måndag, november 29, 2004

IT-kritik – en ny form av samhällskritik

Publicerat på UCIT 041129

I all kulturell verksamhet – konst, litteratur, musik, teater, dans, film med mera – har kritik länge setts som en viktig verksamhet. Särskilda kulturtidskrifter och avdelningar i dagstidningar bedriver kontinuerligt kulturkritik i form av recensioner och anmälningar av olika konstverk, liksom där ibland bedrivs en debatt kring konstverk som skapar uppmärksamhet eller kring konstens roll i samhället.
     Denna kritikverksamhet består emellertid inte enbart av en estetiskt grundad kritik av enskilda verk, även om det är vanligast. Inom kulturkritiken finns även en kärna av samhällskritik. Sådan samhällskritik genereras ibland när ett visst verk anmäls eller recenseras, men på kultursidorna bedrivs även specifik kritik av olika händelser och fenomen i samhället.
     Emellertid ingår alltför sällan IT-artefakter som en del av de fenomen och företeelser som kritiseras. Självfallet förekommer det att politiska frågor som personuppgiftslagen kritiseras och vissa andra nydanande händelser inom IT-området kritiseras. Men alltför sällan är enskilda IT-artefakter, IT-tjänster eller ny funktionalitet i fokus.
     En samhällsutveckling som alltmer präglas av en digital transformation – att allt fler delar av samhället, såväl privata som offentliga, digitaliserar sin verksamhet så att det påverkar alla medborgare – motiverar en utvecklad och initierad IT-kritik.
     IT-kritik behöver inte ses som väsensskild från den kulturkritik som återfinns i dagstidningars kultursidor. Ett sätt att se på en kulturkritiker är att denne ingår som en komponent i ett estetiskt spel med konstverket i centrum, flankerat av konstnären, kritikern, publiken och tekniken. Termen spel avser det dialektiska samspelet mel-lan konstverket och dess omgivande kultur som representeras av konstnä-ren, kritikern, publiken och tekniken.
     Tanken är att god konst, oavsett om det gäller litteratur, konst, teater eller film, utvecklas bäst i detta samspel mellan konsten och den omgivande samhällskulturen och att kritikern har en viktig roll i att beskriva sin upplevelse av ett konstverk, liksom att kontextualisera, begreppsliggöra, tolka och förklara olika konstverks uttryck – både för konstnären och publiken.
     På samma sätt kan det estetiska spelet tjäna som inspirationskälla för att utveckla offentlig IT-kritik. Samma entiteter finns här: konst-verkets motsvarighet är datortillämpningen, konstnären är IT-designern, publiken är användarna, tekniken är de medel med vilka datortillämpningen realiseras och kritikern är… ja, vem?
     Inom kulturkritiken ikläder sig sällan konstnären kritikerns funktion, även om det naturligtvis händer att författare också recenserar litteratur. Oftare är kritikerns bakgrund den teoretiska – litteraturkritikern med litteraturvetenskaplig skolning, konstkritikern kan konstvetenskap och konsthistoria och filmkritikern har sannolikt studerat filmvetenskap.
     Inom akademin finns goda exempel på klassisk teknologi-kritik, som exempelvis Langdon Winner, Joseph Weizenbaum, Lewis Mumford, Jacques Ellul och Paul Virilio, där kritik av den tekniska utvecklingen i stort bedrivs. Det är gott och väl, men det jag efterlyser är teoretiskt skolade akademiker som bedriver kritik av aktuella och nyutvecklade IT-artefakter.
     Vilka typer av IT-artefakter som ligger i IT-kritikerns fokus bör inte avgränsas särskilt hårt. Det kan gälla myndigheters informationssystem, som exempelvis den aktuella utbyggnaden av 24-timmarsmyndigheten. Det kan gälla privata företag som levererar olika IT-tjänster, som exempelvis datoriserade banktjänster och e-handelsföretags tjänster. IT-kritik bör även innefatta kritik av IT-politiska förslag och beslut, som exempelvis EU:s direktiv om att införa en allmän avlyssning av all datatrafik inom EU.
     Det är en rimlig uppfattning att datortillämpningar inte kan göras politiskt neutrala eller fria från olika intressen, oavsett de designas i privat eller offentlig regi, oavsett det rör sig om kommersiella tjänster eller myndigheters tjänster. Därför bör en god IT-kritik innefatta att kunna se igenom datortillämpningens yttre för att kritiskt bedöma bakomliggande antaganden och värderingar.
     Det är också en rimlig uppfattning att utveckling av nya IT-artefakter och datortillämpningar får konsekvenser för människors sätt att leva sina liv. Därför bör IT-kritikern också fokusera sociala konsekvenser olika IT-artefakter kan medföra.
     Om vi går tillbaka till utgångspunkten – att vi lever i en kultur där den digitala transformationen, där allt fler handlingar människor utför i rollen som medborgare eller kund sker på nätet, där allt fler företag ser informationstekniken som motorn i företagets utveckling, där allt fler myndigheter ser Internet som den plats där medborgaren ska möta myndigheten – ja, då blir en offentlig IT-kritik nödvändig.

fredag, november 26, 2004

Krig som språkbruk

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041126

Rolf Hugoson
Krig och retorik
Studentlitteratur

Vad är krig? Den franske mediafilosofen Jean Baudrillard retade 1991 gallfeber med sin artikel ”The Gulf War did not take place” (Gulfkriget ägde aldrig rum).
     Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
     I en liknande anda analyserar statsvetaren Rolf Hugoson det språkbruk som omgärdar krig i sin nya bok Krig och retorik (Studentlitteratur). Att boken är utgiven på ett förlag för akademisk kurslitteratur ligger den i fatet om det innebär att den inte når utanför de akademiska seminarierna. Den är värd en större spridning.
     ”Retorik är problemlösning med hjälp av språket”, är en modern och pragmatisk definition av retorik jag nyss hörde från en retoriker. Hugoson utgår dock från den klassiska av Aristoteles: ”retorik är en förmåga att urskilja vad som är övertygande i varje enskild situation”. Ett mer analytiskt perspektiv än det pragmatiska.
     Boken är mycket riktigt analytisk. Efter en koncis genomgång av retorikens teori, ger sig Hugoson i kast med den moderna krigsretoriken under 1900-talet. Krig handlar inte främst om att förinta fienden, utan att förmå fienden att upphöra med sitt motstånd. Ses krig på det sättet, kan såväl rena krigshandlingar som uttalanden i olika former analyseras som retorik.
     Krig handlar minst lika mycket om att vilseleda fienden, de egna trupperna och civilbefolkningen som något annat.
     Atombomben representerar den allra starkaste retoriska krigskraft vi hittills sett. Den har enbart använts vid två tillfällen, Nagasaki och Hiroshima, men dess förintelsekraft har påverkat säkerhetspolitik och krigshandlingar sedan den uppfanns.
     Det kalla krigets politik påverkades självklart av atombombens retorik. Det senaste kriget mot Irak motiverades (felaktigt, har det visat sig) med att Saddam hade tillgång till atomvapen.
     Ibland övertar Hugosons iver och glädje att skriva krigshistoria den retoriska analysen. Det förtar inte intresset för boken, men det sker ibland en fokusförskjutning. Därför upplever jag de avsnitt där Hugoson analyserar de senaste krigen, Kuwaitkriget och Irakkriget, betydligt retoriskt intressantare än den äldre historieskrivningen.
     Hur samtalen gick i USA och uttalanden som gjordes av arabländerna innan och under Iraks invasion av Kuwait och därefter USA:s intervention visar hur subtil krigsretorik kan vara.
     Liksom Saddam Husseins uppbenbara syfte att vilseleda när han i början av 1991, i nederlagets stund, påstår gång efter annan att Irak segrar i kriget och att USA går med på vapenvila på grund av de amerikanska förlusterna. Denna retoriska teknik kallas paradiastola; att med ord beskriva verkligheten i motsats till vad som faktiskt händer.
     Sådan vilseledande retorik fördes även från amerikanskt håll. Krigsledningen frammanade föreställningen om det kirurgiska kriget, där raketer och bomber fjärrstyrdes med hög precision enbart mot militära mål. I efterhand har det visat sig att endast en tiondel av de flygburna vapnen var precisionsvapen, resterande var gammeldags bomber som dödade utan särskild urskillning.
     Krig och retorik är en kunnigt skriven bok om ett outrett ämne, men som man under läsningen inser är hyperintressant. Men om det är något jag saknar i boken så är det Saddams häxmästare i vilseförande retorik.
     Förtjänar inte Bagdad-Bob ett omnämnande?

torsdag, november 11, 2004

Vad tycker ni om artikeln? Blev den bra?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041111

Alain de Botton
Statusstress
Wahlström & Widstrand

Hur var jag? Var jag bra? Var föredraget bra? Maten jag lagade? Artikeln jag skrev? Rummet jag tapetserade? Bilen jag lagade? Vad tycker du? Visst var jag bra?
     Vårt behov av bekräftelse, att bli sedda, att bli uppskattade och i grunden älskade är och har alltid varit en bland de viktigaste behoven utöver de rent biologiska som mat och värme. Det ger status.
     Redan på 1700-talet funderade ekonomen Adam Smith på ändamålet med all världens jäkt och ävlan. Hans svar var detsamma som fransmannen Alain de Botton ger i sin nya bok Statusstress (Wahlström & Widstrand). Att bli sedda och uppmärksammade.
     Statusstressen uppstår även av andra orsaker än brist på uppmärksamhet. Förväntningar, exempelvis, och dess relation till misslyckanden. Vi blir inte förödmjukade vid varje misslyckande, men när graden av förväntan är hög inför en prestation blir ett misslyckande allvarligt. Det är när vi investerar känslor som stolthet, engagemang och viktiga värden i en prestation som vi slår oss om vi faller.
     Det finns två sätt att göra människor rikare, menade Rousseau. Antingen att ge dem mer pengar, eller att begränsa deras önskemål. Det första sättet har varit framgångsrikt i västvärlden, medan våra förväntningar verkar bara stegras med tiden.
     Priset är en ständig oro och stress över att inte infria våra önskemål och förväntningar.
     Så går han på, de Botton. Populärfilosofiskt och med många historiska referenser, skriven med lätt hand om ett hyperaktuellt ämne: den stress det innebär att leva i en ekonomisk meritokrati. Att vara fattig, att sakna status eller att vara rädd för att tappa status, medför obönhörligt att man upplever sig sakna värde i vår samhällsordning. Och med det följer skammen.
     Alain de Botton målar dock inte enbart fan på väggen. Större delen av boken ägnas åt tänkbara lösningar på statusstressen. Den första lösningen heter filosofi, närmare bestämt en intelligent misantropi. ”Den allmänna opinionen är den sämsta av opinioner”, är en sådan utgångspunkt.
     Och fortsättningsvis, med hjälp från Schopenhauer, borde vi bli allt mer likgiltiga inför andra människors uppfattningar, ju mer vi förstår hur korkade de är, hur förstockade åsikter de har och hur trångsynta de är. Eller som Voltaire sa: ”Jorden kryllar av människor som inte är värda att tala med”.
     Så löses filosofiskt problemet bekräftelse. Men får man några kompisar?
     Att bota statusstress görs också med fördel med hjälp av konst, kristendom och politik. Med politik har genom historien alltid de faktorer som bestämmer människors status i olika samhällen förändrats – och därmed kan även ett meritokratiskt samhälle ändra rådande meriter.
     Men de Bottons intressantaste lösning är ändå att låta oss inspireras av bohemlivet. Där ger inte pengar eller ägodelar status. Snarare förmågan att vara utan sådant. Henry Thoreau personifierade den förmågan när han flyttade ut till skogen, i en enslig stuga i Walden på 1800-talet. De flesta bekvämlighetsartiklar är inte bara onödiga, utan även hinder för människans upphöjelse, menade Thoreau.
     Bohemerna på 1800-talet förändrade även betydelsen av misslyckande. I bourgeoisiens Frankrike innebar ett ekonomiskt eller affärsmässigt misslyckande en katastrof ur statussynpunkt. Tvärtom, menade bohemerna.
     Eftersom de som lyckas i samhället sällan är de klokaste människorna, utan snarare de som är bäst på att vädja till omgivningens lägsta och mest suspekta värderingar, är snarare ett misslyckande i affärer ett tecken på hög status. För bohemen fanns nämligen inget lägre egenskap hos en människa än att lyckas i affärer.
     ”Att hata bourgeoisien är det första steget på vägen till visdom”, hävdade Gustave Flaubert i 1800-talsbohemisk anda. Att ständigt söka ett liv utanför samhällets huvudfåra var bohemernas lösning på statusstressen.
     Men statusstressen kan inte utrotas. Rädslan att misslyckas och skämma ut sig är bara en normal följd av att man har ambitioner och att man föredrar vissa resultat framför andra. Frågan är bara hur vi ska tillfredsställa vårt behov av status. Att läsa Alain de Botton är inte bara en god, utan även en rolig början.
     Nu närmar vi oss slutet på artikeln. Hur blev den? Blev den bra? Behåller jag min status som skribent? Eller ska jag följa misantropernas ideal och fullständigt strunta i vad ni tycker?