tisdag, april 15, 2003

Vem vann kriget?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030415

När nu Saddam Husseins regim är störtad, Bagdad intaget av USA-koalitionen och uppbyggnadsarbetet återstår, kan det vara dags att ställa sig frågan: Vem vann kriget? Svaret är inte alldeles självklart.

På ytan har USA-koalitionen vunnit slaget och den irakiska diktaturen förlorat. Hökarna vann över duvorna i Pentagon, i den amerikanska kongressen och i engelska underhuset. Kärleken till pansarnäven vann över kärleken till andra former av konfliktlösning.

Men vem vann och förlorade om vi försöker tränga igenom ytan?

Med varierande formuleringar har det hävdats från den krigsförespråkande sidan att några tusen döda militära och civila irakier (och några hundra soldater ur koalitionen) är ett lågt pris för att störta diktaturen och bereda övriga irakier en bättre framtid.

Den som uttrycker sig i liknande ordalag uttrycker också att det är etiskt försvarbart att döda människor och använda dem som betalningsmedel. Människan framstår därmed som ett medel för att uppnå olika mål.

Det är ett uttryck för en utilitaristisk etik. Om ett flertal människor kan bli lyckligare genom att ett jämförelsevis lågt antal människor avlivas, verkar denna handling vara etiskt försvarbar.

Utilitarismen vann kriget. Men vem förlorade?

Förlorade gjorde den idé som hävdar att människan är ett mål i sig och att varje människa har ett oändligt värde. Enskilda människor kan inte värderas, jämföras och användas som betalningsmedel. Med denna idé är människovärdet absolut. Inte relativt.

Att utilitarismen vinner detta krig är emellertid inte särskilt konstigt. Utilitarismen vinner tätt som oftast de bataljer den deltar i, även om Sveriges ledande förespråkare för denna filosofi, Torbjörn Tännsjö, ibland får kämpa. Utilitarismen är nämligen svår att värja sig mot.

onsdag, april 02, 2003

Världen som Ground Zero

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030402

Jean Baudrillard
The Spirit of Terrorism
Verso

Paul Virilio
Ground Zero
Verso

Ground Zero blev den ödesmättade benämningen på ruinerna efter terrorattacken mot de två tornen, World Trade Center i New York. Två franska kultfilosofer, kända för sin motsträvighet, har skrivit varsin bok om händelsen den 11 september.
     Bägge hyser visst intresse för krig. Jean Baudrillard, media- och symbolforskare, skrev i början av 90-talet en uppmärksammad essä om Gulfkriget (The Gulf War did not take place). Paul Virilio, teknologifilosof, skrev tidigt om krig och teknik (t ex War and Cinema).
     I The Spirit of Terrorism (Verso) försöker Baudrillard förstå terrorismen och dess anda. Se tornens kollaps från terrorismens utgångspunkt. Undersöka terrorismens förutsättningar.
     Terrorism är självklart något omoraliskt, men det är en omoralisk reaktion på något omoraliskt, sett från terroristens utgångspunkt. Den amerikanska hegemonin, västvärldens ekonomiska och ideologiska dominans över övriga världen skapade förutsättningar för attacken.
     I en symbolisk mening begick Twin Towers självmord, skriver Baudrillard. Väst deklarerade krig mot sig själv genom sin gudomliga allmakt och totala moraliska legitimitet – det Gud gör är alltid rätt, och västvärlden ikläder sig alltmer Guds position.
     Denna terrorhandling är signifikant för det fjärde världskriget, vilket startade med denna handling. Det första världskriget avslutade Europas överlägsenhet och dess koloniala era. Det andra avslutade nazismen. Det tredje, i form av det kalla kriget, avslutade kommunismen.
     Det fjärde världskriget kommer att utkämpas på olika arenor, och är per definition ett krig mot varje ”hegemonisk dominans”, varje världsherravälde. Om islam hade dominerat världen skulle terrorismen rikta sig mot islam.
     Men hittills har vi inte ringat in terrorismens anda, endast dess förutsättningar. Som symbolforskare ser Baudrillard dess anda i förhållandet mellan verklighet och symbolik.
     Terrorismens anda är att skapa död som blir mer än verklig, det vill säga en död som också blir symbolisk. Revolutionära krig eller inbördes krig misslyckas ofta – sett från de attackerandes perspektiv – därför att den död man skapar inte lyckas överskrida det reella. Den blir inte symbolisk.
     Varför blev Twin Tower-attacken så symboliskt kraftfull? Inte på grund av antalet döda människor (fler dör av civila handeldvapen i USA varje år), utan därför att terroristerna var lika ivriga att dö som amerikaner är ivriga att leva. Döden, inställningen till och föreställningen om den, är kärnan i Baudrillards förståelse av terrorismen.
     Vi ser därmed en ny form av terrorism, nya terrorister. Det bor mitt i bland oss – Hamburg, Florida, New Jersey. Plötsligt aktiverar de sig som terrorister, tar fiendens eget vapen (civila flygplan) och aktiverar sitt eget dödliga vapen: sin egen död, den egna viljan att dö.
     Självmordsterror har alltid setts som den fattiges enda tillgängliga form av terrorism. WTC-attacken visar den rikes självmordsterror. Terroristerna hade alla nödvändiga resurser: planerings- och koordinationsförmåga, flygkunskap, symbolkunskap, mediakunskap. Och viktigast av allt: viljan att dö.
     Virilio inleder sin bok Ground Zero (Verso) i en annan ände än Baudrillard. Det är en framställning av en extrem kritik av västvärldens idé om Framsteg och Utveckling.
     Den vetenskapliga utvecklingen, tillsammans med dess tillämpning, teknologin, har alltid varit en transportör av hat, skriver Virilio. Teknisk-vetenskaplig utveckling är liktydig med lik, den biologiska människans självförintelse.
     Bomben är, med Virilios speciella terminologi, vetenskapens olycka (accident), vetenskapens förstörelseset som med varm hand erbjuds varje vilja till dominans.
     Konsten går samma väg som tekniken och vetenskapen: en förlorad del av mänskligt framsteg. Konsten, hävdar Virilio, blir allt mer oigenkännlig (utan konstkritiker som avgör vad som är konst skulle vi inte uppfatta den), och präglas allt mer av scientism och teknik.
     Med sin extremt dystopiska analys av utvecklingen, efterfrågar Virilio moraliska förbud. Har förbudet att förbjuda – den basala lag teknovetenskapen utgår från – blivit den enda lagen i en laglös värld?, frågar han.
     Relationen mellan informationsteknik och krig är tydlig. Såpoperor som Big Brother och dess kloner är direkta arvtagare till multimediapresentationerna av krigen i Gulfen och i Kosovo. Arvet är realtidsteve, en mediastrategi som föregick och inspirerade terrorattacken mot WTC i New York.
     Det andra planet, en kvart efter det första, blev bra teve. Det visste terroristerna.
     Denna mediastrategi är inte förbehållen terrorister, utan invaderar även vårt privatliv. I vår ovilja att acceptera vår ofullständighet är vi nu beroende av närhetssimulatorer – teve, webben, mobiltelefoner. Denna informationstekniska utveckling är den mest dystopiska människan skådat, menar Virilio.
     Bägge böckerna är skrivna innan kriget mot Irak. Vad säger de oss om detta krig?
     Av Baudrillard lär vi oss att den död Bush och Blair sprider i Bagdad och Basra förblir endast reell, aldrig symbolisk. Därför kan kriget inte vinnas, även om den reella döden numerärt överskrider terrorattackens antal offer. Döden i New York var symbolisk, knappast döden i Bagdad.
     Av Virilio lär vi oss att kriget mot Irak inte är det krig som borde utkämpas. Bra generaler utkämpar alltid det föregående kriget, dåliga generaler alltid kriget dessförinnan. Vi verkar alltid vara ett krig efter. Det krig som borde utkämpas just nu, verkar alltid omöjligt att åstadkomma. I så fall är Irakkriget det föregående kriget. Det krig som borde utkämpas efter den 11 september är ett annat krig.
     Vilken är den slutgiltiga symboliska betydelsen av terrorattacken? Att världens starkaste symbol för ekonomisk makt är försvunnen – och att själva försvinnandet i sig symboliserar möjligheten till den ekonomiska maktutövningens försvinnande.
     Ground Zero – platsen alltså – kan ses som en metafor för västerlandets undergång. En bild av en teknisk, vetenskaplig och konstnärlig undergång – det som på ytan ser ut som framsteg och mänsklig utveckling är något annat.
     Ground Zero skulle kunna lära oss något om människans ofullständiga förhållningssätt till sin egen ofullständighet.
     Men lär vi oss något?