fredag, oktober 28, 2005

Märkligheter i fildelningsdomen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051028 (Lix=52)

Sveriges första fildelningsdom föll i Västerås häromdagen och kommenteras på alla nyhetssidor. Den som vill läsa mer intrikat kritik kring denna händelse, bör emellertid söka sig till bloggsfären.
     Att domen är grumlig beträffande bevisvärderingen är en sak – att den ena partens intresseorganisation bistår rättsväsendet med bevismaterial som är enormt enkel att manipulera är häpnadsväckande.
     Jag sätter ihop en skärmdump med ditt namn och ip-adress, som ”bevisar” att du har spridit upphovsrättsskyddat material på ett par minuter.
     Men bortsett från bevisvärderingen finns även andra aspekter som gör ärendet märkligt.
     Oscar Swarts resonerar i sin blogg Texplorer om det märkliga i att Antipiratbyrån valde just den svenska filmen Hip Hip Hora som galjonsfigur för en skärpt upphovsrättslag.
     Hip Hip Hora är i allt väsentligt en ungdomspolitisk film som anses så viktig att många vill att filmen ska ses av så många som möjligt. Myndigheten för skolutveckling och Svenska Filminstitutet erbjuder skolor att visa filmen utan att behöva betala filmhyra. Under hösten 2004 hade filmen visats mer än 400 gånger i minst 100 kommuner (enligt SF:s resultatredovisning 2004).
     Filmen har också överlämnats i DVD-format som gåva till AV-centraler i landet, så att skolorna ännu lättare ska kunna visa filmen för högstadieelever. Om nu den 28-årige Västeråsbon har spridit filmen på nätet (själv nekar han till detta), har han ju agerat helt i enlighet med filmbolagets intentioner.
     Ett annat spår att fundera över i domen mot 28-åringen är påföljden. I dagar som dessa, där HD nyligen fastställde strafftiden till 1,5 år för den rattfulle föraren som vållade två personers död i Flurkmark utanför Umeå, ligger det nära till hands att jämföra påföljden med andra brott.
     När en s-politiker i Uddevalla i våras fälldes för urkundsförfalskning och bedrägeri mot Försäkringskassan motsvarande 100 000 kr, blev påföljden för denne toppolitiker 80 dagsböter om 130 kr. För fildelaren blev straffet 80 dagsböter om 200 kr.
     Att förvara en film på sin hårddisk som andra kan komma åt, utan någon ekonomisk vinning, anses alltså ur påföljdssynpunkt vara lika grovt som att blåsa Försäkringskassan på hundratusen till egen ficka.
     Jag tillhör dem som självklart värnar ett upphovsrättsskydd för immateriella produkter – men upphovsrättslag som inte blundar för Internets existens. Men det är just därför jag kan bli lite upprörd när jag läser tingsrättens formulering i fildelningsdomen.
     ”Att göra en film tillgänglig för allmänheten på Internet får stora konsekvenser för filmindustrin. (…) Detta talar för att man bör se allvarligt på dessa brott”, skriver tingsrätten i domskälet.
     Men var det inte de som skapar musik och film den skärpta upphovsrättslagen skulle skydda, så att de kan leva på sitt skapande?

fredag, oktober 21, 2005

Om gräsrotsjournalistik och småprat

Lars Våge, Erik Stattin och Gunnar Nygren
Bloggtider
Sellin & Partner
(Lix=55)

I den första boken på svenska som helt ägnar sig åt bloggfenomenet, Bloggtider (Sellin & Partner), menar mediaforskaren Gunnar Nygren att detta horisontellt mediaflöde kan ses som en konverserande offentlighet. Den tidigare passive mottagaren av mediaelitens informationsströmmar blir helt plötsligt en aktör med sin blogg.
     Nå, nu är fenomenet inte helt nytt, som Lars Våge skriver i sitt utmärkta kapitel om bloggens historia och dess funktionalitet. Inte heller, vill jag tillägga, är bloggen först med att ge människor möjligheter till aktiv publicering – vanliga webbsidor, e-postlistor, diskussionsforum, virtuella gemenskaper har också medgett detta.
     Emellertid delar jag bibliotekarien och Sveriges mest kände bloggare Erik Stattins uppfattning om att bloggen har fått ett stort inflytande jämfört med andra gräsrotsmedier.
     Stattin ger ett flertal intressanta exempel på hur olika delar av samhället – medier och politiker, framför allt – har tillmätt bloggarna stor betydelse. Ett legendariskt exempel är hur ett rasistanstruket uttalande av den republikanske senatorn Trent Lott ignorerades av mediaetablissemanget, men retade upp några bloggare.
     Starkt irriterade över medias ignorans gjorde dessa ett hästjobb med att efterforska och skriva om såväl Lotts andra uttalanden och dennes relationer med organisationer och personer inom extremhögern. Det envetna bloggandet ledde till att mediaetablissemanget tog upp detta på nytt, och efter lite rabalder tvangs Lott att avgå.
     Detta är ett exempel på bloggare som intelligenta reagenter. Utan att behöva tillfredsställa en publik, skriva för någon ägares ekonomiska vinning eller arbeta mot någon deadline kunde bloggarna i lugn och ro göra en god research och publicera ny information så länge de ville.
     I totalitära stater som Iran och Kina har bloggen gett medborgare viss möjlighet att anonymt diskutera samhällsfrågor, något som är närmast omöjligt i en statsstyrd och censurerad mediasituation. Regimen i Iran stänger ständigt ned alternativa nyhetskällor och försöker hela tiden göra detsamma med bloggarna, men det är svårare. Dock har ett par iranska bloggare fängslats för sin regimkritiska verksamhet, vilket har uppmärksammats med starka protester i väst.
     Bloggarna har också delvis utvecklats från att inte enbart utgöra forum för debatt eller reflektion över samhällsföreteelser, till att även fungera som en gräsrotsform av rapporterande journalistik.
     Tsunamikatastrofen i Asien 2004 är det bästa exemplet. Bloggare i Indien, Sri Lanka och Thailand fyllde på ett tidigt stadium ett snabbt informationsbehov om läget dag för dag, länkar till hjälpinsatser och bilder på situationen. Baksidan var att vissa myter och felaktiga teorier om flodvågens orsaker spreds, men dessa korrigerades snabbt.
     Stattins exempel på bloggens betydelse är främst internationella. Dock har bloggen exploderat även i Sverige, särskilt under bloggåret 2005. Många politiska, mediakritiska, kreativa, informativa, sällsamma och banala bloggar har sett dagens ljus detta år.
     Dock har inte Stattin sett något svenskt exempel på bloggandets stora inflytande, även om det finns ett klassiskt fall av arbetsgivarcensur. SVT-journalisten Per Gudmundson tvangs att välja mellan att publicera texter i sin populära blogg och att arbeta på SVT. Ett public-serviceuppdrag ansågs inte vara förenligt med att blogga.
     Snarare har det väl visat sig i Sverige att det mediaetablissemang som anammat bloggandet – främst kvällstidningarna – har bidragit med bloggens allra sämsta sidor. Men det kanske ändras med tiden. DN väljer bloggformatet, när fotografen Paul Hansen och akademiledamoten Peter Englund rapporterar från Irak.
     Huruvida utrikesrapportering – och annan rapportering – förändras när journalister bloggar i stället för att skriva traditionella artiklar, är en intressant fråga för mediaforskare.