fredag, december 28, 2012

Klarsynt och vemodigt om forskningens politik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121228

Kunskapens människa
Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken
Stefan Svallfors
Santérus

Det händer ibland att forskare tar sig tid att skriva om livet i akademin. Etnologen Billy Ehn skrev Universitetet som arbetsplats och med Orvar Löfgren Hur blir man klok på universitetet? för runt tio år sedan. Ungefär samtidigt skrev ekonomerna Kaj Sköldberg och Miriam Salzinger-Mörling boken Över tidens gränser, också den om det akademiska livet, alla med viss anknytning till Umeå universitet.
           Professorn i sociologi vid Umeå universitet, Stefan Svallfors, gör nu sammaledes med boken Kunskapens människa. Denna bok berör främst forskaren, forskningsprocesser och forskningspolitik. Samtidigt läser jag boken som ett slags testamente, trots att Svallfors bara är drygt 50 år och knappast avser att sluta forska.
           Svallfors uttrycker en stark frustration över att de som styr över forskningens politik inte har en aning om hur forskning går till. Det visar storskaliga satsningar på excellenta forskningsmiljöer och stora centrumbildningar. Ingen vet om sådana forskningsmiljöer genererar bättre forskning än småskaliga miljöer, men ändå satsas det på dem.
           Forskningsresultat kan inte administreras fram, men administratörer kan effektivt hindra god forskning. Det sammanfattar hans frustrerade kritik av forskningspolitiken.

Svallfors tes är att det är gruppen som ger optimala förutsättningar för forskning. En grupp är tillräckligt stor för att kunna uppvisa nödvändiga olikheter för att driva forskning framåt och tillräckligt liten för att den nödvändiga tilliten mellan människor ska kunna uppstå.
           Svallfors uppehåller sig mycket kring forskares relationer till varandra. I akademins goda rum finns många mötesplatser utan hierarkier, där man törs lägga fram teser och resultat för att få konstruktiva synpunkter som leder arbetet framåt.
           Akademins onda rum exemplifierar Svallfors med en doktorand som presenterade sitt doktorandprojekt i ett seminarium, där hon fick veta att det hon höll på med saknade existensberättigande inom ämnet och att ingen borde syssla med sådant. Hon blev skadeskjuten, hon dög inte, hon skämdes något oerhört och kände sig usel. Snart slutade hon inom akademin.
           Hon kände sig som en bluff; den rädsla som finns i varje rum, sitter i varje vägg inom akademin. Fraud anxiety. Det är hur lätt som helst att medelst dåligt framförd kritik få studenter, doktorander, lärare och forskare att känna sig som en bluff, men i den goda forskargruppen uppstår inte den känslan.

Är boken bara ett gnäll från en välrenommerad, aktad och priviligierad forskare? Så kan den ondsinte läsa Kunskapens människa. Jag läser den som ett synliggörande av hur mycket god forskning som skulle kunna bli gjord med en annan forskningspolitik. Det är en klarsynt och uppriktig bok.
           Även känslor som sorgsenhet, vemod och viss uppgivenhet präglar boken. I november 2007 stod Svallfors inför rektors bedömningsgrupp med en ansökan om ett forskningscentrum vid Umeå universitet. Och kände sig illa till mods. Tvingades svara på nonsensfrågor om ”mervärden” och ”visioner”.
           Svallfors fick inga forskningsmedel vid det tillfället, men kände oändlig lättnad: ”Jag slipper. Och kanske det är över nu.”
           Enligt egen utsago har han har nu handlett sin sista doktorand vid Umeå universitet, han städar ur sitt rum och lämnar Umeå.

söndag, december 23, 2012

Digital drift


Jag har publicerat en ny bok; spridda essäer som sammanfogats. Titeln är Digital drift. Den finns tillgänglig på exempelvis Adlibris, CDON och Bokia, liksom fritt i pdf-format.

Digital drift innehåller fjorton essäer som var för sig söker fånga teknikens drift, internets förändring och hur det allestädes närvarande internet påverkar vår tillvaro. Vilket inflytande har vi över våra nätjag? Hur förändras vårt beteende i en tid när övervakningen av oss medborgare ökar?

Internet förändras ständigt, samtidigt som vi överför beteenden från internet till våra liv utanför nätet. Om det fortfarande är möjligt att särskilja en tillvaro utan internet från en tillvaro med internet, vill säga. Digital drift pekar snarare på en sammansmältning.

lördag, december 22, 2012

2012 års bästa kultur

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121222

Med skakig handkamera i bästa dogmastil gjordes årets skräckfilm. Filmen är synnerligen obehaglig – men är årets viktigaste film i avslöjargenren. Jag tänker naturligtvis på Expressens publicering av Kent Ekeroths dokumentär, där några av våra lagstiftare brutalt bekräftar den rasism och järnrörsmentalitet som är Sverigedemokraternas fundament.
            Mitt grymma öde är en barock bok om en barock person i en barock tid. Idéhistorikern Carl-Michael Edenborg skriver en affektfiktion om kompositören Händels liv; inte dokumentärt, utan affektivt. Omöjlig att lägga bakom sig. Omöjligt att tänka bort bilderna av hur kastratsångare blev till.
            What money can’t buy av filosofen Michael Sandel är en skrämmande analys av övergången från en marknadsekonomi till ett marknadssamhälle – där varje uns av den mänskliga tillvaron utgår från marknadsvärderingar. Hur vi till och med låter oss belönas för att låta oss styras av marknadskrafter. Den normförskjutningen är inte att leka med.

fredag, december 21, 2012

Vägra vuxnas nätbeteende

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121221

Jag läser på SvD Brännpunkt en undersökning från antimobbningsorganisationen Friends, apropå Instagramupploppen i Göteborg. I artikeln anges att en stor andel barn och ungdomar önskar se en större vuxennärvaro på nätet, att vuxna talar mer med ungdomar om hur man ska bete sig på nätet, för att medverka till ett bättre socialt klimat.
           Samtidigt, i Aftonbladet, läser jag en skakande rapport av kulturchefen Åsa Linderborg om det huvudlösa, måttlösa, vanvettiga hat hon får utstå via högerextrema sajters kommentarsfält, sms, brev. Rena dödshot, hot om våldtäkt, hur hatande horder av män vill trasa sönder hennes underliv.
           Nej ungdomar, vuxenvärldens nätbeteende är inget att eftersträva. Ni är utelämnade till er själva och ert förnuft att skapa vettiga sociala normer för en tillvaro som blir allt mer sammanflätad av nätvaro.

tisdag, december 18, 2012

Imitationer gör samhället möjligt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121218

Språket är arbiträrt. Jag är fri att kalla den lysande tingesten i taket sklorgurit i stället för lampa om jag vill, eftersom det inte finns någon relation mellan ett ord och det objekt vi avser beteckna med ordet. Däremot skulle kommunikationen mellan människor bli synnerligen ineffektiv om var och en använder godtyckliga ord för att beteckna objekt.
          En väsentlig faktor som gör att kommunikation fungerar effektivt är imitation. Även om nya termer ständigt konstrueras, är dessa oanvändbara så länge inte andra imiterar dem. Det är med imitationerna vi bygger ett gemensamt språk.
          Imitationens betydelse gäller inte enbart språk och terminologi, utan återfinns på många andra samhällsområden. Tänk på innovationer i största allmänhet. Förutsättningen för att en innovation ska få fäste i ett samhälle är imitationen. Om inte människor tar till sig, använder en innovativ produkt eller tjänst dör den.
          På samma sätt måste vi förstå lagar och levnadsnormer; tillkomna för att bejaka imitationen och förhindra att samhällets invånare beter sig godtyckligt. Utan att kopiera varandras beteenden vore inte en gemenskap möjlig.
          Den som tidigast belyste betydelsen av imitationen var Gabriel Tarde, en något bortglömd, eller möjligen marginaliserad, samhällsforskare i en tid när samhällsforskningen knappt var uppfunnen, i slutet av 1800-talet. Han var samtida med klassiska samhällsforskare som Emile Durkheim och Max Weber, som i dag tillsammans med Karl Marx utgör en väsentlig grund i samhällsstudier.
          Korpen Koloni har som första förlag översatt Tarde till svenska. Även om det enbart är det första kapitlet i boken The Laws of Imitation (1903) är kapitlet Universell repetition en god introduktion till Tardes tänkande om imitation, repetition och reproduktion. Kapitlet Universell repetition inleder den nyutgivna boken Tre klassiska texter, där Tarde följs av Durkheims Sociologins metodregler och Webers Samhällsvetenskapernas objektivitet.

Tarde tar det mänskliga vetandet som exempel på imitationens betydelse. Om inte företeelser i naturen reproduceras eller repeteras, skulle vi aldrig kunna konstruera kausala samband. Sådana samband kräver att en orsak har samma verkan över tid. Om planeternas rörelser vore sporadiska, om kemiska ämnen skulle reagera slumpmässigt, om biologiska individer skulle reproduceras godtyckligt utan ärftliga drag, skulle vi aldrig kunna veta något om naturen.
          Inom experimentell vetenskap är dessutom imitationen ett viktigt metodologiskt kriterium för att nå sanning. För att ett resultat från ett experiment ska vara sant i vetenskaplig mening, krävs vanligtvis repeterbarhet. Först när experiment har kunnat repeteras med samma resultat, kan resultatet göra anspråk på att vara sant.
          När mänsklighetens historia beskrivs och tolkas sker det vanligtvis genom att beskriva omvälvningar av olika slag; epokskiften, samhällsförändringar och tekniska uppfinningar. Med Tarde förstår vi att förutsättningen för att en omvälvning, av vilket slag som helst, ska kunna äga rum är repetition och imitation.
          I varje samhälles början var imitationen, menar Tarde, eftersom ”i den mån varelser är sociala är de också i grunden imitativa”. Ett exempel som på flera sätt bekräftar Tardes tes är internet, som ju i allt väsentligt förutsätter imitation i form av kopiering av filer. Uppfinningen av det tekniska nätet och den programkod som får det att fungera, är värdelös utan kopiering. Internets sociala och kommunikativa utveckling är ett uttryck för människans vilja att kopiera.
          Vi ser emellertid inte kopiering som enbart positivt. Upphovsrättslagen är sträng beträffande kopiering av upphovsrättsskyddat material, vilket vi har sett genom olika åtgärder för att förhindra illegal fildelning. Så är dock inte fallet i alla kulturer. Synen på originalitet, äkthet, kopiering och slutgiltiga verk varierar.

I en ny bok med titeln Zhanzhai, även denna från Korpen Koloni, beskrivs den traditionella östasiatiska synen på originalitet och kopiering. Författaren Han Byung-Chul är ursprungligen från Sydkorea och numera professor i filosofi i Tyskland.
          Zhenji är den kinesiska termen för original, men betydelsen skiljer sig från vår. Ett konstverk är aldrig slutgiltigt, förslutet eller avslutat, utan är föremål för ständiga omvandlingar. Konstverk är flergestaltiga, i motsats till Platons idé om verk som engestaltiga.
          Tvärtom, ju mer ett kinesiskt verk högaktas, desto mer förändras det. Det är en kultur som föredrar kontinuitet, process och förvandling framför essens, varande och diskontinuitet. Kinesiska målningar lämnar till och med fysiskt utrymme för framtida kompletteringar och förändringar. Konstverken är kommunikativa och samskapande.
          Termen för kopia är fuzhi och förekommer i två betydelser. Den ena är imitationer som skiljer sig från originalet, likt små modeller av byggnader. Den andra är imitationer som är exakta reproduktioner. Någon värdeskillnad mellan reproduktion och original finns inte. Därför är sällan syftet i östasiatisk kultur att skapa unika objekt, utan snarare att skapa reproducerbara objekt. Objekt som lätt låter sig kopieras, men även varieras.
          Så till boktiteln: Shanzhai betyder fejk, förfalskning. Shanzhai är närmast att likna vid en produktionskultur. Shanzhaiprodukter är förfalskningar av originalprodukter. En shanzaitelefon kan vara en avbild av en iPhone eller Samsung, men med funktioner som kreativt anpassas och modifieras till olika situationer och användningsområden.
          Shanzhai är en subversiv verksamhet sett med västerländska ögon. Men shanzhaiprodukter syftar inte till att bedra, eftersom man inte försöker dölja att det är förfalskningar. Shanzhai, menar Han Byung-Chul, är ytterst ”ett av-skapande”. Ett skapande emot identitet och originalitet, till förmån för process och variation.

Internets remix- och kopieringskultur har mycket gemensamt med shanzhaikulturen. Vi ser allt oftare ser betydelsen av digitala remixer och masskopiering, en betydelse som benämns viral i marknadsföringssammanhang. När ett budskap får enorm spridning genom kopiering på internet har budskapet blivit viralt och upphovspersonen/marknadsföraren lyckats.
          Detta är vad Tarde kallar ”the imitative ray” – den imitativa strålen. På Tardes tid såg man imitativa strålar i främst modet, språket och liknande. I dag borde vi studera hur imitativa strålar både uppstår och kan skapas på internet.
          Den som designar en digital innovation i dag och i framtiden, måste förstå hur imitativa strålar kan designas in i själva innovationen, så att man når optimal kopiering och repetition. Annars tvingas man förlita sig på att innovationen kopieras enbart av en slump. Och slumpen är en oberäknelig följeslagare.