Kan coronaimmunitet bli framtidens yttersta klassmarkör?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200425

I måndags (20/4) nåddes vi av den fantastiska nyheten att forskare vid Karolinska har skapat ett antikroppstest som ska visa om en person har antikroppar mot coronaviruset och därmed uppnått immunitet. 
      Testet är inte hundraprocentigt, men särskilt viktigt är att testresultatet inte kan vara falskt positivt. Med andra ord, testet kan inte påvisa antikroppar om man inte varit smittad av viruset.
       Den initiala tanken är naturligtvis att många kan testas, många kan dra en lättnadens suck och många kan återgå till normalare livsformer.
       Därefter måste vi ställa oss frågan: Vad betyder det att vara immun i en pågående pandemi? Journalisten Sarah Zhang har för The Atlantic (200416) intervjuat historiker i USA om en av 1800-talets värsta epidemier, gula febern.
       Särskilt drabbat var USA:s sydstater, särskilt kring Mississippideltat och New Orleans. Här blev människors immunitet en biljett till samhället. Utan immunitet mot gula febern var det svårt att exempelvis finna bostad, arbete, banklån och att kunna gifta sig. 
       Det gick så långt att New Orleans motsvarighet till Folkhälsomyndigheten proklamerade att värdet av immunitet var värt risken att ha gula febern. Det blev särskilt märkbart inom slaveriet. Värdet av en slav med immunitet 25 procent högre än slavar utan immunitet.
       Det gick så långt att människor utsatte sig medvetet för smitta för att uppnå det privilegium immunitet innebar. Men inte vilka som helst, utan främst immigranter, fattiga, arbetslösa; de mest utsatta. 

Hur känns en coronaimmun person igen? Inte alls, om vi inte ger denne ett kännetecken. I Storbritannien föreslås att särskilda immunitetscertifikat ska delas ut när det finns tillförlitliga tester. I Tyskland liksom i USA talar man om immunitetspass som ska möjliggöra att immuna människor kan återgå till arbetet.
       I en tid av stängda gränser och högst begränsad mobilitet kommer immunitet att vara mycket värt, eftersom det inte finns något skäl att begränsa immuna människors rörlighet.
       Kommer immunitet mot corona att bli så mycket värt att människor medvetet riskerar att bli sjuka i covid-19 för att uppnå privilegier? För att kunna röra sig fritt inom och mellan länder? Vissa arbetsgivare kanske kräver immunitetsgaranti för anställning? Vill en coronaimmun dejta ickeimmuna? Unga, friska människor kanske kommer att vilja ta risken.
       Dagens prekariat, de människor som har extremt osäkra anställningar, timlönare och andra grupper av människor utan ekonomiskt skyddsnät och buffertar är emellertid särskilt utsatta. De kan i värsta fall tvingas hamna i valsituationer ingen människa borde kunna hamna i.
       Sensmoralen är att vi måste se bortom glädjen över bra immunitetstester och överväga hur vi ska forma de sociala relationerna i ett samhälle med många immuna och många ickeimmuna mot coronaviruset.
       Blir coronaimmunitet framtidens yttersta klassmarkör?

Boktips i tider av isolering och ekonomisk depression

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200409

Så här i coronatider, när vi ska upprätthålla fysisk distans till andra människor och vistas i hemmet så mycket som möjligt, tipsas det om filmer, teveserier och litteratur för att lindra i isoleringen.
       När det är kris i tillvaron kan man å ena sidan föredra litteratur som positiv eskapism, det vill säga litteratur som gestaltar och förflyttar oss mentalt till en positiv, trösterik tillvaro. Å andra sidan kan man vilja läsa böcker som korrelerar med den situation man befinner sig i, det vill säga litteratur som kan fördjupa förståelsen av den egna situationen.
        Om du tillhör den förstnämnda kategorin kan du sluta läsa nu. Om du tillhör den andra kategorin har jag två boktips. Det första om isolering, det andra om ekonomisk depression.

Marlen Haushofer skrev Väggen 1968. Huvudpersonen är en namnlös kvinna som reser till en jaktstuga någonstans i alperna (tror jag) för att träffa släktingar. Dessa släktningar försvinner redan första dagen och när kvinnan ger sig ut för att leta efter dem, finner hon sig innesluten av en osynlig vägg.
        De enda levande varelserna innanför väggen är en hund, en katt och en ko. I sin ensamhet för hon anteckningar om sitt isolerade leverne. Det är avskalat, lätt klaustrofobiskt berättat om hur en människa försöker upprätthålla en förnuftig tillvaro i en irrationell situation.
        Till sist, efter några år, dyker för första gången en människa upp. Hur hanterar kvinnan en sådan situation? Hint: saker eskalerar.
        Hans Fallada skrev Hur ska det gå för Pinnebergs? 1932. Det är mellankrigstid, arbetslöshet och hyperinflation i Berlin. Johannes Pinneberg och hans fru Lämmschen är unga och försöker skapa sig en gemensam tillvaro i ett relativt kaos.
        Det går upp och ner för paret. Till slut rämnar Pinnebergs värld; han förlorar jobbet, såväl samhällets och hans egen depression fångar och förlamar honom.
        Boken är också en lysande påminnelse om vissa grundförutsättningar för högerextremism, främlingsfientlighet och, i detta fallet, en grogrund för att nazismens politik skulle växa sig stark.

Bägge böckerna låter oss fördjupa oss i coronavirusets möjliga konsekvenser och risker. Det är uppenbart att vi måste slopa begreppet ”social distansering” och snarare tala om fysisk eller spatial distansering. Vi måste fortsätta vara sociala med den teknik vi har; telefonen, mejlen, videomöten, sociala medier. Det är lär oss Marlene Haushofer i Väggen.
        Vi måste vara aktsamma om den ekonomiska utvecklingen så att inte barbariet växer fram, där syndabockar får klä skott (i värsta fall bokstavligen) för samhällsutvecklingen och antidemokratiska rörelser växer fram. Det lär oss Hans Fallada i Hur ska det gå för Pinnebergs?.

Vilka beslut under krisen formar framtidens samhälle?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200403

Även om den allra största delen av våra ansträngningar i dag fokuserar på att minska smittspridning och skapa förutsättningar för vård av insjuknade, kommer en tid efter coronaviruset och covid-19-infektioner.
       Simon Mair är forskare inom ämnet ekologisk ekonomi. Hans tes är att olika politiska beslut som fattas i tider av naturkatastrofer eller ekologiska omvälvningar, genererar olika konsekvenser för samhället. Såväl global uppvärmning som coronavirus är i grunden naturliga processer till vilka vi måste fatta politiska beslut för att begränsa dem.
        I en essä i tidskriften The Conversation (30/3) formulerar Simon Mair fyra framtidsscenarier som beskriver tänkbara samhällen efter corona, där olikheterna mellan scenarierna beror på vilka beslut som fattas under coronakrisen.

Det första scenariot kallar Mair statskapitalism. Det är den akuta, omedelbara responsen på coronavirusets utbredning vi ser i dag. Det är de stora ekonomiska paketen som med stora belopp avser att stödja vårdsektorn, stora och små företag samt anställda. Verksamheter ska kunna undvika konkurs och människor ska kunna överleva ekonomiskt om de blir av med sina arbeten. Detta scenarion uppträder dock enbart på kort sikt, som akut situation.
        Det andra scenariot kallar han barbarism. Det är ett samhälle som inte kan eller vill skapa akuta, statliga stöd till vården, företag och medborgare. Ett samhälle där staten saknar kreditmöjligheter eller menar att marknader ska vara självreglerande även vid pandemier. Människor saknar likvida medel, vårdens resurser krymper, människor dör och ett grymt kaos växer, med upplopp och plundring. 
        Det tredje scenariot kallar han statssocialism. Det innebär exempelvis nationalisering av sjukhus (som vi ser exempel på i Spanien och Irland) och andra samhällsviktiga verksamheter. Staten tar ansvar för de delarna av ekonomin som är essentiella för medborgarnas livsvillkor – mat, energi, bostäder, vård, omsorg, utbildning etc. I detta scenario inkluderar Mair basinkomst, alltså en allmän inkomst som är oberoende av marknadens värdering av arbete.
        Det fjärde och sista scenariot kallar han ömsesidigt stöd. Det är småskaliga sociala grupperingar, små gemenskaper som organiserar stöd och omsorg. Vi har sett embryon till sådana gemenskaper i form av grannskapsstöd och stödgrupper på Facebook, där medborgare hjälper varandra under coronapandemin med att handla mat, mediciner och andra förnödenheter.

Dessa scenarier är inte skarpt åtskilda, utan kan såväl samverka, som byta av varandra. Statssocialism kan exempelvis bli en effekt av att de resurser som statskapitalism kräver helt enkelt tar slut, därför att pandemin blir för långvarig. Ömsesidigt stöd kan exempelvis vara ett sätt att motverka barbarism eller utgöra en form av stöd till statssocialism.
        Såväl Folkhälsomyndigheten som regering och riksdag torde ha dessa och andra liknande scenarier i åtanke när det formulerar rekommendationer och fattar politiska beslut. Alla rekommendationer och beslut som fattas i dag påverkar inte enbart de akuta situationerna, utan formar även framtidens samhälle.