Är vi dömda till arbete?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101005

Roland Paulsen
Arbetssamhället
Gleerups

En gång i tiden var arbete något avskyvärt, något av ondo; den mest hotande distraktionen av det verkliga livet. Under Antiken formulerade Aristoteles idén om det goda livet som uteslöt arbetet, eftersom det goda livet är att utveckla kroppen och själen. Antikens lösning på arbetets problem var slaveri.
            Industrialismens och vår tids lösning på arbetets problem skulle kunna vara teknikutveckling – om vi såg arbete som ett problem, vill säga. Vi skulle kunna utnyttja den potential ny teknik har av att ersätta mänskligt arbete för att reducera arbetets nödvändighet.
            Det gör vi inte. Snarare arbetar vi allt mer. Varför gör vi det? Detta är en av utgångspunkterna i sociologen Roland Paulsens arbetskritiska bok Arbetssamhället (Gleerups).

Vi får en snygg historisk odyssé över den omvärdering av arbetet som människan gjort: Från förbannelse i Antiken, till plikt genom protestantismen – och därifrån till dagens värdering av arbete som rättighet. Det är en diametral omsvängning. Från viljan till frihet, till rätten att disciplineras.
            Ett centralt analysverktyg i boken är det endimensionella tänkandet, hämtat från den kritiske teoretikern Herbert Marcuse. Det innebär i allt väsentligt en oförmåga att tänka en situation bortom den existerande; hur vi skulle kunna överbrygga skillnaden mellan det samhälle vi har och det samhälle vi skulle kunna ha. Den endimensionella människan ser enbart det existerande.
            Konsumismen är ett av flera, men kanske det mest framträdande, exemplet på det endimensionella tänkandet. Övergången från en behovsekonomi till en överflödsekonomi förutsätter endimensionalitet, det vill säga ett aktivt undantryckande av vilket samhälle som skulle kunna vara möjligt när våra produktionsmöjligheter med råge överskrider våra produktionsbehov.
            Bevarandet av arbetssamhället kräver en ständigt ökande konsumtion, och därmed en övergång från att analysera och utgå från människors behov till människans begär av varor och tjänster. Detta begär måste både skapas och tillfredsställas för att arbetslinjen ska kunna upprätthållas – och för att undvika varje förändring av det etablerade.
            Men knäckfrågan är denna, som Paulsen förvisso utreder förtjänstfullt, men ändå inte har något övertygande svar på: Hur skiljer vi mellan sanna och falska behov, mellan behov och begär?
            Det endimensionella tänkandet säger att det är ”marknaden” som meddelar vilka behov, sanna eller falska, som människor önskar uppfyllas.

Arbetskritikens lösning på de negativa konsekvenserna av arbetssamhällets överproduktion – det västerländska arbets- och produktionssamhället skulle i sin utvecklade form kräva två jordklot om alla samhällen anammade det – är naturligtvis att reducera det icke nödvändiga arbetet.
            Men hur? Paulsen diskuterar två lösningar, bägge problematiska till sina karaktärer. Ekoaktivism, det vill säga ekonomisk aktivism, är ett slags gråzon mellan legala och illegala handlingar, med den gemensamma nämnaren att dess rationalitet provocerar det ekonomiska systemet. I all enkelhet innebär det att ”begränsa sitt deltagande i reglerad produktion eller konsumtion”.
            Typexempel är fildelning. Det hotar de ekonomiska transaktioner som möjliggör distributörers vinster. Andra exempel är friganism (att ta vara på livsmedelsbutikers svinn), squatting (flytta in i tomma byggnader) och klassisk maskning på arbetsplatsen. Att motarbeta ekoaktivism är dock enkelt: att införliva dessa handlingar i arbetssamhället; legalisera och normalisera dem.
            Den andra lösningen är medborgarlön; en grundinkomst för varje medborgare som utbetalas oberoende av arbetsinsats. På så sätt skulle medborgarna kunna arbeta utifrån behov och vilja, snarare än tvång. Problemet med medborgarlönen är att även denna idé kan assimileras av arbetssamhället som en ren stimulansåtgärd, effektivare än de olika bidragssystem som finns i dag.
            Det finns inga enkla lösningar, men det viktiga är att frågorna ställs. Roland Paulsen ger varje läsare huvudbry. Det är beläst och, nota bene, boken är ett inlägg i en debatt, inte ett neutralt resonerande. Paulsen söker alternativ.