tisdag, maj 31, 2005

Välkommen in i bloggosfären

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050531

Jag läser i min blogg att jag för tio år sedan här på kultursidan förutspådde var och en sin egen publicist, obekymrad av kvalitetsgranskande förläggare eller redaktör.
     Visst hade jag fel, delvis. Men det var inte en felbedömning av människors vilja att publicera texter av olika slag, utan av teknikens utveckling. Under dessa tio år utvecklades inte webbpubliceringsverktygen mot ökad enkelhet, utan mot en ökad komplexitet. Bra för proffsen, mindre bra för privatpersonen.
     I början av 2000-talet började enklare publiceringsverktyg konstrueras, där den som vill publicera på Internet kunde göra det utan särskilt avancerade tekniska kunskaper. Bloggen var uppfunnen, men egentligen är den lika gammal som webben.
     Blogg är en förkortning av ordet weblog, i sin tidigaste tappning, dels ett slags loggböcker för programmerare, dels en dagbok där människor delade med sig av sina vardagshändelser.
     De bloggar som växt fram de senaste åren är varken eller. Snarare är de publiceringsplatser för kommentarer kring samhälle, politik, kultur, litteratur etc. Dagens bloggare blir dessutom irriterade över att en blogg definieras som en ”dagbok på nätet”. Bloggarna har betydligt större pretentioner än så.
     Nu när de större dagstidningarna börjat blogga uttrycks denna definitionskonflikt än starkare. Med Expressens dagboksskrivande journalister, Per Svensson, PM Nilsson, Linda Skugge m fl, tycker många seriösa bloggare att fenomenet förs ned till en sandlådenivå.
     Om bloggosfären har ofta sagts att den är mansdominerad och politiskt högervriden. Nyligen gjordes en större enkätstudie av den svenska bloggvärlden, kallad BloggSverige 1.0 av Hans Kullin, publicerad på hans blogg Media Culpa.
     Enkäten nådde ca 360 svenska bloggare. Män är i övervikt, men inte så stor: 60 procent är män. De flesta bloggare är mellan 20 och 35 år, 80 procent har svenska föräldrar och ca 60 procent har högskoleexamen. Men att den typiske bloggaren är moderat kan inte beläggas i denna studie.
     Andelen moderater, folkpartister och socialdemokrater är ungefär lika stor: runt 15 procent. Mellan blocken är det ytterst jämnt. Framträdande är att andelen osäkra väljare är hög: 23 procent.
     Varför bloggar människor, egentligen? Skälen är kanske inte så annorlunda i förhållande till de som skriver i papperstidningar: exhibitionism, att bidra till det goda samtalet, tron att de egna texterna är unika, föreställningen om att andra är intresserade av vad skribenten har att säga, viljan till bekräftelse osv. Studien visar att bloggare omfattas mer eller mindre av dessa skäl. Men där finns också mediekritiska motiv; svensk media anses för snäv och likriktad.
     Om vi försöker distansera oss lite, vad betyder ett ökat bloggande? I en C-uppsats i journalistik pekar författarna och tillika bloggarna Jenny Isaksson och Steffanie Müller på den demokratiska potentialen. Möjligheten att blogga utvidgar det offentliga rummet, där traditionella medias monopol på rapportering, analys och debatt bryts. Möjligheten till opinionsbildning underifrån ökar, när inte traditionella media begränsar utrymmet.
     Det offentliga samtalet sväller. Men vem läser alls när alla skriver?
     Despotens våta dröm: Om alla talar och ingen lyssnar, kan Makten osynligt föra fram sina dekret och styra människorna relativt omärkbart.

måndag, maj 30, 2005

Om studenters föreställningar

På Expressens kultursida skriver i dag professorn i spanska, Inger Enkvist, om hennes upplevelser av lata studenter och undervisning som serviceinrättning. I populistisk anda och helt i avsaknad av självkritik och med samma intensitet anda som i tidigare böcker

För om studenter kan vidmakthålla en självbild av att de är kunder och en föreställning om att lärare är servicepersonal beror det ju enbart på att universitetslärare bejakar dessa föreställningar. Annars skulle de knappast leva vidare. Och inte med ett ord diskuterar hon det ekonomiska resurstilldelningssystemets effekter på sådana föreställningars framväxt.

lördag, maj 21, 2005

Från kvinnans synvinkel

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050521

Att upprördheten är enormt stor över Umeå kvinnojours Gunilla Nordenfors uttalanden i Dokument inifrån tror jag beror på två saker. Det första är formen; teve är ett uselt medium för att tala om svåra frågor, med mediets krav på sekundsnabba svar och med dess förmåga att sammanställa material på olika sätt.
     Det andra skälet är att vi är så inskolade i ett manligt perspektiv att vi vägrar se det problem – våld mot kvinnor – som Nordenfors uttalade sig om från kvinnans synvinkel.
     Män har en obändig förmåga att osynliggöra sig själva – när det passar. Och synliggöra sig – när det passar. Som samhällsnorm ser män det som en självklar rättighet. Denna förmåga spiller gärna också över på kvinnor när de vägrar se manligt våld som ett strukturellt problem.
     Osynliggörandet av män sker när vi kategoriskt förnekar att det finns en manskategori, manliga strukturer, en samhällsgrupp som kallas män.
     Essensen i Gunilla Nordenfors uttalanden är att många män är benägna att använda våld – sexuellt eller icke-sexuellt – mot kvinnor. Det finns stöd för en sådan uppfattning. En av de största undersökningarna i Sverige om manligt våld mot kvinnor heter Slagen dam och publicerades 2001.
     Där framgår att två tredjedelar av kvinnorna i undersökningen har erfarenhet av våld och/eller sexuella trakasserier av män. Varannan kvinna har varit utsatt för våld från en man. Mer än hälften uppger att de någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier. En tredjedel av kvinnorna som skiljt sig uppger att de blivit utsatta för våld av tidigare make eller sambo.
      Problemet är alltså inte att vi saknar kunskap om det manliga våldets existens. Problemet är att vi vägrar ta ansvar för att bekämpa det.
     Majoriteten av män – liksom många kvinnor – reagerar alltför ofta med att reducera mäns ansvar: Det är någon annan man som slår eller våldtar. Inte jag, säger mannen. Inte min sambo, säger kvinnan. Eniga är de om att män som utövar våld måste bestraffas hårdare.
     Men från kvinnans synvinkel är detta nonsens. Det går inte att se på en man om denne någon gång kan tänkas ta till våld vid konfliktlösning eller inte. En kvinna kan inte se om mannen som går bakom henne på en mörk cykelväg är av den ena eller den andra kategorin. I mörkret är alla män lika.
     Det finns nämligen inget sätt att på förhand kategorisera vilka män som någon gång kommer att trakassera, slå, sexuellt utnyttja eller våldta en kvinna. Det syns inte i ansiktet, på kroppshållningen eller på kläderna; inte heller säger yrke eller utbildningsnivå något.
     Därför kan vi aldrig – från kvinnans synvinkel – dela upp män i de som utövar våld och de som inte gör det. Alltså krävs att både män och kvinnor ta ett kollektivt ansvar för att främja ett manligt förhållningssätt som kan minska våldet – i barnuppfostran, i skolan, i idrottsföreningen, på jobbet och framför allt i mäns relation till varandra.
     En sätt är att vägra demonisera Gunilla Nordenfors och hennes uttalanden.

fredag, maj 20, 2005

Ingen tjänar på att arbeta ihjäl sig

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050520

Corinne Maier
Hej Lättja
Svenska Förlaget

När jag för länge sedan arbetade som lärling, fick jag ett antal budord itutade. ”Man behöver aldrig lära sig att fuska”, var ett sådant. Undermeningen var att det kan varje människa, men att alltid göra rätt trots de motstånd det kan innebära måste läras in.
     Det verkar inte den franska författarinnan Corinne Maier tagit till sig. Hon levererar en hel bok i konsten att fuska på jobbet. Hej Lättja heter den (Svenska Förlaget); Bonjour Paresse i original. Som om konsten att göra minsta möjliga på jobbet måste läras ut.
     Men varför inte, förresten. Varför inte slå ihjäl sina gamla lär- och fördomar? Kanske är denna bok synnerligen viktig för att komma åt problemen med arbetsrelaterad utbrändhet och utmattningssyndrom.
     För vilka är det som bränner ut sig på jobbet? De (över)engagerade, perfektionisterna, idealisterna – de som lever för sitt arbete. Inte är det de som arbetar för att leva. Utbrändhet handlar ofta om den klassiska konflikten mellan mål och medel.
     Corinne Maier är akademiker (nationalekonom), tjänsteman på ett statligt bolag och riktar sina lättjefyllda råd till andra tjänstemän. Inte till lokalvårdaren eller lagerarbetaren, utan till de yrkesgrupper som ”inte längre riktigt [vet] vad de får betalt för”, som hon formulerar det.
     Hej Lättja är så klart en lättsamt rolig pamflett, men kan också läsas som ett politiskt inlägg. Där Naomi Klein kritiserar globala storföretag som utnyttjar arbetskraft i Asien, är Maier fördömande mot de stora företagen på hemmaplan.
     Näringslivets andefattiga och löjliga nyspråk, deras homofobi, deras skräck för att anställa människor med annan etnicitet, deras fullständiga illojalitet mot de anställda genom att flytta verksamheter utomlands för ytterligare vinning. Hon skräder inte orden, vilket sannolikt är ett skäl till bokens försäljningsframgångar.
     Så vad har du att förlora på att ta det lugnare på jobbet?, frågar hon läsaren, när inte ens löneutvecklingen beror på din prestationer. Det är en väl omhuldad lögn; det är förmågan att anpassa sig till en viss företagsmodell som premieras, inte kvalitet, är hennes erfarenhet.
     Dessutom får du ju ändå sparken en vacker dag, trots att företaget du arbetar på gör mångmiljonvinst, så snart företagsledningen ser en möjlighet att flytta verksamheten österut.
     Implicit, genom att vända på frågan, blir läsaren svaret skyldig: vad har du att vinna på att arbeta ihjäl dig? Hög lön? Nej. Status? Nej. Välbefinnande? Nej, utbrändhet.
     De lärdomar som grundlade mitt arbetsliv i unga lärlingsår har fått sig en positiv knäck.

torsdag, maj 19, 2005

Om prissättning på digitala produkter

När iTunes äntligen bestämmer sig för att sälja musik över nätet i Sverige, blir deras prissättning intressant. Hur prissätter man digitala produkter, vars främsta egenskap är att marginalkostnaden för att producera en extra produkt närmar sig noll och när en stor del av produktionsprocessen (leverans, skivbränning och paketering) har överlåtits till konsumenten?
     I en industri som baseras på tillverkning och försäljning av materiella produkter, har ofta en kostnadsbaserad prissättning tillämpats. Det innebär att tillverkaren lägger ett lämpligt påslag på produktionskostnaden och priset är därmed satt.
     När det gäller tjänster tillämpas ofta en värdebaserad prissättning. Det innebär att säljaren uppskattar värdet av tjänsten för kunden och prissätter utifrån den uppskattningen, snararen än produktionskostnaden.
     Ett annat sätt är konkurrensprissättning, det vill säga att en aktör sätter pris på en vara eller tjänst utifrån konkurrenternas pris. Oftast blir priset i stort detsamma som konkurrenterna, vilket innebär att någon priskonkurrens inte infinner sig.
     iTunes med en prissättning om 9 kr per låt och 90 kr per album verkar främst ha utgått från iden om konkurrensprissättning, eftersom priset ligger nära konkurrenternas.
     Vilket skulle priset bli om iTunes skulle tillämpa värdebaserad prissättning? Vilket värde tillmäter konsumenterna tjänsten?
     Vilket skulle priset bli om en kostnadsbaserad prissättning tillämpas? Vad kostar det egentligen att producera musik till ett album?
     Huruvida iTunes har satt ett korrekt pris eller inte, beror på om såväl risken som merarbetet att ladda hem ett album via BitTorrents är värt 90 kronor hos konsumenterna. Om nedladdningen minskar betydligt är priset korrekt satt. Om nedladdningen fortsätter i samma skala är priset för högt satt.

tisdag, maj 17, 2005

Om Sokrates och skriften

I dialogen Faidros samtalar Sokrates och Faidros om kvaliteten i ett tal av Lysias, som Faidros har i nedskriven form. Sokrates är tydlig: ”Den som tror sig kunna lämna efter sig en konstlära i en skrift och den som tar emot den ur en skrift och tror att det är något klart och stabilt – de är båda fullkomligt naiva”.
     Sokrates huvudsakliga problem är textens oförmåga till dialog och prövning av argument. Oavsett vilka invändningar läsaren av en text har mot textens tes, och hur än läsaren framställer sina argument mot texten, står texten opåverkad kvar och framställer sin tes, oförändrad.
     Om en människa, däremot, lägger fram en tes i ett tal, kan den som invänder mot tesen påverka talaren att förändra sin tes i dialogen. Med dialektik, menar Sokrates med metaforer från jordbruket, kan man plantera och så ”ord fyllda av kunskap, ord som kan bistå både sig själva och såningsmannen, ord som inte är ofruktbara utan rymmer en sådd varur nya ord kan spira i nya sinnen…”. Detta kan enligt Sokrates inte uppnås genom att talet skrivs ned och separeras från berättaren.
     Trots Sokrates kritik mot skriften bloggade Platon på med sina dialoger.