måndag, januari 28, 2008

Ett intellektuellt haveri

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080128

Pär Ström
Mansförtryck och kvinnovälde
Den nya välfärden

Visst kan det finnas situationer där män underordnas kvinnor. I en strävan mot ett jämställt samhälle ska naturligtvis inte ojämställdhet råda åt vare sig det ena eller andra hållet.
     I det har debattören vid stiftelsen Den nya välfärden Pär Ström helt rätt. Men det är också det enda rätta i hans bok Mansförtryck och kvinnovälde. Och det är i sig inte mycket, enär det är en självklarhet, närmast en plattityd.
     I övrigt består bokens närmare 200 sidor av ett patetiskt, okunnigt och infantilt kverulerande utan belägg för sina påståenden.
     Det är infantilt när Ström vill hävda den stora orättvisan i att män inte har möjlighet att välja att använda sin kropp – klä av sig i media, förstora brösten etc – för att bli kändis och stjärna.
     I samma anda hävdar han att kvinnor har en härskarteknik som inte män kan utnyttja – att bete sig ”kvinnligt” (visa hjälplöshet och gråta) liksom att klä sig sexigt utmanande i syfte att manipulera män.
     
Ström begriper inte att tillämpningen av sådana möjligheter och ”härskartekniker” innebär att kvinnan reducerar sig till objekt, förminskar sig och därmed underordnar sig den hon försöker behärska. Därför är det ingen härskarteknik, utan en underordningsteknik.
     Patetiskt blir det när han gång efter annan påstår att feminister hatar män, att vi feminister skulle drivas av ett manshat. Det är naturligtvis befängt, och självfallet kan Ström inte göra några hänvisningar till sådana uttalanden eller visa andra belägg för sin tes.
     Ännu mer patetiskt blir det när han i bokens avslutning gör en Zola (från Dreyfus-affären i slutet av 1800-talet) och benämner ett kapitel ”Jag anklagar”, där han anklagar feminismen för grovt sett alla orättvisor som kan tänkas uppstå i ett samhälle.
     Ströms förslag om att staten ska styra svensk forskning är ett intellektuellt haveri utan dess like. Trots lagstiftning om forskningsfrihet, menar Ström att forskning inom genusområdet måste regleras så att varje forskningsprojekt måste undersöka alla tänkbara aspekter av ett fenomen. Avgränsningar av forskningsproblem förbjudes härmed.
     Ett annat intellektuellt haveri består dels i att Ström påstår att patriarkat, könsmaktsordning och samhällsstrukturer inte finns (därför att han inte vet vad det är), dels i att han menar att dessa begrepp är uppfunna med syftet att visa hur män konspirerar i hemlighet för att förtrycka kvinnor.
     
Dessa haverier betyder naturligtvis inte att Pär Ström är dum, men han verkar ha lite otur när han tänker. Eller också skriver han mot bättre vetande, av något outgrundligt skäl.
     Pär Ström är normalt en god analytiker inom övervakningsområdet och bevakar integritetsintrång på ett förtjänstfullt sätt.
     Det bör han fortsätta med.

måndag, januari 14, 2008

Ny inblick i skolans värld

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080114

Gösta Arvastson & Billy Ehn (red)
Kulturnavigering i skolan
Gleerups

Det går en våg av missnöje med den svenska skolan genom samhället.
     Utbildningsminister Jan Björklund har länge argumenterat för att lämna något han kallar ”flumskolan” för att återupprätta kunskapsmålen som skolans huvudsak.
     Mona Sahlin hakade nyligen på och vill se en förändring i samma riktning som Björklunds, men utan att gå lika långt.
     Vi läser till och från om lärare som irriteras över att de i så hög grad måste hantera sociala problem hos eleverna, så att den rena undervisningssysslan kommer i bakgrunden.
     Forskare, som exempelvis Jonas Frykman och Inger Enkvist, har i olika böcker påpekat ett närmast förfall i skolan.        
     Och svensk lärarutbildning har fått stryk i Högskoleverkets utvärdering.

Situationen är som gjord för en kulturanalys av skolan. Som av en händelse finns en nypublicerad sådan i form av antologin Kulturnavigering i skolan av redaktörerna Gösta Arvastson och Billy Ehn, bägge professorer i etnologi.
     I antologin får vi följa nio olika etnologers fallstudier inom skolans värld, tematiskt indelade. Analyserna kring temat genus är ypperliga. Utgångspunkten är den klassiskt konstruktivistiska: kön finns inte, kön görs. Skolan ses som en arena för normskapande.
     Här läser vi om lärare som medvetet normerar vad en riktig man är. En riktig man är inte en ”feglort” eller ”pysseljocke”.
     En manlig förskollärare irriteras över den feminina förskolemiljön, där pojkar inte får utrymme att vara pojkar och bli män. En annan manlig förskollärare berättar ängsligt om sin homosexualitet och rädslan över reaktionerna från såväl barn som föräldrar.
     I intervjuer med barn visas tydligt hur normer om maskulinitet respektive feminitet har internaliserats på ett tidigt stadium. Men vad skulle hända om vi inte fostrar pojkar till den dominerande definitionen av manlighet? Varför är feminitet så hotande?
     När det gäller manliga gymnasister har könsnormerna befästs, visar en annan fallstudie. Här betonas entydiga och klara könsgränser och traditionell rollindelning mellan män och kvinnor, där den fysiska manligheten betingar ett överlägset värde.
     Homofobin är ständigt närvarande hos elever. Heteronormen verkar vara svår att överge hos lärare.
     På liknande sätt studeras etnicitet. Lärare visar ambitioner att inte låta elevers bakgrund och härkomst särskilja elever, utan vill vara oliksblind, som det kallas. Det är en strategi för att förhindra diskriminering.
     Emellertid visar sig denna strategi vara svår att upprätthålla och kan ibland vara kontraproduktiv. En annan fallstudie visar nämligen att för barn med annan etnicitet än den svenska, är det ofta extremt viktigt att vara trofast mot sitt ursprung, att ge ursprunget betydelse. Olikhetsblindheten riskerar då motarbeta dessa barn.

Glädjande i denna antologi är två saker. Den ena är att den visar hur kulturanalys av den egna verksamheten kan frambringa flera betydelser än vi omedelbart kan se, den kan hjälpa oss att ompröva rådande uppfattningar, kritisera stereotypa indelningar av människor – att bota hemmablindhet, med andra ord.
     Den andra är antologins sista fallstudie om lärarstudenters reflektioner och visioner över sitt framtida yrke. Det är som en saga man önskar ska bli sann. Det går att vara förhoppningsfull kring framtidens lärare, trots det stryk lärarutbildningarna får från alla tänkbara håll.
     Om dessa fallstudier säger något gemensamt, så är det att lärare måste analysera den del av lärarrollen som kan kallas normfömedlare. Jag kommer på mig själv att jag struntar fullständigt i om eleverna lär sig namn på floder eller regenter – bara lärarna lyckas vara goda normförmedlare.
     Kulturnavigering i skolan är en bok som inbjuder till att inleda en kulturanalys av den egna undervisningen.
     Det är bara att tacka ja till inbjudan.

fredag, januari 04, 2008

Konspiration eller politik?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080104

I det senaste numret av Axess (nr 9 -07) dristar sig DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal att försöka begripliggöra storheten, uppskattningen och spridningen av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Ett skäl som Ekdal för fram är suget efter konspirationsteorier.
     Ju större skeenden som ska förklaras, desto intressantare blir konspirationsteorier för den breda publiken. Med konspirationsteori avser Ekdal viljan att förklara skeenden i termer av orsak och verkan med väsentlig grad av enkelhet och ensidighet. Denna vilja är, precis som han själv skriver, en bieffekt av upplysningen, viljan att kritiskt granska händelser.
     Ekdal ger Klein rätt i analysen, men fel i syntesen. Inte bara blandar Klein ihop orsak och verkan; kausala förklaringar går över huvud taget inte att applicera på globala processer.
     I stället vill Ekdal hävda slumpen som grundläggande antiförklaring till de ekonomiska skeenden Klein analyserar. Världen enligt Ekdal är instabil, slumpmässig och meningslös. En närmast nihilistisk världsbild framträder, vilket torde göra samhällsanalyser meningslösa.
     Det är ett något förvånande ställningstagande från en liberal ledarskribent.

Ett annat skäl till Chockdoktrinens genomslag menar Ekdal är en tankefigur hos Klein som appellerar till den yngre publiken: längtan efter en supermakt av Sovjetunionens karaktär. Det är både rätt och fel.
     Fel, därför att Klein nogsamt tar avstånd mot varje form av planekonomi eller kommunistisk ideologi. Kritiken mot katastrofkapitalismen är inte ett försvar för en gammal destruktiv ideologi.
     Rätt, därför att vad Klein vill är mer politik; global politik. Hon hävdar behovet av politiska visioner som bryter mot den nyliberala, rena marknadsekonomin. Hon hävdar behovet av att bryta varje strävan mot amerikansk hegemoni genom politiska intressemotsättningar.
     På samma sätt uppfattar vi att politiken fungerar bättre i Umeå med motsättningarna mellan Anders Ågren och Lennart Holmlund, än om enbart den ene verkade och syntes.
     På samma sätt blir svensk politik fattigare och otydligare genom att moderaterna har närmat sig mittfåran under 2000-talet och socialdemokratin konsekvent gjort detsamma – i stället för att tydliggöra intressemotsättningar och särskilja visioner.

Därför får Chockdoktrinen genomslag. Den vill politik. Den vill medborgarmakt framför konsumentmakt. Den vill rationella överväganden framför laissez faire. Den vill global rättvisa framför fri kapitalalstring.
     Det är dessa faktorer som appellerar till de politiskt intresserade läsarna – inte de konspirationsteorier som Niklas Ekdal väljer som tolkningsmönster.