fredag, september 26, 2003

Om att känna sig som en bluff

Anneli Jordahl
Klass – är du fin nog?
Atlas

Sällan har ordet tajming varit mera välfunnet.
     När SVT:s vallokalundersökning visar tydliga klasskillnader i hur människor röstat i EMU-valet har begreppet klass på bara några dagar blivit rumsrent och rentav förklarande hos fler än Göran Greider. Borgerligheten i Sverige har ju gjort sitt bästa under de senaste 10-20 åren att förklara begreppet otidsenligt och innehållslöst.
     Samtidigt kommer kulturjournalisten och klassresenären Anneli Jordahl ut med sin bok Klass – är du fin nog? (Atlas). Det är en blandning av självbiografi och intervjubok, där Stina Wirsén bidrar med minimalistiska illustrationer.
     Det är klassresan som är studieobjektet. Jordahls klassresa består i att vara född och uppvuxen i ett typiskt arbetarhem, i ett arbetarområde i Trelleborg, men bryta med gängse värderingar om utbildning och yrkesval. Hon flyttar till Stockholm, tar en fil kand och börjar försörja sig som frilansande kulturjournalist.
     Att försöka förstå klassresan förutsätter två saker: acceptans av en indelning av befolkningen i olika sociala skikt och att det är möjligt att förflytta sig mellan dessa. Inom etnologisk och sociologisk forskning har klassresor och -resenärer studerats en del. Sociologen Mats Trondmans tegelsten till avhandling från 1994, Bilden av en klassresa, är fortfarande ett huvudverk i ämnet.
     Vanligast är att studera resan nerifrån och upp; betydligt ovanligare är resor från överklass till arbetarklass. Därför förvånas man lite av Jordahls inledande intervju med David Lagercrantz (son till författaren Olof Lagercrantz), med typisk överklasstillhörighet.
     Vad kan en lätt koketterande (över olusten av sin klasstillhörighet) överklassjournalist och författare bidra med i en bok om klassresan? Det begriper jag inte förrän jag kommer till intervjun med arbetarklasspoeten Ragnar Thoursie. Då blir Jordahls kontrasterande metod tydlig.
     Även om Thoursie går från arbetarklass till universitetsstudier, författarskap och byråchef på AMS, har klassresenären ett bagage som sitter som fastklistrat. Skillnaden mellan Lagercrantz och Thoursie är enorm.
     Där Thoursie uppvisar den för klassresenären närmast in absurdum lutherska arbetsmoralen, ekonomisk försiktighet och plikttrogenhet, framstår motsatsen hos Lagercrantz; lättsinnet. Kontrasteringen fungerar utmärkt.
     I egenskap av typisk klassresenär känner jag igen de flesta tecknen i Jordahls självbiografiska avsnitt. Rädslan att inte duga, skräcken att bli avvisad, vantrivseln i vissa kulturtypiska sammanhang.
     En klassresenär måste alltid vara bättre – arbeta hårdare, producera bättre kvalitet – vilket ofta leder till att klassresenären skapar strängare kriterier inom sitt område. Känslan är inte helt olik den kvinnor upplever som slår sig in på traditionellt manliga yrkesdomäner; tvånget att vara dubbelt så bra som männen för att duga. En klassresenär känner aldrig att en viss position är förtjänad, utan känslan av att bli avslöjad som den bluff man är, har alltid överhanden.
     Det främsta sättet – kanske det enda – att byta socialt skikt uppåt i dag är att studera vid högskola eller universitet. Jordahl oroar sig för att klassresan är svårare att göra i dag än när hon studerade i början av 80-talet, med urholkade studiemedel och osäkrare arbetsmarknad för akademiker.
     Men vi ska inte glömma att det är de värderingar inom arbetarklassen, i sig goda men kontraproduktiva för klassresenären, som utgör grunden för den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
     Lägre ränta på studielånen löser inte problemet.

måndag, september 22, 2003

Vetenskapens gränser

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030922

Roland Poirier Martinsson
Russels kalkon
Norstedts

Vad blir resultatet när en filosofie doktor i teoretisk filosofi inleder en vetenskapshistorisk framställning med tesen att ”vetenskapens teorier ibland är falska och hittills genom historien nästan alltid visat sig vara falska”?

Vetenskapskritik? Vetenskapsförakt? Kreationism – att det är Bibelns teorier om världen i stället för vetenskapens som är sanna? New age?

Ingendera, utan en skarp, utomordentligt roligt och läsvärd bok med titeln Russels kalkon (Norstedts), skriven av Roland Poirier Martinsson.

Vetenskapen har i modern tid som ingen annan företeelse format människan och hennes föreställningar om sig själv och världen. Före vetenskapen var det religionerna, Gudarna och deras jordiska ställföreträdare som dominerade kunskapsbygget.

De senaste årtiondena har olika rörelser som kan kategoriseras under New age försökt formulera teser om tillvaron som konflikterar med vetenskapen. I allmänhet fullständigt felaktiga teser, men ett och annat hugskott kanske bör tas på allvar. Akupunktur, till exempel?

Poirier Martinsson skriver inte en särskilt originell vetenskapshistoria. De mest kända namnen och resultaten finns med. Det är syftet som är något annorlunda – att visa vetenskapens stora men samtidigt avgränsade betydelse för människan och samhällets utveckling.

Att vetenskapen har fått allt större auktoritet genom historien beror inte på att vetenskapen utvecklats. Snarare utgår dagens vetenskap från flera grundläggande antaganden som de grekiska filosoferna och vetenskapsmännen formulerade några hundra år före vår tideräkning.

Snarare beror auktoriteten på att den stora konkurrenten om sanningen försvann – samt att många teoretiska förutsägelser stämmer. Tills teorierna visats falska, vill säga, vilket alltså hittills nästan alltid har skett.

De teorier som visat sig hållbarast är de som inte utgår från studier av verkligheten – vilket är helt i Platons anda. För Platon var verkligheten oåtkomlig för människan; endast skenvärlden – fenomenvärlden – kunde uppfattas.

Sanningen, menade Pythagoras, är matematik. Det enda rätta sättet att beskriva naturen och universum är genom det matematiska formspråket. Och i Pythagoras anda beskrivs i dag universums minsta beståndsdel – kvarken – inte genom empiriska observationer (ingen har någonsin sett en kvark), utan genom matematiska beräkningar.

Trots vetenskapens omfattning, anspråk och envälde beträffande sanningen, har den inget svar på om det är rätt eller fel att råna en försvarslös människa. Poirier Martinssons exemplifierar med Samuel Becketts drama I väntan på Godot. Vladimir och Estragon funderar på att råna den hjälplöse Pozzo, men beslutar sig för att i stället hjälpa honom.

Var och en inser – vet – att de fattade rätt beslut. Men denna kunskap härrör sig inte från vetenskapen. Vetenskapen har nämligen inget att säga i denna fråga.

Häri ligger ingen kritik, utan snarare en påminnelse om att kunskapen om många viktiga frågor som rör människan på djupet inte levereras av vetenskapen. Den kunskapen måste vi söka från annat håll.

Konsten att bemästra en kris

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030822

Billy Ehn
Stenmuren. Redskap i krisarbete
Carlssons

Det är rimligt att inleda en anmälan av Billy Ehns nya bok Stenmuren (Carlssons) med en referens till hans föregående bok Universitetet som arbetsplats. Stenmuren fortsätter där den förra slutade, men med ett helt annat fokus och helt annan stil.

Universitetet som arbetsplats är en redogörelse för problemen med att leda en universitetsinstitution från att vara en liten behaglig grupp forskare och lärare, till att slås samman med tre andra institutioner till en organisation. Stenmuren har en helt annan karaktär.

Efter en stor konflikt och ett massivt misstroende – starka känsloyttringar i form av personangrepp i olika former – mot Ehn, gick han in i en personlig kris. Kollegornas – och i vissa fall vännernas – enormt hätska angrepp mot honom som person hade han inte i sin vildaste fantasi räknat med. Kritik, javisst, men inte hatbrev och telefonhotelser.

I krissituationer uppmanas ofta människor – av exempelvis samtalsterapeuter – att försöka gestalta sin smärta, förödmjukelse, ilska eller vilken känsla som är framträdande. Eller skapa någon form av terapeutisk syssla som upptar tid. Billy Ehn valde bägge. Han bygger en stenmur i sommarstugan och skriver en bok om bygget.

I stället för att redogöra, som är den vanliga akademiska stilen, gestaltar Ehn sitt krisarbete med fiktionens form. Boken har två berättarjag. Den ena heter Georg Reiman och är Billy Ehns alter ego. Den andra är en lärare i personalutveckling som är Georgs nära vän.

Dessa berättarjag kompletterar varandra på ett smart sätt. Där Georg berättar personligt om sina upplevelser, känslor och byggandet av stenmuren, tar det andra berättarjaget ett steg tillbaka och reflekterar distanserat över vad Georg har varit med om. Jag upplever stilgreppet lysande.

Det andra berättarjaget intervjuar också Georg, hans fru, en av Georgs närmsta vänner på arbetsplatsen och Georgs terapeut, för att fylla ut bilden.

Byggandet av stenmuren är ett slitsamt företag rent fysiskt. Men det handlar inte om att försöka fly sina känslor, utan försöka gå dem till mötes. Att låta känslan av vrede gå igenom sig. Inte att uppfyllas av den, eller att hålla den från sig, utan låta känslan ta den tid den behöver för att sedan passera.

En del av boken är en fascinerande berättelse om stenmurar, byggandet av dessa och av stenen som kulturfenomen. Ehn refererar till ett femtiotal diktsamlingar om stenen. Vem trodde att stenen äger sådan betydelse?

En annan del av boken uppvärderar företeelser i krishantering som till exempel ältandet av problem – något som låter väldigt negativt, men som är onekligen positivt om det görs på rätt sätt.

Liksom bitterhet. Det är nämligen inte utan bitterhet Ehn gestaltar sina känslor till kollegorna på institutionen. Men det är en reflekterad och motiverad bitterhet – inte den slentrianmässiga och förlamande.

Hur förlåter man de som gjort en så illa? Och hur förlåter en ateist? Förlåtelse handlar, som jag tolkar Ehns förlåtelseprocess, om att förstå den andre – inte om att ge absolution. Men också att förstå sig själv; att bli fri från känslorna man plågar sig med. Det är dock en mycket svår process.

Min läsning av Stenmuren är väldigt personlig. Inte bara inkännande, utan även igenkännande. Efter att själv nyligen gått igenom en personlig kris med konnotationer till min arbetsplats, som för övrigt är en annan universitetsinstitution, ökar Stenmuren min förståelse för min egen krishantering. Ehn skriver om stenmursbyggande på ett generellt sätt, så att den som själv krisat lätt kan byta ut stenmuren mot sin egen terapimetod.

Min var och är fotograferandet. Jag köpte en digitalkamera och vandrade längs havet, vid älven, i skogen, vart som helst för att undersöka om en ful värld kunde bli vackrare genom en kameralins. Och om det är möjligt att se sig själv annorlunda – och att överhuvudtaget börja se sig själv – genom att ta självporträtt.

Det föll väl ut. Vilken terapimetod som väljs är inte viktigt; viktigt är att någon väljs. Däremot har jag haft svårt att förstå sambandet mellan terapimetoden och ett positivt resultat. Stenmuren ger verktyg att förstå detta och mycket annat. Som exempelvis varför det är så svårt att förlåta. Men också att det är möjligt.

Varje samtalsterapeut borde rekommendera Stenmuren till människor som råkar ut för personliga kriser, liksom de som har släktingar eller vänner i svårigheter. Min förståelse har ökat; jag tror inte jag är unik i det avseendet.

onsdag, september 10, 2003

När socialfällan slår igen är det för sent

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030910

Bo Rothstein
Sociala fällor och tillitens problem
SNS Förlag

För den som är det minsta intresserad av mellanmänskliga relationer torde den sociala fällan vara ett fenomen att fördjupa sig i. Sociala fällor kan uppträda lite varstans i vår tillvaro; i grannskapet, i föreningar, på jobbet och framför allt på samhällsnivå.

Huvudorsaken till att sociala fällor uppstår är bristande tillit till medmänniskor. Om dessa två relaterade fenomen har Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skrivit en inträngande, detaljerad och lösningsorienterad bok med titeln Sociala fällor och tillitens problem.

Genom att variera teoretiskt, begreppsligt och metodologiskt avancerade resonemang med många exempel, jämförelser och även illustrationer från kulturen – både boken Populärmusik från Vittula och filmen Gudfadern ger insikt i den sociala fällans problematik – förmedlar Rothstein en rik och djup inblick i ett intressant och aktuellt samhällsproblem.

En social fälla kan uppstå i en situation där människors handlande bestäms av bedömningen av hur andra människor kommer att agera i framtiden. Alla vinner på att alla väljer att samarbeta, eller att agera på samma sätt. Det förutsätter dock att människor kan lita på varandra.

Om människor inte litar på att andra samarbetar är det meningslöst att själv samarbeta, eftersom ett positivt resultat beror på att alla andra samarbetar. Om denna tillit inte finns är det högst rationellt att inte samarbeta – och den sociala fällan slår obönhörligen igen. Alla får det sämre, trots att alla vet att alla skulle tjäna på att samarbeta.

Ett konkret exempel är viljan att betala skatt. Om jag inte litar på att dels andra medborgare betalar skatt, dels skattemedlen används på ett rimligt sätt, är det rationellt att finna sätt att undkomma skatt, trots att jag vet att samhället fungerar bäst om alla betalar skatt.

Annat exempel är lönebildning; varje fackförbund vet att alla tjänar på en lönebildning som inte driver upp inflationen, men eftersom fackförbunden inte litar på varandras, försöker varje förbund höja lönerna för sina medlemmar så mycket det går.

Poängen är att det är inte rationellt att vara den ende som agerar ansvarsfullt. Om jag inte litar på att andra källsorterar sopor, bidrar inte mitt källsorterande till någon bättre miljö. Om yrkesfiskaren inte litar på att andra fiskare begränsar sitt torskfiske, är det meningslöst att själv begränsa fisket för att förhindra utfiskning.

Tilliten till andra är alltså kärnan i problemet. Och i lösningen – om vi kan skapa bättre förutsättningar för tillit minskar risken för sociala fällor.

I Sverige får riksskatteverket in runt 98 procent av den skatt de debiterar skattebetalarna. I Ryssland är motsvarande siffra 24 procent. Skillnaden stavas tillit – till såväl andra medborgares skattevilja som statsförvaltningens hantering av skattemedlen.

Rothstein ger naturligtvis stor erkänsla till amerikanen Robert Putnam och hans studier av tillitens – det sociala kapitalets – betydelse för demokratin i både Italien (Den fungerande demokratin) och USA (Den ensamme bowlaren). Rothstein är dock inte ense med Putnam om hur ett samhälles underskott på socialt kapital – och därmed risken för sociala fällor – kan lösas.

Där Putnam ser lösningen på individnivå, genom att människor organiserar sig mera i lokalsamhället för att öka det sociala kapitalet, ser Rothstein lösningen på samhällsnivå. Samhällen med en väl fungerande politisk förvaltning, hävdar Rothstein med starkt empiriskt stöd, har generellt ett stort socialt kapital.

Sverige framhålls som ett gott exempel – graden av korruption är låg jämfört med andra länder. Därmed litar vi i hög grad på att rättssystemet och andra offentliga institutioner är opartiska och behandlar medborgare lika.

Då är det väl bara för länder med lågt socialt kapital att skapa bättre statsförvaltning och bättre politiska institutioner? Visst, men det är det stora problemet. Vi vet inte, menar Rothstein, hur institutioner som främjar socialt kapital uppstår. Tillit går inte att administreras fram.

I samhällen där föreställningen om att korruption är legio, är det ytterligt svårt att genom ett regeringsbeslut om att stoppa korruptionen övertyga medborgarna om att den har upphört.

Därmed vet vi inte hur ett samhälle kommer ur en social fälla, när den har slagit igen. Vi vet inte vilka medel Ryssland ska tillämpa för att öka skatteintäkterna från medborgarna – det vill säga hur medborgarnas tillit till varandra och tjänstemännen ska kunna öka.

Det kan tyckas småaktigt att vi ställer till ramaskri över statsråd som köper Toblerone med fel kontokort eller uppbär arvode från EU och statsrådslön samtidigt, ombudsmän som flyger första klass i stället för ekonomiklass och statstjänstemän som har höga representationskostnader.

Sådan småskurenhet, slår det mig efter läsningen av Rothsteins bok, är dock viktig för att upprätthålla tilliten och förhindra sociala fällor. När väl fällan slagit igen är det för sent.

onsdag, september 03, 2003

Vänstervisioner mot vänstern

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030903

Johan Ehrenberg
Stackars oss!
ETC Förlag

Det ser ut som om ja-sidan är väldigt heterogen inom partierna. Såväl socialdemokraterna som kristdemokraterna och moderaterna uppvisar relativt stor andel nej-sägare för att vara uttryckliga ja-partier.

Nej-sidan framstår som homogenare. Inom vänsterpartiet, miljöpartiet och centern syns knappt några ja-sägare. Det är dock inte helt sant. Det finns en vänsterfalang som hävdar att vänstern bör rösta ja. Se till exempel webbplatsen www.vansterforemu.se, eller Arena nr 1 -03 där tesen är att ett federalt Europa är ett vänsterprojekt.

Frågan är ändå om inte ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg är den som syns mest bland vänsterns ja-sägare. I sin nya bok Stackars oss! (ETC Förlag) reser han till några städer på kontinenten och reflekterar över socialism, EU, rikedom, makt och demokrati.

Det är en dåligt korrekturläst bok och Ehrenberg är ingen stilist, men han har ett speciellt tilltal; personligt, uppfordrande och han talar från ett gott hjärta.

Även de viktiga frågorna, och svaren, är typiska för honom. Han ser Tony Blair åka från Downing Street genom avspärrade gator på tjutande däck och frågar: ”Hur förvandlades drömmen om att rösta fram folkets makt till en vansinnesfärd i skottsäkra limousiner?”

I Aten funderar han över demokratins alltmer förkortade räckvidd. Varför är det så otänkbart att ens nämna ordet demokrati i samband med näringsliv och företagande? Och varför hävdar folkvalda politiker att det enbart finns en väg och något annat är inte möjligt? Hur smög sig maktlösheten in?

Ju mindre demokrati desto mer tjuvsamhälle, menar han. Att näringslivets toppar tillskansar sig inte bara höga löner, utan även optionsprogram kopplade till börsvärdet, är tjuveri. Tjuveri, liksom monetär rikedom, innebär alltid att någon tar från någon annan. Och tjuveri är aldrig demokratiskt beslutat.

I London blir han nedstämd över paradoxen att klassklyftorna växer sig djupa samtidigt som politikerna påstår att klasskampen är död. På Chester Square finns en förmögenhet om 300 miljarder kronor på 300 meter gata. Hjälporganisationer brukar hävda att en krona om dagen ger mat åt en svältande. Om det är sant kan invånarna på Chester Square utrota svälten.

Det gör de inte, därför att de inte förmår. Ingen, menar Ehrenberg, klarar av att ta ansvar för så stora förmögenheter. Det ansvaret, och den makt ett enormt kapital ger, klarar bara det gemensamma. Kapitalismen klarar inte av att fördela rikedom. Därför behövs mer demokrati. Inte mindre.

Men det är i Berlin han pläderar för ett ja till EMU och till ett federalt Europa, tvärtemot vänsterns dogmatiska hållning. Kärnan är hans misstro mot nationernas förmåga att lösa problem; att många kamper som enbart förs på den nationella arenan inte kan vinnas.

Om lönekampen förblir nationell förlorar löntagarna, om kampen mot stora företags exploatering i Asien vore nationell hände inget, om kampen mot miljöförstöring enbart utförs nationellt sker väldigt lite av vikt.

Nationalismen är ett högerspöke från vänster i EMU-debatten. Men det finns fler. Det som får Ehrenbergs bägare att rinna över är vänsterns ekonomiska argument. En flytande kronkurs, menar nej-sidan, är bra därför att då kan kronans värde sänkas när företagens kostnader stiger mer än konkurrenternas. Eller när de offentliga utgifterna (exempelvis en förbättrad vård och omsorg) ökar ”för mycket”.

Det är, menar Ehrenberg, en nyliberal, mörkblå politik, som försvarar marknadens makt över penningpolitiken. En sann socialist kan aldrig försvara marknadens makt, varför det blir självklart att välkomna euron.

EU och EMU är en chans. Genom deltagande kan något göras. Och demokrati är aktion. Demokrati föds när människor gör något själva i stället för att vänta på andra.

Han är inte så naiv att han ser EU som universallösningen på problemet med det demokratiska underskottet och fattigdomsklyftorna. Men alternativet är stiltje; en återvändsgränd.

Johan Ehrenberg ställer vänsterväljare inför frågan vad som är att föredra: politiska visioner om mer demokrati utan att veta om de kan uppnås, eller den traditionella vänsterns fullständiga frånvaro av visioner. Det är vänsterns EMU-val.