Internet eroderar geniet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100423

Finns det fortfarande genier?, var temat för litteraturprogrammet Babel (15/4). Daniel Sjölin hade bjudit in den självklare gästen Stig Larsson, flankerad av två kulturjournalister, Camilla Lundberg och Johanna Koljonen. Larsson har ju för vana att beskriva sig som ett geni och hyllar gärna själva idén om geniet, medan Lundberg och Koljonen försökte anlägga kritiska perspektiv på genibegreppet.
       En allmän uppfattning gav också Maria Schottenius uttryck för i en artikel på DN Kultur (21/1) i samband med en debatt kring genikulten med nämnde Larsson i en av huvudrollerna.
       Schottenius menade att själva idén om geniet är en rest från en förfluten tid, något gammelmodigt som inte har någon plats på 2000-talet. Som argument anförde hon att kulturskapandet professionaliseras, att konstnärlig verksamhet är en betydligt öppnare verksamhet i dag och att vi numera utkräver ansvar från konstnärer.

Gott och väl, men jag vill nog argumentera för att det största hotet mot genikulten är Internet och den deltagarkultur som följer i dess kölvatten, såväl på som utanför nätet.
       En intressant introduktion till fenomenet ges i boken Deltagarkultur (Korpen, 2009) av fyra deltagarna i den multidisciplinära gruppen Interacting Arts – Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing.
       Utgångspunkten är politisk. Medierelationer har en maktdimension. I en envägskommunikation är sändaren en auktoritet; mottagarens möjligheter att påverka innehållet är lågt.
       Detta utgör fundamentet i deltagarkulturens motsats – åskådarkulturen. I en åskådarkultur formas åskådaren till ett kärl som ska fyllas med konstnärens vision, i form av text, bild, teater, skulptur eller vilken uttrycksform konstnären tillämpar. Tråden går bakåt till romantikens konstruktion av det konstnärliga geniet som delar med sig av sin gåva till folket.
       Men, invänder kanske någon, ett verk bör inte betraktas som färdigt förrän läsaren möter boken, åskådaren möter teaterpjäsen, lyssnaren möter musiken. Invändningen är förutsedd, och svaret är nej.
       Konstnärerna i dessa fall har kontroll över ”suggestionsmedlen”, det vill säga de artefakter som åskådaren ska ta del av. Läsaren av en bok har enbart kontroll över sina tolkningar – inte av bokens text.

Några författare och skribenter har börjat tala om Internet som en "distribuerad hjärna". Metaforen är slående. Ju mer vi tar del av den strida ström av texter från Internets otaliga kanaler, desto svårare blir det att särskilja egen textkonstruktion från andras, egen originalitet från andras och egen genialitet från andras.
       Socialpsykologen Johan Asplund för en liknande argumentation i boken Genom huvudet (Korpen, 2003), där han framhåller det orimliga i att se problemlösning som en individuell aktivitet; problemlösning sker inte i huvudet, utan genom det, i en social process.
       I en kultur som betraktar konstutövande och problemlösning som deltagande, sociala processer eroderar geniet.