraste uppgift är att göra en fiktiv berättelse sannolik för läsaren. Inte sann, men möjlig. Mankell vet detta bara alltför väl och är ambitiös beträffande denna uppgift (här kan Lars Kepler lära sig ett och annat).
       Mankell diktar en historia om inflytelserika människor inom försvarsmakter och politiska sfärer. Historien manifesteras av de incidenter i Hårsfjärden utanför Stockholm 1982 som beskrevs som ubåtskränkningar och där Sovjet pekades ut som den nation som ägde ubåtarna. Mankell bygger upp en närmast motsatt beskrivning av denna händelse än den allmänt mediala. Den inramas i det kalla krigets spionageverksamhet, i den svenska marinens högsta topp och i åttiotalets politiska situation.

Här får Wallander höra av en pensionerad kommendörkapten, tillika Wallanders dotters svärfar, vars spårlösa försvinnande är upptakten till hela historien, att det handlade enbart om minuter i Hårsfjärden 1982, från att en främmande ubåt kunde tvingas upp till ytan, när en kontraorder gavs. Avbryt insatsen. Från vem ordern kom blev aldrig känt, trots kaptenens idoga efterforskningar. Därmed inte heller varför kontraordern kom.
       Henning Mankell är en politisk människa och författare. Detta är tveklöst en politisk roman som mot en historisk fond vill diskutera och ifrågasätta Sveriges historia av alliansfrihet. Liksom svenskarnas fördomar om den stereotypa hotbild - rysskräcken - som utmålades (och utmålas). Ju mer han tittar i kikaren från fel ände, desto mer finns att berätta, även om bilden krymper ju längre bakåt i tiden man tittar.
       Till skillnad från Mankell irriteras Kurt Wallander över sina frånvarande kunskaper och sitt långvariga ointresse för politik. Bättre rustad i dessa avseenden tror sig Wallander kunnat skynda på processen att lösa såväl försvinnanden som mord. Det är dock oklart.
       Som vanligt är Wallander intuitionens mästare. Iakttagaren. Den som ständigt söker nya perspektiv att betrakta något från. Den som vet att varje perception inte kan uppfattas helt och hållet. Den som ser det som inte finns och som kan betydelsegöra detta.
       Något ovanligt för en Wallanderdeckare är att Wallander löser fallet enbart delvis. Så många lösa trådar som lämnas i slutet har han nog aldrig lämnat tidigare. Möjligen har det att göra med fallets karaktär av sekretess, främmande makter och skickliga hemlighetsmakare, men visst vore det intressant att läsa Mankells förslag till lösningar.
       Wallander har blivit till åren kommen, har fyllt 60 år, och har problem med diabetes, blodtryck och diverse andra krämpor. Han lider av åldrandet och tänker ständigt på hur hans helvete kommer att se ut om några år.
       Hans sorgligaste problem är emellertid den förbannade ensamheten, som hänger ihop med frånvaron av kärlek. Han älskar inte ens sitt jobb längre, utan ser det som en ren plikt. Och den som köper en Labrador, den mest sociala bland hundar, och placerar den utomhus i en hundgård dygnet runt, måste vara helt befriad från kärlek.
       Detta är den sista boken om Wallander. Oåterkalleligt. Nej, Wallander dör inte, men ändå kan vi vara säkra på att aldrig mer läsa en Wallanderroman. Den orolige mannen är en värdig final i litterärt hänseende, men ovärdig Kurt Wallander.
       Jag önskade honom något bättre

måndag, augusti 10, 2009

Vad är väl semester?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090810

Semestern tynar bort så sakteliga. Men vad är denna märkliga företeelse vi kallar semester?
        Inte är det att "ladda batterierna" i alla fall. Det är en outhärdlig metafor, alltför kontraproduktiv för människan; som om semestern vore enbart ett medel för att hålla uppe produktionstakten; som om människan vore enbart en mekanisk maskin som behöver tillföras energi; som om människan vore en Duracellkanin.
        Semestern är en föraning, snarare. En möjlighet att förnimma något som inte låter sig förnimmas under årets arbetsveckor. Vad detta något är, behöver vi hjälp för att förstå. I Bruno K Öijers senaste diktsamling Svart som silver finns dikten Bakom dörren:

"det här huset finns inte
har aldrig funnits
med det är hit du dras
det är här du hör hemma"


Så är det. Huset som metafor för detta något. En ouppnåelig tillvaro där jag hör hemma. Det låter som en motsägelse. Ändå så rätt.
        Denna föraning, denna förnimmelse om ett annat hus kan inte uppfattas under arbetsåret. Varför? Hur lyckas arbetet dölja detta hus?
        I samma dikt av Bruno K Öijer framträder något som kan likna ett svar. Bakom de dörrar som under semestern är låsta och igenbommade låter han oss se oss själva, de vi är när semestern har tynat helt. Där

"hostar dom döda i sömnen
vänder och vrider sig i sina sängar
plågas av mardrömmar
att dom inte ska vakna i tid
inte hinna handla och städa
inte hinna med allt som ska göras"


Semestern som en längtan efter att inte hosta, inte mardrömma; en längtan efter det andra, det som inte finns, inte låter sig infinnas annat än som tankefigur, men som semestern låter oss snudda vid.
        En tankefigur där metaforen "ladda batterierna" blir fullständigt obsolet.

tisdag, juli 28, 2009

Keplers lyskraft

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090728

Sommarens snackis i litteraturvärlden är naturligtvis vem författaren till Hypnotisören, Lars Kepler är. Två signifikanta saker om sig själv har han uttalat (jag skulle bli överraskad om det är en kvinna bakom pseudonymen).
        Det första är i en intervju i Svensk bokhandel: att "bokbranschen inte är främmande för mig". Det andra i en intervju i Aftonbladet: "Jag befinner mig inne på eller i närheten av rikskriminalen så gott som dagligen".
        Det kan tolkas som att Kepler vill komma ut. Men frågan om vem Kepler var, är minst lika intressant för mysteriet, som de ledtrådar som lämnas ut. Johannes Kepler, alltså. Tysk astronom som på 1600-talet observerade planetbanor och formulerade lagbundenheter kring dessa.
        Men intressantast för sommarens snackas är att Kepler är den sista hittills att observera en exploderande stjärna, en supernova, i vår galax. Inget är våldsammare, inget utvecklar mer energi i universum, inget lyser starkare än en supernova.
        Förnamnet Lars valdes som ett ursvenskt, men internationellt lättuttalat namn. Kepler valdes för att det också är lättuttalat, men jag tror att författaren vill att vi ska uppfatta den symbolik Johannes Kepler laddar pseudonymens efternamn med.
        För Hypnotisören är en våldsam och energisk bok, och den vill lysa starkast.

måndag, juni 15, 2009

Grindvakternas gradvisa förtvinande

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090615

När medias uppmärksamhet var som störst kring den barnläkare vid Karolinska som misstänks för dråp, publicerade en blogg hennes namn. Detta föranledde en anmälan till Datainspektionen för brott mot Personuppgiftslagen, eftersom anmälaren ansåg barnläkaren kränkt av namnpubliceringen.
        Efter snabb handläggning svarade DI att lagen gör undantag för behandling av personuppgifter för journalistiska ändamål, vilket denna blogg måste anses ha. DI vill dock poängtera att i traditionell massmedia finns minsann pressetiska regler, som begränsar namnpublicering.
        Slutsatsen blir, skriver DI, att man inte kan ingripa mot bloggen även om barnläkaren upplever sig kränkt, eller att de pressetiska reglerna har åsidosatts. Detta beslut måste tolkas som att DI:s roll som nätets grindvakt beträffande hantering av personuppgifter kraftigt decimerats, och att - mellan raderna - detta beklagas av DI.
        Grindvaktens gradvisa förtvinande återkommer även på andra områden. Den svenska debattens grindvakt nummer ett, Mats Bergstrand, har efter 20 år slutat som redaktör för DN Debatt. Den grinden har vaktats hårt, sidan har haft enormt inflytande och Bergstrand själv har fått utstå mycken kritik för sitt urval.
        I dag har debattsajten Newsmill seglat upp som en intressant konkurrent, med spänst, tempo och en mix av kända debattörer som kunde återfinnas på DN Debatt och okända debattörer med patos.
        För så blir det när utrymmet är obegränsat; debattörerna utgör knappheten. I pappersmedia gäller motsatsen; publiceringsutrymmet utgör knappheten. Varje morgon har jag klickat mig fram till DN Debatt för att läsa dagens snackis. I dag börjar jag med Newsmill och dagens olika teman. Den väsentligaste skillnaden stavas Webb 2.0. På Newsmill kan jag bidra med ett inlägg i debatten. DN Debatt är och förblir stängd.
        Inom förlagsvärlden pågår en liknande rörelse. Print-on-demandförlag, som exempelvis Vulkan, växer fram, där ingen grindvakt gör kommersiella överväganden av ett bokmanus, utan publicerar och trycker mot efterfrågan.
        Samma väg torde sannolikt kulturkritiken vandra; till samlingssajter, likt Newsmill, där utrymme för bred och djup kulturkritik och idédebatt medges. Som skribent och författare vill man inte i första hand sälja något, utan säga något, kanske påverka någons tankar, ge ett annat perspektiv på samtiden.
        Även om forskningspublicering har en lång tradition av grindvakter – peer review – som ska garantera forskningsresultaten, är liknande förändring sannolik. Grindvakten som kvalitetsgranskar kommer att finnas kvar, men nya forskargenerationer kommer inte att sympatisera med att skicka en artikel till en tidskrift våren 2009 som publiceras i papperstidskriften i bästa fall hösten 2010. De kommer inte att acceptera grindvakter som granskar i snigelfart och tidskrifter med extremt begränsat utrymme.
        Grindvakternas gradvisa förtvinande kommer att förändra medialandskapet.

måndag, juni 08, 2009

Falkvinge bryr sig bara om de privilegierade

Newsmill 090608

Det var på håret att jag hade kommit ut som piratpartist vid EU-valet, likt filosofen Lars Gustafsson på Expressens kultursida och publicisten Linda Skugge på Newsmill. I princip delar jag de argument som de för fram i sina artiklar. Jag kan även, likt Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida, fördra att partiet har en "pajas till partiledare" och ett tilltal som liknar "teknologoverallig nollningsmaskulinitet". Men jag kan inte fördra att partiets främste talesman äger en sådan naiv och ignorant syn på makt som Rick Falkvinge.
        Även om piratpartiet är ett uttryck för kollektiv nätaktivism går det inte att komma ifrån att utan Rick Falkvinges engagemang och arbete skulle inte Piratpartiet ha en (eller kanske två) parlamentsledamöter i EU. Det är Falkvinge som inte bara har skrikit högst och mest (även om han är bäst på detta), utan även i högsta grad bidragit till att utveckla argument bortom den gratisdiskussion kring fildelning som snarare är kontraproduktiv än produktiv.
        Trots min genuina ovilja mot fåfrågepartier har det varit uppfriskande med ett parti som tar ställning i sina kärnfrågor, men vägrar låtsas vara ett allroundparti med svar i alla tänkbara och otänkbara frågor.
        Men när jag läste Falkvinges blogg i lördags morse bestämde jag mig. Det blir ingen röst på PP. I sitt blogginlägg formulerar Falkvinge en synnerligen naiv utopisk beskrivning av en dag på jobbet 2029. "Jag minns en tid när alla var tvungna att arbeta samtidigt. Så… onödigt. Men det var ju också innan svärmarbete slog igenom i näringslivet. Vilket slöseri! Hur kunde folk jobba så instängt? Utan kreativitet och innovationsförmåga? Och så… begränsade av geografi?"
        Och så fortsätter han, utan tanke på att många arbeten kräver personalens närvaro och viss personaltäthet. Om sjuksköterskan, likt Falkvinge, vill sova till kl 11 en dag, kan väl klinikens patienter vänta med sina mediciner och sitt omsorgsbehov. Det samma gäller ungarna på dagis – de får väl klara sig själva tills personalen ids komma. Och kunden på Konsum får väl anpassa sina inköp tills affärsbiträdet behagar dyka upp.
        Falkvinge talar enbart till de privilegierade, de som tillhör den symbolbehandlande samhällsklassen, som om han inte såg annat. Han visar en fullständig klassblindhet och därmed en förbluffande maktignorans. En partiledare får inte brista i politikens fundamenta; att politik handlar om makt, hur den fördelas, utövas, påverkas, upplevs. Särskilt inte när de frågor detta fåfrågeparti engagerar sig i närmast uteslutande handlar om makt.
        Den form av utopisk vision som Falkvinge tecknar såg vi i parti och minut i mitten av det teknikeuforiska nittiotalet. Jag trodde väl inte att dylika visioner skulle formuleras av en IT-kunnig partiledare femton år senare.

fredag, maj 29, 2009

Första meningen på Twitter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090529

Visst är en romans första mening betydelsefull – eller åtminstone betydelsegjord? Vem känner inte igen "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen". Just det, Hemsöborna.
        Eller den stämning som genast kramar läsaren: "Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon". Visst, Processen.
        Eller en av mina favoriter, Paul Auster. Här finns oanad ödesmättnad i Att uppfinna ensamheten: "En dag finns det liv". Och mystik och slump i Stad av glas: "Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han".
        American Book Review samlade för några år sedan de 100 bästa förstameningarna i romaner. På första plats kom Melvilles Moby Dick: "Call me Ishmael". Kanske inte oväntat.
        Ofta är första meningen i en bok under 140 tecken. Ja jädrar, tänkte någon på Stockholms Stadsbibliotek och skapade twittersidan Långa Svansen.
        Där twittrar någon av bibliotekarierna den första meningen i böcker från katalogen, med en länk till böckerna. Så om förstameningen hos någon bok fångar twitterläsarens intresse, är det bara att låna.
        Namnet på twittersidan – Långa Svansen – refererar till Chris Andersons slående och väletablerade begrepp som beskriver alla de produkter som aldrig blir storsäljare eller hittar. Ett sätt att visa Stockholms Stadsbiblioteks långa svans är att twittra den.
        Ett tilltag som sticker ut i twittervärldens annars relativt ointressanta småttighet.

torsdag, maj 28, 2009

Med en ung blick på nätet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090529

Elza Dunkels
Vad gör unga på nätet?
Gleerups

"I min klass finns en liten grupp pojkar som nästan aldrig är i skolan eftersom de sitter hemma och spelar World of Warcraft. Sen dyker de upp i maj och skriver MVG i engelska! Det är helt sjukt. Hur ska vi få tjejerna att stanna hemma och spela WoW?"

Så uttalade sig en lärare för Elza Dunkels, författare till den nyutkomna boken Vad gör unga på nätet?. Citatet får illustrera den spänning som Dunkels lyckas fånga och formulera. Nej, inte spänning i dramaturgisk mening, utan spänningen mellan ungas nätaktiviteter och vuxenvärldens reaktioner.
         Elza Dunkels är pedagog och verksam inom lärarutbildningen vid Umeå universitet. 2007 disputerade hon på en avhandling om unga och nätet, men i form av en sammanläggning av forskningsartiklar på engelska. Därav denna svenska version, tillgängligare för en bredare allmänhet. Det är en välgärning som fler forskare bör ta efter.
         Inledningsvis tycks hennes syfte vara att skriva en förenklad version av sin avhandling. Det gjorde mig orolig. Det sista vi behöver är förenklade bilder av komplexa fenomen. Det är ett gammalt pedagogiskt knep, skriver hon, att förenkla för att visa samband. Visst, men ett lika gammalt pedagogiskt knep är att problematisera för att slå sönder fördomar.
         Nå, oron släpper efter hand. Snart kommer hon över den omedelbara lusten att förenkla. Hennes resonemang kring unga människors vilja att exponera sig på nätet med bild och text uppfyller en god nivå av problematisering. Om vi förenklade unga tjejers kroppsliga exponering på nätet, skulle vi inte kunna förstå företeelsen. Genom Dunkels problematisering tar vi oss flera steg i förståelseprocessen.
         Det samma gäller en intrikat diskussion om maktförhållanden mellan unga och vuxna. När vuxna många gånger uppvisar en grumlig uppfattning om ett slags ägarförhållande till barn och en syn på barn som en form av primitiva kulturvarelser som måste tämjas, brukar den engelska beteckningen childism användas. Otillbörlig maktutövning över barn.
         Dunkels tar de ungas perspektiv. Nej, det är en förenkling. Dunkels vill se en förändring, från att lösa problem som uppkommer vid unga människors internetanvändning i form av frihetsinskränkningar för såväl unga människor som Internet, till att lösa dylika problem genom vuxnas delaktighet, kunskapsutveckling samtidigt som de ungas integritet bevaras.
         Själva hennes utgångspunkt är att vuxna inte kan förstå ett nytt fenomen som hur unga använder nätet enbart genom att själva använda nätet. Därtill förstår unga människor nätet med helt andra premisser än vuxna, eftersom dagens unga har växt upp med nätet. Det är en utgångspunkt som manar till viss ödmjukhet.
         Titeln besvaras naturligtvis i viss utsträckning, men jag önskar mer. Visst, ungdomar använder msn, chattar, diskuterar i forum, finns på Lunarstorm, spelar datorspel, bloggar, finns på bildsajter och så vidare.
         Vad pratar de om? Vilka mervärden upplever de i datorspelen, med bloggar, bildsajter, chattar? Vilken är rationaliteten bakom ett utlämnande beteende? Vilka strategier bygger de upp för att hantera problem på nätet? Vilka aktiviteter utanför nätet upplevs ersättliga? Hur blir livet bättre med nätet?
         Om detta ser jag fram emot att läsa i Elza Dunkels nästa bok.

onsdag, maj 20, 2009

Vad säger vilden om oss?

Newsmill 090518

Allt sedan datorn uppfanns har vi använt metaforer för att beskriva såväl tekniken som hur vi använder den. Inledningsvis uppfattade man datorn som en automat som effektiviserade rutinprocesser. Med persondatorn fick verktygsmetaforen stort genomslag; ett individuellt hjälpmedel som förbättrar vissa förmågor. Med Internets framväxt har ett flertal nya metaforer växt fram och vissnat: arena, marknad, virtuell värld och så vidare.

En metafor har emellertid stått sig. Den uttalas sällan, men har ständigt varit levande i debatten om nätet sedan början av 90-talet, när Internet fick genomslag i samhället. Jag tänker på vilden. Besten. Det otämjda. Det som måste assimileras; civiliseras. Jonas Gardell aktualiserar vilden genom att formulera anonymitet som ett ociviliserat fenomen som måste tyglas.

De tidigaste försöken att tämja vilden handlade om att filtrera information. Vi minns diskussionen i mitten av 90-talet om bombrecept på Internet. Hur skulle våra ungdomar hindras från att spränga sig i luften när det kryllade av bombrecept på nätet? Det samma gällde pornografi, droger, våldsskildringar och politisk extremism. Vilden måste tämjas medelst filtrering. Samma typ av filtrering, om än mer omfattande, ser vi i Kina, Irak och andra icke-demokratiska länder.

När människor började agera i nätets offentlighet, i olika sociala nätverk, blev det ett nytt skäl för att vilden måste civiliseras ytterligare. Lagen om elektroniska anslagstavlor inrättades 1998 för att reglera människors samtalston på nätet. Personuppgiftslagen inrättades samma år för att tillse att våra personuppgifter inte hamnade i otillbörliga sammanhang.

Under de senaste åren har vilden bistått människor att skicka filer till varandra. Tämjandet av vilden inleddes med att förbjuda Napster, för att sedermera göra upphovsrättslagen strängare, inrätta lagar som FRA och Ipred.

Varför återkommer metaforen? Varför förblir vilden vild i somligas ögon? Varför blir den aldrig tam; civiliserad, assimilerad? Det är fel frågor att ställa. Vi bör snarare fråga oss varför vi betraktar nätet som en primitiv kultur, i stället för omvänt. Vad skulle hända om vi väljer att betrakta nätet som mänsklighetens ofiltrerade spegelbild? Vad säger vilden om oss människor?

måndag, april 27, 2009

En kniv i nätets hjärta

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090427

Hur står det till på nätet så här en vecka efter Pirate Bay-domen har fallit? Utan tvekan har domen, trots att den överklagats, fått stor effekt. Ett flertal torrenttrackers har stängt ned, såväl öppna (likt Pirate Bay) som slutna (där medlemskap krävs). Så här skrev en av de slutna trackers häromdagen:
"[Trackerns namn] blir nu en i raden fildelningssajter som stänger trackern i oro efter The Pirate Bays fällande dom. Självklart är det med en tår i ögat vi väljer att ta detta beslut, men som ni kanske förstår är det ingen av oss som vill riskera allt för en ideell verksamhet som [Trackerns namn] alltid har varit."

Antipiratbyrån har fått vind i seglen. De skickar ut hotbrev om krav på nedstängning till trackerägare där de hänvisar till en dom – ett års fängelse och 30 miljoner i skadestånd – som inte vunnit laga kraft. En dom, där tingsrättens ordförande misstänks för delikatessjäv genom sitt engagemang i Svenska föreningen för upphovsrätt, där tre av målsägarna också är medlemmar.

Men det handlar inte om fildelning. Det har aldrig handlat om fildelning. Fildelning är ett uttryck, ett symtom, ett exempel på ett större skeende. Det handlar om ett fritt internet. Det handlar om öppenheten i offentlighetens nya rum. Det handlar om huruvida vanliga användare ska betraktas som mediakonsumenter eller som fria medborgare. Det är ingen trivial skiljelinje.

Som konsument ska du passivt och med huvudet böjt ta emot det du har betalat för. Som medborgare ska du vara fri att med huvudet högt bidra till skapandet av denna offentlighet.

Vad den svenska staten, i en obehagligt stark korporativ anda, effektivt har sagt med Pirate Bay-domen är: "Vi står upp för varje bransch i den digitala sfären som har misslyckats med sina affärsidéer. Så, uppför dig som en underdånig konsument, annars släcker vi nätet. Vi kan göra det och vi gör det när vi vill."

Så hur är stämningen bland människor på nätet? Den beskrivs bäst om vi för våra tankar till Kafkas mästerverk Processen, särskilt i slutet av romanen. Josef K har ju genomgått denna ytterst märkliga process, dömts och till sist ska domen – döden – exekveras.

"På K:s strupe lade sig den ena herrns händer, medan den andre stötte kniven i hans hjärta och två gånger vred den runt". Josef K fick fram en sista mening innan döden inträdd, den mening som fångar stämningen på nätet.

"Som en hund."

måndag, april 20, 2009

Nätaktivism efter Ipred

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090420

Vad händer efter Ipredlagens ikraftträdande den 1/4? Vissa mätningar visar att nättrafiken har minskat med en tredjedel. Vissa mätningar visar att konsumtionen av musik och film utanför nätet ökar. I bägge fallen är det för tidigt att dra slutsatser om dessa förändringar korrelerar till Ipred.

Piratbyrån har upprättat en tjänst kallad ipredkoll.se. Ambitionen är att automatiskt kunna publicera alla begäran om abonnentuppgifter till olika tingsrätter i Sverige. Här kan man även registrera sitt ip-nummer och få ett meddelande om någon begära innehåller just mitt ip-nummer. "För ett vackrare internet", menar dessa nätaktivister.

Tre olika begäranden har hittills inkommit till tre olika tingsrätter om abonnentuppgifter knutna till ip-nummer, där misstanke anses föreligga om intrång i upphovsrätten. Det första, till Stockholms tingsrätt, berör spridning av ljudböcker. Det andra, till Malmö tingsrätt, är grumligare och ser snarare ut att handla om dataintrång än om upphovsrättsbrott, vilket antyder att vi ser en tidig ändamålsglidning beträffande Ipredlagen.

Den tredje begäran, till Umeå tingsrätt, är synnerligen intressant. Till skillnad från de två övriga är denna begäran ett utslag av nätaktivism. Det är Umeåbon Michael Nordfeldth som via sitt juridiska ombud har begärt abonnentuppgifter till ett ip-nummer, där han har identifierat att ett antal musikfiler som han äger upphovsrätten till, har tillgängliggjorts till allmänheten med bittorrentteknik.

Detta är allvar i den meningen att Nordfeldths begäran om abonnentuppgifter måste behandlas av tingsrätten. Däremot har naturligtvis piraten och nätakvitisten Nordfeldth inga som helst avsikter att skicka hotbrev, kravbrev, stämma abonnenten eller inleda ett civilrättsligt mål.

Nordfeldths syfte är att undersöka Ipredlagen genom att praktisera den – från andra sidan, så att säga. Om han i egenskap av upphovsrättsinnehavare av Umeå tingsrätt nekas de begärda abonnentuppgifterna, medan bokförlag medges samma sak i sin begäran kring ljudböckerna, vill Nordfeldth väcka frågan om vems intressen Ipredlagen syftar till att gynna.

Som bevis har Nordfeldth i sin begäran, precis som de två andra begäranden, bifogat skärmdumpar, det vill säga ögonblicksbilder av vad som sker i ett särskilt fönster på datorskärmen. Om detta räcker som bevis för att få ut abonnentuppgifter, vill Nordfeldth väcka frågan om rättssäkerheten kring Ipred.

För det är ju väl känt att alla kan skapa skärmbilder som visar att vilket ip-nummer som helst just nu håller på att ladda ned/upp musik, film eller annat digitalt material. Fejkade skärmbilder som svårligen kan skiljas från "äkta" – vad nu ett begrepp som äkta skulle betyda i ett digitalt sammanhang.

Nordfeldths initiativ bör välkomnas och det ger förhoppningsvis gott bränsle till debatten kring de integritetsproblem som Sveriges nya övervakningslagar genererar.

lördag, april 18, 2009

För svårt för nämndemännen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090418

Så fälldes de fyra åtalade bakom The Pirate Bay. Det var förväntat. Åklagarsidan har kunna beskriva händelser, och särskilt ekonomiska effekter av händelser, som nämndemän kan begripa. Att människor laddar hem filmer och musik via The Pirate Bay gör att upphovsrättsinnehavare förlorar potentiella intäkter, är en begriplig beskrivning för nämndemän.

Försvaret har enligt min mening visat att åtalets händelsebeskrivningar svajar betänkligt, men presenterat detta i så tekniska termer att nämndemän har svårt att hänga med. Att man med en torrentfil från The Pirate Bays webbsida inte nödvändigtvis använder The Pirate Bays tracker för att hämta musik- och filmfiler från en torrentsvärm, är svårbegripligt för nämndemän.

Torrenttekniken är ytterst komplicerad, även för tekniskt kunniga. Hur många vet skillnaden mellan en torrentsida och en torrenttracker? Och ändå handlar gärningsbeskrivningen om hur tekniken har använts. Då måste de som dömer förstå de tekniska processerna. Kanske behöver vi särskilda utredningsmyndigheter och dito domstolar för tekniskt relaterade mål, jämförbart med ekobrottsmyndigheten.

The Pirate Bay kommer att få massivt stöd från särskilt den yngre generationen på nätet. Själv tror jag emellertid inte att detta är en generationsfråga, utan en rent teknikfilosofisk fråga.

Föreställer man sig Internet som en jättelik informationsbehållare där såväl innehåll som åtkomst av innehåll kan regleras i detalj, så instämmer man med domen och försöker reglera nätet med telekompaket, Acta-avtal, FRA-lagen och Ipred.

Föreställer man sig Internet som en plats där en del av livet levs, där väsentliga möten med medmänniskor sker, där viktig opinionsbildning företas – ja, Internet som en kollektiv och distribuerad intelligens – då utgör domen ett veritabelt hot mot ens hela tillvaro.

Denna teknikfilosofiska skillnad avgränsas inte av människors ålder.

tisdag, mars 31, 2009

Jag tände en extra lampa i lördags

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090331

I lördags tände jag en extra lampa, sådär vid halvniotiden på kvällen, och hyllade idén om elektricitet. Det finns några banbrytande tekniska uppfinningar som gjort att människan har gjort kvalitativa språng i utvecklingen – språket, hjulet, tryckpressen, för att nämna några. En av de mest banbrytande är elektriciteten.

Elektriciteten har rent materiellt bidragit till minskad fattigdom, ökad levnadsstandard och minskade umbäranden. Elektriciteten bidrar både bokstavligen och symboliskt till upplysning – en upplysning som innebär att vi är fria att tänka, läsa, yttra oss och skriva i lampans sken utan att vara beroende av naturligt ljus.

Är det denna uppfinning de infernaliskt skickliga kampanjmakarna bakom WWF:s initiativ Earth Hour menar att vi skulle protestera mot i lördags? Eller är det människans fantastiska förmåga att skapa bättre levnadsvillkor för sig själv som vi skulle demonstrera mot? Önskar de oss tillbaka till medeltidens mörker?

Hur många människor i världens fattiga områden skulle inte få bättre villkor om de hade tillgång till ren och billig energi?

Då närmar vi oss det verkliga problemet, som kampanjer som dessa enbart lyckas dölja (och den konspiratoriskt lagda måste fråga sig om inte det också är huvudsyftet...). Problemet är inte att vi låter elektriska lampor lysa upp mörkret.

Problemet är att de frågor som rör produktion av elektricitet omfattas av en apolitisk laissez faire-modell, där energibeslut i huvudsak överlåts till marknadens mekanismer, som ständigt söker det billigaste.

Politikens grundläggande uppgift är söka det bästa för så många som möjligt. Därför borde vi snarare protestera mot att politiken inte lyckas fatta beslut som innebär att vi har en rent producerad och solidariskt fördelad elenergi över hela jorden.

onsdag, mars 25, 2009

"Kineserna klarar det ju"

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090325

Om det enbart vore sin tekniska okunskap som Liza Marklund demonstrerar gång efter annan i sin söndagsspalt i Expressen, så okej. Men när denna okunskap kring vad Internet är och hur filer kopieras manifesteras i antidemokratiska åtgärder – då rinner bägaren över hos varje demokratiskt sinnad medborgare.

Marklund har en kompis, Johan, som spelar i ett okänt band som heter Stockholm Stoners. Ett fåtal köper bandets skivor. Däremot laddas deras senaste skiva ned från nätet, påstår Marklund, i en omfattning om 80 000 gånger sedan januari.

Det är en hög siffra. Jag kollar bland de tio största fildelningssajterna. Ingen träff. Jag googlar på bandets namn plus torrent. Ingen träff. Hm. Jag brukar hitta på nätet. Frågan är om det överhuvudtaget finns något att ladda ned av detta band. Jag tvivlar.

Men för att ändå förhindra att denna musik laddas ned, föreslår Marklund och hennes kompis Johan att staten inför censur på nätet och jämför med censurstaten nummer ett: ”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju.”

Går det att sjunka lägre i sin argumentation? Vilken är hennes nästa slogan? "Det går att avskaffa demokratin, kineserna klarar det ju?" Skillnaden är hårfin – yttrandefriheten är demokratins yttersta hörnsten.

Läs Reportrar utan gränsers årliga rapporter om frånvaro av yttrandefrihet i Kina. Läs om Kinas censur av information. Läs om hur journalister och ”cyberdissidenter” fängslas.

Världens demokratier har ett särskilt ansvar att skydda yttrandefriheten och arbeta mot censur. Införs censur av nätet i demokratier, innebär det vi hjälper Kina och andra censurivrande stater med argument för att censurera ännu mera.

tisdag, mars 17, 2009

"Open" en gynnsam profil?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090317

Svenska universitet är konkurrensutsatta. Det går inte att blunda för, oavsett det handlar om forskning eller grundutbildning. Därför försöker universiteten skapa strategier och tydliggöra profiler för att särskilja sig från andra universitet. Ett intressant exempel ser vi på Sveriges minsta högskola, Högskolan på Gotland, där det satsas på utbildning, mer än på forskningsexcellens. På Gotland sätts studenten i förgrunden, inspirerat av den amerikanska idén om liberal education. Det grundläggande syftet är att inte skapa kanonmat för industrin, utan utbilda bildade, kritiskt tänkande människor för en föränderlig värld.
        Ett sätt att profilera Umeå universitet vore att använda förledet Open framför så många verksamheter som möjligt. Ett universitet med en sådan profil skulle självfallet verka för att kurslitteratur väljs företrädesvis från Open Access-förlag, så att kurslitteraturen blir gratis för studenterna. Detsamma gäller publicering av forskningsartiklar. Självfallet har ett universitet med denna profil ett eget Open Access-förlag, förslagsvis inom ramen för Universitetsbibliotekets verksamhet, så att universitetets lärare kan publicera den egenförfattade kurslitteraturen där i form av fritt nedladdningsbara filer.
       ”Vid Umeå universitet är kurslitteraturen fri” – vore inte det en slogan som skulle slå an hos presumtiva studenter, vars ekonomiska situation är allt annat än avundsvärd?
        På samma sätt kan universitetet konkurrera med andra universitet genom det koncept som MIT en gång lanserade: Open Courseware – öppet kursinnehåll. Det innebär att allt kursmaterial vid universitetets kurser finns tillgängligt på nätet, fritt, öppet, för vem som helst att ta del av. Intresset för någon utbildning eller kurs fångas inte genom fläskiga floskler, utan genom att ta del av det faktiska innehållet.
        Det finns fler verksamheter att sätta ett ”Open” framför. Innovation, exempelvis. I stället för att söka patent och skapa intellektuella monopol, kan forskare som vill avsätta forskningsidéer i tillämpning göra detta i olika nätverk, där många olika aktörer bidrar till fri innovation och till fri kunskap.
        Detta går hand i hand med Umeå universitets pågående satsning på såväl ett nytt webbpubliceringssystem, som en ny digital lärmiljö. Bägge är utvecklade inom ramen för Open Source, vilket, som jag förstått det, är ett strategiskt val. Det innebär att programvarornas underliggande programkod – källkoden – är fri att modifiera och distribuera.
        Förledet ”Open” – öppen eller fri på svenska – går också hand i hand med det beteende dagens unga människor utvecklar och upplever som självklart via nätet. Visst, jag vet, det finns ingen sådan homogenitet inom en generation att man kan använda en generell benämning som exempelvis ”digitala infödingar” eller liknande. Å andra sidan är en stor del av dagens och morgondagens studenter fostrade i nätets öppna klimat. Denna öppenhet kan universiteten välja att möta eller motverka.
        Behöver jag säga att mitt förslag till profilering är fritt att använda?