tisdag, december 12, 2017

Apropå #metoo – överlever demokratin utan internet?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 171212

Miriam Kirollos är den egyptiska aktivisten som under den arabiska våren uppmärksammade omvärlden på vad som skedde i Nordafrika och särskilt i Egypten under den arabiska våren 2011. Eftersom hon och andra aktivister gjorde det via Twitter kom den arabiska våren att kallas ”Twitterrevolutionen”.
       I efterhand har Kirollos i olika sammanhang kraftfullt vänt sig mot denna benämning, särskilt i essän Revolutionen bortom 140 tecken (Volante, 2012). Hon menade att sociala medier endast i begränsad omfattning bidrog till att organisera och mobilisera människor till motstånd.
        I ett land där tillgången till internet var begränsad och analfabetismen inte var utrotad, var det endast en priviligierad, flerspråkig och högutbildad minoritet som hade tillgång till sociala medier och blev twitterkändisar under denna revolution.
        Kirollos underskattar emellertid inte dessas betydelse för att göra revolutionen känd över världen, men de stora hjältarna var enligt henne vanliga, orädda, frihetstörstande människor som var beredda att riskera sina liv.
        De senaste månaderna har vi emellertid sett en revolution där sociala medier har spelat en synnerligen central roll. Frågan för denna essä är om #metoo-kampanjen hade kunnat bli så effektiv utan sociala medier.

#metoo är som bekant den enorma tryckvåg av kvinnors berättelser om våldtäkter, sexuella övergrepp och fysiska och psykiska kränkningar. Det började med skådespelerskan Alyssa Milano vittnade om Hollywoodproducenten Harvey Weinsteins sexuella övergrepp, och skapade hashtaggen #metoo. 
        I Sverige startade denna rörelse med att några kvinnor anklagade enskilda, välkända medieprofiler för sexuella övergrepp och kränkningar. Därefter, under oktober och november 2017, formligen exploderar sociala medier av nya hashtaggar under #metoo, där kvinnor organiserar sig branschvis och där dags- och kvällstidningar publicerar uppropen och exempel på kvinnors vittnesmål.
        Först ut som bransch var skådespelare med #tystnadtagning. Därefter #visjungerut (sångare), #medvilkenrätt (jurister), #närmusikentystnar (musiker), #imaktenskorridorer (politiker), #teknisktfel (teknikbranschen), #deadline (journalister), #tystiklassen (skolelever). Kyrkan, högskolor och universitet, läkarkåren, försvaret – ingen bransch tycks gå fri.

Vilken betydelse har sociala medier i denna rörelse? Förhoppningsvis kommer forskare att studera detta närmare, men något övergripande kan redan sägas. En sak är själva spridningen av budskapet; själva idén med sociala mediers är att möjliggöra spridning av text och bild.
        Mig veterligt har inte sociala medier använts på ett så effektivt sätt för att organisera människor. Kvinnor har branschvis skapat slutna Facebookgrupper, där enbart personligt inbjudna har kunnat delta för att dels lämna vittnesmål, dels skriva under uppropen.
        Utan att ha haft egen insyn någon Facebookgrupp, har jag förstått att allt har gått oerhört snabbt och effektivt. Flera grupper skapades, kvinnor bjöds in, diskussioner fördes, upprop formulerades, tidplaner bestämdes, grupper stängdes.
        Att uppropen och vittnesmålen sker branschvis är värt att notera. En tolkning är att majoriteten av övergrepp mot kvinnor skulle ske på arbetsplatser. En kontrasterande tolkning är att det är lättare att tala om övergrepp som sker på arbetsplatser än i kvinnors privata sfärer, utan att majoriteten av övergrepp sker på arbetsplatser.
        Det är också intressant att, trots de branschvisa upproren, notera att kvinnor väljer att organisera sig utanför formella kanaler, som exempelvis fackföreningar. En hypotes är att organisering i sociala medier är så oerhört mycket mer tidseffektiv än i de traditionella organisationsstrukturerna.

Vad är #metoo? Hur ska vi förstå det? Vilka termer ska vi använda? Är det en manifestation? Nja, i vissa delar, naturligtvis, men det är så oändligt mycket större än så.
        Är det en revolution? Ja, många skribenter har använt detta begrepp, medan andra vill hävda att revolutionsbegreppet bör reserveras för stora, institutionella omvälvningar i ett samhälle. Kanske leder #metoo även till sådana.
        Är det en frigörelse? Ja, flera drar rimliga paralleller med kvinnorörelsen och den feministiska kampen på 60- och 70-talen.
        För egen del frammanas Berlinmurens fall som metafor. Mellan 1961 och 1989 utgjorde denna mur en gräns mellan Väst- och Östberlin, mitt i gamla Östtyskland. Muren uppfördes av en extremt auktoritär regim, med det främsta syftet att förhindra människors rörelsefrihet. Under dessa decennier tittade övriga världen på, vi accepterade och normaliserade muren och de ständiga kränkningar av människors friheter som den manifesterade.
       #metoo är tusen och åter tusen kvinnor som med sina vittnesmål hackar sönder den patriarkala muren i småsmulor. Känslan liknar den som uppstod i november 1989.
        I en nyligen genomförd undersökning av Novus, svarade 45 procent av männen att #metoo-rörelsen är överdriven. Vänta bara. Muren har bara börjat rivas; än är den inte jämnad med marken.

Överlever demokratin internet? Den frågan ställde jag i en tidigare essä denna höst. På det sätt sociala medier har använts av olika aktörer under det senaste amerikanska presidentvalet, var frågan rimlig att ställa.
        Sociala botar som sprider falska nyheter, riktade politiska budskap med hjälp av psykografisk profilering och olika trollfabriker som sprider osanna rykten på sociala medier – allt med avsikt att sabotera demokratiska processer.
        Med denna essä vill jag även ställa den motsatta frågan: Överlever demokratin utan internet? Alldeles oavsett vilka metaforer vi vill använda – manifestation, revolution, frigörelse, berlinmurens fall – är det i sitt fundament en demokratirörelse.
        Och precis som tankeexperimentet Schrödingers katt – där fysikern Erwin Schrödinger formulerade paradoxen att i en given experimentsituation kan en katt vara både död och levande samtidigt – måste vi kunna uppfatta internet och sociala medier både som hot mot demokratin och som nödvändig för demokratin.