tisdag, januari 26, 2010

Kultursidans essens

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100126

Vad måste en kultursida vara? Peter Cornell tar i en stort uppslagen artikel på Expressen Kultur (8/1) upp den eviga frågan om kulturens sammanblandning med nöjesjournalistiken – och finner varje sådan sammanblandning dyster. Med all rätt.
         Leif Larsson skriver här på sidan (21/1) om betydelsen av kultursidors kritiska verksamhet och levererar en liten skrapa till andra mediers, främst public service, obefintliga kulturkritiska verksamhet. Mot detta invänder jag inte, men den senaste debatten om kritikens roll och betydelse på kultursidorna antyder att även dessa borde nagelfaras på liknande sätt.
         Om inte innehållet på kultursidor gör annat än informerar om vad som släpps i form av musik, film, teater, böcker och ger lite vägledning kring dessas kvalitet, kommer kultursidorna att konkurreras ut av olika specialiserade webbtjänster, drivna av hängivna skribenter.
         Därför måste kultursidorna vidmakthålla sådan kritik som fördjupar, ger andra perspektiv än de gängse, skapar diskussion och möjligen förundran.
         Hur ser det kulturbegrepp ut som en kultursida bör omfatta? Min uppfattning är att kulturbegreppet bör omfatta både ett humanistiskt perspektiv (kritik av och debatt kring konstärliga uttryck) och ett socialt eller samhällsvetenskapligt perspektiv (kritik av och debatt kring våra levnadsmönster i samhället).
         Dessa perspektiv kan kokas ned till begreppen kritik och idédebatt och blir en kultursidas essens och måttstock. En text som vare sig bedriver kritik av något kulturellt uttryck eller bedriver någon form av idédebatt kring viktiga samhällsfrågor, bör publiceras någon annanstans än på kultursidan.
         Detta grundläggande kriterium handlar inte om huruvida en text är rent allmänt bra och välskriven, utan om att kultursidan bör stå stadigt på dessa ben och inte vackla omkring på andra.
         Ibland syns kultursidor vilja blanda upp kritik och idédebatt med reportage och intervjuer som handlar om kultur i vid mening. Peter Cornell tar ett hemma hos-reportage hos deckarparet Ahndoril som exempel. Syftet torde vara att locka nya läsare än de redan kulturintresserade till kultursidan.
         Vällovligt kan tyckas, men risken att kultursidan dör sotdöden är överhängande. Kultursidan är inte en sida för allmänjournalistik. Kultursidan är en opinionssida.
         Min hypotes är att de som är ointresserade av kultur alls inte läser kultursidan i högre utsträckning även om kritik och idédebatt blandas upp med annat, lättsammare material – men att de som är kulturintresserade snarare avstår kultursidan om den blandas upp, därför att den då blir för utslätad, för ointressant.
         Läsarantalet går mot noll. Inget att vinna, allt att förlora.
         Peter Cornell visar det omvända i sin artikel. Tidningar som satsar på en stark avgränsning av fördjupad kulturbevakning – det jag kallar kritik och idédebatt – ökar sina upplagor och stärker sin ställning bland andra tidningar.
         Allt att vinna, inget att förlora.

lördag, januari 16, 2010

Nygammal betaltrend

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100116

I ett pressmeddelande skriver Sami (svenska artisters och musikers intresseorganisation) att man har betalat ut rekordstora belopp till sina anslutna medlemmar. Samis samlar in ersättning för musik som spelas på offentlig plats. Det rör sig under 2009 om drygt 100 miljoner kronor till drygt 29 000 rättighetsinnehavare, en ökning med hela 27 procent jämfört med 2008.
         Den tydliga trenden fortsätter. Tillgång till musik finansieras allt mer genom avgifter, licenser och abonnemang, snarare än forna tiders prissättning av exemplarframställning. Eftersom det i längden inte går att ta betalt för digitala produkter är dessa betalningsmodeller självklara.
         Redan i mitten av 90-talet förutsåg den franske mediefilosofen Pierre Lévy denna utveckling. Han kallade detta en övergång från territoriella rättigheter till cirkulationsrättigheter. En digital fil kan inte ses som ett mikroterritorium, som kan säljas eller hyras likt analoga upphovsrättsskyddade produkter, utan vi måste ersätta rättighetsinnehavaren utifrån graden av användning av den digitala filen.
         Lévys modell är dagens betaltrend i det offentliga rummet. Däremot är denna modell tveksam i den privata sfären, eftersom den knappast kan realiseras utan ett stort mått av intrång i den personliga integriteten i form av övervakning av privata datorers processer.

torsdag, januari 07, 2010

Lyckoforskningens politik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100107

I inledningen av sin recension av lyckoböcker (4/1) frågar sig Annelie Bränström Öhman om vi ska vara oroliga eller lugna inför politikens intresse för lyckoforskning. Eftersom frågan lämnas öppen, plockar jag upp stafettpinnen.
        En god utgångspunkt för lyckoforskning är Richard Layard, tongivande forskare i ekonomi vid London School of Economics, och hans bok Happiness (Penguin Press, 2005). Boken är okonventionell i så motto att Layard fördjupar sitt ämne genom att träda över gränserna till andra ämnen; främst psykologi, neurovetenskap och sociologi.
        Den nuvarande regeringens grundläggande idéer för medborgares lycka är sänkta skatter och ökad valfrihet medelst avregleringar. Därför skulle varje skattesänkning för individerna och vinstökning för företagen öka lyckan i Sverige. Det avvisar Layard bestämt.
        Vi värderar vår inkomst i allt väsentligt utifrån dels vilken inkomstnivå vi vant oss vid, dels vilken inkomstnivå andra människor har. Hur lyckliga vi blir av en ökning av nettoinkomsten beror mer på vilka kategorier vi jämför oss med; kollegor, grannar, yrkeskategorier, utbildningsnivåer etc, än löneökningen i sig.
        När vi gör jämförelser uppåt i samhällsstrukturen – exempelvis människor med bättre löneutveckling – påverkas vår lycka negativt. Däremot bibehåller jag min lycka så länge jag jämför mig med människor på samma eller lägre lönenivåer.
        Det kan tolkas som att ju mindre lönespridning i ett samhälle, desto större är chansen att medborgarna upplever lycka.
        Layard visar att i USA arbetar fler människor betydligt fler årstimmar än i Europa. Samtidigt visar olika mätningar att medborgares upplevda lycka sedan 1975 har stagnerat i USA medan lyckan ökat i Europa. Det är provocerande kunskap för varje politik som vurmar för ett ökat uttag av arbete hos befolkningen. Det är nämligen förkortning av arbetstid som ökar lycka.
        Studier visar dessutom att när pengar transfereras från rika till fattiga människor, ökar de fattigas lycka mer än de rikas lycka minskar. Även detta är provocerande kunskap riktat mot sådan politik som gynnar redan rika; sänkning av förmögenhetsskatter och fastighetsskatter, liksom mot företags osannolika vinster som mått på välfärd. Det är jämlik fördelning som ökar lycka.
        I ett globalt perspektiv innebär det att vi måste öka biståndet för att öka den globala lyckan, eftersom de fattiga ländernas lycka ökar mångfalt jämfört med den försumbara sänkningen av lycka som sker i de rika länderna.
        Layard menar att dessa studier i människors lycka utgör även argument för en bibehållen eller rentav utökad progressivitet i skatteskalan. Med en ökad marginalskatt minskar lönsamheten att öka sin arbetstid. Det är provocerande för förespråkarna av idén om en platt skatt.
        Politikens intresse för lyckoforskning borde lugna oss, om det politiska målet vore lyckliga medborgare. Däremot borde lyckoforskningen i sig oroa oss, om det politiska målet enbart är ekonomisk tillväxt.