måndag, september 26, 2005

Detta är en icke-recension

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050926 (Lix=37)

Ibland händer det en recensent märkliga saker. Inte alls ofta, men just därför så märkligt. Samtalet tar slut. Boken slutar tala till mig. Vad är det som händer?
     Det är inte vare sig ett ointressant eller okänt ämne. Vetenskapshistorisk litteratur är känt territorium för mig. Inte heller är författaren okänd; jag har läst ett flertal böcker av honom. Så vad är det?
     Det är inte en överdrift att påstå att James Gleick är en av världens allra mest välrenommerade och kända författare inom området populärvetenskap. Han blev världsberömd med boken Kaos 1987, som handlar om den nya, tvärvetenskapliga inriktning som kallas kaosteori. Entropi, fjärilseffekten, Mandelbrots fraktaler – jag slukade boken.
     Med hans senaste bok Isaac Newton (Historiska media) är det annorlunda. Mättnadskänsla, snarare än glupande aptit, infinner sig. Ändå är det en bok som hyllats i USA och nominerades till Pulitzerpriset 2003. Vad är det med mig? Varför jublar jag inte?
     Mättnadskänslan infann sig redan vid Gleicks förra bok Fortare – nästan allt accelererar. Där var Gleick mycket mindre vetenskapsjournalist och mycket mer en samhällsiakttagare. Men det är inte beteendevetenskap, utan naturvetenskap, som är Gleicks hemmaplan. Därför upplevde jag den boken ytlig och nästan populistisk, i någon mening.
     Newton då? Då är ju Gleick tillbaka i naturvetenskapen och dess revolutions höjdpunkt, vilket borde borga för kvalitet. Men det är väldigt mycket en biografi och ganska lite vetenskap. Om Newton som solitär särling, om hans oförmåga att samtala med sina kritiker, om hans religiösa grubblerier, om hans dragning åt alkemin och så vidare.
     Den vetenskapliga revolutionen hisnar inte i Gleicks tappning – som kaosteorin gjorde i hans genombrottsbok. Ändå var Newtons fysik så oändligt mycket mer betydelsefull för vetenskapen, människan och samhället än någonsin kaosteorin kommer att bli.
     Och om inte Gleick hisnar, varför ska då jag hisna?
     Däri kan en del av svaret finnas till min märkliga reaktion till denna bok. Gleick berättar liksom frånvarande, liksom med vänster hand, med en hög lägstanivå som det anstår ett proffs.
     Detta är som sagt inte en recension. Att mitt förhållande till James Gleick och boken om Newton är knepigt innebär inte att den saknar kvaliteter. Det är bara det att jag inte förmår mig formulera dem.
     Jag fortsätter fundera på orsaken.

fredag, september 23, 2005

Om maskeringsförbud och moral

(Lix=51)

Nu föreslår regeringen i en proposition ett maskeringsförbud vid vissa typer av demonstrationer.

Maskering och förbud rör i allt väsentligt den moraliska sfären. Jag har ingen anledning att revidera min uppfattning såsom jag formulerade den när Göteborgskommittén föreslog samma maskeringsförbud.

tisdag, september 20, 2005

När kommer en blogglag?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050920 (Lix=47)

När ny teknik får en viss spridning, dyker en politisk fråga alltid upp: Hur ska teknikanvändningens konsekvenser begränsas? Genom informationsteknikens korta historia dyker frågan alltid upp när många människor börjar använda en viss teknik.
     Människors möjligheter att delta i olika diskussionsforum på nätet medförde att lagen om elektroniska anslagstavlor formulerades. Syftet var att begränsa vissa former av diskussioner och vissa typer av texter.
     Webben gav medborgare förutsättningar att publicera texter på nätet. Det medförde att EU formulerade ett lagdirektiv, som i Sverige resulterade i personuppgiftslagen. Här var syftet att personuppgifter inte får publiceras utan samtycke (något som sedermera har luckrats upp ordentligt).
     När fildelning genom enklare programvaror spreds till allmänheten, skärptes snabbt upphovsrättslagen, så att det blev förbjudet att kopiera filer även för eget bruk.
     I dag, bloggåret 2005, har bloggning fått en enorm spridning bland medborgarna på väldig kort tid. Ökningen av bloggarna på nätet är exponentiell. Kvalificerade uppskattningar säger att det finns minst 25 000 i Sverige, de flesta tillkomna det senaste året. Antalet bloggar i världen går knappast att uppskatta, men det torde vara miljontals.
     Dåså. Då vet vi vad som händer.
     EU-parlamentet arrangerade förra veckan den första i en serie debatter om bloggning – inte om dess demokratiska potential, inte om att det politiska samtalet bland medborgarna kan vitaliseras, inte om att reducera nyhetsproducenternas relativa monopol.
     Utan om hur konsekvenserna av det allt mer spridda bloggandet kan begränsas. Vilka konsekvenser? Bland annat läser jag om hur representanter från etablerade media försöker lobba med att påstå att bloggarna verkar tro att de befinner sig i Vilda Västern.
     Bloggare, menar man, påstår saker utan att ange källor. Bloggar, påstår man, kan innehålla produktreklam utan att man som läsare uppfattar det. Bloggar, hävdar man, hotar den personliga integriteten genom påståenden om och bilder av människor.
     Som om inte all press, särskilt tabloidpress, ständigt gör övertramp i dessa riktningar, utan att någon skriker om nya lagar för det.
     Än finns inga konkreta tecken som tyder på någon specifik lagstiftning kring bloggandet. Att EU diskuterar konsekvenser av en bred bloggning behöver inte nödvändigtvis betyda ny lagstiftning.
     Däremot vet vi att en bred användning av ny teknik brukar medföra nya lagar som begränsar användningen.
     Därför skulle inte jag förvånas över en blogglag.

torsdag, september 15, 2005

Det negativa tänkandets kraft

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050915 (Lix=46)

Steve Fuller
The Intellectual
Icon Books

Vad är en intellektuell? Finns hon bland alla snabbt växande white-collaryrken; bland lärare, journalister, konsulter, think-tanks, författare, filosofer och vetenskapsmän? Eller döljs hon där?
     Inte sedan Edward Said skrev Den intellektuelles ansvar i början av 1990-talet har vi sett en bok som försöker ringa in den intellektuelle. Förrän nu: The Intellectual av vetenskapssociologen Steve Fuller (Icon Books).
     Undertiteln är en fantastisk sammanfattning av intellektualism: The positive power of negative thinking. En intellektuell genererar en positiv kraft i sitt negativa tänkande. Kritikern som samhällsförbättrare. Kritikern som uttrycker det obehagliga. Kritikern som avskyr mittfåran. Kritikern som älskar att problematisera.
     Fuller hyllar Machiavelli som arketypen för en intellektuell, men den intellektuelles rötter är Antikens sofister. Avskydda och föraktade genom historien – wise guys, inte visa män, arroganta och vårdslösa med sanning och kunskap. Inte desto mindre tillskriver Fuller sofisterna äran för att Platon skrev ned sina dialoger, mot Sokrates uttryckliga vilja.
     Ett av den intellektuelles väsentliga arv från sofisterna är perspektivisering intill paranoia, vilket en äkta intellektuell ibland snuddar vid. Allt kan ses från fler synvinklar; allt måste ses från fler synvinklar.
     En intellektuell har ett förhållande till sanning som skiljer henne från de vetenskapligt skolade. Den intellektuelles mål är hela sanningen – alla perspektiv på en företeelse måste belysas.
     Att vissa påståenden inte alltid är bevisade som sanningar i vetenskaplig mening stör henne därför inte alls. Lika lite stör det henne att bli korrigerad. En intellektuell kan uttrycka en osanning, men aldrig med syftet att bedraga, vilket gör att hon aldrig ljuger.
     Man skulle kunna tro att en akademiskt skolad filosof är en typisk intellektuell. Den föreställningen tar Fuller snabbt ur läsaren genom en intressant, men rätt snårig dialog mellan en intellektuell och en filosof. Den intellektuelle är, till exempel, betydligt mer intresserad av bred än djup kunskap.
     Den intellektuelles kritik av universiteten och dess forskning är tydlig. Forskningssamfundets sätt att fastställa sanning – genom peer-review, expertgranskning – innebär enbart att bevara en traditionell uppfattning om vad som är sant. Sanningsparadigm får inte hotas.
     Men den kanske främsta egenskap jag ser hos Fullers rika beskrivning av den intellektuelle är dess förmåga till reduktionism. Nej, inte den vetenskapliga reduceringen av någonting till dess minsta beståndsdelar.
     Snarare förmågan att destillera det väsentliga ur något snårigt. Det är en förmåga som också skiljer både forskaren och filosofen från den intellektuelle.

måndag, september 05, 2005

Om tro som vetande

Roland Poirier Martinsson
Sånt är livet
Norstedts

Om hans förra bok, Russels kalkon, var en skarp och roligt skriven bok om vetenskapens gränser, är Roland Poirier Martinssons senaste bok, Sånt är livet (Norstedts) grumligare i sin avsikt. Här är det inte primärt vad vi kan veta som är målet, utan frågan om livets uppkomst.
     Som doktor i teoretisk filosofi och ledarskribent på SvD, liksom aldrig hymlande med sin starka katolska tro eller sin djupkonservativa politiska position, intar han en tydlig plattform. Se även hans texter på bloggen.
     Frågan för boken är varför vi ännu inte vet hur livet på jorden en gång uppstod. Många historiska hypoteser och teorier passerar revy – antikens idéer, uralstring, big bang, havsdjupen, andra solsystem, evolutionsteorin, självklart. Ingen visar sig ha hållit streck. Darwin ger svar på livets utveckling, inte dess uppkomst.
     Det fascinerar Martinsson.

Frågan är varför. Frågan om livets uppkomst tillhör de enkla frågorna; extremt lätta att ställa, men extremt svåra att besvara. Att vi ännu inte har denna kunskap är inte så märkligt med tanke på hur mycket annat vi inte vet. Cancerns gåta. Hjärnans funktionalitet. Varför förvånas över det?
     Därför att när till och med den teoretiske filosofen förvånas, finns det utrymme för förklaringsmodeller bortom vetenskapen. Det är min tolkning.
     Med skicklig formuleringskonst rör sig Martinsson mot religionen och dess svar på livets uppkomst. Med skicklighet avser jag att inte hamna i fällan att göra tydliga påståenden, men hela tiden flörta med kreationisterna och deras populärbegrepp intelligent design.
     Den kristna högern får här en bok som med bara lite lätt vinkling blir ett utmärkt redskap för att kräva likställdhet mellan bibelns skapelseberättelse och evolutionsteorin.
     Flörtandet inleds med att tona ner schismen mellan katolska kyrkan och vetenskapen, såsom den uttrycktes av Giordano Bruno och Galilei. Att Bruno brändes på bål och Galilei gavs husarrest hade inget med dessas vetenskapliga påståenden att göra, menar Martinsson.
     Inte så flörtigt? Mer kommer. Att darwinismen saknar empirisk grund är en flört. Han hävdar också att när flera funktioner i något levande samverkar för ett högre syfte, tyder det på någons medvetna styrning av utvecklingen. Vilket är kärnan inom området intelligent design. Han prognostiserar spekulativt, dessutom, att vetenskapen kommer att överge frågan om livets uppkomst till religionen.
     Världen, påstår han, är misstänkt lik en skapelse, och en skapare måste väl ha en tanke med sitt verk? Och med sina speciella glasögon läser han vissa vetenskapliga texter och finner stöd för bibelns skapelseberättelse. Men här vill han ändå visa sig från sin teoretiska filosofsida: att universum skulle vara förutbestämt av en skapare tycker Martinsson inte behöver vara ett argument mot det vetenskapliga projektet.
     Vetenskapen och religionen borde ta varandra i hand, tycks han vilja säga. Men den som säger det, säger också att vi bör upplösa skillnaden mellan vetande och tro.

Att vetenskapen, trots många försök, inte har svaret på frågornas fråga, gör kreationister gärna till argument för att skapelseberättelsen är sann. Det är emellertid rent nys.
     Att vetenskapliga teorier inte visar sig hålla, är aldrig ett argument för att en trosföreställning är sann.
     Det är denna skiljelinje Martinsson på ett subtilt sätt önskar avlägsna. På så sätt ger han mörkmännen visst understöd.