Det öppna internet och dess fiender

Denna bloggpost är tänkt som en exempelsamling på de fiender till ett öppet internet som kan identifieras. Var och en är välkommen att föreslå fler exempel till Internets fiender i kommentarsfältet, som jag sedan införlivar i bloggposten.

Utgångspunkten är ett öppet Internet och att ett öppet Internet utstår såväl aktuella som potentiell hot. Termen ”ett öppet Internet” behöver inte definieras i detalj inledningsvis. Det räcker med att säga ett öppet Internet är ett decentraliserat nätverk av horisontella noder, där nätneutralitet är avgörande och att principen om mere conduit – det vill säga att internetoperatörer är neutrala förmedlare av innehåll – är stark. Den som vill föreslå ytterligare innehåll till definitionen är välkommen.

Exempel 1: Länkförbud till publika webbsidor
I domen B 1230-09 fälldes en person för brott mot upphovsrättslagen när personen på sin webbsida länkade till sportsändningar som streamades från Canal Plus webbplats. Sportsändningarna skyddades inte av några tekniska spärrar, som exempelvis lösenordsskydd, utan får anses vara publika. Om någon av en slump skulle hitta dessa sportsändningar kan dessa beses utan att något dataintrång har förelegat. Sportsändningen ansågs i domen nå verkshöjd och den tilltalade ansågs ha spridit upphovsrättsskyddade verk utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren.

Hotet mot ett öppet internet ligger i de konsekvenser som följer av en dom som denna och dess eventuellt prejudicerande effekt. Webben är en väsentlig del av Internets infrastruktur. Webbens särskilda infrastruktur utgörs av de länkar som görs på olika webbsidor. Om det, enligt ovanstående dom, är förbjudet att länka till upphovsrättsskyddade verk är det i princip omöjligt att länka till någon webbsida överhuvudtaget – om inte tillstånd från webbsidans ägare har inhämtats. Kravet på originalitet är så pass lågt att närmast varje webbsida uppnår verkshöjd.

En generell tillämpning av ovanstående dom skulle innebära att webben, så som den ser ut i dag, i princip förbjuds.

Exempel 2: Lagring av trafikuppgifter
Sveriges tillämpning av EU:s datalagringsdirektiv formuleras i lagrådsremissen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (2006/24/EG) och i en sammanfattande departementspromemoria. Den förelägger internetoperatörer att lagra trafikdata i sex månader – lokaliseringsuppgifter, identifikation av abonnenter/användare och vilken typ av teknik som använts vid kommunikationen. Denna trafikdata ska av brottsbekämpande myndigheter kunna begäras för kommunikation mellan individer där någon misstänks för något brott, hur liten påföljd brottet än har

En av principerna för ett öppet Internet är anonymitet. Precis som i den fysiska världen är anonymitet normen och identifikationen undantaget. Att myndigheter vid minsta brottsmisstanke ska kunna övervaka medborgarna på nätet och använda trafikdata för ospecificerade ändamål är att ge upp anonymitetsprincipen. Identifikation blir norm och anonymitet undantag.

Att upprätthålla ett öppet Internet leder till att användare i allt högre utsträckning använder sig av kryptering och/eller tunnlar som komplicerar identifikationen i trafikdatan. Detta gäller dock enbart datorer som kommunicerar på Internet via kabel. För den alltmer utbredda användningen av mobiltelefoner för Internettrafik är lösningar till anonymitetens problem mer komplicerade.

Exempel 3: Nätneutralitet
Under 2010 diskuterades olika farhågor om att internetleverantörer reserverade eller misstänktes reservera bandbredd för olika tjänster, så att användare skulle garanteras tillgång till vissa tjänster, men inte andra. Det som främst diskuterades var misstanken om att Telia skulle reservera bandbredd för Spotify, vilket Telia sedermera förnekade. Bland annat gav dessa farhågor incitament till Juliagruppen att inleda en förstudie om behovet av en öppenhetsmärkning av internet. En sådan märkning skulle upplysa konsumenter om vilka internetleverantörer som levererar ett öppet internet och vilka som inte gör det. Förstudien visar två tendenser: att någon diskussion om nätneutralitet inte är särskilt levande i Sverige i dag och att internetleverantörer inte ser öppenhetsmärkning som en särskilt prioriterad fråga.

Exempel 4: Ökat innehållsansvar för internetleverantörer
I dag är ansvarsfriheten för internetleverantörer synnerligen stor. Mere conduit råder, det vill säga budbärarimmunitet. Vilket innhåll som skickas över internet har internetleverantörerna inget ansvar för. Emellertid har staten har vid ett flertal tillfällen initierat diskussion om hur internetleverantörer kan ges eller tvingas till större ansvarstagande för vilket informationsinnhåll som passerar leverantörernas nät (Axhamn, 2010, s 9). Dessa diskussioner och förslag har dock inte lett till någon förändring av mere conduit.

I rapporten Mellanhandsansvar på internet föreslår doktoranden i immaterialrätt, John Axhamn, att internetleverantörerna ska tillmätas ett större ansvar för att filtrera och blockera det han kallar ”oönskat innehåll” på internet som passerar respektive leverantörs servrar. Det bör införas, menar han, en ”särskild bestämmelse som medger att en domstol, efter en bedömning i varje enskilt fall, ges rätt att ålägga en internetlevernatör att förhindra eller upphöra med en överträdelse, t ex genom att filtrera (bort) viss OM [oönskat material] eller blockera tillgång till en viss webbplats eller visst IP-nummer som tillhandahåller om, oavsett om leverantören själv har något straffrättsligt eller skadeståndsrättsligt ansvar för överträdelsen.

Exakt vad Axhamn menar med ”oönskat innehåll” skriver han inte, utan det tycker han bör utredas. Dock ger han några exempel: ”förtal, information som utgör hets mot folkgrupp eller barnpornografi, men även information som uppmuntrar till människohandel, terrrorism, utgör försäljning av falska läkemedel eller olaglig spelverksamhet, eller som utgör otillbörlig marknadsföring eller upphovsrättsintrång” (Axhamn, 2010, s 4). Det är att göra det lätt för sig, enär exemplen inte enbart utgör oönskat innehåll, utan även olagligt. Rent semantiskt måste mängden olagligt innehåll endast utgöra en delmängd av mängden oönskat innehåll – annars vore termerna synonymer.

Därför utgör detta ett hot mot ett öppet internet; vad som räknas som oönskat innehåll blir arbiträrt och flytande. Det är att jämföra med ett ökat ansvar för Posten att upptäcka och förhindra försändelser med oönskat material; det låter sig inte göras med mindre än att Posten bryter mot brevhemligheten. För att internet ska fortsättningsvis vara öppet, är det rimligt att tillämpa lagen om brevhemlighet även på internets datapaket.

Exempel 5: Slutna tjänster
Tjänster på internet som sluter information inom sig växer i antal och storlekar. Nätverkstjänster, så kallade sociala media, som exempelvis Facebook, stänger in all information som användarna publicerar där och gör informationen icke förmedlingsbar eller länkbar utanför Facebook. Ett annat exempel på slutna världar på internet är Apples musiktjänst iTunes, som finns på internet, utan att finnas på det öppna internet. Det går inte att skicka länkar till innehåll på iTunes eller på annat sätt göra information förmedlingsbar. ”You are trapped in a single store, rather than being on the open marketplace" för att tala med Tim Berners-Lee.