tisdag, mars 31, 2009

Jag tände en extra lampa i lördags

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090331

I lördags tände jag en extra lampa, sådär vid halvniotiden på kvällen, och hyllade idén om elektricitet. Det finns några banbrytande tekniska uppfinningar som gjort att människan har gjort kvalitativa språng i utvecklingen – språket, hjulet, tryckpressen, för att nämna några. En av de mest banbrytande är elektriciteten.

Elektriciteten har rent materiellt bidragit till minskad fattigdom, ökad levnadsstandard och minskade umbäranden. Elektriciteten bidrar både bokstavligen och symboliskt till upplysning – en upplysning som innebär att vi är fria att tänka, läsa, yttra oss och skriva i lampans sken utan att vara beroende av naturligt ljus.

Är det denna uppfinning de infernaliskt skickliga kampanjmakarna bakom WWF:s initiativ Earth Hour menar att vi skulle protestera mot i lördags? Eller är det människans fantastiska förmåga att skapa bättre levnadsvillkor för sig själv som vi skulle demonstrera mot? Önskar de oss tillbaka till medeltidens mörker?

Hur många människor i världens fattiga områden skulle inte få bättre villkor om de hade tillgång till ren och billig energi?

Då närmar vi oss det verkliga problemet, som kampanjer som dessa enbart lyckas dölja (och den konspiratoriskt lagda måste fråga sig om inte det också är huvudsyftet...). Problemet är inte att vi låter elektriska lampor lysa upp mörkret.

Problemet är att de frågor som rör produktion av elektricitet omfattas av en apolitisk laissez faire-modell, där energibeslut i huvudsak överlåts till marknadens mekanismer, som ständigt söker det billigaste.

Politikens grundläggande uppgift är söka det bästa för så många som möjligt. Därför borde vi snarare protestera mot att politiken inte lyckas fatta beslut som innebär att vi har en rent producerad och solidariskt fördelad elenergi över hela jorden.

onsdag, mars 25, 2009

"Kineserna klarar det ju"

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090325

Om det enbart vore sin tekniska okunskap som Liza Marklund demonstrerar gång efter annan i sin söndagsspalt i Expressen, så okej. Men när denna okunskap kring vad Internet är och hur filer kopieras manifesteras i antidemokratiska åtgärder – då rinner bägaren över hos varje demokratiskt sinnad medborgare.

Marklund har en kompis, Johan, som spelar i ett okänt band som heter Stockholm Stoners. Ett fåtal köper bandets skivor. Däremot laddas deras senaste skiva ned från nätet, påstår Marklund, i en omfattning om 80 000 gånger sedan januari.

Det är en hög siffra. Jag kollar bland de tio största fildelningssajterna. Ingen träff. Jag googlar på bandets namn plus torrent. Ingen träff. Hm. Jag brukar hitta på nätet. Frågan är om det överhuvudtaget finns något att ladda ned av detta band. Jag tvivlar.

Men för att ändå förhindra att denna musik laddas ned, föreslår Marklund och hennes kompis Johan att staten inför censur på nätet och jämför med censurstaten nummer ett: ”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju.”

Går det att sjunka lägre i sin argumentation? Vilken är hennes nästa slogan? "Det går att avskaffa demokratin, kineserna klarar det ju?" Skillnaden är hårfin – yttrandefriheten är demokratins yttersta hörnsten.

Läs Reportrar utan gränsers årliga rapporter om frånvaro av yttrandefrihet i Kina. Läs om Kinas censur av information. Läs om hur journalister och ”cyberdissidenter” fängslas.

Världens demokratier har ett särskilt ansvar att skydda yttrandefriheten och arbeta mot censur. Införs censur av nätet i demokratier, innebär det vi hjälper Kina och andra censurivrande stater med argument för att censurera ännu mera.

tisdag, mars 17, 2009

"Open" en gynnsam profil?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090317

Svenska universitet är konkurrensutsatta. Det går inte att blunda för, oavsett det handlar om forskning eller grundutbildning. Därför försöker universiteten skapa strategier och tydliggöra profiler för att särskilja sig från andra universitet. Ett intressant exempel ser vi på Sveriges minsta högskola, Högskolan på Gotland, där det satsas på utbildning, mer än på forskningsexcellens. På Gotland sätts studenten i förgrunden, inspirerat av den amerikanska idén om liberal education. Det grundläggande syftet är att inte skapa kanonmat för industrin, utan utbilda bildade, kritiskt tänkande människor för en föränderlig värld.
        Ett sätt att profilera Umeå universitet vore att använda förledet Open framför så många verksamheter som möjligt. Ett universitet med en sådan profil skulle självfallet verka för att kurslitteratur väljs företrädesvis från Open Access-förlag, så att kurslitteraturen blir gratis för studenterna. Detsamma gäller publicering av forskningsartiklar. Självfallet har ett universitet med denna profil ett eget Open Access-förlag, förslagsvis inom ramen för Universitetsbibliotekets verksamhet, så att universitetets lärare kan publicera den egenförfattade kurslitteraturen där i form av fritt nedladdningsbara filer.
       ”Vid Umeå universitet är kurslitteraturen fri” – vore inte det en slogan som skulle slå an hos presumtiva studenter, vars ekonomiska situation är allt annat än avundsvärd?
        På samma sätt kan universitetet konkurrera med andra universitet genom det koncept som MIT en gång lanserade: Open Courseware – öppet kursinnehåll. Det innebär att allt kursmaterial vid universitetets kurser finns tillgängligt på nätet, fritt, öppet, för vem som helst att ta del av. Intresset för någon utbildning eller kurs fångas inte genom fläskiga floskler, utan genom att ta del av det faktiska innehållet.
        Det finns fler verksamheter att sätta ett ”Open” framför. Innovation, exempelvis. I stället för att söka patent och skapa intellektuella monopol, kan forskare som vill avsätta forskningsidéer i tillämpning göra detta i olika nätverk, där många olika aktörer bidrar till fri innovation och till fri kunskap.
        Detta går hand i hand med Umeå universitets pågående satsning på såväl ett nytt webbpubliceringssystem, som en ny digital lärmiljö. Bägge är utvecklade inom ramen för Open Source, vilket, som jag förstått det, är ett strategiskt val. Det innebär att programvarornas underliggande programkod – källkoden – är fri att modifiera och distribuera.
        Förledet ”Open” – öppen eller fri på svenska – går också hand i hand med det beteende dagens unga människor utvecklar och upplever som självklart via nätet. Visst, jag vet, det finns ingen sådan homogenitet inom en generation att man kan använda en generell benämning som exempelvis ”digitala infödingar” eller liknande. Å andra sidan är en stor del av dagens och morgondagens studenter fostrade i nätets öppna klimat. Denna öppenhet kan universiteten välja att möta eller motverka.
        Behöver jag säga att mitt förslag till profilering är fritt att använda?

torsdag, mars 05, 2009

Från fria kopior till tjänster

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090205

Rättegången mot Pirate Bay kan få flera positiva effekter. En sådan är att allt fler branscher som vill göra vinster på digitala artefakter fortare får upp ögonen för att unika digitala exemplar inte kan finnas, att man därmed inte kan ta betalt för digitala exemplar och att kopiering är det enda man kan använda Internet till.

När det sker kommer man att ställa sig frågan: ”Vad ska vi då tjäna pengar på, när det digitala exemplaret inte är möjligt att sälja?” Låt oss ta hjälp av en guru inom området, Wired-redaktören Kevin Kelly. Redan i slutet av 90-talet beskrev han i boken Den nya ekonomin hur ekonomin i ett nätverkssamhälle skulle fungera.

Nu slår Kelly på sin omfattande och frekvent uppdaterade webbpublikation (blogg, om man så vill) fast att Internet är en kopieringsmaskin; kopior flyter mer eller mindre kontrollerat runt i nätverken. Allt på nätet är tillkommet genom kopiering. Eftersom marginalkostnaden för en ytterligare digital kopia av något slag är noll, måste vi hitta sätt att tjäna pengar på att sälja gratis kopior.

Kellys enkla svar är att vi måste urskilja vad som är omöjligt att kopiera och sälja detta ihop med gratis kopior. Han har några förslag. Omedelbarhet; att få en kopia av något levererat exakt när du vill ha den, är en tjänst möjlig att ta betalt för.

Liksom personifiering; digitala produkter som har skräddarsytts för dina behov och vanor. För att inte tala om tolkningshjälp till digitala artefakter; det finns ett skämt inom datorvärlden som säger att programvaran kostar inget, men manualen kostar 10 000 dollar.

Han har fler exempel. Ett vid första anblicken spektakulärt är möjligheten att betala för sig. Det är emellertid inte alls särskilt spektakulärt. Kelly har förstått att fildelning av musik och film inte handlar om gratisätande; det har det aldrig gjort.

Han är övertygad om att lyssnare, tittare, datorspelare och fans vill betala för sig till sina favoritartister och kulturskapare. Men villkoren är att det ska vara enkelt att betala och betalningen ska garanteras gå till rätt upphovsrättsinnehavare. Någon sådan betalningsmodell finns ännu inte.

Visst är det en kulturkrock, det som sker i rättegången mot Pirate Bay och i den omgivande debatten. Med industrialismens affärsmodell skapar den massproducerade, fysiska kopian ekonomiskt värde. Med nätverksålderns affärsmodell är digitala kopior fria, medan ekonomiskt värde skapas i kopiornas omgivning.

Alltså är uppmaningen till musik-, datorspel- och filmbranschen: Utveckla unika tjänster, skänk bort de digitala kopiorna och gör en sjuhelvetes vinst ändå.