tisdag, oktober 14, 2014

Sociala medier leder till ökad självcensur

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141014

Ny teknik har historiskt sett ofta tillskrivits förhoppningar om att den ska bidra till kulturell utveckling, folkbildning, kunskapsutveckling och liknande. Sällan har dessa förhoppningar infriats. När telefonen togs i bruk på 1800-talet var den tidigaste idén om dess användning att lyssna till konsertmusik och kyrkopredikningar. Först senare slog idén om samtal mellan människor igenom.
          Tevemediet ansågs ha en folkbildande potential när mediet gjordes tillgängligt för allmänheten under 50- och 60-talen. Liknande ideal har även kunnat skönjas under informationsteknikens och internets utbredning på 1990-talet. Ett särskilt ideal som internet behäftades med redan på 90-talet var demokratisk utveckling.
           Såväl inom forskning som inom utredningsväsende fanns frågan om internets demokratiska potential högt på dagordningen. Skulle inte möjligheterna till en utökad horisontell kommunikation mellan medborgarna kunna öka medborgarnas opinionsbildande potential? Skulle inte möjligheterna till en utökad vertikal kommunikation kunna utöka de politiska representanternas kunskaper om medborgarnas uppfattningar i olika frågor?       

Självfallet diskuterades även en utveckling mot en ökad direktdemokrati, för att öka medborgarnas möjligheter att direkt fatta beslut genom elektroniska folkomröstningar. Den demokratimodell som har diskuterats mest, och ansågs ha störst potential med internets utbredning, är emellertid den deliberativa demokratin.
          En vardagligare beteckning är deltagardemokrati, där deltagandet inte innebär beslutande omröstningar, utan ett deltagande i det demokratiska, politiska samtalet. Antagandet bakom den deliberativa demokratin är att bättre – mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i politiska samtal. Representativ demokrati framstår ofta som expertstyrd och ger medborgare inflytande främst vid allmänna val.
          Den senaste stora demokratiutredningen i Sverige förordade i sitt slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) den deliberativa demokratin som en modell för Sverige att efterleva. Deltagande, inflytande och delaktighet var de centrala begreppen.
          Olika experiment har genomförts för att pröva denna modell: medborgarpaneler och medborgarkonvent. I USA utvecklades så kallade Community Networks; digitala, geografiskt sammanhållna nätverk för medborgardeltagande. Vanligtvis har det emellertid stannat vid experiment.
          Borde inte det spontana samtalet i sociala medier ändå kunna bidra till det deliberativa demokratiidealet? Tesen för denna essä är att sociala medier riskerar att stjälpa, snarare än hjälpa, det demokratiska samtalet i deliberativ anda.

Pew Research Center är ett amerikanskt forskningscentrum som regelbundet gör omfattande undersökningar av bland annat internetrelaterade fenomen. Centrets senaste forskarrapport handlar om hur människor använder sociala medier för diskussioner om samhällsfrågor och hur deltagandet i sociala medier påverkar människors beteenden i samtal med människor utanför nätet.

          Ett antal frågor ställdes till 1 800 vuxna amerikaner kring Edward Snowdens avslöjanden om hur NSA övervakar amerikanska medborgare. Man valde alltså att enbart hålla sig till en samhällsfråga genomgående i undersökningen. Att Snowdenfrågan och statlig övervakning valdes motiveras främst med att det är en fråga som enligt tidigare undersökningar visar sig dela amerikaners åsikter.
          Många anser att Snowdens avslöjanden skadar medborgarnas intressen, medan minst lika många anser att det ligger i medborgarnas intresse. Det borde borga för att det finns intresse hos amerikaner att diskutera detta ämne, såväl i sociala medier som i andra sociala sammanhang.
          Studien visade att man är mycket intresserad av att diskutera detta ämne med andra ansikte mot ansikte, exempelvis under middagar, krogbesök och på arbetsplatsen. Däremot är intresset betydligt lägre att diskutera detta ämne i sociala medier.

Användare av sociala medier tenderar att ha en god koll på vilka åsikter deras vänner och följare har. Det visar sig att den som hyser en åsikt i en fråga, med vetskapen om att åsikten skiljer sig markant från de åsikter vännerna och följarna har, tenderar man att inte föra fram den åsikten, eller ens diskutera själva ämnet.

          Ju fler som tycker annorlunda än jag, desto högre är sannolikheten att jag idkar självcensur i sociala medier.
          Studien går ett steg till och visar även att denna inställning spiller över på vår benägenhet att diskutera olika ämnen utanför nätet; på arbetsplatsen eller på andra mötesplatser. Såväl Facebookanvändare som Twitterdito drar sig för att diskutera en kontroversiell fråga i det fysiska rummet, om de vet att många av deras vänner och följare i sociala medier hyser en motsatt uppfattning.
          Studiens övergripande resultat är att den pekar på en medial företeelse som benämns "the spiral of silence". Tystnadens spiral. Uttrycket myntades redan på 70-talet och innebär att vi är ovilliga att uttrycka vår uppfattning om vi på förhand vet eller anar att vi är i minoritet.
          Vad ovanstående studie visar är dels att tystnadens spiral går att identifiera i sociala medier, dels att tystnadens spiral på nätet leder till en ökad självcensur även utanför nätet.
          En tentativ slutsats som kan dras från denna studie är att sociala medier på internet inte har goda förutsättningar att bidra till en utveckling av den deliberativa demokratin. Sociala tekniker som hämmar snarare än stödjer samtal om politik och samhällsfrågor leder inte till ett ökat demokratiskt deltagande i deliberativ anda.

Studien går självfallet att kritiseras. Sociala medier avgränsas till att avse Facebook och Twitter. Det finns andra fora med andra egenskaper på nätet där samtal förs. Påvisas samma eller andra effekter där?

          Frågan är också om samma resultat hade nåtts om man valt ett annat ämne än Snowdens avslöjanden av NSA:s övervakning. Skulle samma effekter uppnås om ämnet handlade om, säg, klimatfrågan?
          Trots dessa invändningar pekar ändå studien på sannolikheten för konformism sociala medier. Och studien pekar på något synnerligen intressant att studera vidare: Hur beteende i sociala medier spiller över på beteende i andra sammanhang.

onsdag, oktober 01, 2014

Textkritik enligt dataspelets logik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141001

För ett par år sedan gick forskaren Mark Shermis ut med ett tydligt påstående, grundat på flera års forskning: Datorbaserade program – så kallade robo-graders – för bedömning och betygsättning av studentuppsatser fungerar precis lika bra som mänsklig bedömning. Dessutom utförs bedömningarna betydligt snabbare.
         Ha, menade en annan forskare, Les Perelman, inte en chans. Perelman visade hur man enkelt kunde manipulera en robo-grader så att man enkelt fick högsta betyg. Att avslöja vilka egenskaper i en uppsats som datorprogrammet värderade högt var inte svårt alls. Dessutom behövde en uppsats inte ens vara begriplig för att få ett högt betyg.
          Så dök en tredje forskare upp, Andrew Klocubar, och menade att de två föregående har tittat på helt fel aspekter av denna typ av datorprogram. Datorprogrammets funktion ska inte vara att betygsätta uppsatser, utan att ge studenter återkoppling så att studenterna förstår hur uppsatser kan förbättras.
          Andra forskare pekar på liknande resultat: Återkoppling i form av kommentarer och kritik från en lärare i form av en människa har snarast en negativ inverkan på studenters attityder till att revidera och skriva om uppsatser.
          Återkoppling från ett datorprogram genererade närmast kontrasterande resultat: Studenternas attityd till att omarbeta sina uppsatser blev överväldigande positiv. Från noll intresse att revidera utifrån lärares kritik, till närmast hundraprocentig vilja att revidera utifrån interaktionen med ett textgranskande datorprogram.

Det behöver knappast sägas att detta är enstaka studier och bör studeras fler gånger. Ändå är resultatet intressant ur minst två perspektiv. Det ena är den vana dagens ungdomar har tillägnat sig att interagera med datorprogram, kanske främst genom datorspel.

          En hypotes är att de uppfattar återkopplingen från en dator som en del i ett spel, vilket triggar de belöningsmekanismer som motiverar ett fortsatt datorspelande. Att revidera sina texter upplevs därmed som en del av ett datorspel.
          Den andra är att dessa resultat väcker frågor om lärares förmåga att ge återkoppling. Det finns en felaktig, men sannolikt spridd uppfattning om att textkritik handlar om att finna och beslå studenter med de fel de har gjort; att kritik blir en form av felfinnande. Då missar man positiv återkoppling i de flesta fall har betydligt större potential för ytterligare lärande.
          Om datorprogram kan generera bättre återkoppling och därmed positivare läranderesultat vid studenters uppsatsskrivande bör sådana självfallet prövas. Men bedömning och betygsättning bör fortfarande utföras av läraren.