Månlandningen för femtio år sedan utgör en milstolpe i den teknikoptimistiska eran. Allt sedan idépaketet om det moderna projektet formulerades har utvecklingsoptimismen existerat som den allra mest centrala idén. Till varje problemsituation – vare sig den är av social, moralisk, politisk eller miljömässig karaktär – sätter människan sin tillit till ny teknik eller utveckling av befintlig teknik.
När detta skrivs har jag sett fyra avsnitt av teveserien Chernobyl. Ingen teveserie har nått så hög ranking av tittarna på filmdatabasen IMDB. 9,7 av 10. Inte ens Game of Thrones når dit, trots den enorma mediala haussen. Lysande skådespeleri av Jared Harris, Stellan Skarsgård, Emily Watson med flera. Och glimrande regi av Johan Renck, förr känd som Stakka Bo, som inledde sin karriär som musikvideoproducent.
Chernobyl handlar alltså om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Ukraina, 1986. I Sverige fick vi lära oss en måttenhet vi inte tidigare behövt i praktiken. Becquerel. Ett mått på radioaktivt sönderfall. Det uppmättes i svamp, bär, kött från vilda djur. Särskilt östra Sverige var drabbat, särskilt Gävletrakten.
Det var länge sedan en teveserie har skrämt mig så infernaliskt som Chernobyl. På allvar, alltså. Jag känner ren skräck. Den enda teveserie som kommer i närheten av genererad rädsla är Twin Peaks, men av helt andra skäl. Förutom att Chernobyl är magnifik i visualiseringen av olyckan – elden, ljuset, dammet, nedfallande partiklar – är den magnifik i gestaltningen av den sovjetiska politiska eran.
Det är främst fyra saker i serien som skrämmer livet ur mig. Jag ska försöka gestalta dessa med begreppen known knowns, unknown knowns, known unknowns och unknown unknowns. På svenska: det vi vet att vi vet, det vi inte vet att vi vet, det vi vet att vi inte vet och det vi inte vet att vi inte vet.
Vad man i serien Chernobyl visste att man visste, var hur kärnkraftverket fungerade, att det fanns säkerhetssystem, att ett haveri och explosion inte kunde inträffa. Detta är särskilt snyggt gestaltat i det krismöte där president Gorbatjov och övriga staben informeras om vad som hänt, vilka följder som rimligen kommer att uppstå och vilka åtgärder som måste vidtas. Det som skrämmer mig är att den politiska ledningen vidhöll positionen known knowns inför omvärlden, i stället för att erkänna och informera omvärlden om att det som de visste inte kunde hända hade hänt.
Vad man inte visste att man visste, var hur människor påverkas och ser ut efter att ha utsatts för extremt höga doser av radioaktiv strålning. Hur de dör. Hur de plågas innan döden. I teorin visste man. I Chernobyl får vi se dem. Det som skrämmer mig allra mest är att man inte hade någon beredskap för dödshjälp. När smärtorna är så enorma att inte ens stora morfinmängder lindrar, och utgången är hundraprocentig död, måste vi kunna erbjuda hjälp att dö innan de värsta plågorna.
Vad man visste att man inte visste gestaltas i den scen där invånarna – främst kvinnor och barn – i det närmsta samhället går ut för att beskåda infernot. Ljussättningen är magnifik. Sotflagor singlar ned från skyn, landar på kläder, ansikten. Vad befolkningen inte visste, var att det som föll var radioaktivt och livsfarligt. Det visste den politiska ledningen, men såg inga skäl att hålla befolkningen utbildad. Det som skrämmer mig här är den totalitära idén om att medvetet hålla människor i okunskap.
Vad som i Chernobyl kan tolkas som något man inte visste att man inte visste, är det som skrämmer mig allra mest. Flera gånger i varje avsnitt ställs den centrala frågan till kärnfysiker, ingenjörer, operatörer: Hur är det möjligt att ett kärnkraftverk av den typ som fanns i Tjernobyl kunde explodera? Svaret: Det vet vi inte. Det ska inte vara möjligt.
Det finns en odelbar symbios mellan kärnkraft för att utvinna energi för elektricitet och kärnkraft för att utvinna energi för explosion. När Robert Oppenheimer, som ledde Manhattanprojektet med syftet att konstruera atombomben, bevittnade den första stora provsprängningen 1945, tänkte han på ett citat från den hinduiska texten Bhagavadgita. Detta citat återger Oppenheimer i en intervju från 1965 och kan ses på YouTube.
”We knew the world would not be the same. A few people laughed... A few people cried... Most people were silent. I remembered the line from the Hindu scripture the Bhagavad Gita; Vishnu is trying to persuade the prince that he should do his duty, and to impress him takes on his multi-armed form, and says, ’Now I am become death, the destroyer of worlds’. I suppose we all thought that, one way or another.”Såväl kärnkraft som atombomben är uttryck för teknikoptimism. Fysikern Freeman Dyson, som också deltog i utvecklingen av atombomben, har sagt att han kände ”glittret från atombomben”. Oemotståndligt. Åtminstone för en vetenskapsman. Att släppa lös energin i atombomben, att se sprängkraften i verkligheten – det ger människor en illusion av oändlig makt.
Detta är vad som sker när teknikoptimism kompletteras med vad jag kallar teknikarrogans. Arrogansen består i att teknikoptimisten vägrar se några andra lösningar på olika samhällsproblem än utveckling av ny teknik. Samt att de problem som den nya tekniken genererar enbart kan lösas med ny teknik.
Glittret lyser som en aura runt teknikoptimister – de som vet att de vet, de som har internaliserat known knowns som enda kunskapskategori. För oss som är också har de tre övriga kunskapskategorierna internaliserade gäller att tränga igenom glittret och så frön av tvivel.
Den ultimata, teknikskeptiska frågan teveserien Chernobyl ställer är: Vad är det vi i dag inte vet att vi inte vet om kärnkraft? Kommer vi en dag i framtiden att ställa oss frågan: Hur kan detta inträffa? Och inte har något annat svar än det som ges i Chernobyl: Det vet vi inte. Det ska inte vara möjligt.
