Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100323
Jag har inga problem med att föreställa mig olika situationer där jag skulle efterfråga hjälp att avsluta livet. Min föreställning stödjer sig på en annan föreställning: att människan i en demokrati är en autonom individ som bör ha självklar rätt att bestämma vilken vård denna vill emotse – och inte.
Frågan om dödshjälp aktualiseras på nytt nu, när en kvinna som överlever endast med respiratorstöd formellt begär hos socialstyrelsen att behandlingen avslutas. Lagstiftningen är grumlig – lagen medger patienten rätten att neka behandling, samtidigt som en läkare som stänger av en livsuppehållande respirator riskerar åtal.
Trots mitt inledande ställningstagande finner jag minst två frågor som bör diskuteras ytterligare. Den gemensamma nämnaren stavas förväntningar.
Den första typen av förväntningar berör vilka patienttillstånd som ska införlivas i rätten att få hjälp att avsluta livet. Låt säga att vi kan definiera en viss smärtnivå eller en viss grad av invaliditet eller en viss omfattning av tekniskt livsstöd där vi bortom dessa gränser ges rätt att begära dödshjälp. Då är risken överhängande att människor som befinner sig i sjukdomstillstånd bortom dessa gränser förväntas kräva att avsluta livet.
Risken är därmed att vi definierar den gräns för vad som avses med ett värdigt liv och att ovärdiga livstillstånd inte ska accepteras. Risken är även att ekonomiska argument kryper fram ur hålorna; vi vill inte bekosta livsuppehållande vård för människor som redan passerat de vedertagna gränserna för värdigt liv.
Den andra typen av förväntningar berör läkarens roll. Roll är ett begrepp som beskriver de förväntningar och normer som är förknippade med en människas position eller uppgift.
I socialpsykologiskt avseende innebär rollbegreppet att kraven och förutsättningarna om hur en person ska agera i rollen kommer utifrån; att restriktionerna är givna. Motsatsen benämns karaktär; att personen själv bestämmer restriktionerna för sitt agerande; att restriktionerna är självpålagda.
Därför bör vi diskutera läkarrollen, det vill säga de restriktioner vi ålägger läkarkåren. Låt säga att några av våra krav på läkarrollen är att alltid betrakta livet som överordnat döden, att alltid söka lösningar för patienter att leva goda liv, att alltid försöka lindra och bota så långt det är möjligt.
Om vi däremot ålägger läkare att uppfylla patienters krav på att avsluta livet, är risken överhängande att våra krav på läkares roller grumlas. Risken är att vi inte kan lita på att läkare alltid betraktar livet som överordnat döden eller att läkare alltid försöker lindra och bota.
Risken är helt enkelt misstro. Om läkare aktivt dödar patienter, oavsett omständighet, kan vi inte bortse från risken att människors tillit till läkarkåren kan minska.
Innan vi lagstiftar för dödshjälp bör vi reflektera över konsekvenserna av dessa förändrade förväntningar på liv och läkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar