tisdag, mars 17, 2015

Överflöd och klyftor digitaliseringens konsekvens

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150317

Vi har i allmänhet lätt att förstå linjära samband. En person som tjänar 100 kronor per timme tjänar 800 kronor på en åttatimmars arbetsdag och 4 000 kronor för en genomförd arbetsvecka om 40 timmar. När vi byter ut linjär mot exponentiell tillväxt blir det genast mer komplicerat. Säg att en person får erbjudandet 1 krona för den första arbetstimmen, där timlönen fördubblas för varje arbetad timme under en arbetsvecka.
         Efter hur många timmar kan man säga upp sig och leva gott på intjänade pengar resten av livet med ett sådant löneavtal?
         Det sistnämnda exemplet känns igen som den gamla historien om riskornet och schackbrädet. Enligt myten ska schackspelets uppfinnare ha presenterat schackspelet för kejsaren i en del av dagens Indien på 500-talet. Kejsaren blev oerhört förtjust i det till synes enkla, men ytterst komplicerade spelet, och erbjöd uppfinnaren att själv välja sin belöning.
         Uppfinnaren bad ödmjukt endast om att kunna mätta sin familj med ris. Uppfinnaren föreslog att använda schackbrädet för att bestämma hur mycket ris kejsaren skulle skänka. Uppfinnaren önskade endast ett riskorn i den första av brädets rutor, två på den andra rutan, fyra på den tredje, åtta på den fjärde och så vidare tills schackbrädets alla rutor har dubbelt så många riskorn som föregående ruta.
         Kejsaren tillmötesgick alltför snabbt denna till synes blygsamma begäran. Men efter ett riskorns fördubbling 64 gånger, och om ett riskorn väger 25 milligram, skulle uppfinnaren erhålla i storleksordningen 460 miljarder ton ris.

Riskornet och schackbrädet utgör det pedagogiska exemplet för att förklara, eller kanske snarare illustrera, något så komplext som informationsteknikens exponentiella tillväxt. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee är forskare vid MIT Center for Digital Business och har nyligen publicerat boken Den andra maskinåldern (Daidalos, 2015).

         Den första maskinåldern utgörs av den industriella revolutionen: ångkraften och elektriciteten bidrog till att konstruera maskiner som kunde mångdubbla människans muskelkraft och arbetskapacitet.
         Den andra maskinåldern inleddes med datorernas intåg i produktionen och administrationen. Den digitala teknikens bidrag borde vara att mångdubbla människans kognitiva kapacitet. Har tekniken levererat? Med tanke på att digital teknik har funnits i mer än sextio år, måste man nog hävda att under de första femtio åren har utvecklingstakten varit relativt maklig.
         Brynjolfsson och McAfees förklaring är just schackbrädet och riskornets fördubbling. Det går långsamt inledningsvis. Nu, menar författarna, har vi passerat hälften av schackbrädets rutor. Nu ser vi resultaten av de fördubblade riskornen; tekniska landvinningar som vi inte var i närheten av för tjugo år sedan.
         Datorkapacitet kombinerat med teknik för att samla in enorma datamängder kombinerat med extremt välutvecklade algoritmer synliggör exempelvis självkörande bilar, precisionsrobotik, textrobotar som levererar tidningsartiklar, faktaböcker och i förlängningen skönlitterär text, 3D-skrivare som kan konstruera 3D-skrivare.
         Vi befinner oss i en inflektionspunkt, med författarnas terminologi; en situation där den exponentiella utvecklingskurvan kröker sig och börjar peka uppåt.

Ett signifikant tecken på denna inflektionspunkt är överflöd. Ett mått på överflöd är produktivitetstillväxt. Den senaste tidens produktivitetsökningar kan inte förklaras av ökad arbetstid eller mer kapital, utan av ny digital teknik. Vi ser en produktivitetsökning, trots att vi mäter den andra maskinålderns värden med den första maskinålderns mått.

         BNP mäter det ekonomiska värdet av utförd produktion av varor och tjänster. I den andra maskinåldern – den digitala – pågår en stor och allt mer växande produktion av digitala tjänster som betingar ett högt värde för oss människor, men bidrar ytterst lite till länders BNP. Hur högt värderar vi fria sökmotorer, uppslagsverk, alla gratisappar till telefonen, alla plattformar för informationsdelning och kommunikation?
         Väldigt högt. Men allt användargenererat innehåll, de digitala gratistjänsterna och det som kallas delningsekonomi syns inte i officiell ekonomisk statistik. Det är en mängd ouppmätt arbete som skapar stora ouppmätta värden. Brynjolfsson och McAfee förordar ett annorlunda sätt att mäta värden i dag.
         Under första halvan av boken framskriver Brynjolfsson och McAfee den andra maskinåldern med stor optimism, som ett närmast okritiskt hyllande av den digitala utvecklingen. Så vänder de blad och börjar tala om klyftor som ett annat signifikant tecken på inflektionspunkten.
         Med stor produktivitetstillväxt ökar de ekonomiska klyftorna om inte lönerna ökar. I den första maskinåldern ökade människors löner i takt med produktiviteten, medan lönerna har närmast slutat följa produktiviteten på senare tid. Det skapar ett fåtal vinnare och en stor mängd förlorare på var sin sida klyftan. Digitalisering kan skapa marknader, där den ekonomiska insatsen kan vara låg för att producera en viss tjänst, men intäkterna enorma.

Frågorna som växer sig allt starkare under läsningen handlar om politik snarare än teknik: Om överflödet blir allt större, varför växer samtidigt klyftorna? Varför fortsätter vi behålla arbetslinjens mål att hela arbetskraften ska arbeta 40 timmar i veckan, när den digitala utvecklingens rationaliseringar genererar högre arbetslöshet än nya arbeten?

         Dessa politiska frågor ges ett visst utrymme. Å ena sidan är menar Brynjolfsson och McAfee att någon ekonomisk fördelningsmodell annorlunda än kapitalismen inte framkomlig. Å andra sidan diskuterar de modeller såväl för basinkomst som för minskad kapitalkoncentration.
         De förespråkar emellertid inte en samhällsmodell som reducerar det nödvändiga arbetet. "Arbetet är välgörande", skriver de, eftersom arbete inte enbart ger oss pengar, utan även är "en central väg till flera andra saker: egenvärde, sunda värderingar, struktur och värdighet, för att bara nämna några".
         Det är en begränsad, för att inte säga begränsande människosyn. 

torsdag, mars 12, 2015

Arbetsförmedlingens nära förestående död

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150312

Roland Paulsen
Vi bara lyder
Atlas

Vi bevittnar en avrättning av en myndighet. En myndighet som i högsta grad påverkar många människors liv och som åtnjuter lågt förtroende hos svenska folket. Tillika en myndighet med ett omöjligt uppdrag.

         När Roland Paulsen hade disputerat i sociologi med avhandlingen Empty Labor: Subjectivity and Idleness at Work fann han sig arbetslös under en fyramånadersperiod innan han skulle tillträda en tjänst som forskare vid Lunds universitet. Som sig bör skrev han in sig på Arbetsförmedlingen.
         Här börjar en absurd berättelse om meningslöshet, rädsla, utsatthet, repression och dysfunktionell organisation. Paulsens möte med Arbetsförmedlingen under sin korta arbetslöshetsperiod ledde endast till meningslöshet för hans del. Men berättelsen handlar inte primärt om Paulsen, utan om Arbetsförmedlingen och den politik som omgärdar myndigheten.
         När Paulsen tillträdde sin forskartjänst förväntades han utföra fallstudier vid någon organisation där "trycket på att begränsa tänkandet kan antas vara särskilt stort". Efter hans möte med Arbetsförmedlingen stod valet av organisation klart.

Det är en bok som tar sin utgångspunkt i en forskningsprocess, men som skrivs för en bredare läsekrets än akademin. Paulsen växlar mellan det empirinära i form av intervjuer med arbetsförmedlare, arbetssökande, en före detta generaldirektör och arbetsmarknadsminister, och det empiridistanserade i form av analyser kring lydnad, ideologi och politik.

         Utifrån sina fallstudier vid olika arbetsförmedlingar ser han enbart en dysfunktionell organisation med IT-stödda rutiner som ter sig obegripliga för arbetsförmedlare och med en repressiv kultur där man straffas för att inte nå upp till ouppnåeliga krav. Samt en lydnadskultur.
         Arbetsförmedlarna i studien upplever sig som lydnadsobjekt under organisationens många ledningsnivåer. Särskilt påtaglig är känslan hos de arbetsförmedlare som tvivlar på den svenska modellen.
         Arbetssökande upplever sig som lydnadsobjekt under arbetsförmedlarnas tvingande aktiviteter, särskilt de som befinner sig längst ned i arbetslösheten, i det beryktade fas 3.
         Den intressanta frågan Paulsen ställer är om det är en fråga om lydnad. Om lydnad är att "under maktpåtryckning göra vad man egentligen inte vill", är inte alla arbetsförmedlare lydnadsobjekt, eftersom flera faktiskt tror på nyttan och värdet med verksamheten. Däremot måste nog majoriteten av arbetslösa betecknas så.
         Den intressantaste formen av lydnad finner Paulsen hos de arbetsförmedlare som utför sitt arbete under positiv lydnad. Det är en lydnadsform som springer ur det positiva tänkandets ideologi och kan kokas ned till tesen "man bör göra det bästa av situationen".
         Genom att aldrig ifrågasätta eller fråga sig varför vissa aktiviteter ska utföras, distanserar man sig från negativa tankar, försöker reducera negativa konsekvenser så gott det går och göra det bästa möjliga utifrån förutsättningarna. Denna positiva lydnad karakteriserar Paulsen som "funktionell dumhet".

Som så ofta är det dock ideologier som framkallar tvingande aktiviteter och olika former av lydnad. När Paulsen intervjuar Sven Otto Littorin, den arbetsmarknadsminister som främst förknippas med arbetslinjen och förändringen av Arbetsförmedlingen, framträder ideologin.

         Arbetsförmedlingen är inte till för de arbetslösa, de befinner sig i det som ideologin benämner utanförskapet, utan de innanför, de som har arbete. Alla meningslösa och ibland förnedrande åtgärder arbetslösa tvingas till för att få arbetslöshetsersättning syftar till att skicka signaler till de som har arbete.
         Som arbetslös måste man anstränga sig. Som arbetslös är man inte ledig utan arbetssökande på heltid. Som arbetslös måste man kontrolleras. Som arbetslös måste man ha svag ekonomi. Att vara arbetslös får inte vara bekvämt.
         Sådana uttryck kan ses som ren paternalism, men jag tolkar Paulsen som att det är uttryck för en ideologi som syftar till att vidmakthålla de arbetandes betalningsvilja för de människor som står utanför arbetsmarknaden.

Roland Paulsen framstår för varje text han författar som Sveriges främste kritiker av den rådande arbetsmarknadspolitiken. Med denna bok genomlyser han på ett effektivt sätt den myndighet som främst är bestämd att verkställa politiska beslut kring arbete.

         Vi bara lyder är en helt nödvändig bok. Vi kommer ett antal arbetsförmedlare så nära att det nästan blir obehagligt. Vi kommer fas 3 så nära att vi förstår att närmare helvetet kommer man inte i Sverige.
         Paulsens slutsatser kring arbetsmarknadspolitiken är att vi måste börja finna en politik som inte förutsätter vare sig full sysselsättning bland befolkningen eller dagens volym för enskildas heltidsarbete.
         Några slutsatser kring Arbetsförmedlingen drar han inte, men en rimlig slutsats utifrån denna bok är total rekonstruktion.