tisdag, februari 25, 1997

Medborgarlön när jobben försvinner

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970225


Lasse Ekstrand
Arbetets död och medborgarlön
Korpen


I DEBATTEN om arbetslösheten verkar arbetstidsförkortning dyka upp allt oftare som en tänkbar väg att lösa problemet, även om arbetsmarknadens parter inte är positiva till att generellt öka människors fria tid.
    Lasse Ekstrand går ett steg längre i Arbetets död och medborgarlön (Korpen). Arbetstidsförkortning behandlas snarast som en parentes. Arbetets död är metaforen för ett samhälle som med medvetna rationaliseringar behöver allt mindre arbetskraft – och medborgarlön uttrycker visionen om det postindustriella samhället.
    Det är en fortsättning på Den befriade tiden från 1995. Eller snarare en fördjupning. Ekstrand drar sig inte för att kalla sin nätta bok (138 sidor) ett utkast till en teori om ett samhälle vars grundbult inte är arbetet.
    En samhällsvetare utan samhälle att studera, enligt egen utsago.
    Det är en postmodern teori för ett postmodernt samhälle. Det är lika mycket en kritik av den moderna samhällsvetenskapens (läs: positivistisk sociologi) sätt att studera samhällsfenomen, som av den samhällsideologi (läs: socialdemokrati) som sätter lönearbetet i första rummet.
    Den främsta kritiken han fått för sina ideer om medborgarlön handlar – inte förvånande – om ekonomi. "Hur ska den finansieras?" är den ständiga frågan. Ekstrand gör misstaget att försöka sig på en finansieringsplan som inte känns vare sig genomtänkt eller trovärdig – eller på detta stadium ens nödvändig.
    Men den bärande idén är trovärdig: En skatteväxling så att maskinerna beskattas i stället för mänskligt arbete. Aristoteles menade att slavarna skulle utföra det som är människorna ovärdigt. Ekstrand ser maskinerna som vår tids slavar. Och med en sådan tankefigur bör automatiseringen intensifieras, så att människorna får mer tid över till kontemplation.
    Medborgarlön presenteras inte som en lösning på arbetslöshetsproblemet. Medborgarlön är lösningen till problemet med tvåtredjedelssamhället, som enligt Ekstrand nu har permanentats.
    Övergripande är medborgarlön dock en idé om hur det goda livet kan skapas, medborgarbegreppet kan återskapas och människan kan förverkliga sig själv (vilket för Ekstrand är att bli någon hon inte trodde sig kunna bli).
    Att kalla Ekstrand en "frisk fläkt" i debatten vore ett förolämpande underbetyg. Förutom att boken är uppkäftig, olydig och lätt kaotisk är den också en stringent kritik av samhällets övervärdering av lönearbetet.
    Och som sådan en seriös utmaning till försvararna av dagens ordning.