lördag, december 30, 2006

18 kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061230

Gång på gång återkommer filmen Babel av Alejandro González Iñárritu i mitt inre. Tre historier vävs ihop till en. Om vad? Svårt att säga. Om något som är mycket större än de enskilda historierna. Om ett globalt undertryck av svårformulerat slag. Om trasighet och frustration. Omöjlig att skaka av sig.
     Tom Waits hjältegloria bleknade när han stämde en biltillverkare för intrång i Waits påstådda upphovsrätt till sin whiskyröst. Men när jag spelar hans formidabla cd-box Orphans blir han förlåten. Fantastisk musik; bastarder, ballader och blues fördelade på tre skivor. Närmare en musikalisk överdos går inte att komma.
     Den danske filosofen Peter Kemp skriver i boken Världsmedborgaren om hur sådana blir till. Inte genom det myckna resandet - världsmedborgaren Kant lämnade aldrig Königsberg - utan genom bildning. Nödvändig läsning i globaliseringens virvelvindar.

tisdag, november 28, 2006

Om ett märkligt ersättningssystem

På dagens DN Debatt påvisar Högskoleverket tillsammans med en utvärderingsgrupp missförhållanden vid lärarutbildningarna i Sverige. Särskilt kritiseras examinationsprocesserna. För få studenter underkänns, menar utvärderarna.
     En nyckelmening i artikeln är: "Lärarna måste också ha modet att ibland underkänna studenter, även om det innebär merarbete för alla och risk för utebliven ekonomisk ersättning till institutionerna."
     Inte ett ljud i artikeln om den synnerligen märkliga ersättningsformen som innebär att institutionerna förlorar pengar på varje underkänd student. Särskilt i en situation där många universitetsinstitutioner dras med ekonomiska problem.
     Om arbetsgivaren skulle betala för merarbetet och om betygsättningen gjordes oavhängig institutionernas intäkter, skulle i alla fall inga yttre omständigheter påverka examinationen. Varför siktar inte Högskoleverket in sig på detta problem i stället?

fredag, november 24, 2006

Om den märkliga vurmen för bredbandsskatt

SVD:s Brännpunkt propagerar den sympatiske informationsfrihetskämpen Lars Ilshammar och juristen Jeanette Gustafsdotter ännu en gång för att regeringen snabbt som tusan inför en bredbandsskatt och därmed legaliserar fildelningen (tidigare artikel här).
     Två saker förvånar mig mer än annat.
     Först: Att å ena sidan skriva "Att artisterna som fildelats skulle ha drabbats ekonomiskt finns det heller inga som helst belägg för" och å andra sidan skriva att "Samtidigt har upphovsrättsägare rätt att kräva ersättning" är ett tydligt exempel på "contradiction in terms", det vill säga en självmotsägelse.
     Det finns väl ingen anledning att ersätta personer eller organisationer som inte gjort någon förlust på fildelning?
     Sedan: Den som förespråkar en bredbandsskatt måste dels formulera argument som inte motsäger de faktum som man själv hävdar, dels åtminstone förhålla sig till de mest självklara argument mot en bredbandsskatt.
     Hur ska skatten fördelas mellan upphovsrättsinnehavarna? Vilka är upphovsrättsinnehavarna? Alla på flickr, youtube, deviantart, alla bloggar – nätet består enbart av upphovsrättsinnehavare. Vad fildelas? Går det överhuvudtaget att mäta i den flora av fildelningsnätverk som växer fram? Hur mycket ska enskilda upphovsmän och -kvinnor få från skatteuttaget? Vad är ett korrekt pris? Osthyvelsprincipen, kanske – alla får lika mycket: en miljondels promille?
     Problemen med en skatt är för många. Om man med olika metoder skulle försöka sig på att uppskatta fildelning av olika verk kvantitativt, skulle vinnarna av en bredbandsskatt uppenbart vara porrproducenterna, eftersom det är rimligt att anta att pornografiskt material fildelas i hög utsträckning. Är det dessa Ilshammar och Gustafsson tycker så synd om att hela svenska folket via skattsedeln ska ersätta?
     En bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut. Det är den diskussionen som är viktig: Hur ska kulturproduktion finansieras i de delar där kulturen genomgår en digital transformation?

onsdag, november 15, 2006

Svärta ned och tvätta vitt - på nätet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061114

Nu lanseras en tjänst för att stoppa pedofiler och ”groomare”, alltså vuxna som inleder förbindelser på Internet med minderåriga med syfte att ha sex med dem. I brist på svenskt begrepp betecknas sådana övertalningsförsök på nätet ”grooming”.
     På webbplatsen squill.se kan barn anmäla olika personer som de möter och som de uppfattar som suspekta. Antingen kan en e-postadress eller ett alias som de möter på någon chattsida anmälas.
     Man kan också ange en e-postadress eller ett alias på squill.se för att se om en anmälan redan finns på denne personen, vilket i så fall ska fungera som en varningssignal för barn att inte ha vidare kontakt med denne figur.
     Det är Bris som står bakom webbplatsen och som tar emot anmälningarna. Förhoppningen är att barn och ungdomar ska använda tjänsten så mycket som möjligt för att hålla nätet renare.

Jag tänker dock direkt på hur lätt det är att missbruka en sådan tjänst och vilka konsekvenser det kan få. Eftersom det räcker med en anonym anmälan, kan naturligtvis barn anmäla kompisar, vuxna, vem som helst – bara för att jävlas.
     På så sätt kan vem som helst få ett oförtjänt rykte om sig som ”groomare”. Det vill ingen ha. Frågan är hur squill.se kommer att hantera missbruk av tjänsten.
     Ungefär samtidigt läser jag i Wired att det dyker upp en amerikansk tjänst som erbjuder en motsatt tjänst: Att hjälpa nätanvändare att bli av med illvilliga och oförtjänta rykten på Internet.
     ReputationDefender heter webbplatsen och erbjuder mot betalning att ta bort illvilliga utsagor, bilder eller annan obehaglig information om en person på nätet. Ett skäl är den utbredda användningen av Google och andra sökmotorer bland personalrekryterare för att se i vilka sammanhang en arbetssökande finns på nätet och vad som skrivs om denne.
     Det är på nätet ens vandel undersöks.
     Självförskyllda misstag eller andra människors illvilja – det spelar ingen roll. ReputationDefender försöker ta bort allt från nätet som smutsar ned människors rykte.
     De har naturligtvis inga juridiska medel att tvinga en ägare till en webbplats att ta bort information om en viss person. Dock är man övertygad om att enbart risken att behöva trassla med lagar och regler gör att ägare till webbplatser tar bort informationen vid påtryckning.
     De flesta, tror man, kommer att böja sig för kravet, snarare än att ta en legal fight.
   
Vad har vi då? En webbplats som ger möjlighet att svärta ned människors rykte på nätet – och en annan webbplats som ger möjlighet att få sitt nedsvärtade rykte på nätet tvättat.     
     På så sätt kan vi låta de olika teknologierna föra kampen mot varandra. Svärta, tvätta, svärta, tvätta.
     Vart kampen leder vet vi inte.

onsdag, november 08, 2006

Klarspråk framför skitprat

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061108

Det är alltid värdefullt när klarspråket får företräde framför skitpratet. Nationalekonomen Lars Calmfors artikel på DN Debatt (6/11) om reformeringen av a-kassan utgör ett sådant klarspråk.
     Den moderata regeringen, företrädd av arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, talar om konsekvenserna av ökade egenavgifter kombinerat med ett sämre inkomstskydd vid arbetslöshet, levererar skitpratet som försöker dölja det Calmfors frilägger.
     Calmfors pekar på att den viktigaste effekten med en försämrad arbetslöshetsförsäkring återfinns på löneområdet. Människor skulle tvingas ta jobb till låga löner, vilket bidrar till en ökad marknad för låglönejobb och en försvagad lönebildning.
     En effekt av att avgifterna till a-kassorna differentieras, det vill säga att kassor med hög arbetslöshet har högre avgift än kassor med låg dito, är ”ansvarsfulla löneökningar”.
     Det innebär att lägre löneökningar leder till lägre arbetslöshet, vilket minskar kassornas arbetslöshetsersättningar. Alltså borde medlemmarna ha ett egenintresse av modesta lönekrav i förhandlingarna.
     I vågskålens fat väger ett sämre försäkringsskydd mot högre låglönesysselsättning. Calmfors önskar en utvidgad låglönemarknad och ökad lönespridning framför trygghet vid omstruktureringar av arbetsmarknaden.
     En förstärkning av klassamhället helt enkelt.
     För ekonomer är siffror, statistik och kvantiteter centralt. För medborgare är kvaliteter ännu viktigare.
     Vilken livskvalitet ger en lägre arbetslöshetsersättning de som trots allt lever i arbetslöshet? Vilken arbetskvalitet innehåller jobben på den framväxande låglönemarknaden? Vilken samhällskvalitet präglar samhällen som utgörs av stora klassklyftor?
     Samhällen med ökade klasskillnader brukar präglas av ökade problem i form av kriminalitet, konflikter och utanförskap.
     Talas det klarspråk råder ingen tvekan om att det är dit vi är på väg.

Att tänka kritiskt

Kultursidan Sundsvalls Tidning 061106

Vad innebär det att tänka kritiskt? Främjar vissa pedagogiska metoder det kritiska tänkandet bättre än andra? Om det ska jag samtala med en studentgrupp vid universitetet om några dagar.
     Utgångspunkten är universitetets klassiska uppgift att skapa förutsättningar för att studenter utvecklar ett kritiskt tänkande, tillika formulerat i högskolelagens portalparagraf: Att universitetsutbildningen ska ge studenterna ”förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar”.
     Jag hämtar utgångspunkten för samtalet från en avhandling i filosofi av Jan Willner från 1986, med titeln Kritisk granskning (Thales). Där beskriver Willner tre områden där kritiskt tänkande är synnerligen värdefullt.
     ”Det första är då det gäller intellektuella benägenheter som manifesteras i att man själv försöker ta reda på hur saker egentligen förhåller sig; motsatsen är en benägenhet att passivt acceptera påverkan.
     Det andra är då det handlar om beredskapen att ompröva och att söka alternativ; sådan beredskap saknas hos dogmatiker och auktoritetsberoende.
     Det tredje området är vid nyttjandet av metoder som gör det möjlighet att underkänna svaga påståenden och resonemang; här är godtrogenhet parad med okunnighet motsatsen.”

Det är en bra början. Vi känner igen honnörsorden från förnuftets kyrka: att aktivt söka det sanna, ständigt vara beredd att ompröva sina ställningstaganden och att ”the force of the better argument” gäller. Argument slår auktoritet.
     För att konkretisera kritiskt tänkande väljer jag ett negativt exempel; ett som visar frånvaron av kritiskt tänkande, men som kan generera ett samtal kring behovet av ett sådant. Samt om konsekvenserna av att kritiskt tänkande saknas.
     Exemplet är det aktuella fallet där hundratals studenter har stängts av från Växjö universitets datornätverk efter anklagelser från amerikanska filmbolag om nedladdning av upphovsrättsskyddat material.
     Där har universitetet ansett det tillräckligt med ett mejl från ett filmbolag om anklagelser mot enskilda ip-adresser för att stänga av studenter.
     Har universitetet uppvisat en intellektuell benägenhet att självt ta reda på om anklagelserna är sanna? Nej, man har passivt accepterat påverkan.
     Har universitetet uppvisat beredskap att ompröva sina beslut? Delvis, men ovärdigt, genom att tillämpa en omvänd bevisföring; den anklagade har varit tvungen att bevisa sin oskuld.
     Har universitetet nyttjat några metoder för att kunna underkänna svaga påståenden? Nej, man har uppvisat ett stort mått av godtrogenhet.

Den avslutande diskussionen med studentgruppen kan förslagsvis handla om legitimitet. Om universitet i sin ärendehantering inte förmår leva upp till högskolelagens portalparagraf – vilka legitimitetsproblem lämnar det oss som försöker leva upp till den?
     Om universitet inte lever som de lär, hur ska vi kunna motivera studenter – och lärare! – till kritiskt tänkande?
     Jag tror på ett givande samtal.

måndag, oktober 23, 2006

Reinfeldt och glömskan

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061023

En av människans allra bästa egenskaper är att glömma. Förmågan att glömma såväl egna som andras oförrätter, hårda ord, osakliga inlägg, korkade passusar och annat som stör vår sociala samvaro är svåröverskattad.
     Det är en gammal, men olöst fråga hur vi kan skapa en glömskefunktion i våra datoriserade informationssystem, så att inte dessa övermänskliga minnen trasar sönder socialiteten mer än nödvändigt.
     Problemet gäller vad som ska glömmas. Vi människor har inte det problemet; vi bara glömmer. När det gäller informationssystem måste vi söka svar på frågan vad som ska glömmas, och när. Det är inte trivialt.
     Att vi kan ramla över en gammal debattartikel i Göteborgs-Posten, som Fredrik Reinfeldt skrev i december 2004, är ett exempel på hur glömskefunktionen inte existerar på världens största textarkiv – Internet.
     I debattartikeln skriver Reinfeldt om den girighetskultur som breder ut sig i samhället, framför allt inom den politiska sfären – och, enligt Reinfeldt, enbart i den socialdemokratiska maktapparaten. Det är fackpampar, lägenhetsaffärer, Systembolaget och mutor.

I dag är det svart barnomsorg, svartbetalda filippinska hushållerskor i källaren, smitning från teveavgift och komprometterande aktieinnehav som är i politiskt fokus. Skillnad, någon?
     Att girigheten får utrymme i den politiska sfären förklarade Reinfeldt med att ”kontrollfunktionerna och möjligheten att begränsa girighetens svängrum är sämre inom politiken än inom andra samhällsområden”. Om han hade denna insikt redan för ett par år sedan, varför har han i dag inte omsatt den i bättre kontroll- och begränsningsfunktioner?
     ”Vi kan i dag se hur ett nytt samhälle avtecknar sig, där det inte längre är fel att sätta sig upp mot lagar och regler eller skapa sig egna normsystem”, skrev Reinfeldt. Siktet var 2004 inställt på den utomparlamentariska vänstern.
     Frågan blir då varför han tillsätter statsråd från den utomparlamentariska högern – statsråden som har anklagats och erkänt fiffel är utomparlamentariska – som i parti och minut gör exakt det som Reinfeldt ondgör sig över.
     Det råder ingen tvekan om att licensskolket har i moderata kretsar ansetts som ett korrekt sätt att göra motstånd. Det råder ingen tvekan om att det i välbeställda samhällssegment har skapats normsystem där arbetskraft i hemmen ska betalas svart.
     ”Ett annat samhälle avtecknar sig i förlängningen av denna nygirighet och uppluckringen i synen på rätt och fel”, skriver Reinfeldt, och menar att när inte regler längre gäller tar den starkes rätt över.

Detta exempel på frånvaro av glömskefunktion på nätet ger oss kunskap om hur en statsminister redan tidigare hade relevanta insikter om den utbredda girigheten, politiskt grundat regelbrytande och problematiska normsystem som växer fram – utan att kunna hantera dessa insikter.
     Frågan är om den kunskap vi får om Reinfeldt via denna gamla debattartikel är till gagn för oss, eller om den av Göteborgs-Posten borde ha glömts bort.
     Jag lutar åt det ena hållet.

torsdag, oktober 19, 2006

Ett liv i leda

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061019

Espen Hammer
Melankoli
Daidalos

Den norske filosofen Espen Hammer tar ett ordentligt avstamp redan i förordet till sin nya bok Melankoli (Daidalos). En tredjedel, hävdar han, av Skandinaviens invånare drabbas minst en gång i livet av en depression så stark att de behöver medicinsk hjälp.
     Men är melankoli och depression samma sak? Tveksamt. Den kliniska termen depression är bara drygt hundra år gammal, och definieras främst med hjälp av biokemisk och neurofysiologisk vetenskap.
     Otvetydigt finns likheter, men melankolin har en flertusenårig kulturhistoria, som Espen Hammer berättar i god, traditionell essäform.
     Själva begreppet betyder svart (melas) galla (khole). Märkligt, enär gallan inte är svart. Hippokrates slog för 2 500 år sedan fast att melankoli orsakades av ett överskott på svart galla, som mjälten skapade.
     De gamla grekerna tänkte sig att apatin, långsamheten och ledan förknippas med mörker, det svarta. Men också med genialitet. Sokrates, Platon, Herakles – såväl intellektuella genier som krigshjältar ansågs vara melankoliker. Melankoliker hade en potential av storhet, genialitet – men inte tvärtom. Alla genier var inte melankoliker.
     Med ett genusperspektiv i den manliga historien, finner Hammer att den tyska nunnan Hildegard von Bingen redan på 1100-talet gjorde en distinktion mellan manlig och kvinnlig melankoli. Manliga melankoliker, menade hon, var bittra, hatiska och oregerliga, medan kvinnliga melankoliker beskriver hon som starka, självständiga och lyckliga (sic).
     Själva orsaken till kvinnors melankoli var, enligt von Bingen, inte svart galla – utan män. Därför rekommenderade von Bingen alltid kvinnor med melankoliska tendenser att gå i kloster.
     Framåt 1700-talet går det inte att komma förbi Kant. Som förnuftsfilosof satt melankolin i förnuftet, i tänkandet – inte i känslolivet. Förnuftet förblindades av melankolikerns negativa drömmar om livets förtretlighet, något som dock var ren inbillning.
     För romantikerna på 1800-talet, å andra sidan, blev melankolin snarast upphöjd till livsstil; ett idealtillstånd som på samma gång var behagligt och smärtsamt. De tänkte att melankolin skulle föra konsten, dramat och poesin till nya höjder.
     Espen Hammer tittar även på melankolin i romankonsten. Det är Proust, Beckett, Coupland, Flaubert, Perec – men framför allt Sartre. Närmare bestämt hans debutroman Äcklet (som Sartre ville kalla Melancholia).
     I Äcklet manifesteras många av melankolins attribut. Roquentins upplevda isolering från världen, desillusionen, ointresset för omvärlden och den presentiska tidsuppfattningen; nuet (att Äcklet är skriven i dagboksform var ingen slump).
     Somliga kristna tänkare har hävdat att endast den kristna övertygelsen kan bota melankoli. Hammer ställer sig tveksam, enär en sådan lösning bortser från ett av melankolins främsta fundament: att människan är ändlig.
     Hammer litar hellre till Epikuros enkla recept mot melankoli: du får ingen ny chans att leva, så lev väl och njut, öppna ögonen för skönheten och odla dina intressen. Receptet genomsyras av medvetenheten om dess motsats. Glädje förutsätter memento mori.
     Eller som Albert Camus hävdade: Människans enda plikt är att vara lycklig.

tisdag, oktober 17, 2006

Osannolikt Nobelpris

Kultursidan Sundsvalls Tidning 061012

Så har de naturvetenskapliga Nobelprisen delats ut. Som så ofta uppfattas inte forskningsresultatens förtjänster omedelbart; oftast måste någon annan vetenskapsman förklara värdet av forskningen.
     Inget märkligt med det. Så är det väl till och från även med litteraturpriset. Visst hade Horace Engdahl lite sjåigt med att förklara varför Dario Fo fick priset? För att inte tala om Harold Pinter?
     Tydligare är då de alternaiva nobelpris som delas ut av organisationen Improbable Research (osannolik forskning). De försöker finna forskning som passar mottot ”Forskning som får folk att skratta, sedan tänka”.
     Priskommitténs intentioner är att hylla det ovanliga, det otänkbara och öka männisors intresse för vetenskap och teknik. Improbable Research ger även ut en tidskrift där olika exempel på osannolik forskning omskrivs.
     Den erkända tidskriften Nature menar att denna prisceremoni är en höjdpunkt i den vetenskapliga kalendern. Ett erkännande så gott som möjligt.
     Här följer ett axplock bland pristagarna 2006.
     I kategorin ornitologi delas priset ut till förklaringen varför hackspettar inte får huvudvärk.
     I kategorin akustik ges priset till kunskapen om varför människor ogillar ljudet av naglar mot svarta tavlan.
     Matematikpriset går till beräkningen av hur många foton som måste tas av en grupp människor för att försäkra sig om att ingen av dem blinkar på fotot.
     Litteraturpriset går till forskning kring problemet med att använda långa ord i onödan.
     Medicinpriset går till kunskapen om hur hicka botas genom ändtarmsmassage.
     Fysikpriset går till insikten om varför (okokt) spagetti som bryts alltid går itu i flera bitar än två.
     Kemipriset går till svaret på frågan hur ultraljudets hastighet i cheddarost påverkas av temperaturen.
     Biologipriset ges till det forskningsresultat som visar att malariamyggan attraheras av lukten av såväl limburgerost som människofötter.

Den forskning som prisas ovan är alltså inte skämt, även om den får oss att dra på munnen. Varje pris har referenser till forskningsresultat som publicerats i olika vetenskapliga tidskrifter.
     Priset vill uppenbarligen uppmärksamma en annan sida hos den fria forskningen. Fri forskning innebär frihet för forskare att välja problem, metod och publicering.
     Fria val leder med nödvändighet till vissa osannolika utfall.

torsdag, september 14, 2006

"Politiken vill vara fri"

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060914 (Lix=40)

Tänk, så fel det går att ta ibland. Särskilt när en bedömning görs snabbt och omedelbart, i stället för eftertänksamt och reflektivt. Jag tänker på folkpartiets hantering av socialdemokraternas datornät.
     Den instinktiva bedömningen är att det rör som om informationsspioneri, olagligt intrång och en smutsig valrörelse. Den bedömningen utgår dock från att status quo alltid måste förbli det samma; att det rådande är det bästa.
     Det luktar inte så lite Voltaire; att vi lever i den bästa av världar. Men visst var Voltaire djupt ironisk?
     När även politiken flyttar ut på nätet, bör vi fundera på om nätet gör skillnad. Vi kan le i mjugg åt den självständighetsdeklaration John Perry Barlow formulerade 1996 för cyberspace. Vi kan flina åt devisen ”Information wants to be free”, som formulerades av pionjärerna.
     Men gång på gång ser vi hur detta bekräftas. Nu senast när folkpartiets funktionärer vill befria informationen på sap-net.
     Det kommer alltid att finnas ett brottsligt tillskansande av det som ett samhälle betraktar som dess knappa resurs. Mark tillskansades på otillbörliga sätt när marken var samhällets knappa resurs. Kapital stjäls när kapital är samhällets knappa resurs.
     Information stjäls när information är den knappa resursen.
     Låt oss göra tankeleken att det inte är information som är politikens knappa resurs, utan, säg, ideologi, så här i tider när politiker behandlar väljare som politikkonsumenter i stället för samhällsformande medborgare.
     I så fall har folkpartiet initierat en god rörelse i svensk politik. Tänk att som medborgare få slippa alla patetiska politiska plattityder från reklamblad och affischer runt vägarna.
     En plattityd är som bekant en utsaga som omöjligt kan sägas emot, och är därför helt meningslös. ”Fler jobb.” ”Bättre skola.” ”Högre kvalitet i vården.”
     Någon emot?
     Ser vi slagord som ”Färre jobb” ”Sämre skola” ”Lägre kvalitet i vården”? Nej, jag tänker inte det. Politiska plattityder lånar formspråk från simpel reklam och reducerar medborgare till konsumenter.
     Tänk att som medborgare slippa alla valtaktiska utspel, alla strategiska försök att ställa det egna partiet i medialjuset och alla andra partier i mediaskugga.
     Tänk att slippa partiledarutfrågningar och politikerdebatter, där enbart ytan avhandlas och där det är personernas framtoning som avgör kvaliteten. Att slippa politikens estetik och koncentera oss på dess etik och förnuft.
     Då skulle vi få tillfälle att samtala om politikens filosofiska skillnader, för att tala med Anders Ehnmark. Om samhället också bortom nästa mandatperiod. Om det goda livet. Om utopier och dystopier.
     Att släppa informationen fri skulle befria det politiska samtalet från flera perverterade bojor.
     Tack för ett gott försök, folkpartiet.

onsdag, augusti 30, 2006

Arbete, lön och Picassos penndrag

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060830 (Lix=41)

Att bestämma en persons lön utifrån den tid denne har arbetat är en väl inrotad föreställning om lönesättning. Frågan är om det är en rimlig princip i ett framväxande kunskapssamhälle.
     Under industrisamhällets framväxt på 1800- och 1900-talen skildes arbetarna från produktionsmedlen. Fabrikören – kapitalisten – ägde fabrikslokaler, maskiner och verktyg, medan arbetaren ägde sin arbetskraft.
     Tillträde till produktionsmedlen fick arbetaren genom att sälja sin arbetskraft till fabrikören. Relativt snabbt blev arbetskraft definierat som tid; fabrikören köpte en överenskommen tid av arbetarna till ett överenskommet pris.
     Ett alternativ hade varit att köpa en överenskommen volym arbete, men den principen blev aldrig mer än ett allt mer försvinnande komplement; ackordet.
     Därmed låg fältet vidöppet för den så kallade vetenskapliga arbetsdelningen vars huvudfigur är F W Taylor. Det viktigaste inslaget i taylorismen var hur medelst rationaliseringar fabrikören kunde få ut maximal produktion på en given tid.
     Metoderna var att öka arbetarnas arbetstempo genom ökad kontroll och effektivare arbetsorganisation (löpande band) och att utveckla allt bättre produktionsmedel i form av maskiner och verktyg (automatisering).
     Utgångspunkten för rationaliseringssträvandena är att det är kapital som är den knappa resursen. Med ökad produktivitet ökar kapitalistens kapital.
     Vad händer om vi ser kunskap som den knappa resursen i ett samhälle där många yrken blir allt mer kunskapsintensiva? Ska kunskapsarbetaren sälja sin tid, precis som i industrisamhället?
     Eller ska värderingen av kunskapsarbete utgå från helt andra principer?
     Jag har inte svaret, men sällan har jag sett en bättre illustration av frågans relevans än nedanstående anekdot (min översättning), som jag fann på en amerikansk blogg.

Legenden säger att Pablo Picasso satt och skissade i en park när en kvinna närmade sig honom.
     – Det är ju ni – Picasso, den store artisten. Åh, ni måste rita mitt porträtt. Jag insisterar.
     Picasso gick med på att rita hennes porträtt. Efter att ha tittat på henne en kort stund, skapade han hennes porträtt med ett enda penndrag. Han överlämnade sedan sitt konstverk till kvinnan.
     – Det är perfekt, sprudlade hon. Ni lyckades fånga min essens med ett streck, i ett moment. Tack! Hur mycket blir jag skyldig?
     – Fem tusen dollar, svarade konstnären.
     – M-m-en, va?, fräste hon. Hur kan ni vilja ha så mycket pengar för detta porträtt? Det tog er ju bara någon sekund att rita det!
     Till detta svarade Picasso:       
     – Madame, det tog mig hela mitt liv.

torsdag, augusti 24, 2006

Sorgens olika ansikten

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060824 (Lix=44)

Britta Lundgren
Oväntad död – förväntad sorg
Carlssons

Till skillnad från andra levande varelser är människan medveten om sin egen dödlighet. Memento mori; minns att du någon gång dör. Knappast något påverkar den mänskliga kulturen mer än detta memento.
     ”Det skulle förmodligen inte finnas någon kultur om människorna var omedvetna om sin dödlighet”, som Zygmunt Bauman har formulerat det.
     Det är i högsta grad tillåtet och giltigt att gestalta död, att dramatisera död och dess följeprocess, sorgen. Mindre tillåtet och kanske något tabubelagt är att samtala om död och sorg människor emellan. Särskilt om någon nyligen drabbats av dödens närhet.
     Död och sorg är dock något vi alla förr eller senare måste konfrontera. Därför är en ny bok av Britta Lundgren, professor i etnologi vid Umeå universitet, viktig. Oväntad död – förväntad sorg (Carlssons) heter den och är en kulturanalytisk studie av sörjandets processer.
     Här har sex personer – alla kvinnor – fört långa samtal med Lundgren om en närståendes plötsliga bortgång. Det är en tydlig avgränsning i studien; det handlar inte om sorg efter människor som dött av ålder eller lång sjukdomstid, utan efter människor som ryckts bort, tvärt.
     Det går inte att läsa dessa människors berättelser utan att reflektera över sina egna erfarenheter av sorg. Igenkänningsfaktorn är hög, oavsett det handlar om oförmågan att ta till sig dödsbudskap, frustration, myndigheters märkliga ärendehantering eller en förändrad social omgivning.
     Det går heller inte att undvika att reflektera över sorgeprocessers diversitet; hur olika sörjer vi inte. Vilken skillnad var det inte för mig att sörja min pappa vid sjutton års ålder, jämfört med min mamma vid fyrtio års ålder.
     Den fråga Britta Lundgren främst uppehåller sig vid är inte ”Vad är sorg?”, utan ”Hur görs sorg?”. Den förra frågan utgår från tanken om en statisk definition av sorg och den andra från idén om att sorg uppfinns varje gång den måste genomgås av någon.
     Boken är en skarp kritik av existerande sätt att normalisera sorg. Genom informanternas personliga sorgearbete får vi insikter om hur individuell processen kan vara. Samtidigt visar Lundgren hur sorgprocessen genom tiden har normaliserats, såväl av institutioner som av människor i allmänhet.  
     I handböcker om sorgearbete uttrycks hur ”normal” sorg ser ut. Lundgren kritiserar dem för att vara beskäftiga och förnumstiga. Det kan bero på att dessa böcker uppvisar en sorts natursyn på sorg; där sorg ses som en levande läkningsprocess, att sorgen är vår överman, att sorgen måste få utföra sitt arbete och hur riskfyllt det är att låta sorgen vara overksam.
     Mot bakgrund av hur differentierad sorg kan vara, är det lätt att instämma i kritiken mot sådant pladder.
     Britta Lundgren är ju även uttryckligen genusforskare. Hur framträder genusperspektivet i boken? Knappast alls. Hon beklagar att inga män har velat bidra med berättelser om sorg. I den mån hon reflekterar över manlig och kvinnlig sorg, vill hon understryka betydelsen av att inte genusmärka olikheter.
     Om en man stereotypt uttrycker sin sorg i ensamhet, med inslag av ilska, utan gråt och med svårigheter att samtala med andra om sorgen, behöver det inte betyda att skillnader beror på kön. Därtill visar Lundgrens intervjuer att även kvinnor kan omfattas av dessa känslouttryck.
     I boken görs en noggrann indelning mellan studiet av faktisk sorg genom informanterna och studiet av litteratur om sorg. Bägge delarna har sina förtjänster, även om jag ofta tilltalas mer av den speciella blick etnologer ofta uppvisar vid fältstudier och djupa intervjuer med människor.
     Bara genom sin blotta existens kan en bok som denna bidra till att minska tabun kring vardagliga samtal om sorg.
     Jag råkade ha boken på kaffebordet på jobbet och bara titeln i sig fick flera i sällskapet att berätta om egna erfarenheter av sorg, ett annars ovanligt samtalsämne.
     Men som vi borde tala mer om, eftersom det gör oss mänskligare.

onsdag, augusti 02, 2006

Munnen som själens spegel

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060802 (Lix=44)

Johan Asplund
Munnens socialitet och andra essäer
Korpen

I takt med stigande ålder blir konst ett allt viktigare ämne för Sveriges främste essäist, socialpsykologen Johan Asplund. Å andra sidan är det rimligt att hävda att konst i mer allmän mening – det skapade – alltid har varit viktigt för honom.
     Kunskapen, det mänskliga vetandet, är giftermålet mellan det som är och det skapade, det gestaltade, det möjliga. Alla försök till skilsmässa reducerar vår möjlighet till värdefull kunskap.
     Hans nya essäbok, Munnens socialitet och andra essäer (Korpen), inleds och avslutas med varsin kort essä om Asplunds förståelseprocess inför olika konstverk. Den inledande om Sven X:et Erixsons målning ”Timmerkörning, Duved” och den avslutande om den finländske träsnidaren Hannes Autere och hans trärielifer.
     Innan man kommer till bokens huvudessä excellerar Asplund i en för honom så typisk tolkningsprocess av konstnären Carl Fredrik Hill. Som i så många tidigare essäer, tar sig denna essä sin inspiration från andras feltolkningar.
     De gängse tolkningarna av Hills konst är hur influerad den är av Hills mentala problem. Asplund ställer sig omedelbart kritisk till det psykiatriska perspektivet inför Hills konst.
     Inför kritikers påståenden att Hills naturmotiv är en förklädnad för en förträngd och perverterad sexualitet, eller att Hills spänningar mellan ljust och mörkt, natt och dag är ett uttryck för hans inre kamp, ställer sig Asplund synnerligen frågande och visar skickligt varför man bör ställa sig frågande.
     Detta är essäistik när den är som bäst; prövande, ifrågasättande, tolkande.
     Asplunds hemmaplan är emellertid det socialpsykologiska fältet. Först en essä om handskakningens sociala betydelse. Ett handslag äger mycket mer retorik än vi anar.
     Så munnen. Många tänker nog på ögat som ansiktets uttrycksfullaste del, men Asplund visar hur munnen inte enbart fungerar för verbal kommunikation, utan också för icke-verbal dito.
     Sitter inte vårt utseende i munnen? Pröva att täcka ögon på foton av vänner, för att sedan täcka munnen. I vilket fall känns ansiktet mindre igen?
     Ifall munnen ses som vårt viktigaste sociala gränssnitt, borde störningen av munnens normala uppsyn få stora konsekvenser. Kring detta uppehåller sig Asplund essän igenom.
     Om smulan i mungipan som förvandlas från ett grand till en bjälke under en finare middag. Om munsåret som ett socialt stigma. Om tandprotesen som förfrämligar en person.
     Om kritik av den aktuella trenden att fylla ut läppar med hänvisning till att munnen är ett sakralt objekt. Sakrala objekt får man inte hantera hur som helst; de måste vårdas och vördas. Silikonfyllda läppar blir en profanering av munnen – en blasfemisk handling. Silikon som hädelse.
     Så ångar han på, Asplund, med sin stringenta och sparsmakade språkdräkt och med sin arsenal av oförutsägbara tolkningar.
     Jag ler med hela ansiktet under läsningen.

tisdag, augusti 01, 2006

Fram för flera kanoner

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060801 (Lix=43)

Det blev lite livat kring folkpartisten Cecilia Wikströms förslag att
skapa en svensk litterär kanon. Kritiken verkar handla främst om två
saker.
     Den ena är motståndet mot att rangordna och värdera litteratur i
förhållande till annan litteratur. Helt enkelt att hävda att något är
bättre än annat.
     Den andra gäller svenskheten. Förslaget ses som ett i raden av
folkpartiets bevarande av en snäv svenskhet; sätt att skilja oss från
dem enligt dansk modell.
     Horace Engdahl är dock positiv till att Akademien får uppdraget
att formulera en sådan kanon, även om han invänder att en verklig kanon blir till genom betydligt mer komplicerade processer än så.
     Hittills verkar emellertid det mest problematiska med en litterär kanon undvikas. Det är föreställningen om en enda, uteslutande litterär
kanon. Föreställningen om monaden, det unika, den enda sanningen, det enda rätta är närmast en medeltida föreställning.
     I ett samhälle där pluralism hyllas, där värdet av olika – inte
enbart ett – perspektiv på olika frågor är stort, borde inte en enda
litterär kanon skapas.
     Därför borde inte ett samhälle som är känsligt för maktutövning
och som vill värna en jämställd utveckling ge ett sådant uppdrag till
auktoriteten med stort A, det vill säga gubbsen i Svenska Akademien,
utan att andra samhällsinstitutioner ges samma uppdrag.
     Nej, fram för flera kanon.
     Hur skulle yngre kvinnliga litteraturkritikers kanon se ut? Hur
skulle en litteraturkanon se ut vid de olika litteraturvetenskapliga
institutionerna på de svenska universiteten?
     Hur skulle gymnasielärare i litteraturkunskap – de som kan ha en
potentiell användning för en kanon – formulera sin? Hur vill olika
svenska författare formulera sina litterära kanon? Bibliotekariers
kanon? Bokförlags kanon?
     Om Akademien ges makten att formulera en enda litterär kanon, blir resultatet i sämsta fall undfallande nickningar och i bästa fall en del kritiska invändningar.
     Om flera kanon skapas av olika samhällsgrupper som arbetar med
litteratur skulle sannolikheten öka för att ett samtal uppstår.
     Syftet med flera kanon skulle bli ett samtal kring litteratur och
kvalitet – i motsats till att Auktoriteten skriver människor på näsan.
     För visst är det det litterära samtalet vi är ute efter?

tisdag, juni 27, 2006

Språklig självstympning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060627 (Lix=49)

I senaste numret av Universitetsläraren (10/11 -06) är Akademiens ständige sekreterare oroad över språkförbistringen på de svenska universiteten. Allt mer undervisning sker på engelska, i stort sett all publicering inom naturvetenskap och medicin likaså.
     Honnörsordet är internationalisering. Men Horace Engdahl, som är en aforismernas mästare, menar att vi inte kommer att ha några tankar att internationalisera om inte forskare och lärare arbetar med sitt eget språk som redskap.
     ”Mitt eget språk är det dagsljus i vilket tingen framträder. Främmande språk är som små ficklampor med vilka man trevar sig fram i tunnlar”, är en av hans aforismer i artikeln.
     Han menar att när svenska vetenskapsmän började publicera sig på svenska under 1700-talet, i stället för det förhärskande latinet, stärktes den svenska vetenskapens ställning i Europa. Begreppsutvecklingen tog fart, empiriska observationer kunde formuleras på modersmålet.
     Svensk humaniora och samhällsvetenskap minskar internationellt i inflytande. Engdahls hypotes till orsaken är att forskarna inte skriver på svenska utan på en fattig kvasiengelska. Bättre vore att skriva på svenska och överlåta översättningen till proffs.
     I ännu en aforism säger Engdahl att:
     ”Det är bara på svenska som jag kan tänja på språkets regler och skapa nya betydelser, alltså säga något riktigt intelligent. Jag är dummare på engelska.”
     Upp till kamp, manar Engdahl. Det är livsfarligt för ett språk att förlora så viktiga domäner som utbildning och forskning till ett annat språk.
     Mer civil ohörsamhet på universiteten, mindre följsamhet, bland såväl universitetslärare som studenter.
     Kräv svenska!

onsdag, juni 21, 2006

Bättre förstå än förlåta Hagamannen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060621 (Lix=48)

Rättsprocessen som nu pågår i Umeå kring åtalet av den misstänkte Hagamannen Niklas Lindgren är en märklig historia. I efterhand kommer den säkerligen att analyseras och vändas in och ut på. Vi vet ju hur svårt det är att göra snabba analyser av det som pågår framför oss.
     En märklighet är Lindgrens försvarsadvokat Leif Silberskys roll. Som den ende från rättssalen som uttalar sig för media, ges han möjlighet att förmedla en föreställning om Niklas Lindgren som inte motsägs.
     Det senaste utspelet är att Lindgren ber de kvinnor han erkänt att han har misshandlat och våldtagit (eller försökt våldta) om förlåtelse.
     Förlåtelse är ett komplext och mångfacetterat begrepp. I vardagen används det som ett sätt att avvärja en konflikt, eller som ett sätt att ge någon återinträde till en gemenskap som den part som ber om förlåtelse på något sätt har komprometterat.
     Emellertid är förlåtelse främst ett religiöst begrepp som uttrycker en sorts relation mellan en gud och en människa. Ofta är förlåtelsen förknippad med offer eller en handling av gottgörelse.
     Guden ska först blidkas för att sedan ge absolution.
     Med dess religiösa över- och undertoner är förlåtelsen en absurd företeelse i ett sekulärt samhälle. I ett samhälle, där medborgarna är sekulära demokrater, är förståelse viktigare än förlåtelse.
     Den sekuläre ateistens förlåtelseprocess är en förståelseprocess; en process där såväl den som gjort någon illa försöker förstås, samtidigt som man försöker förstå sig själv och sina känslor inför sin plågoande.
     Förståelse innebär i allt väsentligt att försöka uppdaga en djupare mening än den som omedelbart kan uppfattas.
     I en rättssal pågår en helt annan process, nämligen en förklaringsprocess. Det innebär att en eller flera händelser utsätts för logiska analyser, olika typer av orsakssamband fastställs och där det fastslås vad som faktiskt har hänt, så långt det är möjligt.
     I fallet med Niklas Lindgren hyser jag inga tvivel om att rättsprocessen kommer att förklara och fastslå vad som hänt. Men det är en förståelseprocess jag efterlyser för sådana brottsliga företeelser som ligger bortom vår omedelbara förståelsehorisont.
     Någon sådan process finns inte institutionaliserad. Media gör sitt bästa att anta den rollen. Ibland, som i Lindgrens fall, får rättspsykiatrin chansen att bidra till förståelsen. Men när deras resultat är "frisk i juridisk mening", har inte vår förståelse ökat.
     Förståelsen är viktigare än en eventuell förlåtelse. Förståelsen involverar oss alla; det handlar inte alls enbart om att förstå förövaren, utan också om att förstå oss själva och den samhällsutveckling vi befinner oss i.
     Det är en synnerligen svår process, men nödvändig.

tisdag, juni 20, 2006

Om livet som kamp mot människorna

Martin Luuk
Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer
Loyal Press

Martin Luuk
Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen)
Loyal Press

En text av Martin Luuk, en av manusförfattarna i Killinggänget, fick Galleri Loyal i Stockholm att starta ett litet bokförlag under namnet Loyal Press. Förlaget ska publicera korta texter med kort utgivningstid. ”Inte olikt den gamla sjutumssingeln”, vill förlaget att vi ska tänka om texterna.
     Den första texten är betitlad Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Det är märklig text. Inte olik en brevnovell. Inte olik en personlig blogg. Inte olik en absurd teater. Inte olik ett textkollage.
     Stilen bubblar av ironi och självbedrägliga betraktelser. Texten är fragmentarisk och infallen, liksom utflykterna, är flera och plötsliga.
     Huvudpersonen bestämmer sig för att sluta träffa folk, enär han ”en längre tid insett att relationer kanske inte helt är min grej och att jag kanske gör mig bäst genom förberedda uttalande och inlärda manér”.
     Han försöker övertyga läsaren om värdet av sin självvalda exil från människorna, både närstående och fjärrstående. Hans återkommande tes är att ”man måste bryta med sina allra bästa vänner ibland, för att få saker att hända”. Det kan ses som en parafrasering av uttrycket ”Kill your darlings”, överfört från författande till relationer.
     Huvudpersonen lyckas dock inte övertyga. Snarare finns brottstycken av en avgrundsdjup längtan efter andra människors närvaro, av bekräftelse och uppmärksamhet.
     Förlagets andra publikation är också skriven av Martin Luuk och har titeln Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen). Luuk lyckas dock inte ruska om läsaren på samma sätt som i den förra texten. Texten är något mindre expressiv, något mindre provokativ, något lojare.
     Här framställs livet som en kamp. Om vad och mellan vilka är oklart, men kärleken till Jimmy ingår i kampen, liksom en i övrigt meningslös värld. Kampen är dock det enda som ger livet mening.
     Ångrar du något i ditt liv? Skulle du vilja leva det på nytt? När huvudpersonen i Jimmy och jag ställs inför dessa frågor, är svaret ”allt” på den första och ”nej” på den andra.
     På samma sätt som den första texten är utanförskapet centralt och relationen till andra människor ytterst komplicerad. ”Jag gillar inte folk. Eller… jag älskar idén med folk, sen blir det alltid så fel i slutändan”, säger huvudpersonen.
     Jag förstår varför Galleri Loyal blev lite lyriska över texterna. De skulle kunna utgöra ett slags fond till filmen Fyra nyanser av brunt, där Martin Luuk var en av manusförfattarna. Känslorna som infinner sig efter både filmen och texterna är likartade.
     I såväl filmen som texterna finns en sorts lågmäld samhällskritik som skildras genom ironi och absurda infall, genom märkliga människor och miljöer.
     Det är alls inte oävet.

lördag, juni 17, 2006

Rasismens medlöpare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060617 (Lix=47)

Sveriges största community för ungdomar på nätet, Lunarstorm, har i
samarbete med Aftonbladet genomfört ett stort ungdomsval. Projektet
Ungt val 2006 syftar till att göra förstagångsväljarnas röst hörda i
debatten.
     Moderaterna och socialdemokraterna är störst, men på en god
tredjeplats finns sverigedemokraterna med 11,9 procent av de ungas
röster. Bland de unga männens röster fick sd nära 20 procent. Och
starkast är stödet i Skåne.
     Det måste ses som det vinnande partiet i Ungt val, trots – eller
kanske tack vare – att sd inte har släppts in i skolorna som andra
partier. Martyrskap är underskattat som framgångsfaktor.
     Borde ett parti som sd behandlas likt övriga partier?
     Det tycker uppenbarligen Aftonbladet. I en artikel (8/6) görs ett
reportage av en 22-årig lärarstuderande kvinna och mångårigt engagerad sverigedemokrat. Reportaget slår nästan knut på sig självt i ivern att normalisera såväl denna politiker som den politik hon representerar.
     Uppväxt i radhusområde, medelklassfamilj, en ”snäll och trevlig
person”, ”inte ond”, så långt från snaggade, blåögda ynglingar med
uniform och Sverigeflagga man kan komma. Hennes främsta uppgift är att visa ungdomar att skulden till alla problem i Sverige är invandrarna.
     All skit beror på det mångkulturella samhället, menar hon. Att
ungdomar blir rånade på mobiler och tjejer blir trakasserade beror på
närvaron av icke-svenskfödda. ”I de flesta fall är det ju
invandrarungdomar som är med i gängbråk och utför våldtäkter”, säger
hon tvärsäkert – utan att reportern ens efterfrågar statistik.
     Aftonbladet låter henne framställa sig och sitt parti som rumsrent
och som det enda parti som vågar säga sanningen. Den mest kritiska
kommentaren från reportern består i att han benämner partiet
främlingsfientligt.
     På så sätt får sd-politikern utrymme att betona att hon minsann
varken är rasist eller nazist.
     Den stora frågan är varför Aftonbladet väljer att normalisera svensk
högerextremism; varför Aftonbladet ger högerextremisten ett
medelsvenssonansikte.
     Ett skäl – ett spännande sådant – skulle kunna vara att
Aftonbladet söker påvisa att det finns någon form av normalrasism i det
svenska samhället och använder en helt vanlig människa i form av
sverigedemokrat som klubba att slå oss i skallen med.
     Men inte. Reportaget förblir en hyllning till de krafter som
sverigedemokraternas partisekreterare uttrycker på deras webbplats.
     ”Ungdomarna vet hur det är att leva i verklighetens mångkulturella
samhälle, där gruppvåldtäkter, gängmisshandel, rån och mord hör till
vardagen. Det är inte så konstigt att allt fler väljer det enda parti
som lyssnar på dem och som kan presentera konkreta lösningar på
problemen.”
     Att dessa lösningar inte är så olika de som totalitära ideologier
och regimer alltid tillämpat – etnisk rensning –, är för reportern på
Aftonbladet oväsentligt.
     På så vis kan reportaget bara tolkas som medlöperi.

måndag, juni 12, 2006

Bredbandsskatt - en dödsryckning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060612 (Lix=45)

Nu börjar även moderaterna och vänsterpartiet vackla i frågan om kriminaliseringen av fildelning. Såväl centern som miljöpartiet var redan emot den nya upphovsrättslagen som beslutades 2005. Men Bodström står stum som en klippa.
     Gemensamt för alla som nu ser det som orimligt att stoppa fildelning genom att kriminalisera den, är den ständigt återkommande bisatsen ”men vi måste se till att upphovsmännen kompenseras ekonomiskt”.
     Det hetaste förslaget för att kompensera upphovsmän (notera att upphovskvinnor aldrig nämns) är en ”bredbandsskatt”; en sorts allmän avgift som alla Internetuppkopplade medborgare solidariskt ska betala.
     Sedan är tanken att denna skatt fördelas till upphovsrättsinnehavarna – och problemet är löst. Fildelning släpps fritt och upphovsrättsinnehavarna får sina intäkter.
     Denna lösning är emellertid alltför problemfylld.
     Lösningen är en ren kopiering av den kassettskatt som infördes på 1970-talet. Redan då hotade musikindustrin med musikens död genom parollen ”Home taping is killing music” och lyckades lobba fram en skatt på tomma kassettband som sedan fördelades till upphovsrättsinnehavare i proportion till försäljningsvolymen.
     Den märkliga logiken var att de artister som sålde mycket också antogs vara de artister som kopierades mest. Det var att göra det lätt för sig.
     Om musik, film och texter till största delen flyter mellan människor i olika fildelningsnätverk, kan inte en sjunkande försäljningsstatistik hjälpa till att fördela skatteintäkterna. Vi vet helt enkelt inte med exakthet vad som strömmar mest.
     Vi kan dock med goda skäl anta att pornografiskt material är högfrekvent. Är det då skatteförespråkarnas mening att det är porrfilmsskaparna som ska få lejonparten av bredbandsskatten?
     Porrproducenterna måtte jubla.
     Ska då skatten i stället fördelas helt jämlikt mellan upphovsrättsinnehavare vars filer delas? I så fall dyker ett annat problem upp. Nätet är nämligen fullt av upphovsrättsinnehavare.
     Ett flertal webbplatser, som exempelvis myspace.com, erbjuder människor att lägga upp sin musik till allmän avlyssning. På webbplatser som exempelvis deviantart.com och flickr.com finns tusentals bilder som människor laddat upp till beskådande. På alla bloggar finns myriader av texter som alla är upphovsrättsskyddade.
     Alla dessa upphovsrättsinnehavare torde kräva sin del av bredbandsskatten. Det blir i storleksordningen någon miljondels promille till var och en. Det kommer inte att glädja filmbolagen.
     Att avkriminalisera fildelning är ett gott steg på vägen mot en fri digital kultur. Nästa steg måste vara att fortsätta fundera över hur vi vill att kulturskapande ska finansieras för de kulturella artefakter som är digitala.
     Bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut.
     Att fundera och samtala kring frågan är bättre än att stressa fram nya skatter.

torsdag, maj 25, 2006

Om bloggosfären vs etablissemanget

Drevet går mot bloggosfären. Se exempelvis Journalisten, DN, CS ledare och CS krönika.
     Men bloggosfären sätter emot i stället för att backa. Se exempelvis Henrik Torstenssons weblogg, Media Culpa, Redaktörn och Kulturbloggen.
     Ett par liknande händelser ytterligare i bloggosfären kan leda till att jag jag tyvärr får rätt.

torsdag, maj 18, 2006

Drömmen om ett nytt Alexandria

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060518 (Lix=48)

Biblioteket i Alexandria var, strax innan det förstördes ca år 50, världens genom tidernas största bibliotek. Uppgifter går isär, men de mest positiva bedömarna hävdar att uppemot 70 procent av världens skrifter fanns där.
     Det har berättats om hur detta biblioteks samling växte sig så stor. Kung Ptolemaios III av Egypten skapade en förordning som sa att alla besökare måste leverera sina böcker och skriftrullar, så att bibliotekets skrivare kunde skriva av dem. Ägaren fick kopian, medan biblioteket behöll originalet.
     Ett sådant bibliotek för 2000-talet drömmer Wired-redaktören och författaren Kevin Kelly om i essän Scan this book! i New York Times Magazine den 14/5.
     Ett universalbibliotek för 2000-talet skulle innehålla en kopia av all världens böcker, vetenskapliga artiklar och dagstidningsartiklar. Och vidare; en kopia av alla offentliggjorda målningar, foton, filmer och musikstycken. Och varför inte en kopia av radioprogram och teveprogram.
     Och webbens litteratur; alla blogginlägg.
     I dag produceras det mesta digitalt, så biblioteket kan genom en förordning liknande den Ptolemaios III införde i Egypten växa relativt enkelt. Äldre material, som exempelvis böcker, måste skannas till digital form.
     Det är en pågående process. Såväl företag som bibliotek skannar böcker i parti och minut. Bokhandeln Amazon har digitaliserat hundratusentals samtida böcker. Flera tunga universitetsbibliotek i USA skannar sina boksamlingar.
     Det låter tidsödande, men tekniken utvecklas. Stanford University använder en specialgjord skanner som gör hela jobbet själv; den vänder automatiskt blad i boken som skannas och har en kapacitet på tusen sidor i timmen.
     Samma process pågår i Kina. Ett företag i Beijing har hittills skannat 1,3 miljoner kinesiska böcker.
     När litteratur finns digitaliserad kan mycket hända. Människor som inte har ett bibliotek, en bokhandel eller ekonomiska resurser får del av världens litteratur – studenten i Somalia, vetenskapsmannen i Kazakstan, pensionären i Peru ges nya resurser.
     När en text är digitaliserad kan den indexeras, länkas, klustras, taggas, sökas – texter kan ges nya betydelser när intertextualiteten utvidgas.
     När böcker digitaliseras kan själva läsningens gemenskap utvidgas. De egna ”lässpåren” kan delas med andra, bibliografier bytas, människors läsvanor kan skapa nya möten.
     Texter som är marginaliserade, främst därför att förlagen slutar trycka dem, får ny publik genom att de tillgängliggörs.
     Problemet med Kevin Kellys vision är att biblioteket saknar böcker. Förlag och bästsäljande författare kommer att med all kraft motarbeta visionen, medan marginaliserade och obetalda författare sannolikt har en annan uppfattning.
     Det är en gammal affärsmodell som kolliderar med en ny. Enligt den gamla är det den massproducerade, fysiska kopian som skapar ekonomiskt värde. Enligt den nya affärsmodellen är digitala kopior fria, medan ekonomiskt värde skapas i kopiornas omgivning.
     Ett alexandrinskt bibliotek förutsätter detta modellskifte.

torsdag, maj 11, 2006

Är fria nyheter ett problem?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060511 (Lix=49)

Jag blir förvånad när jag läser regeringens proposition om nya villkor
för driftsstöd till dagstidningar (Prop 2005/06:201).
     Här formulerar regeringen ett problem och ett ställningstagande
som knappast tar medborgarnas perspektiv.
     ”Det har inte utvecklats affärsmodeller som gör att tidningarna i
tillfredsställande omfattning kan ta betalt för det redaktionella
material som läggs ut på Internet. För närvarande är tidningarnas
Internetpublicerade texter och bilder till största delen kostnadsfria
för läsarna.”
     Skulle det vara ett problem att medborgarna kan ta del av nyheter
på nätet utan extra kostnad än Internetuppkopplingen? Varför det?
     Är det inte tillfredsställande att medborgare fritt kan ta del av
nyhetsflödet runt om i landet, utöver det lokala bladet?
     Att det inte skulle finnas betallösningar för nättidningar är
naturligtvis inte sant. Sant är dock att besöksfrekvensen på de flesta
tidningars nätupplagor skulle sjunka som en sten om det skulle kosta
pengar.
     När mediaföretag väljer att generera intäkter i form av annonser i
nätupplagorna och är gratis för medborgarna, bör det tolkas som en
genomtänkt affärsmodell.
     Frånvaron av betallösningar är skälet, menar propositionen, till
att dagstidningen inte kommer att byta medium från analogt (papper)
till digitalt (valfritt; papper, datorskärm, läsplatta, mobiltelefon,
e-papper etc).
     Det är tveksamt. Snarare beror frånvaron av ett genomgripande
teknikskifte på att papperstidningen fortfarande är överlägsen, inte
som distributionsform, men som gränssnitt.
     Frågan är varför regeringen överhuvudtaget ger uttryck för en
uppfattning om vilka affärsmodeller mediaföretag bör ha.
     Det åligger inte regeringen.

måndag, maj 08, 2006

Rätt – men är det rättvist?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060508 (Lix=47)

Röster från medborgarna fortsätter att höjas mot försäkringskassans allt rigidare tillämpning av sitt regelverk. På senare tid ser vi även fler läkare som ifrågasätter försäkringskassans rätt att ifrågasätta läkarnas utlåtanden och rehabiliteringsprogram.
     Inom parentes inställer sig frågan varför läkare reagerar så senfärdigt och så sporadiskt, när de skulle kunna agera hårt och samfällt.
     Frågan här handlar dock inte om läkarprotester, utan om hur vi ska förstå det rätta och det rättvisa i försäkringskassans handläggning av sjukanmälningar.
     Det är möjligt att ett beslut om att inte medge sjukpenning för en gravid kvinna med smärtsam foglossning är rätt – samtidigt som det är möjligen är rätt att medge en manlig korpfotbollsspelare sjukpenning vid en meniskoperation.

Men är det rättvist? Skillnaden mellan rätt och rättvisa behandlas i en nyligen utgiven bok av den franske filosofen Jacques Derrida, Lagens kraft (Symposium, 2005).
     ”Rätten är inte rättvisan. Rätten är beräkningens element, och det är riktigt att rätten finns; men rättvisan är omöjlig att beräkna”, skriver Derrida. Ett korrekt beslut kan med logikens hjälp härledas från ett antal tydliga regler, men ett rättvist beslut kan inte härledas, inte garanteras, från samma regler.
     För att fatta inte enbart rätt beslut i en given situation, utan också ett rättvist beslut, krävs det att beslutsfattaren är rättvis gentemot rättvisan. För att kunna skipa rättvisa måste skiparen ge akt på rättvisan, förstå dess härkomst, dess historia, dess gräns – och vad rättvisan vill oss.
     Dessutom måste vi förstå att rättvisa alltid riktar sig till en enskild människa, även om anspråket är universellt.
     För att kunna fatta ett rättvist beslut måste – och detta är tvingande, enligt Derrida – i varje situation det oavgörbara beaktas, inte enbart det som existerande regler föreskriver. Det oavgörbara är det som är främmande i varje beslutssituation, det som särskiljer en situation från en annan, det som inte omfattas av existerande regler.
     Utan hänsyn till det oavgörbara, kan inte ett beslut bli rättvist.
     Det stora problemet att fatta rättvisa beslut utgörs av tiden. Rättvisan väntar inte. Eller som Derrida skriver: ”Rättvisan är det som inte får vänta”. Ett rättvist beslut måste fattas nu, genast, inte om några veckor eller månader.
     Det får inte ta den närmast oändliga tid det tar att insamla information och kunskap om reglernas förutsättningar och de hypotetiska föreställningar som alltid föregår regler.

I slutändan måste rättvisan handla om att skapa en syntes mellan regler och moral. Ett för en handläggare på försäkringskassan rättvist beslut måste innefatta ett ansvar inför både regelverket och den Andre – den som ansöker om sjukpenning.
     Att vara moralisk inför den Andre innebär att ta ansvar för denne, att finnas till för den Andre, att smeka – inte örfila – den Andres kind.
     Att vara moralisk och samtidigt respektera regelverket – respekt innebär inte blind lydnad – är varje handläggares utmaning.

fredag, maj 05, 2006

Biografens förestående död

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060505 (Lix=47)

Att publicera nekrologer på förhand är en riskfylld verksamhet. En förhandsnekrolog kan fungera som livgivare, genom sin utmaning. I historisk belysning minskar dock riskerna betydligt. Inget lever för evigt – inte ens biografen.
     Genom historiens gång har ny teknik som presenterat kollektiva upplevelser tilldragit sig stora åskådarskaror inledningsvis, för att snart förtvina.
     Det främsta skälet har varit att tekniken har utvecklats – antingen har tekniska innovationer gjort tidigare former obsoleta, eller så har tekniska innovationer gjort artefakterna mindre och mer tillgängliga för hemmabruk.
     Biografens utveckling ser ut som det sistnämnda.
     Ett argument jag alltid har åberopat för att se film på bio är kvalitet i ljud och bild. I takt med utvecklingen av DVD-spelare med kraftiga förstärkare som levererar ett surroundljud som liknar biografernas blir ljudargumentet allt tunnare. Dessutom sjunker priserna till behagliga nivåer.
     När det gäller bild närmar sig den största platta eller plasmaskärmen samma storlek och kvalitet som den minsta duken på biografen, vilket reducerar bildkvalitetsargumentet. Även om priserna inte är helt behagliga ännu, så sjunker de relativt fort.
     De mest konservativa filmkonnässörerna hävdar att film ska ses i en biograflokal, tillsammans med andra, för att ge den mest fulländade filmupplevelsen. Det är i själva verket mitt huvudargument mot att se film på bio; aldrig förstörs filmupplevelsen så mycket som på en biograf.
     När biograferna har förvandlats till snabbmatsrestauranger, med popcorn, godis och läsk i varje knä, har filmtittandet förvandlats till en bisak. Den flottiga stanken, slurpandet från cocacolasugrören och besökarnas asociala, högljudda filmkommentarer har gjort biografen helt och hållet undgänglig.
     Idén att sitta bland hundratals främlingar i allmänt stök och tro sig få en kulturupplevelse till livs blir allt mer bisarr. Biografens enda existensberättigande har varit dess monopol på filmvisning. Nu blir biografen emellertid allt mer en dinosaurie. Och dinosaurier dör alltid ut, såväl bokstavliga som bildliga.
     Huvudargumentet för att filmupplevelsen är bäst hemma stavas emellertid Internet. Aldrig någonsin i historien har vi sett ett större, bättre eller mer tillgängligt filmarkiv som fildelningsnätverken utgör.
     Alla kan hitta allt – i det närmaste. Klassiker som Bergman och John Ford. Aktuella filmer som Syriana och Capote. Om filmutbudet i en mellanstor stad ligger på 25 samtidiga filmer, är nätets filmutbud tusentals, endast ett par knapptryckningar bort.
     Argumenten för biografernas existens upphör inom kort att vara giltiga. Då dör de ut. Men som alla andra dinosaurier kommer biograflobbyn under terminaltiden att kämpa vilt för sin existens.
     Men när till och med nekrologen nu är skriven, är det kört.

tisdag, april 25, 2006

Hagamannen och den digitala kulturen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060425 (Lix=53)

I en debattartikel på DN Debatt (20/4) tycks Bonniers styrelseordförande, Carl-Johan Bonnier, vilja två motstridiga saker samtidigt.
     Det ena är att försvara Expressens utvidgning av svensk pressetik i samband med publiceringen av personuppgifter kring Hagamannen, med hänvisning till kvällspressens roll som förnyare och spjutspets.
     Det andra är att kräva att det som skrivs på Internet ska följa samma pressetiska regler som tryckta tidningar; att, som han skriver, ”komma till en ordning för nätet som vi redan har för andra områden”.
     
Låt oss som exempel använda fallet med Hagamannens exploatering i media (inkluderat Internet).
     En tolkning av Expressens extremt snabba exploatering av Hagamannen är att Expressen har influerats av en digital kultur. Eller med ett aktivare ordval, Expressen omfamnar en digital kultur, där ett grundideal är informationsfrihet ställd på sin spets.
     I ett av Sveriges offentliga forum på nätet har Flashback en särställning som förespråkare för informationsfrihet. När polisen går ut och hävdar att en misstänkt grov brottsling är gripen, och att polisen är helt säkra på att det är rätt person, startas en tråd i Flashback med syfte att gräva fram information om den misstänkte och brottens omständigheter.
     Och det är forumdeltagarna skickliga på. Samma kväll som polisen håller sin presskonferens, startar grävandet. Men vid halv elvatiden på kvällen skriver en deltagare att ”umeborna på detta forum borde skämmas ögonen ur sig – att man inte kan knäcka en sån här nöt på snart tolv timmar är för jefla beklagligt”.
     Kritiken tar skruv. Kl 23.20 är deltagarna i forumet helt säkra på namnet på Hagamannen, hans födelsedata, hemadressen, sambons namn, arbetsplatsen. VK:s BB-bild på hela familjen när det yngsta barnet föds rotas också fram, dock inte från vk.se, där bilden redan var borttagen, utan från en sökmotors bildarkiv.
     Sedan fortsätter grävandet i de olika brottens omständigheter, där Flashbacks deltagare är snabbare än både Expressen och andra media på att informera allmänheten om detaljer.

I dag omfamnar kanske inte så många i Sveriges befolkning en digital kultur, men allt fler söker sig till bloggar, nätforum och e-postlistor för att informera sig. Expressens publicering av Hagamannens namn och bild kan tolkas som ett svar på konkurrensen från Internets olika forum.
     Samtidigt som Carl-Johan Bonnier försvarar Expressens omfamning av en digital kultur av informationsfrihet, vill han begränsa samma informationsfrihet genom en bättre ”ordning”.
     Det är ytterligare ett exempel i raden på viljan att reglera ett samhälle med Internet med samma regler som skapats för ett samhälle utan Internet.
     När kommer vi att inse att det är ogörligt?

onsdag, april 12, 2006

April - grym och falsk

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060412 (Lix=36)

Den första veckan i april har bjudit på ett grymt snöoväder som vi inte minns maken till. Jag har styrt undan mer snö i april än under hela vintern.
     Man blir oppless, som uttrycket lyder i mina ångermanländska hemtrakter.
     April är i år grymmare än T S Eliot någonsin kunde drömma om när han skrev dikten Det öde landet från 1922. Diktens inledning är bland de vackrare.
April är grymmast av månaderna – driver
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn.
Han väcker oss norrlänningars längtan efter maj, efter att få hoppa över april, denna grymma månad som ständigt skrattar i mjugg.
     För april pinar oss med lapphandskar på morgonen, och tung, vattenblandad snö på eftermiddagen. Våren avlägsnar sig, tvärt emot den kronologiska logiken.
     Så kan solen skina en dag och april blir ljus och vacker; den blir begär och minne. Solen värmer och skapar på en gång begär efter sommarens värme och minne av morgondopp i tjärnen.
     Men nästa dag skrattar, nej hånflinar april mot oss med sju minusgrader om morgonen och cementerar de meterhöga snödrivornas existens och förlänger pinan.
     Med april kan vi aldrig veta, aldrig förutse.
     Grymmast av månaderna, skriver Eliot. Falskast, brukar jag säga.
     Först när vi kommer till maj är vi i säkerhet.

måndag, april 10, 2006

Barn av vår tid

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060410 (Lix=40)

Jag läser att Ifpi, som driver skivbolagens intressen i upphovsrättsfrågor, har gjort en större anmälan mot svenskar som har laddat hem musik från Internet. De flesta är män i tjugoårsåldern, men flera är omyndiga barn eller ungdomar.
     När musikbranschen ser till att polisen också ska jaga ungar för att de använder nätet till det enda nätet kan användas till – filöverföring – får jag flashbacks från min egen ungdomstid.
     Då var det tidigt 70-tal, ungdomsgårdar stängdes ned och Nationalteatern satte ord på den tidens tonårskänsla i låten Vi är barn av vår tid. Den tidens barns tidsfördriv var ”att slå pensionärer på käften, eller hur, lilla mamma?”
     Också den tidens barn jagades av vaktbolagen: ”Vaktbolagen kommer snart. Då blir det en jävla fart. Dom har betalt för att jaga ungar”, sjöng de. Precis som i dag, förutom att dagens vaktbolag heter Ifpi och Antipiratbyrån .
     Så vad tog 70-talets ungar till? Ni kan nog nynna med i texten:
Thinnertrasan vandrar mellan husen
Thinnertrasan tänder alla ljusen
Thinnertrasan tar mig
Till ett annat land
(…)
Lika bra att ta sig ner till EPA:s torg
Där kan vi låta betongen gunga!
Gasa och sniffa och flumma!
Där kan vi segla på molnen tillsammans!

Även om Nationalteaterns text representerade ett föräldrauppror, bör föräldrar ses som en metafor för hela vuxengenerationen och etablissemanget. Då ligger det nära till hands att det är musikbranschens företrädare som i dag skulle besjungas på detta sätt:
Ödmjuka bracka
Som bugar för överheten
Du skickar snuten på ungar
Sen sover du snällt
I borgarsmeten

Barn av sin tid i början av 2000-talet tar del av ett dignande kulturutbud, till skillnad från Nationalteaterns något destruktiva anslag. De utvecklar sin musiksmak genom ett musikutbud som aldrig tidigare existerat, de ser mer film än de har råd med, de deltar i nyskapande spelgemenskaper på nätet och de gör annat som vi inte alltid känner till.
     Många lockas dessutom till att inte enbart se sig som passiva kulturkonsumenter, utan som aktiva kulturproducenter, genom att skapa och sampla musik, film, foto och konst som de kan distribuera över nätet.
     De utvecklas i kulturellt avseende. De grundlägger med största sannolikhet en stor kulturkonsumtion i vuxen ålder. Man kan undra vad som är problemet. Man kan undra vilket alternativ branschorganisationerna och deras vaktbolag vill se.
     Alternativet till ungdomsgårdar på 70-talet var thinnertrasor och betongförorter, enligt Nationalteatern.
     Vad är alternativet till 2000-talets kulturkonsumtion och -produktion på nätet?

tisdag, april 04, 2006

Nätets nödvändiga frihet

Publicerad på UCIT 060403 (Lix=49)

"Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. (…)Your legal concepts of property, expression, identity, movement, and context do not apply to us. They are all based on matter, and there is no matter here.”
Hur naivt ovanstående utdrag ur cyberrymdens självständighetsdeklaration, skriven av John Perry Barlow 1996, än låter i dag, är de växande frihetsrörelserna på nätet influerade av denna deklaration. Medvetet eller omedvetet.
     Såväl Free Software Foundation som Open Source verkar för en helt annan inställning till programvara än kommersiella programvaruföretag. Den väsentliga skillnaden består i vilken frihetsgrad som medges användaren – olika grader av frihet att kopiera program och modifiera källkoden. Rätten till programvaran tillfaller inte enbart upphovsmannen.
     När det gäller andra immateriella artefakter, såsom exempelvis text, bild och film, vill Creative Commons skapa en ny form av upphovsrätt. Den traditionella upphovsrättens tes är att alla rättigheter tillfaller upphovsmannen – All Rights Reserved. Creative Commons föreslår ett system där upphovsmannen ges möjlighet att välja de rättigheter han/hon finner lämpligast för ett visst verk. För närvarande finns fyra olika licensvillkor som ger användaren av ett verk olika frihetsgrader – men aldrig friheten att uppge sig själv som upphovsman till ett verk någon annan har skapat.
     Ett liknande steg tar andra förespråkare för en friare kultur på nätet. Stanfordprofessorn i juridik, Lawrence Lessig, framstår som den starkaste akademiske förespråkaren för att öka förutsättningarna för en friare kultur och kreativare människor. Det förutsätter att upphovsrätten luckras upp så att de stora kommersiella aktörernas kontroll över kulturens produktion och distribution minskar. I Sverige har till och med ett politiskt parti – Piratpartiet – startats, vars enda fråga handlar om att förändra immaterialrättsslagar så att friheten till kulturella uttryck och kunskap ökar.
     Inom vetenskapen har alltid forskningsartiklar publicerats i kommersiella vetenskapliga tidskrifter, där en monopolsituation gett förutsättningar till en skyhög prissättning och därmed låg tillgänglighet till forskningsresultat och kunskap – som ofta är offentligt finansierad. Ur denna situation söker Open Access utgöra en frihetsrörelse. Här samlas vetenskapliga tidskrifter med artiklar som genomgått peer-review med en sak gemensamt: att det är fritt att läsa, ladda hem, kopiera, distribuera, skriva ut och länka till dessa artiklar i fulltextformat.
     Inom området encyklopedier kan knappast någon ha undgått att notera Wikipedias framgång på nätet. Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Enbart den svenska Wikin växer med ca 200 artiklar per dag. Wikipedia kallar sig en fri encyklopedi, där fri betyder att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter.
     Att många länder i dag skärper upphovsrättslagar och annan immateriallagstiftning, liksom tillsynen av dessa, kan tolkas som ett starkt försvar för en kultur där allt är handelsvaror. Ingen skillnad görs mellan materiella och digitala varor. Att någon digital transformation alls pågår i samhället väljer man att helt bortse från.
     De frihetsrörelser som nämnts ovan ges av etablissemanget därmed status som motståndsrörelser – mot en etablerad och demokratiskt skapad ordning. Men gör tankeleken att de i själva verket är frihetsrörelser och de stora kommersiella aktörerna och västvärldens lagstiftare utgör motståndsrörelser. De frågor som alltid ska inställa sig i en demokrati när sociala rörelser vill förändra inställer sig: Vems frihet? Till vad? Från vad? På vems bekostnad?

onsdag, mars 22, 2006

Upphovsrätt och syndabockar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060322 (Lix=54)

Modernautställningen 06 på Moderna Museet har ett bråk om upphovsrätt lett till polisanmälan. Konstnären Markus Andersson ställer ut en tavla föreställande Christer Pettersson och en get, som ska leda åskådarens tankar till syndabockar och liknande fenomen. Även geten liknar en annan get, nämligen en målad get av William Holman Hunt på ett museum i Liverpool.
     Fotografen Jonas Lemberg hävdar i sin polisanmälan att Andersson har målat av ett fotografi av Christer Petterson, som Lemberg har tagit. Därmed menar Lemberg, med stöd av sitt fackförbund, att Andersson har plagierat fotografiet och därmed gjort ett olagligt intrång i Lembergs immaterialrätt.
     Samtidigt, i Västerås, tyckte en pizzabagare att det var läge under OS i Turin att göra en särskild pizza under dessa veckor, och kallade den OS-pizza. Blixtsnabbt kom ett brev från Sveriges olympiska kommitté, där pizzabagaren krävdes på 50 000 kr i skadestånd. Att kalla en pizza OS-pizza är intrång i varumärket OS, och därmed ett olagligt intrång i SOK:s immaterialrätt.
     För några månader sedan dömde en domstol till Tom Waits fördel i ett mål som gällde hans sångstil. En biltillverkare hade gjort en reklamfilm med en sång som lät relativt lika Tom Waits. Att sjunga som Tom Waits är hädanefter ett olagligt intrång i Tom Waits immaterialrätt.
     Det är väl känt att det råder en konflikt mellan förespråkare av en stark immaterialrätt och förespråkare för en reformering av densamma. Dessa tre exempel från rättighetsaktivisternas sida bidrar emellertid enbart till att sprida ett löjets skimmer över denna rätt.
     Att, som i första exemplet, utifrån ett fotografi skapa ett helt nytt konstverk, med helt ny betydelse kallas inom musikproduktion för sampling, inom litteraturproduktion för citering, inom kunskapsproduktion för syntes – och är helt rimliga verksamheter. Inom konstproduktion hörs ibland ordet omkombinering,
     Att, som i andra exemplet, organisationer kan lägga beslag på, och själva prissätta användningen av, en bokstavskombination av två bokstäver är inte bara småskuret, utan rejält skrämmande i ett eskalerande framtidsperspektiv. Vilka bokstäver får du använda, och när får du det?
     Att, som i tredje exemplet, muta in sin sångstil kriminaliserar alla barn och vuxna som vill härma sina idoler – och program som Sikta mot stjärnorna blir kriminella företeelser.
     Dessa exempel av löjeväckande upphovsrättsiver spelar enbart kopifajtare som exempelvis Piratbyrån, Piratpartiet och Copyriot i händerna, och blir till argument mot en sträng immaterialrätt i stället för motsatsen.
     Dessutom är det inte en alltför kvalificerad gissning att det allmänna rättsmedvetandet och rättskänslan bland folket sjunker som en sten beträffande försvar av upphovsrätt och annan immaterialrätt.
     Det löjeväckande fungerar därmed som gravgrävare av immaterialrätten.

tisdag, mars 21, 2006

Muhammedkarikatyrernas nödvändiga kris

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060321 (Lix=53)

Ett sätt att förstå det politiska eftermälet och den debatt som följde publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten är hur begränsad kulturrelativismen är som idé överfört till praktisk handling.
     Kulturrelativism handlar i allt väsentligt om omöjligheten att inordna olika kulturer i en hierarkisk värdeskala. Ingen kultur är bättre än någon annan. Att människor utövar sin tro, visar glädje, uppfostrar barn och tillfredsställer sina behov på olika sätt i olika kulturer, måste värderas inifrån den specifika kulturen, inte utifrån någon ”universell” kultur – som alltid råkar vara värderarens egen.
     En antropolog som ofta nämns som kulturrelativismens portalfigur är Margaret Mead, som gick så långt i sin kulturrelativistiska hållning att hennes studier av den samoanska kulturen utgjorde ett korrektiv till den egna, amerikanska kulturen. Vilket leder bort från en kulturrelativistisk hållning.     
     Kulturrelativism är till synes ett empatiskt och respektfullt förhållningssätt. Allt är lika mycket värt och ingen kultur är förmer.

Om kritikerna av karikatyrteckningarna från muslimskt håll och yttrandefrihetsförespråkarna i Europa varit kulturrelativister, hade bägge noterat varandras synpunkter, respekterat dem och ingen debatt eller konflikt uppstått.
     Denna till synes positiva position är emellertid komplicerad. Raden av frågor där ett kulturrelativistiskt förhållningssätt är problematiskt växer.
     Vem vill hävda att omskärelse av flickor i delar av Afrika är rätt, med hänvisning till att det sker i en annan kultur som vi inte har rätt att värdera, i stället för att fördöma det med hänvisning till universella mänskliga rättigheter?
     Vem vill hävda att en dödsdom mot Salman Rushdie är rätt, med hänvisning till att vi lever i olika världar, där människoliv tillåts värderas olika beroende på kultur?
     I dessa fall framträder det som självklart att det bör finnas ett universellt människovärde, som överordnas enskilda kulturer. Frågan beträffande Muhammedkarikatyrerna är vilka universella värden vi alla måste omfattas av, eftersom ingen sida i konflikten accepterar kulturrelativism.

I sin iver till respekt och empati skapar kulturrelativismen fler skarpa gränser mellan kulturer än föreningar. Människor generaliseras till avgränsade kulturtillhörigheter – i detta exempel islamsk kultur vs västerländsk kultur – och bortser helt från individuella skillnader, kulturella sammanblandningar, värdeförskjutningar och föränderlighet.
     Det är därmed tveksamt om kulturrelativism leder till ökad förståelse för olika kulturer. Frågan är om inte äkta kulturmöten – där kulturers dogmer diskuteras, stöts och blöts – är viktigare än något annat i en globaliserad och mångkulturell värld.
     Om sådana kulturmöten skapas på grund av Muhammedkarikatyrerna, har de trots allt tjänat ett gott syfte.

onsdag, mars 15, 2006

Vetenskaplig Oscar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060315 (Lix=44)

Så här i Oscarstider görs det fler prislistor för film än de priser den egentliga Oscarsjuryn delar ut. I år gör den vetenskapliga tidskriften Nature sin egen lista över filmer som vinner priser ur ett vetenskapligt perspektiv.
     Med glimten i ögat, naturligtvis. Bland annat nämns följande filmers förtjänster och deras motiveringar.
     The Constant Gardener vinner priset som den mest skräckinjagande skildringen av maktövergrepp från ett läkemedelsföretag.
     Liftarens guide till galaxen vinner pris för det ädlaste försöket att göra statistik roligt.
     The Island vinner för den mest skräckinjagande representationen av kloning.
     Proof vinner i kategorin bästa filmmusik för den bästa sången på ett matematiskt tema (tre minuters tystnad för det imaginära talet ’i’).
     War of the Worlds vinner pris för en utomjordings mest realistiska död.
     Som sagt, glimten i ögat. Juryn har inte gjort det lätt för sig och valt skräpfilmer med idiotiska förvrängningar av vetenskap, utan hyfsat bra filmer.
     Mest intressant är dock den vetenskapliga recensionen av varje film, där man förklarar till exempel att det är fullständigt omöjligt att, som i Proof, kontrollera ett matematiskt bevis på en vecka. Eller att kloning inte handlar om skapa en fullvärdig tvilling till en människa, som görs i The Island.
     De vetenskapliga recensionerna hittas på Nature.

torsdag, mars 09, 2006

Ovetenskap i förnuftets kyrka

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060309 (Lix=48)

Det finns i dag ett fåtal svenska forskare som sticker ut, inte enbart därför att de är goda forskare, utan därför att de också är envetna och ofta irriterande debattörer och kritiker. På en ohotad första plats återfinns filosofen Torbjörn Tännsjö. Som en stark tvåa återfinns statsvetaren Bo Rothstein.
     Likheten dessa två emellan är att de retar makten. Tännsjö fick en gång förre kd-ledaren Alf Svensson att kräva att Tännsjö skulle få sparken från universitetet. Rothstein lyckades förra året få universitetskansler Sigbrit Frankes bägare att rinna över. Franke skrev på DN Debatt (22/1 -04) att psykologiska förklaringsmodeller måste tillgripas för att förstå Rothstein och hans kritik.
     I en debattartikel i nya numret av Axess (nr 2/06) frågar sig Rothstein varför svenska universitet avvisar forskning och vetenskap som underlag för sin verksamhet. Det är paradoxalt, menar han, att universitetens främsta verksamhet – forskning – inte tillämpas på den egna verksamheten, men gärna på andra verksamheter.

Ett antal belägg läggs fram. Ett handlar om Vetenskapsrådets satsning på koncentration av forskningsmedel på spetsforskning och ledande forskningsmiljöer. En sådan stor omsvängning inom svensk forskningspolitik torde väl ha föregåtts av forskning och utredning?
     Icke. Underlaget är en 38-sidig PM utan vetenskapliga argument eller empiriska belägg för värdet av en sådan forskningspolitik.
     Ett annat belägg handlar om kvotering av studenter till olika utbildningar. Ett aktuellt exempel handlar om juristutbildningen vid Uppsala universitet, där man kvoterade in studenter med annan etnisk bakgrund. Har sådan kvotering utgått från den rikliga forskning som finns kring positiv särbehandling, frågade Rothstein de utbildningsansvariga. Inte alls, blev svaret.
     Ett tredje belägg rör en ledarskapsutbildning vid Göteborgs universitet för dekaner, prefekter och andra chefer vid universitetet. När Rothstein själv gick kursen, frågade han naturligtvis kursledningen varför inte något från den ymniga forskningen kring ledningsproblem inom kunskapsorganisationer användes.
     Svaret han fick var att när man som ledare står inför viktiga problem har man ingen som helst nytta av sådan kunskap. Noterbart är att kursledningen som gav detta svar bestod av en professor och en docent, det vill säga väl meriterade forskare.

Det stora problemet Rothstein pekar på är ändå inte att akademin avvisar vetenskapen för sin egen verksamhet, utan dess konsekvenser. Det stora problemet berör omvärldens tillit till universiteten.
     Varför ska det omgivande samhället tro på att universiteten är bäst skickat att generera kunskap om olika samhällsproblem när universiteten själva inte tycks tro det? Varför satsa pengar på forskning?
     Det är riktigt obehagliga frågor.

söndag, februari 19, 2006

Tekniken springer ifrån oss

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060218 (Lix=50)

Ray Kurzweil
The Singularity is Near
Viking

Även om vi aldrig kan – eller ens vill – förutsäga framtiden, kittlar framtidsforskningen oss. Kortsiktigt är tillförlitliga prognoser viktiga. Med ett långt tidsperspektiv blir det dock svårare att säga något om framtiden.
     Vanligtvis har framtidsforskningen handlat om globala frågor om miljö, hållbar utveckling och överlevnadsfrågor. Romklubbens studie från 1972, Tillväxtens gränser, är ett klassiskt exempel.
     En vanlig metod är scenarioteknik, där olika framtidsscenarier och -processer beskrivs. En annan, kanske vanligare metod är dock prognoskonstruktion eller trendframskrivning.        
     Ray Kurzweil tillämpar trendframskrivning för att beskriva teknikutvecklingen under 2000-talet i sin nya tegelsten The Singularity is Near (Viking). Detta är en viktig bok, av ett skäl: den torgför och beskriver förutsättningarna för en teknologisk singularitet, så att vi kan förhålla oss till denna utveckling.
     Kurzweil är inte först, men gör det hittills bäst. Begreppet teknologisk singularitet beskrevs första gången 1993 i en artikel av matematikern och författaren Vernor Vinge.
     Teknologisk singularitet är ett värdefullt begrepp, men extremt svårbegripligt, såväl för Kurzweil som för andra. Singularitet är lånat från fysiken som beskriver en ”punkt i rumtiden i vilken rumtidskrökningen är oändlig” och är en egenskap i så kallade svarta hål i rymden.
     Jag kan inte utveckla den fysikaliska betydelsen, utan nämner den för att peka på varför en så komplicerad företeelse överförs till teknikutvecklingen. Den gemensamma nämnaren är ett tillstånd när något oändligt blir ofattbart.
     Dagens teknikutveckling inom främst datorteknik, nanoteknik och genteknik sker exponentiellt – inte linjärt. Det visar Kurzweil tydligt med olika diagram över olika teknikers tillväxt. Det klassiska exemplet är Moores lag; var artonde månad fördubblas kapaciteten hos datorer, samtidigt som priset halveras.
     Att något växer exponentiellt innebär att utvecklingen sker allt snabbare per tidsenhet. Singularitet är punkten där teknikutvecklingen är närmast oändligt stor på extremt kort tid. När motsvarigheten till de senaste hundra årens teknikutveckling sker på en dag. När de senaste tio årens teknikutveckling sker på en timme. Ett års teknikutveckling på en sekund.
     Denna ofattliga situation inträffar år 2045, givet den metod Kurzweil tillämpar, trendframskrivning. Förutsättningen är att teknikutvecklingen antar samma hastighetsökning som den hittills gjort.
     Det förutsätter också att biologi och teknik blandas samman. Maskinerna, datorerna, blir intelligentare och snabbare genom att bygga in mer biologiskt material och människans förmågor ökar genom att genmodifiera och införa nanoteknik i människan.
     Genom dessa sammanblandningar av människa och maskin kan mycket av teknikutvecklingen skötas av maskinerna, medan människans förmåga att ta till oss teknikutvecklingen ökar genom ny teknik. Det är dock inte någon särskild ”maskinintelligens” som utvecklas, utan en utvidgning av den i dag begränsade mänskliga intelligensen.
     Hans föreställning om intelligens är dock synnerligen begränsad. Med intelligens avser han en instrumentell, kalkylerande, rationell problemlösningsförmåga. Det är hopplöst gammalmodigt.
     Kurzweil är övertygad om att mer nanoteknik i människan kan reducera både sjukdomar och även åldrande. I väntan på nanoteknikens intåg i våra kroppar, berättar Kurzweil att han gör sitt bästa att omprogrammera sin kropps biokemi. Han äter 250 tillskott i form av piller dagligen och tar ett halvt dussin injektioner per vecka.
     På så sätt menar han att hans metaboliska reaktioner har förändrats väsentligt i positiv riktning. Han har inte åldrats särskilt mycket under de senaste 16 åren och är en 40-åring i en 56-årings kropp, enligt de mätningar han låtit göra.
     Någon kanske vill avfärda Kurzweil som en teknikreligiös dåre, något han också diskuterar i boken. Men Kurzweil blottlägger en teknikutveckling som vanliga medborgare inte har någon insyn i, som sker i laboratorierna, bakom forskningsinstitutenas lyckta dörrar.
     Singulariteten blir för mig ett skrämmande tillstånd som kan uppträda endast om vi skalar bort faktorer som politik, etik, ekonomi och kultur från teknikutvecklingen. Om vi separerar samhällsutvecklingen från teknikutvecklingen. Och det är vi i full färd med.
     Den mänskliga viljan tycks tämligen försvagad i Kurzweils framställning. Vi kan inte motstå ny teknik, när den visar vilka positiva konsekvenser den får, hävdar han med emfas. Att bota sjukdom, odla grödor effektivare, reducera åldrandet, öka intelligensen och så vidare. Någon emot?
     Ludditer har inte en chans. Might is right, blir valspråket. Det möjliga blir det rätta.

tisdag, januari 31, 2006

Perspektiv på fiffel

Kultursidan Sundsvalls Tidning 060126 (Lix=48)

Glenn Sjöstrand (red)
Fiffel-Sverige
Sociologiska perspektiv på skandaler och fusk
Liber

Höga pensionsersättningar till direktörer, Skandiadirektörer som använder företagets kapital för privata ändamål, Motalapolitiker på porrklubb med kommunkassan, lyxpensioner till rikspolitiker, redovisningsfiffel i idrottsklubbar, mutor till inköpare på Systembolaget.
     Den gemensamma nämnaren är fiffel och dess besläktade termer skandaler och fusk. Inte alltid olagligheter – men det är också fifflets kärna; själva orsaken till att tretton sociologer undersöker fiffel i en ny antologi: Fiffel-Sverige med Glenn Sjöstrand som redaktör (Liber).
     Fiffel är en tillgänglig term – men hal. Fiffel kan vara både olagligt och lagligt. Fiffel kan också vara både socialt accepterat och inte accepterat. Författarna i antologin anlägger olika perspektiv på fiffel som är såväl olaglig som laglig – men socialt icke accepterad.
     Sådant som sticker i ögonen på folk, sådant som ger förutsättning att uppfatta gemensamma moraliska normer.

Att vi skulle få en uteslutande förklaring till uppkomsten av fiffel såväl inom det privata som det offentliga är naturligtvis inte poängen, utan antologin problematiserar och ger olika svar. Dessutom väcker svaren frågor.
     Ett exempel är rättegången mot sex svenska kvinnor samt en litauisk kvinna våren 2003. De sex var åtalade för att ha betalat den litauiska kvinnan för städning i hemmen – utan att betala skatt, sociala avgifter eller moms på denna tjänst. De anlitade alltså svart städhjälp.
     Det var dock den litauiska kvinnan som fälldes, medan de som anlitade henne friades. Hur det gick till och var gränsen går för svart arbetskraft skriver Lotta Björklund Larsen ingående om. Är det fiffel om du ger din son en hundring för gräsklippningen? Eller ger grannen en whiskyflaska för en elinstallation?
     Om människors responser på skandaler finns en hel del intressant i antologin. Det är inte alltid den ekonomiska storleken på fifflet som är viktigt, utan själva principen. Vad kostade den Toblerone Mona Sahlin köpte med regeringens kontokort? En tjuga?
     Allmänhetens upprördhet handlar här om vems pengar som används. Vi verkar dra en skarp skiljelinje mellan de pengar vi betalar in till olika företag och till statskassan. Vi ålägger de som förvaltar statens pengar betydligt större ansvar och högre moral än de som hanterar pengar i företagen.
     Det är dock sällan girighet som är orsaken till ekonomiskt fiffel, menar Oskar Engdahl. Ofta är fiffel en livsstil, ett spänningsmoment eller ett sätt att bevara sin sociala position.

Fiffel sker i både slott och koja. Antologin fokuserar mera fifflet i slottet; bland politiker och näringslivets toppar, än bidragsfusk och svartjobb.
     Därför blir antologin inte ett snaskande i vanliga medborgares beteenden, utan i sådant fiffel som är av normgivande karaktär. Perspektivet är hela tiden uppåt.
     Det är hedervärt.