fredag, maj 29, 2009

Första meningen på Twitter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090529

Visst är en romans första mening betydelsefull – eller åtminstone betydelsegjord? Vem känner inte igen "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen". Just det, Hemsöborna.
        Eller den stämning som genast kramar läsaren: "Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon". Visst, Processen.
        Eller en av mina favoriter, Paul Auster. Här finns oanad ödesmättnad i Att uppfinna ensamheten: "En dag finns det liv". Och mystik och slump i Stad av glas: "Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han".
        American Book Review samlade för några år sedan de 100 bästa förstameningarna i romaner. På första plats kom Melvilles Moby Dick: "Call me Ishmael". Kanske inte oväntat.
        Ofta är första meningen i en bok under 140 tecken. Ja jädrar, tänkte någon på Stockholms Stadsbibliotek och skapade twittersidan Långa Svansen.
        Där twittrar någon av bibliotekarierna den första meningen i böcker från katalogen, med en länk till böckerna. Så om förstameningen hos någon bok fångar twitterläsarens intresse, är det bara att låna.
        Namnet på twittersidan – Långa Svansen – refererar till Chris Andersons slående och väletablerade begrepp som beskriver alla de produkter som aldrig blir storsäljare eller hittar. Ett sätt att visa Stockholms Stadsbiblioteks långa svans är att twittra den.
        Ett tilltag som sticker ut i twittervärldens annars relativt ointressanta småttighet.

torsdag, maj 28, 2009

Med en ung blick på nätet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090529

Elza Dunkels
Vad gör unga på nätet?
Gleerups

"I min klass finns en liten grupp pojkar som nästan aldrig är i skolan eftersom de sitter hemma och spelar World of Warcraft. Sen dyker de upp i maj och skriver MVG i engelska! Det är helt sjukt. Hur ska vi få tjejerna att stanna hemma och spela WoW?"

Så uttalade sig en lärare för Elza Dunkels, författare till den nyutkomna boken Vad gör unga på nätet?. Citatet får illustrera den spänning som Dunkels lyckas fånga och formulera. Nej, inte spänning i dramaturgisk mening, utan spänningen mellan ungas nätaktiviteter och vuxenvärldens reaktioner.
         Elza Dunkels är pedagog och verksam inom lärarutbildningen vid Umeå universitet. 2007 disputerade hon på en avhandling om unga och nätet, men i form av en sammanläggning av forskningsartiklar på engelska. Därav denna svenska version, tillgängligare för en bredare allmänhet. Det är en välgärning som fler forskare bör ta efter.
         Inledningsvis tycks hennes syfte vara att skriva en förenklad version av sin avhandling. Det gjorde mig orolig. Det sista vi behöver är förenklade bilder av komplexa fenomen. Det är ett gammalt pedagogiskt knep, skriver hon, att förenkla för att visa samband. Visst, men ett lika gammalt pedagogiskt knep är att problematisera för att slå sönder fördomar.
         Nå, oron släpper efter hand. Snart kommer hon över den omedelbara lusten att förenkla. Hennes resonemang kring unga människors vilja att exponera sig på nätet med bild och text uppfyller en god nivå av problematisering. Om vi förenklade unga tjejers kroppsliga exponering på nätet, skulle vi inte kunna förstå företeelsen. Genom Dunkels problematisering tar vi oss flera steg i förståelseprocessen.
         Det samma gäller en intrikat diskussion om maktförhållanden mellan unga och vuxna. När vuxna många gånger uppvisar en grumlig uppfattning om ett slags ägarförhållande till barn och en syn på barn som en form av primitiva kulturvarelser som måste tämjas, brukar den engelska beteckningen childism användas. Otillbörlig maktutövning över barn.
         Dunkels tar de ungas perspektiv. Nej, det är en förenkling. Dunkels vill se en förändring, från att lösa problem som uppkommer vid unga människors internetanvändning i form av frihetsinskränkningar för såväl unga människor som Internet, till att lösa dylika problem genom vuxnas delaktighet, kunskapsutveckling samtidigt som de ungas integritet bevaras.
         Själva hennes utgångspunkt är att vuxna inte kan förstå ett nytt fenomen som hur unga använder nätet enbart genom att själva använda nätet. Därtill förstår unga människor nätet med helt andra premisser än vuxna, eftersom dagens unga har växt upp med nätet. Det är en utgångspunkt som manar till viss ödmjukhet.
         Titeln besvaras naturligtvis i viss utsträckning, men jag önskar mer. Visst, ungdomar använder msn, chattar, diskuterar i forum, finns på Lunarstorm, spelar datorspel, bloggar, finns på bildsajter och så vidare.
         Vad pratar de om? Vilka mervärden upplever de i datorspelen, med bloggar, bildsajter, chattar? Vilken är rationaliteten bakom ett utlämnande beteende? Vilka strategier bygger de upp för att hantera problem på nätet? Vilka aktiviteter utanför nätet upplevs ersättliga? Hur blir livet bättre med nätet?
         Om detta ser jag fram emot att läsa i Elza Dunkels nästa bok.

onsdag, maj 20, 2009

Vad säger vilden om oss?

Newsmill 090518

Allt sedan datorn uppfanns har vi använt metaforer för att beskriva såväl tekniken som hur vi använder den. Inledningsvis uppfattade man datorn som en automat som effektiviserade rutinprocesser. Med persondatorn fick verktygsmetaforen stort genomslag; ett individuellt hjälpmedel som förbättrar vissa förmågor. Med Internets framväxt har ett flertal nya metaforer växt fram och vissnat: arena, marknad, virtuell värld och så vidare.

En metafor har emellertid stått sig. Den uttalas sällan, men har ständigt varit levande i debatten om nätet sedan början av 90-talet, när Internet fick genomslag i samhället. Jag tänker på vilden. Besten. Det otämjda. Det som måste assimileras; civiliseras. Jonas Gardell aktualiserar vilden genom att formulera anonymitet som ett ociviliserat fenomen som måste tyglas.

De tidigaste försöken att tämja vilden handlade om att filtrera information. Vi minns diskussionen i mitten av 90-talet om bombrecept på Internet. Hur skulle våra ungdomar hindras från att spränga sig i luften när det kryllade av bombrecept på nätet? Det samma gällde pornografi, droger, våldsskildringar och politisk extremism. Vilden måste tämjas medelst filtrering. Samma typ av filtrering, om än mer omfattande, ser vi i Kina, Irak och andra icke-demokratiska länder.

När människor började agera i nätets offentlighet, i olika sociala nätverk, blev det ett nytt skäl för att vilden måste civiliseras ytterligare. Lagen om elektroniska anslagstavlor inrättades 1998 för att reglera människors samtalston på nätet. Personuppgiftslagen inrättades samma år för att tillse att våra personuppgifter inte hamnade i otillbörliga sammanhang.

Under de senaste åren har vilden bistått människor att skicka filer till varandra. Tämjandet av vilden inleddes med att förbjuda Napster, för att sedermera göra upphovsrättslagen strängare, inrätta lagar som FRA och Ipred.

Varför återkommer metaforen? Varför förblir vilden vild i somligas ögon? Varför blir den aldrig tam; civiliserad, assimilerad? Det är fel frågor att ställa. Vi bör snarare fråga oss varför vi betraktar nätet som en primitiv kultur, i stället för omvänt. Vad skulle hända om vi väljer att betrakta nätet som mänsklighetens ofiltrerade spegelbild? Vad säger vilden om oss människor?