fredag, april 27, 2007

Göran Persson - patriark eller synsk?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070427

I efterdyningarna av folkpartiledaren Lars Leijonborgs deklarerade avgång som partiledare, är det intressant att ta del av den replikväxling som skedde under riksdagsdebatten den 17 januari i år.
     Det var det som kom att bli Göran Perssons sista debatt i riksdagen, vilket innebar att debatten inte enbart handlade om sakfrågor, utan även om hyllningar och vänliga tillmälen till Göran Persson under hans tid som statsminister och riksdagsledamot.
     Någonstans mitt i debatten äger följande replikväxling rum mellan med Leijonborg och Persson (ordagrant citerad, men nedstruken).
    
Anförande 52 (Leijonborg): Om det skulle vara så att det här är den sista debatt vi har tillsammans här i kammaren vill också jag uttrycka ett tack till Göran Persson för en mångårig insats i svenskt samhällsliv. Vi har haft många intensiva debatter tillsammans. Jag håller med Göran Persson om att debatten är politikens livsluft. Det är inte alltid så att jag har
uppskattat Göran Perssons val av argument, statistik och vad det nu har handlat om. Men vi har företrätt olika ideologier och olika partier, och det är en nödvändighet att den debatten förs i demokratier.
     Anförande 53 (Persson): Herr talman! Tack för dina varma ord, Lars Leijonborg. Hav tröst. Jag tänker inte dra mig tillbaka från samhällsdebatt och samhällsaktivitet. Var fullständigt klar över det. Jag sade att jag vis av nyligen inträffad händelse drog slutsatsen att det nog vore oklokt att gamla statsministrar kom tillbaka i en regering. Det tänker jag stå för. Lars Leijonborg är ju i samma ålder som jag. Vem vet, kanske väntar frihetens timme också snart för honom. I så fall kommer jag på avtackningen; det kan jag försäkra.
     Anförande 54 (Leijonborg): När det gäller jämförelsen mellan oss har vi i och för sig samma födelseår, men det är en viss skillnad mellan att tillhöra ett regeringsalternativ som har förlorat makten och ett regeringsalternativ som just har vunnit makten. Jag har inga planer på att avgå.
     Anförande 55 (Persson): Lars Leijonborg ska inte vara alltför kategorisk om sin egen framtid. Det blir så smärtsamt när partistämman samlas. Var lite försiktig. Tack ändå för alla dessa år.

Två alternativa tolkningar inställer sig. Var det Göran Persson som här initierade tanken i fp-leden på att Lars Leijonborg borde ställa sin plats som partiledare till förfogande på kommande partistämma? Var det denna debatt som influerade partidistrikten att formulera misstroende?
     Denna tolkning är koherent med föreställningen om patriarken Persson, som inte enbart styr s-märkta angelägenheter med järnhand, utan även andra partiers angelägenheter.
     Eller är Göran Persson bara synsk?

måndag, april 23, 2007

Inte så illa som det sägs

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070423

Den stora undersökning av studenters upplevelser, förutsättningar och relationer till högre utbildning som Högskoleverket gör vart femte år, Studentspegeln, har uppmärksammats på en enda punkt: hur mycket tid lägger studenter på sina studier?
     Denna fråga är tillika den Högskoleverket självt i debattartiklar och pressmeddelanden vill göra till huvudsak – och huvudproblem. Universitetet fungerar inte optimalt, hävdar man, eftersom inte alla studenter uppger att de studerar på heltid.
     Genom att inte ta del av den digra undersökningens många andra frågor, gör sig media till maktens megafoner. Man upprepar maktens mantra.
     Som gammal universitetslärare får jag snarast en mängd positiva signaler om universitetsutbildning via Studentspegeln. Låt mig presentera några positiva axplock.

Hela 95 procent av Sveriges studenter studerar för att de är intresserade av den utbildning de går. Inte av arbetslöshetsskäl. Inte för att de måste. Utan för att de vill.
     Endast 18 procent anser att studierna ställer för låga krav på studenten. Med tanke på studenters varierande förkunskaper är det en synnerligen positiv siffra.
     En majoritet av studenterna föredrar färre betygssteg framför fler, vilket tyder på insikter om de negativa konsekvenserna av en flergradig betygsskala.
     76 procent av studenterna upplever att de blir mer allmänbildade under studierna. Det är en positiv siffra i tider när utbildningar tenderar att öka specialiseringen och universitetet blir en yrkesskola.
     Med tanke på denna tendens är det också positivt när 78 procent menar att de blivit bättre på att tänka kritiskt och analytiskt.
     Det gläder att 79 procent av studenterna tycker att utbildningen bidrar till att de aktivt måste söka kunskap. Universiteten lyckas hålla undan för korvstoppningsundervisningen.
     När 77 procent menar att utbildningen förbättrar deras förmåga att samarbeta med andra, visar det att andra pedagogiska metoder än föreläsningsmonologer tillämpas.
     Hela 92 procent hävdar att deras förkunskaper är tillfyllest för den utbildning de valt, vilket ställer frågor om lärares vanliga klagan på studenters bristande förkunskaper.
     Det är också positivt att 67 procent anger att de uppfattar sina examinationer som en del av undervisningen och inte enbart som en kontrollfunktion – även om det vore önskvärt att andelen ökar.
     Att 35 procent upplever att de i utbildningen memorerar fakta för att ordagrant återge dem är emellertid dubbeltydigt. Det är positivt att siffran inte är högre. Det vore negativt om den är för låg.

Visst finns det smolk också i min glädjebägare när jag läser statistiken från Studentspegeln. Några exempel är att studenter upplever låg återkoppling på studierna från lärarna, att studenter fortfarande tenderar att studera via gamla tentor och att alltför få upplever en utveckling i skriftlig och muntlig kommunikation.
     Men den negativa bild som Högskoleverket meddelar, och som media lydigt kopierar, bör nyanseras.
     Det är inte alls så illa.

måndag, april 16, 2007

Alla dessa speglar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070416

Till speglar har människan genom historien haft en ambivalent inställning. Å ena sidan har spegeln accepterats som en sant avbildande teknik genom dess reflekterande förmåga.
     Å andra sidan har spegeln samtidigt beskyllts för att visa allt omvänt, att skapa osanna simuleringar, att skapa fantastiska eller overkliga former genom olika typer av spegelkombinationer och därigenom bidra till osanning och bedrägeri.
     Dessa två sidor – verklig/illusorisk, fysisk/metaforisk, utsida/insida, under/över, synlig/osynlig, sann/falsk – har genom århundraden gjort spegeln till en kraftfull artefakt inom många områden.
    Spegeln är tillika virtualitetens förfader. Inträder man det virtuella får man räkna med spegeln, på ett eller annat sätt.

På nittiotalet användes spegeln i studier av människors liv på nätet. Med spegeln som metaforiskt verktyg gjorde exempelvis Sherry Turkle analyser av människors olika personligheter, hur de uttryckte olika persona på nätet och vilken betydelse det fick.
     När nu Carl Bildt med ett omgivningens buller inträtt bloggosfären med sin blogg Alla dessa dagar, har han under de senaste veckorna väldigt konkret fått känna på virtualitetens spegel.
     Raljant och kritiskt till Bildts utstrålning – den som ofta uppfattas som överlägsen och arrogant – gör bloggen med det långa namnet Carl Bildt som klippan i okunskapens malström fejkande uttalanden i Bildts namn.
     Valspråket för denna spegel-Bildt är ”Ditt vetande är värdelöst om inte andra vet att du vet” som formulerades av den romerska skalden, satirikern och stoikern Persius.
     Den andra spegeln heter detsamma som Bildts egen blogg och har samma utseende. Den drivs av två socialdemokratiska studerande och vill med bloggen bedriva politisk kritik i den politiska satirens form.
     Bland annat skriver bloggen i Bildts namn att den diplomatiska insatsen för frigivandet av journalisten Dawit Isaak i Eritrea beror på etnicitet. En rågblond svensk journalist hade inte suttit fängslad 2 000 dagar med så litet stöd från hemlandet.

Såväl debatten kring det lämpliga i att en utrikesminister bloggar, som alla dessa speglar i bloggosfären, får mig att tänka på den magiska teatern i Stäppvargen av Herman Hesse, med dess virrvarr av speglar i vindlande utrymmen.
     ”Endast för förryckta. Inträde kostar besökarens förstånd. Icke för vem som helst.” Så marknadsfördes denna magiska teater.
     Oemotståndligt.
     Om de virtuella speglarna kan hjälpa oss – likt Harry Haller i Stäppvargen – att få syn på oss själva, vore de en välgärning.