torsdag, januari 08, 2004

Det textuella könet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040108

Skriver du kvinnligt eller manligt? Präglas överhuvud taget texter av författarnas kön? Intuitivt svarar nog många av oss – dock knappast alla – ja på den frågan. Nu kan vi genustesta våra texter på nätet.
     På sajten klistrar man in text och ett program analyserar texten och talar om vilket kön författaren har. Tyvärr fungerar det enbart på engelsk text. Jag prövade med tre egna texter och mitt textuella kön motsvarade mitt biologiska.
     Tyvärr vill jag nog säga, när jag undersöker hur texten analyseras. Bakom denna textanalysator ligger ett resultat från en tvärvetenskapligt sammansatt israelisk forskargrupp. Gruppen analyserade ett stort antal texter, både fiktion och facktexter, för att se vilka språkliga kännetecken som kan hänföras till författarens kön.
     Typiskt för manliga författare är främst en högfrekvent användning av bestämningsord (till exempel bestämd artikel, det, denna, dessa) och kvantifierare (till exempel ett, två, flera, några).
     Typiskt för kvinnliga författare är främst användningen av personliga pronomen (jag, du, hon, han, henne, honom).
     Särskilt beträffande användningen av andra person singular – ”du” – är skillnaden mellan män och kvinnor extremt tydlig. Män skyr det, kvinnor föredrar det. Det gäller såväl fiktion som facktext.
     På så sätt lyckas kvinnor bättre skapa ett tilltal som involverar läsaren. Att kvinnor dessutom i högre grad väljer att använda första person singular – ”jag” – medför att författaren blir mer levande och närvarande.
     Vad beträffar tredje person singular används ”han” och ”hon” betydligt mer av kvinnor än män, medan ”den” och ”det” används relativt lika mellan könen.
     Generellt kan sägas att män specificerar och konstaterar i sitt skrivande, medan kvinnor involverar och skapar relationer.
     Den textanalysator jag refererade till i inledningen avläser helt enkelt förekomsten av de genusspecifika orden och summerar dem. Den ordkategori som används mest i en text anses motsvara författarens kön.
     Jag känner att det inte räcker att bara testa mina egna texter. Jag väljer ut tio artiklar på måfå från en vetenskaplig nättidskrift inom IT-området, First Monday, alla skrivna av kvinnor och kopierar artiklarna till textanalysatorn.
     Alla, säger analysatorn, är författade av män. Alla. Vad betyder det? Att forskargruppens resultat är fel eller att textanalysatorn inte fungerar? Nej, det är inte min slutsats.
     En rimligare tolkning är att den språkliga formen – och normen! – för vetenskapligt skrivande har under århundraden utvecklats av män. Om kvinnliga forskare ska kunna publicera sig måste de skriva som – män.
     Tolkningen framstår som särskilt uppenbar när jag läser artikeln Att skriva emancipatoriskt av Umeåforskarna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts i Kvinnovetenskaplig tidskrift (nr 1, 2003), där de undersöker förutsättningar för feministiskt skrivande i akademin.
     Artikeln är i sig ett formexperiment i vetenskapligt sammanhang, skriven i dialogform, men inte i dualitetform; som ett samtal utan konfrontation.
     Det traditionella vetenskapliga skrivandet är, skriver de, ”… vad som sker under objektivitetens täckmantel: skarpvässade knivar skär sig systematiskt igenom det skikt som förbinder text och läsare, omöjliggör relationen, dialogen och därmed det Patricia Hill Collins benämner teorins möjlighet att skapa rörelse”.
     På så sätt underordnas läsaren författaren och bägge blir objekt för varandra i det traditionella, manliga, akademiska formspråket.
     Frågan är om akademin har tillräckligt högt i tak för att tillåta kvinnligt, ja till och med feministiskt skrivande.

måndag, januari 05, 2004

Ekot av en soluppgång

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 040105

Johan Asplund
Hur låter åskan? Ett förstudium till en vetenskapsteori
Korpen

Hur låter åskan? Om den som frågar vill höra hur åskan låter, vore det bara att invänta åska och lyssna, eller mer effektivt, att spela upp ett inspelat åskljud.
     Tänk dig i stället att det är ett helt annat svar den som frågar vill ha. Frågaren vill inte höra hur åskan låter, utan vill veta hur åskan låter. Det är en helt annan fråga. Bägge är kunskapsfrågor, men förutsätter olika idéer om kunskap och hur kunskap genereras.
     I sin för året tredje (!) essäbok, Hur låter åskan? (Korpen), undersöker socialpsykologen Johan Asplund frågan om hur kunskap genereras som inte är avbildande till sin karaktär.
     Om kunskap inte bygger på avbildning, likt en kameras fotografi av verkligheten, vad bygger den på då? Asplunds tes är att vi skapar simulacra som är både är lik och olik det fenomen vi vill veta mer om.
     Ett simulacrum är en avbild utan att vara en avbild. Det ska ge upphov till upplevelse av både likhet och olikhet till det avbildade. Simulacrat ska även vara sinnligt; om X är ett simulacrum för Y så kan både X och Y förnimmas med minst ett av våra sinnen. Därför är simulacrat inte en metafor (som ju enbart existerar i språket).
     Denna speciella kunskapssträvan ”handlar om att finna den rätta arten och graden av likhet. Är likheten alltför ringa eller obefintlig har ingen kunskap ernåtts; är likheten alltför stor bekräftas bara existerande kunskap”, skriver Asplund.
     Han tar ett steg längre i sitt förstudium till vetenskapsteori genom att ställa frågan: Hur låter soluppgången? Det kan i förstone låta som en ren nonsensfråga. Mot bakgrund av idén om simulacra ter den sig rimligare.
     Jean Sibelius verk Nattlig ritt och soluppgång blir svaret på frågan. Ett konstverk, ett simulacra, som inte är en avbild av soluppgångens ljud (något sådant finns inte), men som enligt Asplund ger kunskap om soluppgångens ljud. Och kunskap om människans förhållande till världen i övrigt; företeelsen ”hörbar soluppgång” blir begriplig.
     Konst, i detta fall ett musikstycke, är därmed inte enbart estetisk utan även epistemisk – utöver skönhet innehåller konst också kunskap om människan och världen. Helt i filosofen Hans-Georg Gadamers anda.
     Hela detta typiskt Asplundska resonemang, prövande till sin karaktär, stringent och sparsmakat till sin form, leder självfallet någonvart. Hans tes är att den vetenskap som avgränsar vetenskaplig kunskap vid det som kan avbildas, är en vetenskap med alltför snäva gränser.
     En typisk utsaga med en blandning av torr humor och djup insikt är följande: ”Jag säger självfallet inte att ’subjektivitet’ vore att föredra framför ’objektivitet’ eller någonting annat lika dumt; jag säger att det som framläggs på försök och låter sig korrigeras är att föredra framför det oförbätterliga.”
     Vad är det egentligen han självfallet inte säger? Ett kriterium för ”objektiv” kunskap är väl oförbätterlighet? (Även om kriteriet brukar formuleras annorlunda.)
     Asplund menar att riktig, kvalificerad kunskap genereras mellan det som faktiskt är och det som är möjligt. Mellan avbildningen och simulacrat. Den rena, ”objektiva” avbildningen bekräftar världen, medan simulacrat, det skapade, visar en möjlig värld.
     Däremellan kan vi skapa värdefull kunskap genom att utforska vad som utgör gränserna för meningsfulla utsagor om tillvaron.
     Ofta finner vi sådan kunskap i gränslandet mellan vetenskap och konst. Men Johan Asplund skulle slå mig på fingrarna för den tesen. Boken Hur låter åskan? syftar nämligen ytterst till att lösa upp denna gräns.
     För att utöka det mänskliga vetandet utgör gränsen en belastning.