lördag, mars 29, 2008

Snäv rankning av universitet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080329

Att ranka nationella universitet och högskolor är en internationellt välkänd företeelse som inte har fått fäste i Sverige. Försök har gjorts. Tidskriften Moderna Tider gjorde ett par rankningar för ett antal år sedan, den andra sämre än den första.
      Högskoleverket är inte främmande för ett svenskt rankningssystem. Men vi måste lära oss mer om rankning och vilka bevekelsegrunder som är rimliga, hävdar man från verket.
      Den centrala frågan är vem som ska utforma och utföra rankning – det vill säga, vem som ska ges makt att definiera kvalitet och formulera jämförbara kriterier. De olika försök till rankning jag har sett i Sverige pekar entydigt åt ett och samma håll: universitetssystemet måste självt göra det.

Det senaste försöket till rankning av universitets- och högskoleutbildningar har genomförts av Svensk Näringsliv och nyss publicerats i rapporten Akademi eller verklighet?. Enbart den infantila titeln diskvalificerar och förtar all seriositet.
      Men även innehållet. Det är snävt och navelskådande till sällan skådad grad. Här hävdas att utbildningskvalitet är ett brett begrepp – ändå definieras kvalitet i högre utbildning som enbart graden av samverkan med näringsliv och studenters anställningsbarhet.
      Universitetet definieras som en yrkesskola, vars enda uppgift är att leverera användbart material till arbetsmarknaden. Här uppvisas en oerhört instrumentell syn på utbildning – att tillgodose arbetsmarknadens kortsiktiga krav.
      Den fokusförskjutning som har skett på universiteten de senaste decennierna i form av ett ökat fokus på studenten, hennes livsval, lärande, kritiska tänkande och personliga utveckling, ignoreras helt och byts med lätthet ut mot enbart ett näringslivsfokus.
      Här uppvisas också ett förvirrande plantänkande från förr. Man efterfrågar en dimensionering av högre utbildning så att det bättre passar efterfrågan på arbetskraft. Vart tog marknadskrafterna vägen?
      Passar de inte helt plötsligt?
      Rapporten framhåller som kärnargument för universiteten att öka samverkan att det finns ett positivt samband mellan god kontakt med näringslivet under utbildningen och hög ingångslön för utexaminerade studenter. Rapporten visar att effekten är i genomsnitt 900 kr mer i månaden för dessa studenter.
      Än viktigare för detta samband är emellertid att studenten är en man. I rapporten framgår att effekten på ingångslönen av att vara manlig student är 1 700 kronor per månad.
      Slutsats: könet är viktigare än samverkan under utbildningen.

Det intressanta är att denna rankning sammanfaller i tiden med utredningen Yrkeshögskolan – för yrkeskunnande i förändring (SOU 2008:29).
      Här föreslås en mellannivå av eftergymnasiala icke-akademiska utbildningar som saknar forskningsanknytning och där utbildningskvaliteten utgår från näringslivets krav.
      Det borde passa Svenskt Näringsliv som handsken.

måndag, mars 17, 2008

Klimatet och en gammal B-uppsats

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080317

Den politiska dimensionen av den rådande debatten om det förändrade klimatet och den globala uppvärmningen har utkristalliserat två klassiska läger.
      Från vänster ser vi argument för politisk reglering; att utifrån kunskap och rationell analys gemensamt bestämma vilka sorts klimatpåverkande aktiviteter som måste begränsas eller rentav förbjudas.
      Från höger ser vi argument för marknadens självreglering; genom opinionsbildning och information ska konsumenter självmant välja bort vissa klimatpåverkande aktiviteter. Som komplement finns en marknad där utsläppsrätter för koldioxid köps och säljs.
      Det är en klassisk konflikt: politik vs marknad, medborgare vs konsument.
      Det tas dock för givet att det är såväl rimligt som möjligt att värdera och rentav sätta ett monetärt pris på klimatpåverkande aktiviteter, det vill säga på miljöskador. Frågan är om vi ska ta det för givet.

Jag drar mig till minnes mitt eget miljöengagemang för bortemot 20 år sedan. I en B-uppsats i företagsekonomi 1990 undersökte jag och en studiekamrat möjligheten att beräkna miljöskador i monetära termer för att komplettera BNP som mått på välfärd.
      Titeln följer den typiska studentuppsatsens format: BNP – ett miljövänligt mått? Våra slutsatser blev att BNP inte är ett miljövänligt mått eftersom det endast mäter den samlade produktionen och inte några effekter av densamma, samt att negativ belastning på miljön inte bör mätas med monetära mått.
      Bland annat studerade vi olika betalningsviljemetoder, som var och en var behäftade med väsentliga problem. Hur värderar man irreversibla miljöskador, som exempelvis utrotning av arter i såväl flora som fauna? Ska vi acceptera vissa miljöskador enbart därför att människors betalningsvilja eller -förmåga är svag? Vilka miljöskador ska värderas monetärt?
      Och hur sätter vi pris på sådana livsvillkor som är ovärderliga?
      I stället för att finna dagens konflikt mellan höger och vänster, fann vi konflikten mellan ekonomer och ekologer. Ekologerna i vår studie tog tydligt avstånd från varje idé om att skapa monetära värderingssystem.
      Ett argument var att marknadstänkandet blir den dominerande ideologin, till förfång för andra tänkbara ideologier. Ett annat var att värderingen av miljöskador inte ska utgå från människans egna uppfattningar, utan från naturens förmåga att absorbera olika ämnen.
      Ekologerna i studien förespråkade fysiska räkenskapsmått i stället och utifrån ekologisk vetenskap bestämma den maximala miljöbelastningen för olika aktiviteter.
      Och vips, så uppdagas ändå dagens vänster-högerkonflikt i uppsatsen.

Nå, varken jag eller någon annan ska dra några särskilda växlar på en gammal studentuppsats. En liten rodnad uppstår när jag läser den i dag.
      Men uppsatsen återaktualiserar frågan som jag inte uppfattar i dagens klimatdebatt:
      Är det rimligt eller ens möjligt att värdera miljöpåverkan i ekonomiska termer?

måndag, mars 10, 2008

Den svenska modellen – fabrik eller nätverk?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080310

Förr talades ofta om den svenska modellen. Men handen på hjärtat, vet vi riktigt vad den består av i dag? Vill vi bevara ett begrepps innehåll måste det ständigt upp till ytan för att beskrivas och diskuteras.
     Som av en händelse besökte Fredrik Reinfeldt den ärevördiga School of Economics i London den 26/2 och höll ett tal till studenter om den nya svenska modellen.
     En grundläggande idé i retorik är att inleda tal med att visa auditoriet välvilja; att smeka publiken medhårs. Det kallas captatio benevolentiae – ”vinnande av välvilja”. Reinfeldt inleder naturligtvis enligt denna form.
     Men vad är det han säger inledningsvis?
     ”Det är ett nöje att vara här på LSE. Den som vill studera globalisering bör börja vid denna institution. Jag tror att ni har den största andelen internationella studenter i världen.
     Och ni är smarta. Det har sagts mig att ni lånar fyra gånger så många böcker som den genomsnittlige studenten i Storbritannien. Uppenbarligen spenderar ni inte alltför mycket tid på Facebook, YouTube eller MySpace.” (Min övers.)
     
Att böcker bidrar till kunskap och bildning är självklart, närmast en plattityd. Men att ställa det mot sociala nätverk är märkligt. Är sociala nätverk en distraktion för kunskapstillägnande, eller sker det bäst i sociala miljöer? Förutsätts bildade och belästa människor sakna sociala nätverk?
     Sociala nätverk på Internet har ofta skapats i akademiska miljöer (för att inte tala om Internet per se). Facebook skapades på Harvard University. Nätverket ”London School of Economics” på Facebook har 19 704 medlemmar.
     Ska Reinfeldts inledning tolkas som att nätverk och interaktion över nätet inte ingår i den svenska modellen? Att den digitala transformationen som pågår runtomkring oss inte angår Sverige?
     Det ligger nära till hands att svara ja. Hans tal om den svenska modellen är besudlat av ekonomiskt resonemang – tillväxten är den heliga graal, den nu klassiska arbetslinjen är huvudprincipen och detta motar utanförskapet. Vi känner igen regeringens retorik.
     Han avslutar emellertid talet med att precisera den svenska modellen: ”Good pay for a hard day’s work”.
     Det ger associationer till industrialismens barndom, där sjåarna stod vid hamnen, arbetarna utanför fabriksgrindarna, väntande på att bli utpekade för ett dagsverke.
     I den svenska modellen är vi alla daglönare.