Kultursidan Västerbottens-Kuriren 161101
När vetenskapliga studier blir allt mer fokuserade och avgränsade blir det svårare att få en större bild av utvecklingen inom ett område. Därför uppskattar jag ofta forskare som försöker zooma ut och betrakta något från långt håll.
En brytning i den samhällsutveckling vi fortfarande försöker förstå i dag, presenterades redan 1973 av sociologen Daniel Bell i boken The Coming of Post-Industrial Society, där han förespådde skiftet mellan det industriella samhället och det postindustriella.
Ganska snart började man benämna detta postindustriella samhälle informationssamhälle. Men osäkerheten om förledet till samhället står kvar än i dag. I slutet av 1990-talet lanserade sociologen Manuel Castells begreppet nätverkssamhället i sin mastodonttrilogi om informationsåldern och visade hur samhället allt mer organiserades med nätverket som metafor.
Ett annat fokus för att påvisa denna brytpunkt hade Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee i Den andra maskinåldern från 2015, där brytpunkten i allt väsentligt visar att just nu sker teknikutvecklingen med en exponentiell hastighet. Maskinernas kapaciteter kommer att förändra samhället mer än något annat.
En liknande tes framför historikern Yuval Noah Harari i sin nya bok Homo Deus. A Brief History of Tomorrow (2016). Dock med en något mer historisk och ideologisk utgångspunkt. Harari blev världskänd med boken Sapiens från 2012, där han skrev mänsklighetens evolutionshistoria på ett sätt som många uppskattade. Med breda penseldrag tecknar han här ett skifte inför framtiden.
Homo Deus börjar i historien med en trestadiemodell över mänsklighetens utveckling. Det första stadiet var ett samhälle där människan behärskades av religionens påbud, av gudar och deras uttolkare. De ultimata svaren på människans problem fanns i de heliga skrifterna.
Det andra stadiet var ett samhälle som frigjorde sig från religionen och sökte svar på mänsklig mening hos människan själv. På 1700-talet inleddes den liberala humanismens era. Människan blev en individ; en odelbar enhet. En varelse som ägde förmågan att generera kunskap om sina problem genom att förstå sina egna erfarenheter, förstå sig själv, lita till sin egen förmåga och göra det som känns rätt. Och därmed inte söka svaren i någon gudomlig text, som ändå är skriven av en människa.
På så sätt fick vi demokrati så att varje människas röst skulle väga lika mycket, vi skapade undervisningsmetoder som gick ut på att studenter i första hand ska lära sig tänka kritiskt och självständigt samt en ekonomisk modell där kunden alltid har rätt. Framför allt fick människan frihet och en fri vilja; endast den enskilda människan kunde avgöra vad som var bäst för henne.
Vi lever mitt i den liberala humanismens era och samtidigt, menar Harari, i början av den moderna samhällsutvecklingens tredje stadium: Dataismen. Det är precis som de två föregående stadierna en ideologisk utgångspunkt för att beskriva en förändring. Dock bärs ideologin upp av en särskild teknikutveckling.
Ett grundläggande antagande, som Harari gör sitt bästa att belägga med vetenskapliga referenser, är att vi allt mer börjar betrakta människan som en algoritmstyrd varelse. Människans erfarenheter och känslor skapas av biokemiska algoritmer när människan observerar sin omgivning.
Människan ses inte längre som en individ, utan som ett aggregat av många biokemiska algoritmer som styr hennes beteende. Men inte enbart inre, biokemiska algoritmer, utan även externaliserade algoritmer.
Enligt dataismen är det dataflöden och algoritmer som styr människans beteende. Vi ser redan i dag de små exemplen; hur nätbokhandlares algoritmer lär sig mina preferenser genom mina sökningar och inköp. Hur Google lär sig hur sökmotorn ska prioritera sökresultaten utifrån mina tidigare sökningar. Hur e-bokläsaren Kindle samlar data om hur jag läser böcker för att kunna förfina och personalisera texter.
Det är inte så långt bort i tiden, menar Harari, tills när vi vänder oss till Google med frågan om vilken partner vi bör välja att leva med. Om Google har samlat all tänkbar information om mig sedan födseln, läst mina mejl, mina meddelanden, hört mina telefonsamtal, vilken information jag sökt på med dess sökmotor och så vidare, så vet Googles algoritmer bättre än jag själv vilken partner jag bör välja.
Och där ryker i så fall den fria viljan. Inte enbart valet av partner, utan i alla mänskliga val. Vilken utbildning jag bör välja, vilket jobb jag bör sikta på, vilken film jag bör se, vart jag bör åka på semester. Och naturligtvis vet algoritmerna bättre än jag vilket politiskt parti jag bör rösta på.
Algoritmerna kommer, genom att behandla för människan oöverskådliga informationsmängder, att bli så mycket bättre på att fatta beslut åt oss att det vore korkat att inte följa deras råd. Men för att algoritmerna ska kunna fatta allt bättre beslut krävs dels att vi ständigt levererar all tänkbar information om oss, dels att vi tillåter maskininlärning; att maskinerna självständigt får utveckla algoritmerna utan mänsklig inblandning.
Det är svårt att utläsa om Harari skriver fram en dystopi eller en utopi. Å ena sidan skriver han som teknikutopister brukar skriva: entusiastiskt, med hisnande exempel, stora hopp, inga kritiska invändningar och grova generaliseringar.
Å andra sidan avslutar han boken med vad som måste förstås som en disclaimer; ett frånsägande av ansvar för det han skriver. Från att entusiastiskt beskriva dataismens framtidsvision, till att hävda att varken han eller någon annan kan inte säga något om framtiden. "Boken ska förstås som möjligheter snarare än profetior", skriver han tre sidor från slutet, samtidigt som han på de 394 föregående sidorna snarast har ett profetiskt anslag.
Precis som människorna i det första stadiet inte kunde förstå Gud och dennes intentioner, kommer vi i dataismens stadium inte att kunna förstå algoritmerna och deras planer.
På 90-talet utropades den liberala demokratin som historiens slut. Med dataismen fortsätter historien.
Visar inlägg med etikett recensioner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett recensioner. Visa alla inlägg
tisdag, november 01, 2016
tisdag, maj 24, 2016
En nyckel till minskad massövervakning
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160524
Den kinesiska regimen lanserade 2015 en plan för ett socialt kreditsystem, som redan har börjat testas i några regioner och som kommer att vara helt utbyggt år 2020. Det är alltså inte ett renodlat ekonomiskt kreditsystem liknande sådana som finns i de flesta länder, utan snarare ett förtroendesystem.
Kinesiska företag och myndigheter samlar enorma mängder övervakningsdata om landets medborgare; människors förehavanden på internet i allmänhet, på sociala medier, vad människor köper, vad de säger, vad de läser, vilka relationer de har med andra.
Algoritmer beräknar och värderar medborgarnas karaktärsdrag; en form av karaktärsregistrering som poängberäknas. Att få höga poäng betyder väsentliga fördelar i det kinesiska samhället, som exempelvis möjligheten att resa utanför landets gränser.
Att ha låga poäng innebär svårigheter att skaffa bostad, lån, och arbetsmarknaden begränsas. Därför är det av största vikt att kapa sociala band till människor som är svartlistade av regimen, eftersom relationen till dem kan reducera den egna kreditpoängen. Man bör vistas i internetmiljöer som ger höga poäng och aldrig uttrycka sig kritiskt om regimen eller nationen.
Vi som lever i västerländska demokratier drar en suck av lättnad över att något liknande aldrig kan inrättas här. Men kan vi vara säkra på det? Försiggår inte övervakning av människors förehavanden på nätet i synnerligen stor skala även i västliga demokratier? Edward Snowden visade hur NSA övervakar såväl amerikaner som andra medborgare i stor skala.
Den amerikanske säkerhetsexperten med anknytning till Harvard Law School, Bruce Schneier, vill med sin nya bok Data och Goliat (Daidalos, 2016) såväl visa hur utbredd övervakningen är, som argumentera för en framtida förändring av övervakning så att människors integritet inte kränks.
Boken har ett tydligt fokus på amerikanska förhållanden, vilka i vissa avseenden skiljer sig från europeiska. Ett exempel är att EU:s dataskyddslagstiftning är betydligt starkare än USA:s. Men det gör inte så mycket för läsningen, eftersom problemet med övervakning och integritet är generellt.
Schneier inleder med en pedagogisk genomgång av skillnaden mellan avlyssning och övervakning på internet. Med avlyssning ser eller hör den som avlyssnar innehållet i kommunikationen mellan människor, medan övervakning innebär att övervakaren enbart ser så kallad metadata, det vill säga uppgifter om kommunikationen (när den sker, var, med vem, med vilken teknik etc).
I väst är möjligheten för myndigheter och företag att avlyssna människors kommunikation högst begränsad. Däremot samlas mycket metadata. På så vis har vi invaggats, menar Schneier, i en falsk säkerhet om att vår kommunikation är privat. Schneier visar att med relativt lite metadata om våra förehavanden kan datorers algoritmer snabbt avslöja dels vår identitet, dels en mängd egenskaper om oss.
Genom det som förr kallades samkörning och i dag korrelering av data mellan många olika databaser kan vi identifieras. Tro aldrig att du kan vara anonym på nätet eller med mobiltelefonen, är hans budskap. Ett annat budskap är att övervakningen av våra förehavanden på nätet har eskalerat kraftigt det senaste decenniet.
Vad är problemet? Är det inte bra att myndigheter övervakar vår kommunikation så att terroristattacker och andra brott kan upptäckas och förhindras? Är det inte bra att marknadsföringen på nätet utformas utifrån mina preferenser? Är det inte bra att Google samlar all data om våra googlingar och vår användning av Googles olika tjänster så att dessa kan förfinas?
Bruce Schneiers egentliga ärende är inte massövervakningen per se, utan dess effekt på människors frihet. Han skiljer mellan riktad övervakning och massövervakning. Med massövervakning finns en ständig risk för maktmissbruk. Även om vi beter oss korrekt i dag, vet vi inte vad är korrekt beteende om tio år. Vad räknas som terrorism eller omstörtande verksamhet i framtiden?
Ju mer vi blir medvetna om att vi övervakas, desto mer självcensur idkar vi. Schneier ser tydliga tecken på övervakningens dämpande effekter.
Ett av de stora hoten mot vår frihet och integritet menar han är "mission creep", eller vad vi kallar ändamålsglidning. Att en myndighet har fått tillstånd att bygga upp övervakning inom ett område kan lätt leda till att denna övervakning expanderar till andra områden.
I debatten kring övervakning kontra integritet anförs ofta säkerhetsfrågan som ett argument för att öka övervakningen. Vad är integriteten värd i förhållande till människoliv som kan sparas genom massövervakning (som antas leda till att terroristattacker och andra brott förhindras)? Inte mycket.
En av Schneiers huvudteser är att vi måste sluta upp med att kontrastera integritet med säkerhet. De är inte varandras motsatser. Vi kan öka både integriteten och säkerheten samtidigt.
Ett skäl till detta är att integritet är en moralisk idé som inte bör graderas eller värderas mot något annat. Det finns emellertid ingen objektiv moral. Schneiers moral utgår från rättighetsetiken; att vi äger data om oss själva. Den moralen är dock inte överordnad annan moral. Den utilitaristiska moralfilosofin skulle snarare förespråka att mer övervakning är till större nytta för medborgarna.
Schneiers lösningar handlar bland annat om att öka transparensen och tillsynen av myndigheter och företag som övervakar våra förehavanden – och att aldrig tillåta massövervakning, utan enbart riktad övervakning. Ska människor övervakas, ska det ske mot bakgrund av en rimlig misstanke om brott.
En annan typ av lösning är att göra företag ekonomiskt ansvariga för integritetskränkningar. Schneier menar att vi bör betrakta själva integritetsintrånget som en skada, och inte försöka värdera skadan av integritetsintrånget. Den är ofta svår att värdera.
Han framlägger en avslutande tes: Den allt mer tillåtna massövervakningen är inte en effekt av rädsla för terrorism, utan av politikers rädsla för att de ska få skulden om de inte lyckas förhindra terrorism.
Att reducera den rädslan kan vara nyckeln till en minskad massövervakning.
Den kinesiska regimen lanserade 2015 en plan för ett socialt kreditsystem, som redan har börjat testas i några regioner och som kommer att vara helt utbyggt år 2020. Det är alltså inte ett renodlat ekonomiskt kreditsystem liknande sådana som finns i de flesta länder, utan snarare ett förtroendesystem.
Kinesiska företag och myndigheter samlar enorma mängder övervakningsdata om landets medborgare; människors förehavanden på internet i allmänhet, på sociala medier, vad människor köper, vad de säger, vad de läser, vilka relationer de har med andra.
Algoritmer beräknar och värderar medborgarnas karaktärsdrag; en form av karaktärsregistrering som poängberäknas. Att få höga poäng betyder väsentliga fördelar i det kinesiska samhället, som exempelvis möjligheten att resa utanför landets gränser.
Att ha låga poäng innebär svårigheter att skaffa bostad, lån, och arbetsmarknaden begränsas. Därför är det av största vikt att kapa sociala band till människor som är svartlistade av regimen, eftersom relationen till dem kan reducera den egna kreditpoängen. Man bör vistas i internetmiljöer som ger höga poäng och aldrig uttrycka sig kritiskt om regimen eller nationen.
Vi som lever i västerländska demokratier drar en suck av lättnad över att något liknande aldrig kan inrättas här. Men kan vi vara säkra på det? Försiggår inte övervakning av människors förehavanden på nätet i synnerligen stor skala även i västliga demokratier? Edward Snowden visade hur NSA övervakar såväl amerikaner som andra medborgare i stor skala.
Den amerikanske säkerhetsexperten med anknytning till Harvard Law School, Bruce Schneier, vill med sin nya bok Data och Goliat (Daidalos, 2016) såväl visa hur utbredd övervakningen är, som argumentera för en framtida förändring av övervakning så att människors integritet inte kränks.
Boken har ett tydligt fokus på amerikanska förhållanden, vilka i vissa avseenden skiljer sig från europeiska. Ett exempel är att EU:s dataskyddslagstiftning är betydligt starkare än USA:s. Men det gör inte så mycket för läsningen, eftersom problemet med övervakning och integritet är generellt.
Schneier inleder med en pedagogisk genomgång av skillnaden mellan avlyssning och övervakning på internet. Med avlyssning ser eller hör den som avlyssnar innehållet i kommunikationen mellan människor, medan övervakning innebär att övervakaren enbart ser så kallad metadata, det vill säga uppgifter om kommunikationen (när den sker, var, med vem, med vilken teknik etc).
I väst är möjligheten för myndigheter och företag att avlyssna människors kommunikation högst begränsad. Däremot samlas mycket metadata. På så vis har vi invaggats, menar Schneier, i en falsk säkerhet om att vår kommunikation är privat. Schneier visar att med relativt lite metadata om våra förehavanden kan datorers algoritmer snabbt avslöja dels vår identitet, dels en mängd egenskaper om oss.
Genom det som förr kallades samkörning och i dag korrelering av data mellan många olika databaser kan vi identifieras. Tro aldrig att du kan vara anonym på nätet eller med mobiltelefonen, är hans budskap. Ett annat budskap är att övervakningen av våra förehavanden på nätet har eskalerat kraftigt det senaste decenniet.
Vad är problemet? Är det inte bra att myndigheter övervakar vår kommunikation så att terroristattacker och andra brott kan upptäckas och förhindras? Är det inte bra att marknadsföringen på nätet utformas utifrån mina preferenser? Är det inte bra att Google samlar all data om våra googlingar och vår användning av Googles olika tjänster så att dessa kan förfinas?
Bruce Schneiers egentliga ärende är inte massövervakningen per se, utan dess effekt på människors frihet. Han skiljer mellan riktad övervakning och massövervakning. Med massövervakning finns en ständig risk för maktmissbruk. Även om vi beter oss korrekt i dag, vet vi inte vad är korrekt beteende om tio år. Vad räknas som terrorism eller omstörtande verksamhet i framtiden?
Ju mer vi blir medvetna om att vi övervakas, desto mer självcensur idkar vi. Schneier ser tydliga tecken på övervakningens dämpande effekter.
Ett av de stora hoten mot vår frihet och integritet menar han är "mission creep", eller vad vi kallar ändamålsglidning. Att en myndighet har fått tillstånd att bygga upp övervakning inom ett område kan lätt leda till att denna övervakning expanderar till andra områden.
I debatten kring övervakning kontra integritet anförs ofta säkerhetsfrågan som ett argument för att öka övervakningen. Vad är integriteten värd i förhållande till människoliv som kan sparas genom massövervakning (som antas leda till att terroristattacker och andra brott förhindras)? Inte mycket.
En av Schneiers huvudteser är att vi måste sluta upp med att kontrastera integritet med säkerhet. De är inte varandras motsatser. Vi kan öka både integriteten och säkerheten samtidigt.
Ett skäl till detta är att integritet är en moralisk idé som inte bör graderas eller värderas mot något annat. Det finns emellertid ingen objektiv moral. Schneiers moral utgår från rättighetsetiken; att vi äger data om oss själva. Den moralen är dock inte överordnad annan moral. Den utilitaristiska moralfilosofin skulle snarare förespråka att mer övervakning är till större nytta för medborgarna.
Schneiers lösningar handlar bland annat om att öka transparensen och tillsynen av myndigheter och företag som övervakar våra förehavanden – och att aldrig tillåta massövervakning, utan enbart riktad övervakning. Ska människor övervakas, ska det ske mot bakgrund av en rimlig misstanke om brott.
En annan typ av lösning är att göra företag ekonomiskt ansvariga för integritetskränkningar. Schneier menar att vi bör betrakta själva integritetsintrånget som en skada, och inte försöka värdera skadan av integritetsintrånget. Den är ofta svår att värdera.
Han framlägger en avslutande tes: Den allt mer tillåtna massövervakningen är inte en effekt av rädsla för terrorism, utan av politikers rädsla för att de ska få skulden om de inte lyckas förhindra terrorism.
Att reducera den rädslan kan vara nyckeln till en minskad massövervakning.
lördag, november 07, 2015
Svarta aforismer att slå twitterfölje med
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151107
De bästa twittrarna är de som lyckas formulera aforismer på 140 tecken, om jag får bestämma kvalitetskravet. @NeinQuarterly är den främste jag sett i denna smala genre.
Bakom twitterkontot finns Eric Jarosinski, en amerikan som kallar sig själv en ”failed intellectual”, en misslyckad intellektuell.
Misslyckandet består i att han inte lyckats få den position han önskat vid något av de bättre universiteten i USA. Samtidigt är han synnerligen beläst inom tysk litteratur, med förkärlek till den tyska kritiska teorin, särskilt Adornos filosofi.
Samtidigt som han är twitteraforismens mästare, är han även kolumnist i olika tidningar, som exempelvis New Yorker, Wall Street Journal med flera. Nu har Eric Jarosinski samlat sina bästa aforismer i boken Nein. A Manifesto (Black Cat).
Hans aforismer måste karakteriseras som bittra, melankoliska och nihilistiska, och äger en sällsynt svärta. Referenserna går inte enbart till Adorno, utan även till Nietzsche och andra filosofer i den riktningen. Några axplock (i min översättning).
Först: Djuplodande teknikkritik i aforismformat.
De goda nyheterna:
Tekniken har fört oss närmare varandra
De dåliga nyheterna:
Var vänlig läs ovan
Sedan: Närmandet till nihilismens brännande kärna.
Läs Nietzsche
Se gud dö
Läs Nietzsche på nytt
Se inget som reser sig från de döda
Sist: Den kolsvarta, destruktiva självdystopin.
Mitt hopp: halvt förlorat
Min poesi: halvt funnen
Mitt glas: halvtomt
Min grav: halvfull
@NeinQuarterly har i skrivande stund 119 000 följare på Twitter. Den som, likt undertecknad, älskar skickligt konstruerade aforismer läser hans bok och slår twitterfölje.
De bästa twittrarna är de som lyckas formulera aforismer på 140 tecken, om jag får bestämma kvalitetskravet. @NeinQuarterly är den främste jag sett i denna smala genre.
Bakom twitterkontot finns Eric Jarosinski, en amerikan som kallar sig själv en ”failed intellectual”, en misslyckad intellektuell.
Misslyckandet består i att han inte lyckats få den position han önskat vid något av de bättre universiteten i USA. Samtidigt är han synnerligen beläst inom tysk litteratur, med förkärlek till den tyska kritiska teorin, särskilt Adornos filosofi.
Samtidigt som han är twitteraforismens mästare, är han även kolumnist i olika tidningar, som exempelvis New Yorker, Wall Street Journal med flera. Nu har Eric Jarosinski samlat sina bästa aforismer i boken Nein. A Manifesto (Black Cat).
Hans aforismer måste karakteriseras som bittra, melankoliska och nihilistiska, och äger en sällsynt svärta. Referenserna går inte enbart till Adorno, utan även till Nietzsche och andra filosofer i den riktningen. Några axplock (i min översättning).
Först: Djuplodande teknikkritik i aforismformat.
De goda nyheterna:
Tekniken har fört oss närmare varandra
De dåliga nyheterna:
Var vänlig läs ovan
Sedan: Närmandet till nihilismens brännande kärna.
Läs Nietzsche
Se gud dö
Läs Nietzsche på nytt
Se inget som reser sig från de döda
Sist: Den kolsvarta, destruktiva självdystopin.
Mitt hopp: halvt förlorat
Min poesi: halvt funnen
Mitt glas: halvtomt
Min grav: halvfull
@NeinQuarterly har i skrivande stund 119 000 följare på Twitter. Den som, likt undertecknad, älskar skickligt konstruerade aforismer läser hans bok och slår twitterfölje.
tisdag, maj 19, 2015
Rationella robotar och intuitiva människor
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 150519
Linda Johansson
Äkta robotar
Fri Tanke
När datoriseringen tog fart på 1960-talet började man prata om automatisering, artificiell intelligens och liknande. Datorer uppfattades som automater som enkelt skulle kunna rationalisera bort arbetsuppgifter och de skulle kunna bli intelligenta, lärande maskiner.
Reaktionen på den uppfattningen blev en sorts verktygssyn när persondatorn kom på 80-talet. Datorn skulle vara enbart ett passivt hjälpmedel som stärker användarens förmågor, likt en hammare.
Nu slår pendeln tillbaka. Det talas om automatisering och intelligenta robotar som aldrig tidigare. När teknikutveckling tar stora språng, är den filosofiska diskussionen kring teknikens användning och utbredning oundviklig och välkommen.
Linda Johansson disputerade för ett par år sedan i filosofi vid KTH om filosofiska och etiska dilemman i samband med automatiska system, främst inom militärt försvar. Just det, robotar i krigssituationer. Äkta robotar är dock skriven för en bredare läsekrets än den akademiska.
Det boken kretsar främst kring är att automatiska system – robotar – kan göras allt mer autonoma. Med det avses att robotar ska kunna utföra handlingar på egen hand, enligt eget avgörande, med allt mindre inflytande från människor. Självfallet är robotar programmerade av människor, men på ett sätt som gör dem mindre beroende av mänskligt inflytande i valsituationer.
Den extremaste formen är så kallade mördarrobotar, killer robots. I vilken utsträckning ska militära mördarrobotar få fatta egna beslut om eldgivning? En robot kan fatta beslut om avfyrning på basis av en stor mängd information på en tusendels sekund. En människa är chanslös när det gäller snabbhet.
Om ett antal människoliv hänger på hur snabbt beslutet fattas, är det då inte rimligt att beslutsrätten för eldgivning ges till det automatiska systemet? Det är ett av de dilemman som väcks i boken.
Linda Johansson för flera synnerligen intressanta filosofiska resonemang i boken. Ju mer våra automatiska system lämnar skyddade lokaler (som exempelvis industrilokaler) och börjar agera i sociala situationer där människor ingår, är det av högsta vikt att vi börjar diskutera hur vi ska förhålla oss till dessa automater. Och omvänt.
Etiska dilemman, ansvar, känslomässiga relationer – det finns en mängd filosofiska frågor vi måste börja förstå i vårt förhållande till automater. Kan moraliska överväganden programmeras i robotar? Javisst, men frågan är vilka moralfilosofiska utgångspunkter som roboten ska omfamna.
Ska den ha en utilitaristisk grundsyn? Eller ska den förhålla sig pliktetiskt till sin omgivning? Eller vill vi ha dygdetiska robotar?
När det gäller robotar i civila sammanhang menar Linda Johansson att en nödvändig filosofisk diskussion måste handla om vad en människa är. Vad kan automatiska system göra som inte människan kan? Och främst – vad kan människan göra som inte robotar kan?
Ett av hennes svar landar i människans intuitiva och kreativa förmåga. Den erfarenhet och upplevda situationer som skickliga läkare, lärare, ingenjörer och liknande kan använda i sin yrkesutövning är särdeles svår att automatisera.
Visst, en automat kan extremt snabbt skanna av all forskningsinformation som finns kring ett visst sjukdomssymptom, men kan den efter palpering avgöra vad för slags behandling som krävs? Kan den överhuvudtaget palpera (det vill säga känna med fingrarna) för att avgöra vad som är fel?
Så sluts cirkeln. En utgångspunkt på 1980-talet för att lämna föreställningen om datorn som automat och snarare se den som ett verktyg handlade om tyst kunskap. Skickliga yrkesutövare har en tyst kunskap som inte kan implementeras i datorer, utan datorer ska utvecklas för att stödja människors befintliga tysta kunskap.
Där är vi i någon mening fortfarande. Samtidigt är det en riskabel position. Risken är att vi överlåter rationella processer och överväganden till robotar, medan det som kräver intuition, tyst kunskap och kreativitet lämnas åt människan.
Frågan är då om vi successivt reducerar människan som rationell varelse och uppfattar henne som alltmer irrationell, hänvisad till enbart grumliga förmågor. Det är i alla fall frågan som Äkta robotar väcker hos mig.
Linda Johansson
Äkta robotar
Fri Tanke
När datoriseringen tog fart på 1960-talet började man prata om automatisering, artificiell intelligens och liknande. Datorer uppfattades som automater som enkelt skulle kunna rationalisera bort arbetsuppgifter och de skulle kunna bli intelligenta, lärande maskiner.
Reaktionen på den uppfattningen blev en sorts verktygssyn när persondatorn kom på 80-talet. Datorn skulle vara enbart ett passivt hjälpmedel som stärker användarens förmågor, likt en hammare.
Nu slår pendeln tillbaka. Det talas om automatisering och intelligenta robotar som aldrig tidigare. När teknikutveckling tar stora språng, är den filosofiska diskussionen kring teknikens användning och utbredning oundviklig och välkommen.
Linda Johansson disputerade för ett par år sedan i filosofi vid KTH om filosofiska och etiska dilemman i samband med automatiska system, främst inom militärt försvar. Just det, robotar i krigssituationer. Äkta robotar är dock skriven för en bredare läsekrets än den akademiska.
Det boken kretsar främst kring är att automatiska system – robotar – kan göras allt mer autonoma. Med det avses att robotar ska kunna utföra handlingar på egen hand, enligt eget avgörande, med allt mindre inflytande från människor. Självfallet är robotar programmerade av människor, men på ett sätt som gör dem mindre beroende av mänskligt inflytande i valsituationer.
Den extremaste formen är så kallade mördarrobotar, killer robots. I vilken utsträckning ska militära mördarrobotar få fatta egna beslut om eldgivning? En robot kan fatta beslut om avfyrning på basis av en stor mängd information på en tusendels sekund. En människa är chanslös när det gäller snabbhet.
Om ett antal människoliv hänger på hur snabbt beslutet fattas, är det då inte rimligt att beslutsrätten för eldgivning ges till det automatiska systemet? Det är ett av de dilemman som väcks i boken.
Linda Johansson för flera synnerligen intressanta filosofiska resonemang i boken. Ju mer våra automatiska system lämnar skyddade lokaler (som exempelvis industrilokaler) och börjar agera i sociala situationer där människor ingår, är det av högsta vikt att vi börjar diskutera hur vi ska förhålla oss till dessa automater. Och omvänt.
Etiska dilemman, ansvar, känslomässiga relationer – det finns en mängd filosofiska frågor vi måste börja förstå i vårt förhållande till automater. Kan moraliska överväganden programmeras i robotar? Javisst, men frågan är vilka moralfilosofiska utgångspunkter som roboten ska omfamna.
Ska den ha en utilitaristisk grundsyn? Eller ska den förhålla sig pliktetiskt till sin omgivning? Eller vill vi ha dygdetiska robotar?
När det gäller robotar i civila sammanhang menar Linda Johansson att en nödvändig filosofisk diskussion måste handla om vad en människa är. Vad kan automatiska system göra som inte människan kan? Och främst – vad kan människan göra som inte robotar kan?
Ett av hennes svar landar i människans intuitiva och kreativa förmåga. Den erfarenhet och upplevda situationer som skickliga läkare, lärare, ingenjörer och liknande kan använda i sin yrkesutövning är särdeles svår att automatisera.
Visst, en automat kan extremt snabbt skanna av all forskningsinformation som finns kring ett visst sjukdomssymptom, men kan den efter palpering avgöra vad för slags behandling som krävs? Kan den överhuvudtaget palpera (det vill säga känna med fingrarna) för att avgöra vad som är fel?
Så sluts cirkeln. En utgångspunkt på 1980-talet för att lämna föreställningen om datorn som automat och snarare se den som ett verktyg handlade om tyst kunskap. Skickliga yrkesutövare har en tyst kunskap som inte kan implementeras i datorer, utan datorer ska utvecklas för att stödja människors befintliga tysta kunskap.
Där är vi i någon mening fortfarande. Samtidigt är det en riskabel position. Risken är att vi överlåter rationella processer och överväganden till robotar, medan det som kräver intuition, tyst kunskap och kreativitet lämnas åt människan.
Frågan är då om vi successivt reducerar människan som rationell varelse och uppfattar henne som alltmer irrationell, hänvisad till enbart grumliga förmågor. Det är i alla fall frågan som Äkta robotar väcker hos mig.
tisdag, mars 17, 2015
Överflöd och klyftor digitaliseringens konsekvens
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150317
Vi har i allmänhet lätt att förstå linjära samband. En person som tjänar 100 kronor per timme tjänar 800 kronor på en åttatimmars arbetsdag och 4 000 kronor för en genomförd arbetsvecka om 40 timmar. När vi byter ut linjär mot exponentiell tillväxt blir det genast mer komplicerat. Säg att en person får erbjudandet 1 krona för den första arbetstimmen, där timlönen fördubblas för varje arbetad timme under en arbetsvecka.
Efter hur många timmar kan man säga upp sig och leva gott på intjänade pengar resten av livet med ett sådant löneavtal?
Det sistnämnda exemplet känns igen som den gamla historien om riskornet och schackbrädet. Enligt myten ska schackspelets uppfinnare ha presenterat schackspelet för kejsaren i en del av dagens Indien på 500-talet. Kejsaren blev oerhört förtjust i det till synes enkla, men ytterst komplicerade spelet, och erbjöd uppfinnaren att själv välja sin belöning.
Uppfinnaren bad ödmjukt endast om att kunna mätta sin familj med ris. Uppfinnaren föreslog att använda schackbrädet för att bestämma hur mycket ris kejsaren skulle skänka. Uppfinnaren önskade endast ett riskorn i den första av brädets rutor, två på den andra rutan, fyra på den tredje, åtta på den fjärde och så vidare tills schackbrädets alla rutor har dubbelt så många riskorn som föregående ruta.
Kejsaren tillmötesgick alltför snabbt denna till synes blygsamma begäran. Men efter ett riskorns fördubbling 64 gånger, och om ett riskorn väger 25 milligram, skulle uppfinnaren erhålla i storleksordningen 460 miljarder ton ris.
Riskornet och schackbrädet utgör det pedagogiska exemplet för att förklara, eller kanske snarare illustrera, något så komplext som informationsteknikens exponentiella tillväxt. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee är forskare vid MIT Center for Digital Business och har nyligen publicerat boken Den andra maskinåldern (Daidalos, 2015).
Den första maskinåldern utgörs av den industriella revolutionen: ångkraften och elektriciteten bidrog till att konstruera maskiner som kunde mångdubbla människans muskelkraft och arbetskapacitet.
Den andra maskinåldern inleddes med datorernas intåg i produktionen och administrationen. Den digitala teknikens bidrag borde vara att mångdubbla människans kognitiva kapacitet. Har tekniken levererat? Med tanke på att digital teknik har funnits i mer än sextio år, måste man nog hävda att under de första femtio åren har utvecklingstakten varit relativt maklig.
Brynjolfsson och McAfees förklaring är just schackbrädet och riskornets fördubbling. Det går långsamt inledningsvis. Nu, menar författarna, har vi passerat hälften av schackbrädets rutor. Nu ser vi resultaten av de fördubblade riskornen; tekniska landvinningar som vi inte var i närheten av för tjugo år sedan.
Datorkapacitet kombinerat med teknik för att samla in enorma datamängder kombinerat med extremt välutvecklade algoritmer synliggör exempelvis självkörande bilar, precisionsrobotik, textrobotar som levererar tidningsartiklar, faktaböcker och i förlängningen skönlitterär text, 3D-skrivare som kan konstruera 3D-skrivare.
Vi befinner oss i en inflektionspunkt, med författarnas terminologi; en situation där den exponentiella utvecklingskurvan kröker sig och börjar peka uppåt.
Ett signifikant tecken på denna inflektionspunkt är överflöd. Ett mått på överflöd är produktivitetstillväxt. Den senaste tidens produktivitetsökningar kan inte förklaras av ökad arbetstid eller mer kapital, utan av ny digital teknik. Vi ser en produktivitetsökning, trots att vi mäter den andra maskinålderns värden med den första maskinålderns mått.
BNP mäter det ekonomiska värdet av utförd produktion av varor och tjänster. I den andra maskinåldern – den digitala – pågår en stor och allt mer växande produktion av digitala tjänster som betingar ett högt värde för oss människor, men bidrar ytterst lite till länders BNP. Hur högt värderar vi fria sökmotorer, uppslagsverk, alla gratisappar till telefonen, alla plattformar för informationsdelning och kommunikation?
Väldigt högt. Men allt användargenererat innehåll, de digitala gratistjänsterna och det som kallas delningsekonomi syns inte i officiell ekonomisk statistik. Det är en mängd ouppmätt arbete som skapar stora ouppmätta värden. Brynjolfsson och McAfee förordar ett annorlunda sätt att mäta värden i dag.
Under första halvan av boken framskriver Brynjolfsson och McAfee den andra maskinåldern med stor optimism, som ett närmast okritiskt hyllande av den digitala utvecklingen. Så vänder de blad och börjar tala om klyftor som ett annat signifikant tecken på inflektionspunkten.
Med stor produktivitetstillväxt ökar de ekonomiska klyftorna om inte lönerna ökar. I den första maskinåldern ökade människors löner i takt med produktiviteten, medan lönerna har närmast slutat följa produktiviteten på senare tid. Det skapar ett fåtal vinnare och en stor mängd förlorare på var sin sida klyftan. Digitalisering kan skapa marknader, där den ekonomiska insatsen kan vara låg för att producera en viss tjänst, men intäkterna enorma.
Frågorna som växer sig allt starkare under läsningen handlar om politik snarare än teknik: Om överflödet blir allt större, varför växer samtidigt klyftorna? Varför fortsätter vi behålla arbetslinjens mål att hela arbetskraften ska arbeta 40 timmar i veckan, när den digitala utvecklingens rationaliseringar genererar högre arbetslöshet än nya arbeten?
Dessa politiska frågor ges ett visst utrymme. Å ena sidan är menar Brynjolfsson och McAfee att någon ekonomisk fördelningsmodell annorlunda än kapitalismen inte framkomlig. Å andra sidan diskuterar de modeller såväl för basinkomst som för minskad kapitalkoncentration.
De förespråkar emellertid inte en samhällsmodell som reducerar det nödvändiga arbetet. "Arbetet är välgörande", skriver de, eftersom arbete inte enbart ger oss pengar, utan även är "en central väg till flera andra saker: egenvärde, sunda värderingar, struktur och värdighet, för att bara nämna några".
Det är en begränsad, för att inte säga begränsande människosyn.
Vi har i allmänhet lätt att förstå linjära samband. En person som tjänar 100 kronor per timme tjänar 800 kronor på en åttatimmars arbetsdag och 4 000 kronor för en genomförd arbetsvecka om 40 timmar. När vi byter ut linjär mot exponentiell tillväxt blir det genast mer komplicerat. Säg att en person får erbjudandet 1 krona för den första arbetstimmen, där timlönen fördubblas för varje arbetad timme under en arbetsvecka.
Efter hur många timmar kan man säga upp sig och leva gott på intjänade pengar resten av livet med ett sådant löneavtal?
Det sistnämnda exemplet känns igen som den gamla historien om riskornet och schackbrädet. Enligt myten ska schackspelets uppfinnare ha presenterat schackspelet för kejsaren i en del av dagens Indien på 500-talet. Kejsaren blev oerhört förtjust i det till synes enkla, men ytterst komplicerade spelet, och erbjöd uppfinnaren att själv välja sin belöning.
Uppfinnaren bad ödmjukt endast om att kunna mätta sin familj med ris. Uppfinnaren föreslog att använda schackbrädet för att bestämma hur mycket ris kejsaren skulle skänka. Uppfinnaren önskade endast ett riskorn i den första av brädets rutor, två på den andra rutan, fyra på den tredje, åtta på den fjärde och så vidare tills schackbrädets alla rutor har dubbelt så många riskorn som föregående ruta.
Kejsaren tillmötesgick alltför snabbt denna till synes blygsamma begäran. Men efter ett riskorns fördubbling 64 gånger, och om ett riskorn väger 25 milligram, skulle uppfinnaren erhålla i storleksordningen 460 miljarder ton ris.
Riskornet och schackbrädet utgör det pedagogiska exemplet för att förklara, eller kanske snarare illustrera, något så komplext som informationsteknikens exponentiella tillväxt. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee är forskare vid MIT Center for Digital Business och har nyligen publicerat boken Den andra maskinåldern (Daidalos, 2015).
Den första maskinåldern utgörs av den industriella revolutionen: ångkraften och elektriciteten bidrog till att konstruera maskiner som kunde mångdubbla människans muskelkraft och arbetskapacitet.
Den andra maskinåldern inleddes med datorernas intåg i produktionen och administrationen. Den digitala teknikens bidrag borde vara att mångdubbla människans kognitiva kapacitet. Har tekniken levererat? Med tanke på att digital teknik har funnits i mer än sextio år, måste man nog hävda att under de första femtio åren har utvecklingstakten varit relativt maklig.
Brynjolfsson och McAfees förklaring är just schackbrädet och riskornets fördubbling. Det går långsamt inledningsvis. Nu, menar författarna, har vi passerat hälften av schackbrädets rutor. Nu ser vi resultaten av de fördubblade riskornen; tekniska landvinningar som vi inte var i närheten av för tjugo år sedan.
Datorkapacitet kombinerat med teknik för att samla in enorma datamängder kombinerat med extremt välutvecklade algoritmer synliggör exempelvis självkörande bilar, precisionsrobotik, textrobotar som levererar tidningsartiklar, faktaböcker och i förlängningen skönlitterär text, 3D-skrivare som kan konstruera 3D-skrivare.
Vi befinner oss i en inflektionspunkt, med författarnas terminologi; en situation där den exponentiella utvecklingskurvan kröker sig och börjar peka uppåt.
Ett signifikant tecken på denna inflektionspunkt är överflöd. Ett mått på överflöd är produktivitetstillväxt. Den senaste tidens produktivitetsökningar kan inte förklaras av ökad arbetstid eller mer kapital, utan av ny digital teknik. Vi ser en produktivitetsökning, trots att vi mäter den andra maskinålderns värden med den första maskinålderns mått.
BNP mäter det ekonomiska värdet av utförd produktion av varor och tjänster. I den andra maskinåldern – den digitala – pågår en stor och allt mer växande produktion av digitala tjänster som betingar ett högt värde för oss människor, men bidrar ytterst lite till länders BNP. Hur högt värderar vi fria sökmotorer, uppslagsverk, alla gratisappar till telefonen, alla plattformar för informationsdelning och kommunikation?
Väldigt högt. Men allt användargenererat innehåll, de digitala gratistjänsterna och det som kallas delningsekonomi syns inte i officiell ekonomisk statistik. Det är en mängd ouppmätt arbete som skapar stora ouppmätta värden. Brynjolfsson och McAfee förordar ett annorlunda sätt att mäta värden i dag.
Under första halvan av boken framskriver Brynjolfsson och McAfee den andra maskinåldern med stor optimism, som ett närmast okritiskt hyllande av den digitala utvecklingen. Så vänder de blad och börjar tala om klyftor som ett annat signifikant tecken på inflektionspunkten.
Med stor produktivitetstillväxt ökar de ekonomiska klyftorna om inte lönerna ökar. I den första maskinåldern ökade människors löner i takt med produktiviteten, medan lönerna har närmast slutat följa produktiviteten på senare tid. Det skapar ett fåtal vinnare och en stor mängd förlorare på var sin sida klyftan. Digitalisering kan skapa marknader, där den ekonomiska insatsen kan vara låg för att producera en viss tjänst, men intäkterna enorma.
Frågorna som växer sig allt starkare under läsningen handlar om politik snarare än teknik: Om överflödet blir allt större, varför växer samtidigt klyftorna? Varför fortsätter vi behålla arbetslinjens mål att hela arbetskraften ska arbeta 40 timmar i veckan, när den digitala utvecklingens rationaliseringar genererar högre arbetslöshet än nya arbeten?
Dessa politiska frågor ges ett visst utrymme. Å ena sidan är menar Brynjolfsson och McAfee att någon ekonomisk fördelningsmodell annorlunda än kapitalismen inte framkomlig. Å andra sidan diskuterar de modeller såväl för basinkomst som för minskad kapitalkoncentration.
De förespråkar emellertid inte en samhällsmodell som reducerar det nödvändiga arbetet. "Arbetet är välgörande", skriver de, eftersom arbete inte enbart ger oss pengar, utan även är "en central väg till flera andra saker: egenvärde, sunda värderingar, struktur och värdighet, för att bara nämna några".
Det är en begränsad, för att inte säga begränsande människosyn.
torsdag, mars 12, 2015
Arbetsförmedlingens nära förestående död
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150312
Roland Paulsen
Vi bara lyder
Atlas
Vi bevittnar en avrättning av en myndighet. En myndighet som i högsta grad påverkar många människors liv och som åtnjuter lågt förtroende hos svenska folket. Tillika en myndighet med ett omöjligt uppdrag.
När Roland Paulsen hade disputerat i sociologi med avhandlingen Empty Labor: Subjectivity and Idleness at Work fann han sig arbetslös under en fyramånadersperiod innan han skulle tillträda en tjänst som forskare vid Lunds universitet. Som sig bör skrev han in sig på Arbetsförmedlingen.
Här börjar en absurd berättelse om meningslöshet, rädsla, utsatthet, repression och dysfunktionell organisation. Paulsens möte med Arbetsförmedlingen under sin korta arbetslöshetsperiod ledde endast till meningslöshet för hans del. Men berättelsen handlar inte primärt om Paulsen, utan om Arbetsförmedlingen och den politik som omgärdar myndigheten.
När Paulsen tillträdde sin forskartjänst förväntades han utföra fallstudier vid någon organisation där "trycket på att begränsa tänkandet kan antas vara särskilt stort". Efter hans möte med Arbetsförmedlingen stod valet av organisation klart.
Det är en bok som tar sin utgångspunkt i en forskningsprocess, men som skrivs för en bredare läsekrets än akademin. Paulsen växlar mellan det empirinära i form av intervjuer med arbetsförmedlare, arbetssökande, en före detta generaldirektör och arbetsmarknadsminister, och det empiridistanserade i form av analyser kring lydnad, ideologi och politik.
Utifrån sina fallstudier vid olika arbetsförmedlingar ser han enbart en dysfunktionell organisation med IT-stödda rutiner som ter sig obegripliga för arbetsförmedlare och med en repressiv kultur där man straffas för att inte nå upp till ouppnåeliga krav. Samt en lydnadskultur.
Arbetsförmedlarna i studien upplever sig som lydnadsobjekt under organisationens många ledningsnivåer. Särskilt påtaglig är känslan hos de arbetsförmedlare som tvivlar på den svenska modellen.
Arbetssökande upplever sig som lydnadsobjekt under arbetsförmedlarnas tvingande aktiviteter, särskilt de som befinner sig längst ned i arbetslösheten, i det beryktade fas 3.
Den intressanta frågan Paulsen ställer är om det är en fråga om lydnad. Om lydnad är att "under maktpåtryckning göra vad man egentligen inte vill", är inte alla arbetsförmedlare lydnadsobjekt, eftersom flera faktiskt tror på nyttan och värdet med verksamheten. Däremot måste nog majoriteten av arbetslösa betecknas så.
Den intressantaste formen av lydnad finner Paulsen hos de arbetsförmedlare som utför sitt arbete under positiv lydnad. Det är en lydnadsform som springer ur det positiva tänkandets ideologi och kan kokas ned till tesen "man bör göra det bästa av situationen".
Genom att aldrig ifrågasätta eller fråga sig varför vissa aktiviteter ska utföras, distanserar man sig från negativa tankar, försöker reducera negativa konsekvenser så gott det går och göra det bästa möjliga utifrån förutsättningarna. Denna positiva lydnad karakteriserar Paulsen som "funktionell dumhet".
Som så ofta är det dock ideologier som framkallar tvingande aktiviteter och olika former av lydnad. När Paulsen intervjuar Sven Otto Littorin, den arbetsmarknadsminister som främst förknippas med arbetslinjen och förändringen av Arbetsförmedlingen, framträder ideologin.
Arbetsförmedlingen är inte till för de arbetslösa, de befinner sig i det som ideologin benämner utanförskapet, utan de innanför, de som har arbete. Alla meningslösa och ibland förnedrande åtgärder arbetslösa tvingas till för att få arbetslöshetsersättning syftar till att skicka signaler till de som har arbete.
Som arbetslös måste man anstränga sig. Som arbetslös är man inte ledig utan arbetssökande på heltid. Som arbetslös måste man kontrolleras. Som arbetslös måste man ha svag ekonomi. Att vara arbetslös får inte vara bekvämt.
Sådana uttryck kan ses som ren paternalism, men jag tolkar Paulsen som att det är uttryck för en ideologi som syftar till att vidmakthålla de arbetandes betalningsvilja för de människor som står utanför arbetsmarknaden.
Roland Paulsen framstår för varje text han författar som Sveriges främste kritiker av den rådande arbetsmarknadspolitiken. Med denna bok genomlyser han på ett effektivt sätt den myndighet som främst är bestämd att verkställa politiska beslut kring arbete.
Vi bara lyder är en helt nödvändig bok. Vi kommer ett antal arbetsförmedlare så nära att det nästan blir obehagligt. Vi kommer fas 3 så nära att vi förstår att närmare helvetet kommer man inte i Sverige.
Paulsens slutsatser kring arbetsmarknadspolitiken är att vi måste börja finna en politik som inte förutsätter vare sig full sysselsättning bland befolkningen eller dagens volym för enskildas heltidsarbete.
Några slutsatser kring Arbetsförmedlingen drar han inte, men en rimlig slutsats utifrån denna bok är total rekonstruktion.
Roland Paulsen
Vi bara lyder
Atlas
Vi bevittnar en avrättning av en myndighet. En myndighet som i högsta grad påverkar många människors liv och som åtnjuter lågt förtroende hos svenska folket. Tillika en myndighet med ett omöjligt uppdrag.
När Roland Paulsen hade disputerat i sociologi med avhandlingen Empty Labor: Subjectivity and Idleness at Work fann han sig arbetslös under en fyramånadersperiod innan han skulle tillträda en tjänst som forskare vid Lunds universitet. Som sig bör skrev han in sig på Arbetsförmedlingen.
Här börjar en absurd berättelse om meningslöshet, rädsla, utsatthet, repression och dysfunktionell organisation. Paulsens möte med Arbetsförmedlingen under sin korta arbetslöshetsperiod ledde endast till meningslöshet för hans del. Men berättelsen handlar inte primärt om Paulsen, utan om Arbetsförmedlingen och den politik som omgärdar myndigheten.
När Paulsen tillträdde sin forskartjänst förväntades han utföra fallstudier vid någon organisation där "trycket på att begränsa tänkandet kan antas vara särskilt stort". Efter hans möte med Arbetsförmedlingen stod valet av organisation klart.
Det är en bok som tar sin utgångspunkt i en forskningsprocess, men som skrivs för en bredare läsekrets än akademin. Paulsen växlar mellan det empirinära i form av intervjuer med arbetsförmedlare, arbetssökande, en före detta generaldirektör och arbetsmarknadsminister, och det empiridistanserade i form av analyser kring lydnad, ideologi och politik.
Utifrån sina fallstudier vid olika arbetsförmedlingar ser han enbart en dysfunktionell organisation med IT-stödda rutiner som ter sig obegripliga för arbetsförmedlare och med en repressiv kultur där man straffas för att inte nå upp till ouppnåeliga krav. Samt en lydnadskultur.
Arbetsförmedlarna i studien upplever sig som lydnadsobjekt under organisationens många ledningsnivåer. Särskilt påtaglig är känslan hos de arbetsförmedlare som tvivlar på den svenska modellen.
Arbetssökande upplever sig som lydnadsobjekt under arbetsförmedlarnas tvingande aktiviteter, särskilt de som befinner sig längst ned i arbetslösheten, i det beryktade fas 3.
Den intressanta frågan Paulsen ställer är om det är en fråga om lydnad. Om lydnad är att "under maktpåtryckning göra vad man egentligen inte vill", är inte alla arbetsförmedlare lydnadsobjekt, eftersom flera faktiskt tror på nyttan och värdet med verksamheten. Däremot måste nog majoriteten av arbetslösa betecknas så.
Den intressantaste formen av lydnad finner Paulsen hos de arbetsförmedlare som utför sitt arbete under positiv lydnad. Det är en lydnadsform som springer ur det positiva tänkandets ideologi och kan kokas ned till tesen "man bör göra det bästa av situationen".
Genom att aldrig ifrågasätta eller fråga sig varför vissa aktiviteter ska utföras, distanserar man sig från negativa tankar, försöker reducera negativa konsekvenser så gott det går och göra det bästa möjliga utifrån förutsättningarna. Denna positiva lydnad karakteriserar Paulsen som "funktionell dumhet".
Som så ofta är det dock ideologier som framkallar tvingande aktiviteter och olika former av lydnad. När Paulsen intervjuar Sven Otto Littorin, den arbetsmarknadsminister som främst förknippas med arbetslinjen och förändringen av Arbetsförmedlingen, framträder ideologin.
Arbetsförmedlingen är inte till för de arbetslösa, de befinner sig i det som ideologin benämner utanförskapet, utan de innanför, de som har arbete. Alla meningslösa och ibland förnedrande åtgärder arbetslösa tvingas till för att få arbetslöshetsersättning syftar till att skicka signaler till de som har arbete.
Som arbetslös måste man anstränga sig. Som arbetslös är man inte ledig utan arbetssökande på heltid. Som arbetslös måste man kontrolleras. Som arbetslös måste man ha svag ekonomi. Att vara arbetslös får inte vara bekvämt.
Sådana uttryck kan ses som ren paternalism, men jag tolkar Paulsen som att det är uttryck för en ideologi som syftar till att vidmakthålla de arbetandes betalningsvilja för de människor som står utanför arbetsmarknaden.
Roland Paulsen framstår för varje text han författar som Sveriges främste kritiker av den rådande arbetsmarknadspolitiken. Med denna bok genomlyser han på ett effektivt sätt den myndighet som främst är bestämd att verkställa politiska beslut kring arbete.
Vi bara lyder är en helt nödvändig bok. Vi kommer ett antal arbetsförmedlare så nära att det nästan blir obehagligt. Vi kommer fas 3 så nära att vi förstår att närmare helvetet kommer man inte i Sverige.
Paulsens slutsatser kring arbetsmarknadspolitiken är att vi måste börja finna en politik som inte förutsätter vare sig full sysselsättning bland befolkningen eller dagens volym för enskildas heltidsarbete.
Några slutsatser kring Arbetsförmedlingen drar han inte, men en rimlig slutsats utifrån denna bok är total rekonstruktion.
lördag, januari 03, 2015
Totalitär transparens
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150103
Dave Eggers
Circle
Forum
Hemligheter är lögner.
Att dela med sig är att bry sig.
Förtegenhet är stöld.
Anslaget är bekant. Tre teser i en IT-baserad framtidsversion av samhället. Såväl författaren som förlaget vill ge sken av att Circle av Dave Eggers är en nutida version av George Orwells klassiker 1984.
Circle är ett monopolistiskt internetföretag i en nära framtid, vars ideal är att samla all information, allt informationsutbyte och alla människors nätförehavanden på ett ställe. Tänk en sammanslagning av Google, Facebook, Instagram, Amazon och alla andra nätjättar till ett och samma företag.
Mae Holland är en ung, välutbildad kvinna som genom kontakter får din dröm uppfylld: att arbeta på Circle. Här vävs hon in i en företagskultur där de anställda lever i en polarisering mellan extrema anställningsförmåner och vad som närmast måste beskrivas som ren underkastelse.
Circles affärsidé är total informationsimperialism. Målet är att äga all världens information parat med total transparens; hela mänskligheten ska också få del av all världens information.
Det finns likheter med Orwells 1984, men betydligt fler skillnader. Orwell formulerade ett scenario som paradigmatiskt skiljde sig från den tid han levde i, samtidigt som det scenariot placerades i ett specifikt statsskick som understöddes av teknik.
Eggers gör en trendframskrivning av dagens teknik, genom att öka, intensifiera och koncentrera teknikutvecklingen och digitaliseringens påverkan på arbete och samhälle. I Circle intensifieras spelifieringen av arbetet; alla arbetsuppgifter mäts och sätts i relation till andra anställdas prestationer.
Här sammanblandas arbetstid och fritid; anställda tvingas agera i sociala medier utan åtskillnad mellan privatjaget och anställdajaget. Arbetet är inte uppgifter att utföra, utan en gemenskap att vårda.
Mae blir dessutom den första transparenta människan. Circle utrustar henne med något som liknar Google Glass som distribuerar bild och ljud i realtid under dygnets vakna timmar till alla som vill följa hennes förehavanden. Politiker uppmuntras göra detsamma.
Transparensen är nämligen nyckeln till det goda arbetet, det goda livet och det goda samhället. Om alla vet allt om varandra, ständigt ser och hör varandra, minimeras negativa händelser såsom brottslighet, nepotism, otrohet och alla fördärvliga beteenden man kan komma på.
Circles tekniska universum mynnar ut i en skrämmande demokratimodell. Med vad vi i dag kallar rekommendationssystem, där nätföretag lär sig allt mer om kunders preferenser i syfte att personalisera produktutbud, menar Circles ledare att samma modell kan tillämpas vid demokratiska val.
Mellan valen samlar Circles system enorma mängder information om varje medborgare, så att medborgarnas politiska preferenser kan urskiljas. Därmed behöver inte medborgarna inte ens avlägga röster själva, utan Circles algoritmer avger den korrekta rösten för varje medborgare vid varje demokratiskt val.
Det är det närmaste Eggers kommer den framtidsskräck Orwell frammanar i 1984. För att skriva en 1984 för vår tid räcker det inte med att förstärka och kvantifiera redan befintlig teknik. Det krävs paradigmatiska förändringar.
Om Eggers hade blandat in nanoteknik, blandat biologiskt material med digitalt material, gestaltat självlärande teknik bortom människans kontroll och placerat allt detta i ett statsskick som skiljer sig markant från det demokratiska – då skulle han väcka den Orwellska skräcken i mig.
Det hindrar inte att Circle är läsvärd som en absurd förlängning av dagens digitala utveckling. Han väcker nämligen frågan: Är det hit vi är på väg? Och följdfrågan: Är det i så fall vad vi vill?
Dave Eggers
Circle
Forum
Hemligheter är lögner.
Att dela med sig är att bry sig.
Förtegenhet är stöld.
Anslaget är bekant. Tre teser i en IT-baserad framtidsversion av samhället. Såväl författaren som förlaget vill ge sken av att Circle av Dave Eggers är en nutida version av George Orwells klassiker 1984.
Circle är ett monopolistiskt internetföretag i en nära framtid, vars ideal är att samla all information, allt informationsutbyte och alla människors nätförehavanden på ett ställe. Tänk en sammanslagning av Google, Facebook, Instagram, Amazon och alla andra nätjättar till ett och samma företag.
Mae Holland är en ung, välutbildad kvinna som genom kontakter får din dröm uppfylld: att arbeta på Circle. Här vävs hon in i en företagskultur där de anställda lever i en polarisering mellan extrema anställningsförmåner och vad som närmast måste beskrivas som ren underkastelse.
Circles affärsidé är total informationsimperialism. Målet är att äga all världens information parat med total transparens; hela mänskligheten ska också få del av all världens information.
Det finns likheter med Orwells 1984, men betydligt fler skillnader. Orwell formulerade ett scenario som paradigmatiskt skiljde sig från den tid han levde i, samtidigt som det scenariot placerades i ett specifikt statsskick som understöddes av teknik.
Eggers gör en trendframskrivning av dagens teknik, genom att öka, intensifiera och koncentrera teknikutvecklingen och digitaliseringens påverkan på arbete och samhälle. I Circle intensifieras spelifieringen av arbetet; alla arbetsuppgifter mäts och sätts i relation till andra anställdas prestationer.
Här sammanblandas arbetstid och fritid; anställda tvingas agera i sociala medier utan åtskillnad mellan privatjaget och anställdajaget. Arbetet är inte uppgifter att utföra, utan en gemenskap att vårda.
Mae blir dessutom den första transparenta människan. Circle utrustar henne med något som liknar Google Glass som distribuerar bild och ljud i realtid under dygnets vakna timmar till alla som vill följa hennes förehavanden. Politiker uppmuntras göra detsamma.
Transparensen är nämligen nyckeln till det goda arbetet, det goda livet och det goda samhället. Om alla vet allt om varandra, ständigt ser och hör varandra, minimeras negativa händelser såsom brottslighet, nepotism, otrohet och alla fördärvliga beteenden man kan komma på.
Circles tekniska universum mynnar ut i en skrämmande demokratimodell. Med vad vi i dag kallar rekommendationssystem, där nätföretag lär sig allt mer om kunders preferenser i syfte att personalisera produktutbud, menar Circles ledare att samma modell kan tillämpas vid demokratiska val.
Mellan valen samlar Circles system enorma mängder information om varje medborgare, så att medborgarnas politiska preferenser kan urskiljas. Därmed behöver inte medborgarna inte ens avlägga röster själva, utan Circles algoritmer avger den korrekta rösten för varje medborgare vid varje demokratiskt val.
Det är det närmaste Eggers kommer den framtidsskräck Orwell frammanar i 1984. För att skriva en 1984 för vår tid räcker det inte med att förstärka och kvantifiera redan befintlig teknik. Det krävs paradigmatiska förändringar.
Om Eggers hade blandat in nanoteknik, blandat biologiskt material med digitalt material, gestaltat självlärande teknik bortom människans kontroll och placerat allt detta i ett statsskick som skiljer sig markant från det demokratiska – då skulle han väcka den Orwellska skräcken i mig.
Det hindrar inte att Circle är läsvärd som en absurd förlängning av dagens digitala utveckling. Han väcker nämligen frågan: Är det hit vi är på väg? Och följdfrågan: Är det i så fall vad vi vill?
söndag, december 21, 2014
Mediala vålnader
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141220
Byung-Chul Han
I svärmen. Tankar om det digitala
Ersatz
För något år sedan skrev professorn och kulturteoretikern Byung-Chul Han essäsamlingen Trötthetssamhället, där han reflekterade över samhällets ständigt ökade krav på prestation, snabbhet och multitasking. En utveckling han såg som en regression, snarare än framåtskridande.
I sin nya essäsamling, I svärmen, utvecklar Byung-Chul Han sin mediakritik. Det han i första hand skjuter in sig på är den ökade transparensen i samhället. Det handlar inte enbart om statens övervakning av medborgarna, utan minst lika mycket om medborgarnas övervakning av varandra.
Och av sig själva. Aldrig har vi lämnat ut oss till allmän beskådan som vi gör i sociala medier. Än värre blir det om/när var och en bär ett par Google Glass som registrerar allt framför oss.
Vi skapar hela tiden nya vålnader, menar Byung-Chul Han. Brevet som kommunikationsform betecknades av Kafka som omänskligt, som en kommunikation, inte mellan människor, utan mellan vålnader. En skriven kyss är en vålnads kyss.
Twitter, Facebook, Instagram, Snapchat är dagens mediala vålnader: "glupskare, skamlösare, skränigare". För att inte tala om internet of things, eller sakernas internet, som vi säger på svenska.
Vålnaderna befolkar snart även tingen, som börjar övervaka oss och kommunicera sinsemellan utan vår inblandning.
Byung-Chul Han vill slå ett slag för hemligheten. Både som förlorad idé och hotad manifestation. Men de olika sätten att anonymisera sig på nätet erbjuder inte någon lösning. Dessa är "nätets digitala djuphav", som Han uttrycker det. "Med tilltagande transparens växer också mörkret."
En nattsvart bok utan lösningar? Nej, men en bok av tankar om det digitala som skiljer sig från många andras utopiska utrop om det digitalas utveckling.
P O ÅGREN
Byung-Chul Han
I svärmen. Tankar om det digitala
Ersatz
För något år sedan skrev professorn och kulturteoretikern Byung-Chul Han essäsamlingen Trötthetssamhället, där han reflekterade över samhällets ständigt ökade krav på prestation, snabbhet och multitasking. En utveckling han såg som en regression, snarare än framåtskridande.
I sin nya essäsamling, I svärmen, utvecklar Byung-Chul Han sin mediakritik. Det han i första hand skjuter in sig på är den ökade transparensen i samhället. Det handlar inte enbart om statens övervakning av medborgarna, utan minst lika mycket om medborgarnas övervakning av varandra.
Och av sig själva. Aldrig har vi lämnat ut oss till allmän beskådan som vi gör i sociala medier. Än värre blir det om/när var och en bär ett par Google Glass som registrerar allt framför oss.
Vi skapar hela tiden nya vålnader, menar Byung-Chul Han. Brevet som kommunikationsform betecknades av Kafka som omänskligt, som en kommunikation, inte mellan människor, utan mellan vålnader. En skriven kyss är en vålnads kyss.
Twitter, Facebook, Instagram, Snapchat är dagens mediala vålnader: "glupskare, skamlösare, skränigare". För att inte tala om internet of things, eller sakernas internet, som vi säger på svenska.
Vålnaderna befolkar snart även tingen, som börjar övervaka oss och kommunicera sinsemellan utan vår inblandning.
Byung-Chul Han vill slå ett slag för hemligheten. Både som förlorad idé och hotad manifestation. Men de olika sätten att anonymisera sig på nätet erbjuder inte någon lösning. Dessa är "nätets digitala djuphav", som Han uttrycker det. "Med tilltagande transparens växer också mörkret."
En nattsvart bok utan lösningar? Nej, men en bok av tankar om det digitala som skiljer sig från många andras utopiska utrop om det digitalas utveckling.
P O ÅGREN
lördag, augusti 02, 2014
Piketty på hundra sidor
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140802
Jesper Roine
Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet
Volante
Trots ett genomslag av sällan skådat slag, avskräcks sannolikt många från att läsa den franske nationalekonomen Thomas Pikettys tegelsten Capital in the Twenty-First Century. Till den som ändå är nyfiken rekommenderas en drygt hundrasidig svensk sammanfattning av nationalekonomen Jesper Roine med titeln Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet.
Det är en saklig och koncis sammanfattning. Utöver att Pikettys bok sammanfattas, ger Roine ett svenskt perspektiv på Pikettys forskning samt avslutar med att diskutera Pikettys slutsatser och förslag till åtgärder.
Det som har skapat den världsvida uppmärksamheten för Pikettys bok är främst att han fyller två kunskapsluckor: Den ena är att ingen har tidigare studerat inkomst- och förmögenhetsfördelning över så lång tid som Piketty gjort. På så vis får vi en tydligare bild av var i historien förändringar har skett.
Den andra är Pikettys fokus på hur inkomster och förmögenheter har förändrats över tid hos den rikaste delen av befolkningen, de tio procent respektive den ensamma procent av befolkningen som har högst inkomster.
Från första världskriget och fram till 1980 sjunker inkomstandelen för topp-tiogruppen, vilket kan förklaras med förekomsten av dels två världskrig, dels ekonomiska depressioner. Från 1980 till i dag ökar emellertid inkomstandelen för denna grupp till nästan samma nivå som före första världskriget.
Skälet till ökningen efter 1980 är enligt Piketty politiskt – främst avregleringar inom finanssektorn och ändringar i skattesystemen. Det är alltså inte någon effekt av marknadsekonomin i sig, utan en politisk viljeyttring.
En intressant faktor i denna förändring är att det är den rikaste gruppen – en procent av befolkningen – som ökar allra mest och som får hela topp-tiogruppen att öka. Det sker alltså en väsentlig inkomstkoncentration till ett fåtal ur befolkningen.
Det är ett bekymmer för den sociala jämlikheten i ett samhälle. Ett annat bekymmer är måhända Pikettys främsta käpphäst: att avkastning på kapital i dag är högre än hela ekonomins tillväxttakt. Människor tjänar mer enbart på ett innehavt kapital än på att utbilda sig och arbeta hårt. Arv lönar sig mer än arbete.
Det kan tyckas enkelt att finna lösningar på dessa två bekymmer. Eftersom den eskalerande sociala ojämlikheten har skapats genom politiska beslut, borde nya politiska beslut kunna reducera bekymren.
Piketty föreslår mycket riktigt en återreglering av ekonomin, främst i form av ökade och progressiva kapitalskatter på global nivå. Han är dock skeptisk till möjligheten att genomföra en sådan reform på global nivå, men betydligt positivare på en europeisk nivå.
I brist på ekonomisk reglering, finns det emellertid en kraft i samhället, menar Piketty, som över tid kan utjämna sociala skillnader, såväl mellan länder som mellan individer. Det är en ökad spridning av kunskap och utbildning.
Jesper Roine bidrar med sin sammanfattning till spridning av kunskap kring ekonomins jämlikhetsproblem på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Kanske startar han här en ny trend inom akademin: att skriva svenska sammanfattningar av stora, komplicerade och komplexa forskningsresultat.
Jesper Roine
Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet
Volante
Trots ett genomslag av sällan skådat slag, avskräcks sannolikt många från att läsa den franske nationalekonomen Thomas Pikettys tegelsten Capital in the Twenty-First Century. Till den som ändå är nyfiken rekommenderas en drygt hundrasidig svensk sammanfattning av nationalekonomen Jesper Roine med titeln Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet.
Det är en saklig och koncis sammanfattning. Utöver att Pikettys bok sammanfattas, ger Roine ett svenskt perspektiv på Pikettys forskning samt avslutar med att diskutera Pikettys slutsatser och förslag till åtgärder.
Det som har skapat den världsvida uppmärksamheten för Pikettys bok är främst att han fyller två kunskapsluckor: Den ena är att ingen har tidigare studerat inkomst- och förmögenhetsfördelning över så lång tid som Piketty gjort. På så vis får vi en tydligare bild av var i historien förändringar har skett.
Den andra är Pikettys fokus på hur inkomster och förmögenheter har förändrats över tid hos den rikaste delen av befolkningen, de tio procent respektive den ensamma procent av befolkningen som har högst inkomster.
Från första världskriget och fram till 1980 sjunker inkomstandelen för topp-tiogruppen, vilket kan förklaras med förekomsten av dels två världskrig, dels ekonomiska depressioner. Från 1980 till i dag ökar emellertid inkomstandelen för denna grupp till nästan samma nivå som före första världskriget.
Skälet till ökningen efter 1980 är enligt Piketty politiskt – främst avregleringar inom finanssektorn och ändringar i skattesystemen. Det är alltså inte någon effekt av marknadsekonomin i sig, utan en politisk viljeyttring.
En intressant faktor i denna förändring är att det är den rikaste gruppen – en procent av befolkningen – som ökar allra mest och som får hela topp-tiogruppen att öka. Det sker alltså en väsentlig inkomstkoncentration till ett fåtal ur befolkningen.
Det är ett bekymmer för den sociala jämlikheten i ett samhälle. Ett annat bekymmer är måhända Pikettys främsta käpphäst: att avkastning på kapital i dag är högre än hela ekonomins tillväxttakt. Människor tjänar mer enbart på ett innehavt kapital än på att utbilda sig och arbeta hårt. Arv lönar sig mer än arbete.
Det kan tyckas enkelt att finna lösningar på dessa två bekymmer. Eftersom den eskalerande sociala ojämlikheten har skapats genom politiska beslut, borde nya politiska beslut kunna reducera bekymren.
Piketty föreslår mycket riktigt en återreglering av ekonomin, främst i form av ökade och progressiva kapitalskatter på global nivå. Han är dock skeptisk till möjligheten att genomföra en sådan reform på global nivå, men betydligt positivare på en europeisk nivå.
I brist på ekonomisk reglering, finns det emellertid en kraft i samhället, menar Piketty, som över tid kan utjämna sociala skillnader, såväl mellan länder som mellan individer. Det är en ökad spridning av kunskap och utbildning.
Jesper Roine bidrar med sin sammanfattning till spridning av kunskap kring ekonomins jämlikhetsproblem på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Kanske startar han här en ny trend inom akademin: att skriva svenska sammanfattningar av stora, komplicerade och komplexa forskningsresultat.
tisdag, juni 10, 2014
Digitala transformationer
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140610
Alla dessa ismer. Kategorin ideologier torde innefatta flest ismer, från klassikerna liberalism, kommunism och konservatism, till något nyare anarkokapitalism och ekofeminism. Ismer finns även i religionens värld: polyteism, monoteism och ateism, liksom protestantism och katolicism.
Liksom inom patologin och psykologin: alkoholism och narcissism. Och som förhållningssätt till världen: optimism och pessimism. För att inte tala om filosofins ismer: positivism, postmodernism och pragmatism. Som sista exempel estetikens ismer: impressionism, kubism och realism.
Ovanstående är självfallet bara ett axplock av såväl ismer som kategorier av ismer. Enligt Wikipedia finns 936 ord som slutar på -ism i Svenska Akademins Ordbok. Inom IT-området har dock ismer lyst med sin frånvaro, förutom några ord som har sammansatts av teknik och etablerade ismer, som exempelvis teknikdeterminism.
Detta antal utökas nu när Pelle Snickars publicerar sin nya bok Digitalism (Volante, 2014). Det är säkert fler än jag som följer Pelle Snickars initierade recensioner, understreckare och andra texter i SvD:s kulturdel, kring informationsteknikens betydelse för kulturen, samhället, media, journalistiken och biblioteken.
Ofta det sistnämnda, eftersom han under ett antal år var forskningschef på Kungliga Biblioteket. Från 2014 är Pelle Snickars professor i media- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora vid Umeå universitet.
Digitalism är skriven i samma anda som hans kulturartiklar; hög tillgänglighet, med sikte på en bredare målgrupp än akademin. Här finns inte ens en notapparat med litteraturhänvisningar, utan enbart en kommenterad litteraturlista.
Snickars hänför termen digitalism till ideologierna; en "sociokulturell och ekonomisk vurm för i princip allt digitalt", skriver han. Jag uppfattar dock inte boken som en undersökning av digitalismens ideologi, utan av de väsentliga förändringar som utgör konsekvenser av digitalism. För denna essä benämner jag dessa förändringar digitala transformationer.
Boken indelas med hjälp av ett antal begrepp som är centrala för en digital transformation: Överflöd, kvalitet, delande, öppenhet, information, lagring och digitalisering. Samtidigt som knappast någon kan invända mot dessa begrepp, skulle var och en kunna efterfråga ytterligare begrepp som fångar transformationer.
När det gäller informationsöverflöd pekar Snickars på en intressant historisk paradox: I dag yvs det över den enorma informationsmängd som flödar och växer exponentiell genom nätet; informationens enorma kvantitet döljer den kvalitativa informationen. Det är nonsens, menar Snickars.
Mer information är alltid bättre än mindre. Det som behöver utvecklas, och som pågår ständigt, är allt kvalitativare tekniker för sökning, filtrering och urskiljning. Att människor överlastas med information är inte en farhåga enbart för vår tid. Snarare har denna farhåga luftats från Gutenbergs tid och framåt. Informationsöverflödets transformation är utveckling av teknik som förvandlar big data till kvalitativ information.
Det leder till en av de mest omvälvande transformationerna i boken: vår föreställning om kvalitet när det som ska kvalitetsbedömas går från analoga uttryck till digitala. För närvarande bygger de stora informationsaktörerna – exempelvis Google, Amazon, Spotify och Netflix – upp en rekommendationsekonomi, som i allt väsentligt består av algoritmer med ett enda syfte: Att lära känna dig och dina preferenser för att öka kvaliteten på sökresultat, böcker, musik och film.
Effekten av digitalism, menar Snickars, är att det inte går att tala om något generellt kvalitetsbegrepp. Kvalitetsbegreppet individualiseras. Kan vi fortfarande tala om generell kvalitetslitteratur eller om kvalitetsfilm? Kan redaktörer eller kritiker med sina kunskaper fungera som kvalitetsnormerare? Nej, svarar Snickars.
Hur mycket kunskap dessa än har om de verk de är satta att granska, recensera och kvalitetsbedöma saknar de den väsentligaste kunskapen – nämligen den om din personliga smak. I en rekommendationsekonomi är denna kunskap fundamental. Kvalitetsbegreppets transformation består i en rörelse från en hierarkisk kvalitetsbestämning av experter till en individuell smakbestämning av konsumenten.
En tredje transformation stavas informationskapitalismens intåg. Här menar Snickars att information sett som kapital leder till andra marknadsmekanismer. En sådan är den extrema (över)värderingen av internettjänster som aldrig uppvisar vinster, men innehar ett stort kundunderlag. Pinterest är en tjänst som inte ens har några intäkter, men värderas till 3,8 miljarder dollar. Det Pinterest dock har, är 50 miljoner unika besökare.
En annan konsekvens av informationskapitalism är konstruktionen av knapphet i det övriga informationsöverflödet. I Sverige försöker man ge e-boksmarknaden konstgjord andning genom att belägga biblioteken med en avgift om 20 kronor per kopierad e-bok, vilket har lett till att biblioteken av ekonomiska skäl måste begränsa tillgängligheten till e-böcker.
Som ytterligare ett exempel att konstruera informationsknapphet tar Snickars upp betalväggar i tidningar. Han tar VK:s betalvägg som exempel och levererar insiktsfull kritik till denna form av betallösning.
När man läser en bok om flera och stora förändringar bör man också söka efter det som enligt författaren inte förändras. En stabil konstruktion när det gäller media tycks vara själva marknadsidén om privata aktörer som säljer varor och tjänster i en utbuds- och efterfrågemodell.
Ett av de olösta problemen, menar Snickars, är hur man bygger fungerande digitala e-marknader. Men frågan är ju om exempelvis journalistik måste produceras av privata aktörer på en marknad, om konsekvensen är inlåsning av de journalistiska produkterna. Vore det möjligt att pröva stiftelsen som finansieringsform, där stiftelsens avkastning finansierar journalistiken? Då vore det oproblematiskt för media att publicera text och bild fritt på nätet.
Pelle Snickars är i boken en tuff kritiker av snäva uppfattningar om internet. Vad Snickars analyserar är ett samhälle där internet betyder något. Det innebär inte att framställningen präglas av någon irreversibel teknikdeterminism, utan att internet och vårt beteende på internet förändrar samhälle och kultur.
Digitalism är en av de mest allmänbildande böcker jag läst om informationsåldern; ett initierat, tillgängligt och hyperaktuellt nedslag här och nu.
Alla dessa ismer. Kategorin ideologier torde innefatta flest ismer, från klassikerna liberalism, kommunism och konservatism, till något nyare anarkokapitalism och ekofeminism. Ismer finns även i religionens värld: polyteism, monoteism och ateism, liksom protestantism och katolicism.
Liksom inom patologin och psykologin: alkoholism och narcissism. Och som förhållningssätt till världen: optimism och pessimism. För att inte tala om filosofins ismer: positivism, postmodernism och pragmatism. Som sista exempel estetikens ismer: impressionism, kubism och realism.
Ovanstående är självfallet bara ett axplock av såväl ismer som kategorier av ismer. Enligt Wikipedia finns 936 ord som slutar på -ism i Svenska Akademins Ordbok. Inom IT-området har dock ismer lyst med sin frånvaro, förutom några ord som har sammansatts av teknik och etablerade ismer, som exempelvis teknikdeterminism.
Detta antal utökas nu när Pelle Snickars publicerar sin nya bok Digitalism (Volante, 2014). Det är säkert fler än jag som följer Pelle Snickars initierade recensioner, understreckare och andra texter i SvD:s kulturdel, kring informationsteknikens betydelse för kulturen, samhället, media, journalistiken och biblioteken.
Ofta det sistnämnda, eftersom han under ett antal år var forskningschef på Kungliga Biblioteket. Från 2014 är Pelle Snickars professor i media- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora vid Umeå universitet.
Digitalism är skriven i samma anda som hans kulturartiklar; hög tillgänglighet, med sikte på en bredare målgrupp än akademin. Här finns inte ens en notapparat med litteraturhänvisningar, utan enbart en kommenterad litteraturlista.
Snickars hänför termen digitalism till ideologierna; en "sociokulturell och ekonomisk vurm för i princip allt digitalt", skriver han. Jag uppfattar dock inte boken som en undersökning av digitalismens ideologi, utan av de väsentliga förändringar som utgör konsekvenser av digitalism. För denna essä benämner jag dessa förändringar digitala transformationer.
Boken indelas med hjälp av ett antal begrepp som är centrala för en digital transformation: Överflöd, kvalitet, delande, öppenhet, information, lagring och digitalisering. Samtidigt som knappast någon kan invända mot dessa begrepp, skulle var och en kunna efterfråga ytterligare begrepp som fångar transformationer.
När det gäller informationsöverflöd pekar Snickars på en intressant historisk paradox: I dag yvs det över den enorma informationsmängd som flödar och växer exponentiell genom nätet; informationens enorma kvantitet döljer den kvalitativa informationen. Det är nonsens, menar Snickars.
Mer information är alltid bättre än mindre. Det som behöver utvecklas, och som pågår ständigt, är allt kvalitativare tekniker för sökning, filtrering och urskiljning. Att människor överlastas med information är inte en farhåga enbart för vår tid. Snarare har denna farhåga luftats från Gutenbergs tid och framåt. Informationsöverflödets transformation är utveckling av teknik som förvandlar big data till kvalitativ information.
Det leder till en av de mest omvälvande transformationerna i boken: vår föreställning om kvalitet när det som ska kvalitetsbedömas går från analoga uttryck till digitala. För närvarande bygger de stora informationsaktörerna – exempelvis Google, Amazon, Spotify och Netflix – upp en rekommendationsekonomi, som i allt väsentligt består av algoritmer med ett enda syfte: Att lära känna dig och dina preferenser för att öka kvaliteten på sökresultat, böcker, musik och film.
Effekten av digitalism, menar Snickars, är att det inte går att tala om något generellt kvalitetsbegrepp. Kvalitetsbegreppet individualiseras. Kan vi fortfarande tala om generell kvalitetslitteratur eller om kvalitetsfilm? Kan redaktörer eller kritiker med sina kunskaper fungera som kvalitetsnormerare? Nej, svarar Snickars.
Hur mycket kunskap dessa än har om de verk de är satta att granska, recensera och kvalitetsbedöma saknar de den väsentligaste kunskapen – nämligen den om din personliga smak. I en rekommendationsekonomi är denna kunskap fundamental. Kvalitetsbegreppets transformation består i en rörelse från en hierarkisk kvalitetsbestämning av experter till en individuell smakbestämning av konsumenten.
En tredje transformation stavas informationskapitalismens intåg. Här menar Snickars att information sett som kapital leder till andra marknadsmekanismer. En sådan är den extrema (över)värderingen av internettjänster som aldrig uppvisar vinster, men innehar ett stort kundunderlag. Pinterest är en tjänst som inte ens har några intäkter, men värderas till 3,8 miljarder dollar. Det Pinterest dock har, är 50 miljoner unika besökare.
En annan konsekvens av informationskapitalism är konstruktionen av knapphet i det övriga informationsöverflödet. I Sverige försöker man ge e-boksmarknaden konstgjord andning genom att belägga biblioteken med en avgift om 20 kronor per kopierad e-bok, vilket har lett till att biblioteken av ekonomiska skäl måste begränsa tillgängligheten till e-böcker.
Som ytterligare ett exempel att konstruera informationsknapphet tar Snickars upp betalväggar i tidningar. Han tar VK:s betalvägg som exempel och levererar insiktsfull kritik till denna form av betallösning.
När man läser en bok om flera och stora förändringar bör man också söka efter det som enligt författaren inte förändras. En stabil konstruktion när det gäller media tycks vara själva marknadsidén om privata aktörer som säljer varor och tjänster i en utbuds- och efterfrågemodell.
Ett av de olösta problemen, menar Snickars, är hur man bygger fungerande digitala e-marknader. Men frågan är ju om exempelvis journalistik måste produceras av privata aktörer på en marknad, om konsekvensen är inlåsning av de journalistiska produkterna. Vore det möjligt att pröva stiftelsen som finansieringsform, där stiftelsens avkastning finansierar journalistiken? Då vore det oproblematiskt för media att publicera text och bild fritt på nätet.
Pelle Snickars är i boken en tuff kritiker av snäva uppfattningar om internet. Vad Snickars analyserar är ett samhälle där internet betyder något. Det innebär inte att framställningen präglas av någon irreversibel teknikdeterminism, utan att internet och vårt beteende på internet förändrar samhälle och kultur.
Digitalism är en av de mest allmänbildande böcker jag läst om informationsåldern; ett initierat, tillgängligt och hyperaktuellt nedslag här och nu.
torsdag, februari 20, 2014
Samhällsskarvar
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140220
Byung-Chul Han
Trötthetssamhället
Ersatz
Ända sedan Daniel Bell myntade termen det postindustriella samhället på 1970-talet för ett samhälle i förändring har olika förled prövats, vidhållits av vissa och förkastats av andra. Informationssamhället, tjänstesamhället, nätverkssamhället, konsumtionssamhället, mediesamhället och så vidare.
Nu presenterar kulturteoretikern Byung-Chul Han, professor vid Universität der Künste i Berlin, ett ytterligare förled i en ny bok: Trötthetssamhället (Ersatz). Det är detta samhälle han blickar mot i sin samhällsanalys.
Den väsentligaste samhällsskarven är den som i dag ersätter Foucaults disciplinsamhälle, med fabriker, fängelser, dårhus, kaserner, som sinnebilder för gårdagens disciplinerande samhällsorganisation. Ersättningen kallar Han prestationssamhället. Här är medborgarna inte längre lydnadssubjekt i en hierarkisk och strikt normaliserande samhällsordning, utan prestationssubjekt.
Som prestationssubjekt förväntas medborgaren vara gränslöst kunnig, hisnande snabb, kopiöst produktiv och totalt egenansvarig. I förstone kan övergången från disciplinsamhället till prestationssamhället synas vara en positiv utveckling. Så icke i Byung-Chul Hans ögon.
Prestationssamhällets negativa konsekvenser stavas psykiska infarkter; utbredd depression, utbrändhet, uppmärksamhetsstörningar, hyperaktivitet och liknande patologiska symptom.
Den centrala förmågan multitasking, att kunna göra flera saker samtidigt och rikta sin uppmärksamhet på många aktiviteter på samma gång, är inte ett uttryck för civilisationens utveckling. Tvärtom är det en regression, en tillbakagång till de förmågor som är livsnödvändiga för ett vilt djur i vildmarken.
Trötthetssamhället ska inte förstås med negativa konnotationer, utan jag läser den benämningen på Byung-Chul Hans vision om det goda samhället efter prestationssamhället. Ett steg framåt i civilisationsprocessen, där prestationssamhället är ett steg bakåt.
I trötthetssamhället tillåts kontemplationen, icke-prestationen, långsamheten, ineffektiviteten, tveksamheten, avbrottet, ja, här tillåts vi till och med bli trötta. Vi har, menar Han, "... den djupa, kontemplativa uppmärksamheten att tacka för mänsklighetens kulturella prestationer".
Trötthetssamhället är det hyperaktiva samhällets motsats. I det samhället vill jag vara medborgare.
Byung-Chul Han
Trötthetssamhället
Ersatz
Ända sedan Daniel Bell myntade termen det postindustriella samhället på 1970-talet för ett samhälle i förändring har olika förled prövats, vidhållits av vissa och förkastats av andra. Informationssamhället, tjänstesamhället, nätverkssamhället, konsumtionssamhället, mediesamhället och så vidare.
Nu presenterar kulturteoretikern Byung-Chul Han, professor vid Universität der Künste i Berlin, ett ytterligare förled i en ny bok: Trötthetssamhället (Ersatz). Det är detta samhälle han blickar mot i sin samhällsanalys.
Den väsentligaste samhällsskarven är den som i dag ersätter Foucaults disciplinsamhälle, med fabriker, fängelser, dårhus, kaserner, som sinnebilder för gårdagens disciplinerande samhällsorganisation. Ersättningen kallar Han prestationssamhället. Här är medborgarna inte längre lydnadssubjekt i en hierarkisk och strikt normaliserande samhällsordning, utan prestationssubjekt.
Som prestationssubjekt förväntas medborgaren vara gränslöst kunnig, hisnande snabb, kopiöst produktiv och totalt egenansvarig. I förstone kan övergången från disciplinsamhället till prestationssamhället synas vara en positiv utveckling. Så icke i Byung-Chul Hans ögon.
Prestationssamhällets negativa konsekvenser stavas psykiska infarkter; utbredd depression, utbrändhet, uppmärksamhetsstörningar, hyperaktivitet och liknande patologiska symptom.
Den centrala förmågan multitasking, att kunna göra flera saker samtidigt och rikta sin uppmärksamhet på många aktiviteter på samma gång, är inte ett uttryck för civilisationens utveckling. Tvärtom är det en regression, en tillbakagång till de förmågor som är livsnödvändiga för ett vilt djur i vildmarken.
Trötthetssamhället ska inte förstås med negativa konnotationer, utan jag läser den benämningen på Byung-Chul Hans vision om det goda samhället efter prestationssamhället. Ett steg framåt i civilisationsprocessen, där prestationssamhället är ett steg bakåt.
I trötthetssamhället tillåts kontemplationen, icke-prestationen, långsamheten, ineffektiviteten, tveksamheten, avbrottet, ja, här tillåts vi till och med bli trötta. Vi har, menar Han, "... den djupa, kontemplativa uppmärksamheten att tacka för mänsklighetens kulturella prestationer".
Trötthetssamhället är det hyperaktiva samhällets motsats. I det samhället vill jag vara medborgare.
tisdag, februari 04, 2014
Kapitalismkritisk kamp
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140204
Det är intressant att läsa böcker som består av texter som tidigare publicerats i artikel- eller essäformat i tidningar och tidskrifter. Att skriva en monografi innebär att författaren under själva författandet underställer sitt skrivande monografins syfte, målgrupp och mer eller mindre på förhand bestämda struktur.
Så är inte fallet med böcker som är textsamlingar. Strukturen får uppfinnas i efterhand, liksom syftet med boken. Det ger emellertid läsaren betydligt större frihetsgrader att tolka en sådan bok, jämfört med en bok vars syfte och struktur är skapat före bokens tillkomst.
Sådan är samtidshistorikern Rasmus Fleischers nya bok Tapirskrift (Axl Books, 2013). Texterna varierar från kortare texter som publicerats på Expressens kultursida, till längre essäer i antologier och i tidskrifter som exempelvis Brand, Kris och kritik samt Subaltern mellan 2010 och 2013.
Boken är indelad i tre teman: Nätkritiska texter, urbankritiska texter och kapitalismkritiska texter. Benämningarna på dessa teman är emellertid mina, såsom jag läser boken. Den gemensamma nämnaren i Tapirskrift stavas således kritik.
Mystisk titel, inte sant? Men hur intressant tapiren än är som djur, är tapir ett anagram av pirat. Fleischer är en av upphovsmännen till numera ödelagda Piratbyrån, en organisation som startades runt 2003 och som närmast bör betecknas som en tankesmedja kring frågor om digital kopiering, kultur, upphovsrätt och immateriell egendom.
Utifrån min läsning av Tapirskrift, är min tes för denna essä att Fleischer, medvetet eller omedvetet, har skrivit en intellektuell överbyggnad till de fundament som Piratbyrån stod på. Denna intellektuella överbyggnad framträder främst i bokens tredje del, kapitalismkritiken.
Det centrala analytiska begreppet i Tapirskrifts första, nätkritiska del är kontrarevolution. Det är ett kraftuttryck. Internets ursprungliga, revolutionära kraft har främst bestått i att det har varit ett platt, decentraliserat nätverk mellan datorer, där var och en har kunnat haka på informationsutbytet. Peer-to-peer är ett uttryck som ofta förknippas med (illegal) fildelning, eftersom den mest utbredda tekniken för fildelning benämns så.
Peer betyder jämlike, att människor verkar på samma nivå; ingen är överordnad eller underordnad. Termen återfinns inom vetenskapen, som tillämpar peer review, vilket innebär att forskarkollegor bedömer andra forskarkollegors vetenskapliga resultat. Internet har, det är Fleischers tes, varit ett peer-to-peernätverk fram till kontrarevolutionens början, vilket han daterar till 2007.
Med kontrarevolutionen genomgår internet en centraliseringsprocess. Apples inlåsning av operativsystem och appar, sociala mediers koncentration till Facebook och Twitter, Googles allokering av allt fler nättjänster, musik som samlas i Spotify, film som strömmas av ett fåtal aktörer. Gemensamt för kontrarevolutionen är också en övergång från fria kommunikationsprotokoll till informationstjänster.
Kontrarevolutionen, skriver Fleischer, "... har gett oss ett nät som är lika bekvämt som det är totalitärt".
Bokens andra tema, som jag kallar urbankritik, inleds med en personligt hållen text om Fleischers kärlek till Berlin. Den text som mest fångar mitt intresse här är emellertid Flygplatssamhället. Det är en dystopi av ett samhälle i vardande; ett samhälle som allt mer får flygplatsers väsentliga drag av monopol, övervakning och platslöshet. Den bör läsas av var och en som förfasas över städers omvandlingar.
I den tredje delen av Tapirskrift, om kapitalismkritik, måste i vart fall jag dra ned tempot i läsningen. Inte för att Fleischers stilistiska säkerhet har gått förlorad, utan därför att jag inte är lika beläst som Fleischer inom vare sig marxismen eller den kontinentala kritiska teorin. Det hindrar mig dock inte att förstå tillräckligt mycket av texten för att hävda min tes: Genom dessa kapitel förstår jag mycket bättre Fleischers och andras engagemang i nämnda Piratbyrån och andra liknande rörelser.
Rasmus Fleischers engagemang är inte ideologiskt betingat, även om man i förstone skulle kunna tro att det någon variant av marxistiskt baserad ideologi som influerat hans kamp. Nej, det är ideologins motsats: kritiken.
Med ideologi avses ett tänkande som bejakar och omfamnar en idé om ett önskvärt tillstånd, och ideologin kan därmed användas som ett verktyg för att påvisa hur och varför vissa förändringar är önskvärda. Det är inte kritik i Fleischers tappning. Kritik kan inte "... baseras på ett färdigt program, utan måste vara en fortlöpande process", skriver han. För att ha ett kritiskt förhållningssätt krävs det att man tänker utanför ideologier, utanför givna kategorier.
Tränad i hist0risk analys som han är, menar han att kritik inte enbart får bestå av närhet till det som ska kritiseras, utan även distans, och distans uppnås enbart genom historisering. Det är liknande tankar som Hans-Georg Gadamer en gång formulerade i sin tolkningslära; att förstå ett fenomen innebär att inordna den historiska horisonten i den samtida horisonten. Att sammansmälta samtid med historisk distans.
Fleischer introducerar den nyligen bortgångne tyske värdekritikern Robert Kurz. Sannolikt är denne lika okänd för många, som han var för mig. Skälet är att han knappt alls finns översatt från tyskan till vare sig svenska eller engelska. Därför är detta sannolikt den bästa introduktionen till Kurz kritiska teori som går att finna på svenska; en kritik som bryter med såväl marxismen som den tidiga Frankfurtskolans kritiska teorier.
Genom att historisera kapitalismen sker ett brott med den traditionella marxistiska förståelsen av kapitalism. "Marxismen är ett avslutat kapitel", skriver Fleischer med hänvisning till Kurz. Det är däremot inte kapitalismkritiken. Tvärtom lever den i högsta grad.
Rasmus Fleischers engagemang i Piratbyrån, Planka.nu och liknande rörelser har aldrig handlat om gratis kultur eller gratis kollektivtrafik. Genom Tapirskrift framträder engagemanget snarare som en kamp för en kapitalismkritisk röst och exempel på kapitalismkritiska manifestationer.
Fleischer menar att vi har passerat kapitalismens kulmen: "För första gången i kapitalismens historia är det mer arbetskraft som görs överflödig, än vad som absorberas i produktionen av nya konsumtionsvaror".
Om han har rätt är alternativa, ideologiskt obundna, kritiska rörelser nödvändiga korrektiv till kapitalismens kris.
Så är inte fallet med böcker som är textsamlingar. Strukturen får uppfinnas i efterhand, liksom syftet med boken. Det ger emellertid läsaren betydligt större frihetsgrader att tolka en sådan bok, jämfört med en bok vars syfte och struktur är skapat före bokens tillkomst.
Sådan är samtidshistorikern Rasmus Fleischers nya bok Tapirskrift (Axl Books, 2013). Texterna varierar från kortare texter som publicerats på Expressens kultursida, till längre essäer i antologier och i tidskrifter som exempelvis Brand, Kris och kritik samt Subaltern mellan 2010 och 2013.
Boken är indelad i tre teman: Nätkritiska texter, urbankritiska texter och kapitalismkritiska texter. Benämningarna på dessa teman är emellertid mina, såsom jag läser boken. Den gemensamma nämnaren i Tapirskrift stavas således kritik.
Mystisk titel, inte sant? Men hur intressant tapiren än är som djur, är tapir ett anagram av pirat. Fleischer är en av upphovsmännen till numera ödelagda Piratbyrån, en organisation som startades runt 2003 och som närmast bör betecknas som en tankesmedja kring frågor om digital kopiering, kultur, upphovsrätt och immateriell egendom.
Utifrån min läsning av Tapirskrift, är min tes för denna essä att Fleischer, medvetet eller omedvetet, har skrivit en intellektuell överbyggnad till de fundament som Piratbyrån stod på. Denna intellektuella överbyggnad framträder främst i bokens tredje del, kapitalismkritiken.
Det centrala analytiska begreppet i Tapirskrifts första, nätkritiska del är kontrarevolution. Det är ett kraftuttryck. Internets ursprungliga, revolutionära kraft har främst bestått i att det har varit ett platt, decentraliserat nätverk mellan datorer, där var och en har kunnat haka på informationsutbytet. Peer-to-peer är ett uttryck som ofta förknippas med (illegal) fildelning, eftersom den mest utbredda tekniken för fildelning benämns så.
Peer betyder jämlike, att människor verkar på samma nivå; ingen är överordnad eller underordnad. Termen återfinns inom vetenskapen, som tillämpar peer review, vilket innebär att forskarkollegor bedömer andra forskarkollegors vetenskapliga resultat. Internet har, det är Fleischers tes, varit ett peer-to-peernätverk fram till kontrarevolutionens början, vilket han daterar till 2007.
Med kontrarevolutionen genomgår internet en centraliseringsprocess. Apples inlåsning av operativsystem och appar, sociala mediers koncentration till Facebook och Twitter, Googles allokering av allt fler nättjänster, musik som samlas i Spotify, film som strömmas av ett fåtal aktörer. Gemensamt för kontrarevolutionen är också en övergång från fria kommunikationsprotokoll till informationstjänster.
Kontrarevolutionen, skriver Fleischer, "... har gett oss ett nät som är lika bekvämt som det är totalitärt".
Bokens andra tema, som jag kallar urbankritik, inleds med en personligt hållen text om Fleischers kärlek till Berlin. Den text som mest fångar mitt intresse här är emellertid Flygplatssamhället. Det är en dystopi av ett samhälle i vardande; ett samhälle som allt mer får flygplatsers väsentliga drag av monopol, övervakning och platslöshet. Den bör läsas av var och en som förfasas över städers omvandlingar.
I den tredje delen av Tapirskrift, om kapitalismkritik, måste i vart fall jag dra ned tempot i läsningen. Inte för att Fleischers stilistiska säkerhet har gått förlorad, utan därför att jag inte är lika beläst som Fleischer inom vare sig marxismen eller den kontinentala kritiska teorin. Det hindrar mig dock inte att förstå tillräckligt mycket av texten för att hävda min tes: Genom dessa kapitel förstår jag mycket bättre Fleischers och andras engagemang i nämnda Piratbyrån och andra liknande rörelser.
Rasmus Fleischers engagemang är inte ideologiskt betingat, även om man i förstone skulle kunna tro att det någon variant av marxistiskt baserad ideologi som influerat hans kamp. Nej, det är ideologins motsats: kritiken.
Med ideologi avses ett tänkande som bejakar och omfamnar en idé om ett önskvärt tillstånd, och ideologin kan därmed användas som ett verktyg för att påvisa hur och varför vissa förändringar är önskvärda. Det är inte kritik i Fleischers tappning. Kritik kan inte "... baseras på ett färdigt program, utan måste vara en fortlöpande process", skriver han. För att ha ett kritiskt förhållningssätt krävs det att man tänker utanför ideologier, utanför givna kategorier.
Tränad i hist0risk analys som han är, menar han att kritik inte enbart får bestå av närhet till det som ska kritiseras, utan även distans, och distans uppnås enbart genom historisering. Det är liknande tankar som Hans-Georg Gadamer en gång formulerade i sin tolkningslära; att förstå ett fenomen innebär att inordna den historiska horisonten i den samtida horisonten. Att sammansmälta samtid med historisk distans.
Fleischer introducerar den nyligen bortgångne tyske värdekritikern Robert Kurz. Sannolikt är denne lika okänd för många, som han var för mig. Skälet är att han knappt alls finns översatt från tyskan till vare sig svenska eller engelska. Därför är detta sannolikt den bästa introduktionen till Kurz kritiska teori som går att finna på svenska; en kritik som bryter med såväl marxismen som den tidiga Frankfurtskolans kritiska teorier.
Genom att historisera kapitalismen sker ett brott med den traditionella marxistiska förståelsen av kapitalism. "Marxismen är ett avslutat kapitel", skriver Fleischer med hänvisning till Kurz. Det är däremot inte kapitalismkritiken. Tvärtom lever den i högsta grad.
Rasmus Fleischers engagemang i Piratbyrån, Planka.nu och liknande rörelser har aldrig handlat om gratis kultur eller gratis kollektivtrafik. Genom Tapirskrift framträder engagemanget snarare som en kamp för en kapitalismkritisk röst och exempel på kapitalismkritiska manifestationer.
Fleischer menar att vi har passerat kapitalismens kulmen: "För första gången i kapitalismens historia är det mer arbetskraft som görs överflödig, än vad som absorberas i produktionen av nya konsumtionsvaror".
Om han har rätt är alternativa, ideologiskt obundna, kritiska rörelser nödvändiga korrektiv till kapitalismens kris.
onsdag, oktober 30, 2013
Är du en rättshaverist?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131030
69 tecken på att du är en rättshaverist
Mårten Schultz (text)
Magnus Frederiksen (illustrationer)
Vertigo
Rättshaveristen är en figur vi är ytligt bekanta med. Den allmänna uppfattningen torde vara att det är en person som har hamnat i någon form av trångmål och som ägnar en stor del av sin vakna tid till att kämpa för sin rätt.
Mårten Schultz (text)
Magnus Frederiksen (illustrationer)
Vertigo
Rättshaveristen är en figur vi är ytligt bekanta med. Den allmänna uppfattningen torde vara att det är en person som har hamnat i någon form av trångmål och som ägnar en stor del av sin vakna tid till att kämpa för sin rätt.
Det är dock vanligt att denna rätt är omöjlig att uppnå inom det juridiska systemet, vilket leder till en upptrappning av rättshaveristens allt mer förlorade förtroende för rättsstaten och de personer som är verksamma inom det rättsskipande området. Det leder till att rättshaveristens angrepp blir allt orimligare och dennes tolkningar av skeenden allt mer verklighetsfrämmande.
Professorn i juridik, Mårten Schultz, har skrivit boken 69 tecken på att du är en rättshaverist, med associativa illustrationer av Magnus Frederiksen. Ett skäl att skriva denna bok, menar Schultz, är att det inte finns särskilt mycket skrivet om rättshaverism.
Som boktiteln antyder har boken ett humoristiskt anslag, vilket förstärks av illustrationerna. Samtidigt som Schultz betraktar rättshaveristen "genom ett humorns prisma" är inte syftet att förlöjliga eller skämta bort. Rättshaverism är ett samhällsproblem och vanligtvis har rättshaveristen utstått personligt lidande. Den som uppfyller alla 69 tecknen är naturligtvis en fullfjädrad rättshaverist. Men det kan räcka med färre.
Rättshaveristen tror framför allt att dennes fall är totalt unikt och därmed hyperintressant för varje tänkbar jurist. Därför får många jurister påhälsningar där rättshaveristen förutsätter att juristen ska ta sig an dennes fall.
Vederbörande skriver gärna överdrivet formellt på gammalt myndighetsspråk med synnerligen komplicerade begrepp, ofta med handskrivna brev. Den rättshaverist som gått över till mejl skickar sina brev med kännedomskopia till alla rättsliga och andra tänkbara instanser (JO, JK, DO, regeringen, domstolsverket et cetera).
Rättshaveristen blandar gärna ihop domstolens lagtolkande verksamhet med riksdagens lagstiftande verksamhet. Och tycker därmed att justitieministern bör rätta till tingsrätters felaktiga beslut.
Att sammanblanda korrelation och kausalitet är legio: När två saker inträffar samtidigt har rättshaveristen lätt att se den ena saken som orsak till den andra. Om det passar rättshaveristens sak, naturligtvis.
Det finns grader i rättshaverismen. När anteckningar förs på eget kodspråk, när alla möten och telefonsamtal spelas in och när övertygelsen är total om att rättsväsendet är styrt ömsom av nationella politiker, ömsom av en global konspiration har man uppnått en hög nivå.
Det mest oväntade tecknet på rättshaverism är utan tvekan nr 61: "Du äter silver." Smaka på den.
Schultz har en liten förkärlek att blanda in härvan kring våldtäktsanklagade Julian Assange i sina tecken. Det kan tyda på att Assangefallet väckte många latenta rättshaverister.
Latenta rättshaverister. Hmm. Bor det en rättshaverist inom oss alla, som dyker upp bara omständigheterna är de rätta? Det är en läskig, men inte otänkbar tanke.
Schultz har en liten förkärlek att blanda in härvan kring våldtäktsanklagade Julian Assange i sina tecken. Det kan tyda på att Assangefallet väckte många latenta rättshaverister.
Latenta rättshaverister. Hmm. Bor det en rättshaverist inom oss alla, som dyker upp bara omständigheterna är de rätta? Det är en läskig, men inte otänkbar tanke.
Boken är perfekt som middagsbok eller som coffeetablebok att lyfta fram kännetecken som ligger nära en själv eller andra. För visst finns det tecken på rättshaverism även hos mig.
Tecken 13: "Du använder ordet vederbörande". Jodå, gärna, och även i denna artikel. Tecken 42: "Du skriver aggressiva försvarstal för rätten att vara anonym på internet." Nå, inte aggressivt, men rätten till anonymitet har jag försvarat i boken 69 teser om internet.
Så, vilka tecken stämmer på dig?
Så, vilka tecken stämmer på dig?
fredag, december 28, 2012
Klarsynt och vemodigt om forskningens politik
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121228
Kunskapens människa
Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken
Stefan Svallfors
Santérus
Det händer ibland att forskare tar sig tid att skriva om livet i akademin. Etnologen Billy Ehn skrev Universitetet som arbetsplats och med Orvar Löfgren Hur blir man klok på universitetet? för runt tio år sedan. Ungefär samtidigt skrev ekonomerna Kaj Sköldberg och Miriam Salzinger-Mörling boken Över tidens gränser, också den om det akademiska livet, alla med viss anknytning till Umeå universitet.
Professorn i sociologi vid Umeå universitet, Stefan Svallfors, gör nu sammaledes med boken Kunskapens människa. Denna bok berör främst forskaren, forskningsprocesser och forskningspolitik. Samtidigt läser jag boken som ett slags testamente, trots att Svallfors bara är drygt 50 år och knappast avser att sluta forska.
Svallfors uttrycker en stark frustration över att de som styr över forskningens politik inte har en aning om hur forskning går till. Det visar storskaliga satsningar på excellenta forskningsmiljöer och stora centrumbildningar. Ingen vet om sådana forskningsmiljöer genererar bättre forskning än småskaliga miljöer, men ändå satsas det på dem.
Forskningsresultat kan inte administreras fram, men administratörer kan effektivt hindra god forskning. Det sammanfattar hans frustrerade kritik av forskningspolitiken.
Svallfors tes är att det är gruppen som ger optimala förutsättningar för forskning. En grupp är tillräckligt stor för att kunna uppvisa nödvändiga olikheter för att driva forskning framåt och tillräckligt liten för att den nödvändiga tilliten mellan människor ska kunna uppstå.
Svallfors uppehåller sig mycket kring forskares relationer till varandra. I akademins goda rum finns många mötesplatser utan hierarkier, där man törs lägga fram teser och resultat för att få konstruktiva synpunkter som leder arbetet framåt.
Akademins onda rum exemplifierar Svallfors med en doktorand som presenterade sitt doktorandprojekt i ett seminarium, där hon fick veta att det hon höll på med saknade existensberättigande inom ämnet och att ingen borde syssla med sådant. Hon blev skadeskjuten, hon dög inte, hon skämdes något oerhört och kände sig usel. Snart slutade hon inom akademin.
Hon kände sig som en bluff; den rädsla som finns i varje rum, sitter i varje vägg inom akademin. Fraud anxiety. Det är hur lätt som helst att medelst dåligt framförd kritik få studenter, doktorander, lärare och forskare att känna sig som en bluff, men i den goda forskargruppen uppstår inte den känslan.
Är boken bara ett gnäll från en välrenommerad, aktad och priviligierad forskare? Så kan den ondsinte läsa Kunskapens människa. Jag läser den som ett synliggörande av hur mycket god forskning som skulle kunna bli gjord med en annan forskningspolitik. Det är en klarsynt och uppriktig bok.
Även känslor som sorgsenhet, vemod och viss uppgivenhet präglar boken. I november 2007 stod Svallfors inför rektors bedömningsgrupp med en ansökan om ett forskningscentrum vid Umeå universitet. Och kände sig illa till mods. Tvingades svara på nonsensfrågor om ”mervärden” och ”visioner”.
Svallfors fick inga forskningsmedel vid det tillfället, men kände oändlig lättnad: ”Jag slipper. Och kanske det är över nu.”
Enligt egen utsago har han har nu handlett sin sista doktorand vid Umeå universitet, han städar ur sitt rum och lämnar Umeå.
Kunskapens människa
Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken
Stefan Svallfors
Santérus
Det händer ibland att forskare tar sig tid att skriva om livet i akademin. Etnologen Billy Ehn skrev Universitetet som arbetsplats och med Orvar Löfgren Hur blir man klok på universitetet? för runt tio år sedan. Ungefär samtidigt skrev ekonomerna Kaj Sköldberg och Miriam Salzinger-Mörling boken Över tidens gränser, också den om det akademiska livet, alla med viss anknytning till Umeå universitet.
Professorn i sociologi vid Umeå universitet, Stefan Svallfors, gör nu sammaledes med boken Kunskapens människa. Denna bok berör främst forskaren, forskningsprocesser och forskningspolitik. Samtidigt läser jag boken som ett slags testamente, trots att Svallfors bara är drygt 50 år och knappast avser att sluta forska.
Svallfors uttrycker en stark frustration över att de som styr över forskningens politik inte har en aning om hur forskning går till. Det visar storskaliga satsningar på excellenta forskningsmiljöer och stora centrumbildningar. Ingen vet om sådana forskningsmiljöer genererar bättre forskning än småskaliga miljöer, men ändå satsas det på dem.
Forskningsresultat kan inte administreras fram, men administratörer kan effektivt hindra god forskning. Det sammanfattar hans frustrerade kritik av forskningspolitiken.
Svallfors tes är att det är gruppen som ger optimala förutsättningar för forskning. En grupp är tillräckligt stor för att kunna uppvisa nödvändiga olikheter för att driva forskning framåt och tillräckligt liten för att den nödvändiga tilliten mellan människor ska kunna uppstå.
Svallfors uppehåller sig mycket kring forskares relationer till varandra. I akademins goda rum finns många mötesplatser utan hierarkier, där man törs lägga fram teser och resultat för att få konstruktiva synpunkter som leder arbetet framåt.
Akademins onda rum exemplifierar Svallfors med en doktorand som presenterade sitt doktorandprojekt i ett seminarium, där hon fick veta att det hon höll på med saknade existensberättigande inom ämnet och att ingen borde syssla med sådant. Hon blev skadeskjuten, hon dög inte, hon skämdes något oerhört och kände sig usel. Snart slutade hon inom akademin.
Hon kände sig som en bluff; den rädsla som finns i varje rum, sitter i varje vägg inom akademin. Fraud anxiety. Det är hur lätt som helst att medelst dåligt framförd kritik få studenter, doktorander, lärare och forskare att känna sig som en bluff, men i den goda forskargruppen uppstår inte den känslan.
Är boken bara ett gnäll från en välrenommerad, aktad och priviligierad forskare? Så kan den ondsinte läsa Kunskapens människa. Jag läser den som ett synliggörande av hur mycket god forskning som skulle kunna bli gjord med en annan forskningspolitik. Det är en klarsynt och uppriktig bok.
Även känslor som sorgsenhet, vemod och viss uppgivenhet präglar boken. I november 2007 stod Svallfors inför rektors bedömningsgrupp med en ansökan om ett forskningscentrum vid Umeå universitet. Och kände sig illa till mods. Tvingades svara på nonsensfrågor om ”mervärden” och ”visioner”.
Svallfors fick inga forskningsmedel vid det tillfället, men kände oändlig lättnad: ”Jag slipper. Och kanske det är över nu.”
Enligt egen utsago har han har nu handlett sin sista doktorand vid Umeå universitet, han städar ur sitt rum och lämnar Umeå.
tisdag, september 04, 2012
Myter och sken på ett internet i förändring
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120904
Finns det fortfarande myter om internet som behöver avmystifieras? Avger internet fortfarande ett sken som vi har svårt att se igenom? Två av höstens böcker hävdar detta. Låt oss undersöka vad som fortfarande är mytologiskt.
Fredrik Alverén kommer från insidan av IT-branschen med erfarenheter från såväl USA som Sverige. Han menar att eftersom så många på allvar tror att det som är gratis på internet inte har någon kostnad, måste myten om att alla tjänster vi använder utan att betala avmystifieras. Det gör han i boken Såld på nätet – Priset du betalar för gratis (Ordfront).
Han gör det grundligt. Även den som har hygglig allmänbildning om internet har sannolikt något att hämta från det stora antal exempel på hur företag samlar in persondata om oss när vi använder gratistjänster som Google, Facebook, men även andra, mindre kända webbplatser som finansierar sin verksamhet med annonser.
Vad vi än gör på nätet, varje klick, varje sökord, varje inlägg på Facebook, varje tweet på Twitter, de artiklar vi läser i tidningar och tidskrifter, det vi läser och skriver på bloggar och i kommentarsfält – utgör vårt informationsbeteende. Detta beteende är hårdvaluta i gratisvärlden. Det är med vårt informationsbeteende vi betalar för att använda gratistjänsterna.
Det är inte enbart de företag som levererar gratistjänsterna som samlar in våra nätbeteenden i syfte att förbättra tjänsten, utan även andra företag. Alverén exemplifierar med Bluekai, ett företag som dammsuger nätet på persondata och informationsbeteende, för att sedan sälja detta på auktioner. Köpare är annonsföretag som vill skräddarsy annonser åt internetanvändare.
Alverén vill upplysa oss och tipsar även om olika sätt att förhålla sig till myten om gratis. Men han har svårt att se ur det annars skulle fungera. För handen på hjärtat, hur mycket skulle vi vilja betala i pengar för de olika gratistjänster vi använder i dag? Hur stor är betalningsviljan för att använda Facebook?
Han är dock inte helt tillfreds, utan hyser viss oro för vad all persondata kan användas till i framtiden. Samtidigt har vi ännu inte sett några tydliga tecken på negativa konsekvenser av att företag kartlägger vårt informationsbeteende, utöver personifierade annonser och sökresultat. Kanske det är ett skäl till att vi inte upprörs särskilt.
Om Fredrik Alverén för ett ytterst detaljerat och exempelrikt resonemang kring en myt – gratismyten –, så är avsikten med antologin Myten om internet (Volante) att avliva ett flertal myter. Närmare bestämt nio. Redaktörer är Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket och Per Strömbäck, talesperson för datorspelsbranschen och som driver opinionsbloggen Netopia.
Den som anknyter till Alveréns myt om gratis är främst den amerikanske journalisten och författaren Robert Levine, som vill dissekera myten om affärsmodellen, den affärsmodell som ingen hittills har formulerat men som ständigt efterfrågas: Hur upphovspersoner kan generera intäkter samtidigt som verk sprids fritt på nätet. Ja, det är möjligen en myt att en sådan etablerad modell finns.
Däremot lämnar Levines sätt att avliva myten en del att önska. Levines idé om en affärsmodell postulerar att det finns enbart en affärsmodell: att ta mer betalt för en produkt än det kostar att producera den, samtidigt som producenten har total makt över distributionen. Det är en pre-internetmodell. Den viktiga frågan är hur en affärsmodell kan se ut i en miljö där producenten saknar kontroll över distributionen. Levine förkastar dock allt som hotar hans postulat.
Något lösare, men ändå anknuten till Alveréns bok är Anders R Olssons kapitel som rör myten om integriteten. Olsson är Sveriges nestor på integritetens och informationsfrihetens område och skriver en kortfattad och initierad historik kring integritetshotens framväxt. Hotbilderna har varit flera och intensiteterna i debatten har varierat. Men har något integritetshot realiserats? Har någon skadats?
Olsson vill avliva den myt som säger att om många harmlösa uppgifter om oss medborgare samlas in, bearbetas och sammanställs utgör detta ett integritetshot. Om så vore, borde inte någon lyckats visa att någon människa skadats av personuppgifter? Olsson avfärdar därmed en grundbult i den svenska idén om integritetsskydd: den om att många sinsemellan harmlösa personuppgifter om medborgare kan generera en totalbild som kan användas emot medborgarna.
Myten om Twitterrevolutionen i Nordafrika är ändå den intressantaste mytkrossen. Miriam Kirollos är egyptisk aktivist, akademiker och en av de som genom Twitter uppmärksammade omvärlden vad som skedde i Nordafrika, särskilt Egypten, under revolutionen 2011.
Hon vänder sig kraftfullt mot benämningar som ”Twitterrevolutionen” eller ”Facebookrevolutionen” för människors frihetskamp i Egypten, Tunisien och andra länder. Visst, i viss mån kunde sociala medier både mobilisera människor och föra ut information till omvärlden.
Men det blir missvisande mot bakgrund av att den stora majoriteten i Egypten inte har tillgång till internet och att många dessutom är analfabeter. Endast en privilegierad minoritet äger tillgång till nätet, vilka också har blivit ”Twitterkändisar” och som missvisande fått representera det egyptiska folkets revolution.
Revolutionens uppkomst, menar Kirollos på klassiskt revolutionsromantiskt språk, var martyrernas blod och det stora antalet människor som var beredda att dö för friheten – inte sociala medier.
Per Strömbäck, en av redaktörerna, vill i sitt bidrag avliva myten om den farliga staten, men landar som han så ofta gör i att propagera för en utvecklad reglering av internetanvändning, i stället för att bidra till en utvecklad användning av internet.
Den myt han egentligen söker avliva är teknikdeterminism; att teknikens utveckling står utom vår kontroll. Men teknikdeterminismens motsats – att tekniken är socialt konstruerad under vår kontroll – innebär ju att såsom internet fungerar i dag, vill vi att internet ska fungera. I annat fall hade vi omkonstruerat nätets funktionalitet.
Här bidrar den andre redaktören, Pelle Snickars, med en motbild: myten om ett öppet internet är en myt som förtvinar i samma takt som Apple och Facebook låser in sina verksamheter, sluter sig i egna ekosystem och skapar egna regleringar av hur deras del av internet får och inte får användas.
Internet regleras nämligen för fullt. Dock inte av stater eller folkvalda församlingar, utan av marknadens mäktigaste aktörer. Med vårt goda minne, eftersom det är vi som använder Apples och Facebooks produkter och tjänster som möjliggör denna reglering.
Finns det fortfarande myter om internet som behöver avmystifieras? Avger internet fortfarande ett sken som vi har svårt att se igenom? Två av höstens böcker hävdar detta. Låt oss undersöka vad som fortfarande är mytologiskt.
Fredrik Alverén kommer från insidan av IT-branschen med erfarenheter från såväl USA som Sverige. Han menar att eftersom så många på allvar tror att det som är gratis på internet inte har någon kostnad, måste myten om att alla tjänster vi använder utan att betala avmystifieras. Det gör han i boken Såld på nätet – Priset du betalar för gratis (Ordfront).
Han gör det grundligt. Även den som har hygglig allmänbildning om internet har sannolikt något att hämta från det stora antal exempel på hur företag samlar in persondata om oss när vi använder gratistjänster som Google, Facebook, men även andra, mindre kända webbplatser som finansierar sin verksamhet med annonser.
Vad vi än gör på nätet, varje klick, varje sökord, varje inlägg på Facebook, varje tweet på Twitter, de artiklar vi läser i tidningar och tidskrifter, det vi läser och skriver på bloggar och i kommentarsfält – utgör vårt informationsbeteende. Detta beteende är hårdvaluta i gratisvärlden. Det är med vårt informationsbeteende vi betalar för att använda gratistjänsterna.
Det är inte enbart de företag som levererar gratistjänsterna som samlar in våra nätbeteenden i syfte att förbättra tjänsten, utan även andra företag. Alverén exemplifierar med Bluekai, ett företag som dammsuger nätet på persondata och informationsbeteende, för att sedan sälja detta på auktioner. Köpare är annonsföretag som vill skräddarsy annonser åt internetanvändare.
Alverén vill upplysa oss och tipsar även om olika sätt att förhålla sig till myten om gratis. Men han har svårt att se ur det annars skulle fungera. För handen på hjärtat, hur mycket skulle vi vilja betala i pengar för de olika gratistjänster vi använder i dag? Hur stor är betalningsviljan för att använda Facebook?
Han är dock inte helt tillfreds, utan hyser viss oro för vad all persondata kan användas till i framtiden. Samtidigt har vi ännu inte sett några tydliga tecken på negativa konsekvenser av att företag kartlägger vårt informationsbeteende, utöver personifierade annonser och sökresultat. Kanske det är ett skäl till att vi inte upprörs särskilt.
Om Fredrik Alverén för ett ytterst detaljerat och exempelrikt resonemang kring en myt – gratismyten –, så är avsikten med antologin Myten om internet (Volante) att avliva ett flertal myter. Närmare bestämt nio. Redaktörer är Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket och Per Strömbäck, talesperson för datorspelsbranschen och som driver opinionsbloggen Netopia.
Den som anknyter till Alveréns myt om gratis är främst den amerikanske journalisten och författaren Robert Levine, som vill dissekera myten om affärsmodellen, den affärsmodell som ingen hittills har formulerat men som ständigt efterfrågas: Hur upphovspersoner kan generera intäkter samtidigt som verk sprids fritt på nätet. Ja, det är möjligen en myt att en sådan etablerad modell finns.
Däremot lämnar Levines sätt att avliva myten en del att önska. Levines idé om en affärsmodell postulerar att det finns enbart en affärsmodell: att ta mer betalt för en produkt än det kostar att producera den, samtidigt som producenten har total makt över distributionen. Det är en pre-internetmodell. Den viktiga frågan är hur en affärsmodell kan se ut i en miljö där producenten saknar kontroll över distributionen. Levine förkastar dock allt som hotar hans postulat.
Något lösare, men ändå anknuten till Alveréns bok är Anders R Olssons kapitel som rör myten om integriteten. Olsson är Sveriges nestor på integritetens och informationsfrihetens område och skriver en kortfattad och initierad historik kring integritetshotens framväxt. Hotbilderna har varit flera och intensiteterna i debatten har varierat. Men har något integritetshot realiserats? Har någon skadats?
Olsson vill avliva den myt som säger att om många harmlösa uppgifter om oss medborgare samlas in, bearbetas och sammanställs utgör detta ett integritetshot. Om så vore, borde inte någon lyckats visa att någon människa skadats av personuppgifter? Olsson avfärdar därmed en grundbult i den svenska idén om integritetsskydd: den om att många sinsemellan harmlösa personuppgifter om medborgare kan generera en totalbild som kan användas emot medborgarna.
Myten om Twitterrevolutionen i Nordafrika är ändå den intressantaste mytkrossen. Miriam Kirollos är egyptisk aktivist, akademiker och en av de som genom Twitter uppmärksammade omvärlden vad som skedde i Nordafrika, särskilt Egypten, under revolutionen 2011.
Hon vänder sig kraftfullt mot benämningar som ”Twitterrevolutionen” eller ”Facebookrevolutionen” för människors frihetskamp i Egypten, Tunisien och andra länder. Visst, i viss mån kunde sociala medier både mobilisera människor och föra ut information till omvärlden.
Men det blir missvisande mot bakgrund av att den stora majoriteten i Egypten inte har tillgång till internet och att många dessutom är analfabeter. Endast en privilegierad minoritet äger tillgång till nätet, vilka också har blivit ”Twitterkändisar” och som missvisande fått representera det egyptiska folkets revolution.
Revolutionens uppkomst, menar Kirollos på klassiskt revolutionsromantiskt språk, var martyrernas blod och det stora antalet människor som var beredda att dö för friheten – inte sociala medier.
Per Strömbäck, en av redaktörerna, vill i sitt bidrag avliva myten om den farliga staten, men landar som han så ofta gör i att propagera för en utvecklad reglering av internetanvändning, i stället för att bidra till en utvecklad användning av internet.
Den myt han egentligen söker avliva är teknikdeterminism; att teknikens utveckling står utom vår kontroll. Men teknikdeterminismens motsats – att tekniken är socialt konstruerad under vår kontroll – innebär ju att såsom internet fungerar i dag, vill vi att internet ska fungera. I annat fall hade vi omkonstruerat nätets funktionalitet.
Här bidrar den andre redaktören, Pelle Snickars, med en motbild: myten om ett öppet internet är en myt som förtvinar i samma takt som Apple och Facebook låser in sina verksamheter, sluter sig i egna ekosystem och skapar egna regleringar av hur deras del av internet får och inte får användas.
Internet regleras nämligen för fullt. Dock inte av stater eller folkvalda församlingar, utan av marknadens mäktigaste aktörer. Med vårt goda minne, eftersom det är vi som använder Apples och Facebooks produkter och tjänster som möjliggör denna reglering.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)