måndag, december 31, 2001

Kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 011231

En alldeles underbar läsupplevelse var Vita tänder av Zadie Smith. En myllrande roman om ett människomyller i norra London. I tradition med Salman Rushdie och Arundhati Roy fångar Smith mångkulturalismens olika uttryck; etnicitet och genetik i ohelig kombination, kolonisationens fjättrande historia, identiteters snabba skiftningar. Och - inte minst - kampen mellan Förnuftet och dess antagonister. En bländande debut.
     Memento, regisserad av Christopher Nolan, är den intelligentaste filmen jag sett i år. Med en originell idé - en människas plötsliga avsaknad av närminne - och en komposition av backande kronologi som både påminner oss om vårt behov av närminne, blev det en film där åskådaren, trots att svaren alltid leveras på förhand, aldrig med säkerhet förstår händelseförloppet.
     Det borde vara alla förunnat att ha en lärare som idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Men när nu det är praktiskt omöjligt, kan vi i alla fall få ta del av hans lärdomar i hans böcker. Årets angelägnaste bok i klassen facklitteratur är enligt min mening Ett oändligt äventyr. Lysande kritik mot dagens extrema krav på kunskapens omedelbara omsättning till nytta – och en plädering för att kunskap ska bilda. Kunskap bör generera medborgare hellre än mänskliga verktyg.
     

lördag, december 22, 2001

Ljus i annat mörker

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 011222

AAH, JULETID. Advent. Dags att lysa upp mörkret. Ljus i fönstren, på borden, golvet, gården, överallt.
    Röda gardiner, dukar, tomtar. Och lite mer snö kan bidra till att vi lättare kan hålla mörkret stånget.
    Liksom musik. Nu är det dags att damma av den musik som bara spelas vid juletid. Låt oss inte glömma de julsånger som kompletterar andra julsånger för att ge en rättvis bild av juletiden.
    Fairytale of New York är en julsång av irländska The Pogues; en underbar duett mellan en drucken Shane MacGowan och en ilsken Kirsty MacColl. Här förnimmer vi juletidens obligatoriska fyllor, familjebråk och konflikter.

You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last


Ebba Grön gjorde en enda julsång: Nu släckas tusen människoliv. Det är Thåström som med sin unika besatthet besjunger de hemlösa, de som ser fram emot juletiden med fasa och ångest, de som inte enbart överväger livet.

I varje hjärta armt o mörkt
e ensamheten störst
när överflödet väller ut
i signad juletid


Den tredje julsången kommer från Anders F Rönnblom: Det är inte snön som faller. Det är nog den julsång som bäst har lyckats fördjupa kritiken av ett hyperkapitalistiskt samhälle, och juletiden som dess främsta, mest perverterande uttryck.

Midnatt råder, tyst det är i husen.
Legitima fascister tänder juleljusen.
På gator och torg ligger vraken och kryper.
Makabra och välgödda stereotyper.


Dessa julsånger har under flera år bidragit till att skingra mörkret kring juletiden.
    Men ett helt annat mörker.