onsdag, augusti 16, 1995

I ministrarnas knän (1)

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950816


NÄR NU några statsråd (bland annat Margot Wallström och Mona Sahlin) öppet redovisar de konstellationer av människor de främst väljer att ta intryck från, öppnar de sig också för kritik. Och kritiken kommer som på beställning.
    Misstroendet mot politiker bottnar ofta i föreställningen om att politiker är för dåliga på att hämta intryck utanför sin egen politiska sfär. Borde inte därför dessa statsråds agerande ses på med blida ögon?
    Det värdefulla i debatten handlar emellertid inte så mycket om statsrådens agerande, utan om de människor som valt att ingå som rådgivare åt olika statsråd. Jan Guillou gjorde ett försök att föra diskussionen till detta problem, innan han trampade i det berömda pederast-klaveret.
    Dessa intellektuella – Maria-Pia Boëthius, Agneta Stark, Suzanne Osten, Ebba Witt-Brattström för att nämna några – förlorar enligt kritikerna sin integritet om de arbetar som avlönade rådgivare åt statsråden.
    Varför det? Tror man verkligen att de riskerar bli korrumperade?
    Svaret ligger i föreställningen om den intellektuelles roll i det moderna samhället.
    Edward Said beskriver i Den intellektuelles ansvar (Bonnier Alba) den intellektuelle som en person vars uppgift är "...att ställa obekväma frågor, ifrågasätta ortodoxi och dogmer (och inte producera dem), att vara någon som inte utan vidare kan knytas till regeringar och storföretag och vars raison d'être är att representera alla de människor och de frågor som i allmänhet glöms bort eller sopas under mattan."
    Den intellektuelle balanserar alltid mellan ensamhet och uppbindning, hävdar Said. Han förfäktar solitären men förnekar neutraliteten. Den intellektuelle har självfallet en åsikt, ett engagemang för något (Said är själv bland annat engagerad i palestinafrågan), men engagemanget är aldrig avlönat.
    För den intellektuelle är publiken viktig; den intellektuelle är i första hand en som framställer något, gestaltar något för någon, vare sig det sker i teve, tidningar eller radio. Men publiken är inte en kund som ska roas eller tillfredsställas; poängen är att vara genant, motstridig och ibland otrevlig.
    Problemet för statsrådens rådgivare är att de förlorar sin status som intellektuella i Saids tappning. Men det handlar så klart om hur dessa vill uppfattas av sin omgivning. Vill de fortsättningsvis inneha den intellektuelles roll kan de dock inte välja uppdragsgivaren som publik.
    Men varför denna omtanke om dessa människor? Varför bekymra sig om dessas status som intellektuella?
    Anledningen måste vara att de behövs. I en tid när avlönade intellektuella sysslor ökar och antar många olika former – konsulter, journalister, lobbyister, sakkunniga, krönikörer med mera ˇ bör vi vara måna om den oberoende rösten.

onsdag, augusti 09, 1995

IT-eleven som tusenkonstnär

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950809


Seymour Papert
Hur gör giraffen när den sover?
Daidalos

DET VERKAR råda en fullständig politisk enighet i Sverige om att satsningen på informationsteknik i skolor är en bland de viktigaste satsningarna under nittiotalet.
    Föräldrar uppmanas till och med att undersöka tillgängligheten av datorer vid sina barns skolor. Och om den visar sig låg, bör de gå samman och utöva påtryckningar mot kommunens skolpolitiker.
    Det uttrycks dessutom ofta en strävan att komma ifrån en alltför ensidig tillämpning av IT. Det ska inte ges två pliktskyldiga "datortimmar" i veckan med en specifik datorlärare, utan IT bör integreras i undervisningen i alla ämnen.

LÄRARE SOM saknar datorkunskap eller datorvana, torde bli nervösa inför denna strävan.
    Hur bär man sig åt? Var kan lärare finna stöd och inspiration för IT-användning i sin undervisning?
    Hur gör giraffen när den sover? (Daidalos) handlar om skolan, datorn och kunskapsprocessen. Den är skriven av Seymour Papert som efter sin doktorsexamen i matematik blev fascinerad, eller snarare passionerad, över hur datorn kan användas i grundskoleundervisning.
    Utgångspunkten för framställningen är den samma som bokens slutsatser: För att integrera datorn i undervisningen krävs en annorlunda syn på pedagogik, inlärning och kunskap än den traditionella.
    Den traditionella skolan får stå syndabock. Mekanisk inlärning, konservatism mot nya idéer och mot förändringar, jämlikhet som övergår till likformighet av eleverna är några exempel på kritik mot dagens skola.
    Författaren själv förespråkar främst en annorlunda kunskapssyn; konstruktionism, motsatsen till instruktionism, som är det rådande paradigmet. Eleverna ska stödjas i sin egen kunskapskonstruktion i stället för att få kunskapen överförd från läraren och inetsad i hjärnan. Papert fångar denna pedagogik med antropologen Lévi-Strauss' begrepp bricolage. Eleven ska agera bricoleur. Det är svåröversättligt, men beskrivs enklast som improvisatoriskt handlande; en bricoleur är en slags tusenkonstnär som är skicklig på att utnyttja de hjälpmedel han för tillfället har för handen. Den postmoderne experten

MED DEN kunskapssyn Papert förespråkar menar han att datorn är ett ypperligt hjälpmedel till elevers kunskapskonstruktion; kanske det främsta vi sett. Framför allt kan datorn stödja individuell inlärning; det blir i högre grad möjligt att ta hänsyn till elevers olika prestationsförmågor.
    Men, påpekar han, om vi endast placerar en dator på varje skolbänk och följer de gamla rutinerna, kommer datorn att på ett ohyggligt effektivt sätt mekanisera undervisningen ytterligare.

PAPERTS KRITIK mot det han kallar "den traditionella skolan" är relevant och viktig, men han väljer att inte resonera kring varför undervisning, kunskapssyn och synen på inlärning har kommit att se ut som de gör. Vilka är de bakomliggande mekanismerna – kunskapsteoretiska, idéhistoriska politiska, ekonomiska, kulturella etc? Jag tror att frågan är nödvändig för att kunna genomföra några förändringar.
    Stilen är avslappnad och medvetet ickevetenskaplig – konkreta exempel, inte så abstrakta, svårbegripliga resonemang, få litteraturreferenser.
    På gott och ont. Den typen av framställningar balanserar alltid på eggen mellan läsarens omedelbara ianspråktagande och läsarens fördömande av boken som lättvindig. Jag hävdar dock att Papert ska läsas seriöst.
    Boken håller för ett IT-seminarium i lärarkollegiet på vilken grundskola som helst. Och för de föräldrar som är nyfikna på, och kanske oroliga för, sina barns IT-undervisning.