fredag, december 31, 1999

Kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991231

Årets bästa facklitteratur är Nätverkssamhällets framväxt av Manuel Castells. Det lilla Göteborgsförlaget Daidalos ger ut det viktigaste verket om dagens samhällsförändring mitt framför ögonen på de stora förlagen. Starkt nätverk?
Livet är underbart är årets bästa film. Genom en judisk mans kärlek till sin son och med humorn som pedagogik lyckas ekvilibristen Roberto Benigni skapa ytterligare dimensioner till nazismens fasor. Och till livet.
Årets musikaliska höjdare är Thåströms återkomst. Att vara 40+, behålla sin rockpose utan att bli patetisk och få gamla, skitiga punklåtar att framstå som lika nyskrivna som låtarna på nya CD:n är – stort. Jag ryser fortfarande.

lördag, december 18, 1999

En rättvis högerbur

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991218


"Är högerextremism och nazism samma sak?", frågar Tage Lindbom, husgud i den konservativa tidskriften Salt, apropå kritiken mot tidskriftens första nummer.
    I en artikel i det andra numret av Salt tycker han sig se en omvänd McCarthyism i Sverige; en kamp mot högerextremism i stället för kommunistjakt. En häxjakt där konservativa stämplas som fascister och nazister.
   Högerextremism behöver sannolikt inte vara synonymt med nazism. Likväl som det finns distinktioner mellan olika extrema vänsterrörelser finns det distinktioner mellan olika högerrörelser.
   Men det är upp till högerextremisten att skapa distinktionen.
   När en tidskrift som Salt publicerar artiklar med starka främlingsfientliga inslag, som exempelvis artikeln av Ingrid Björkman, aktiv i den flyktingfientliga lobbyn i Sverige och centralfigur i olika flyktingfientliga nätverk, ser vi samma argument om invandrarpolitik som hörs från nazistiskt håll.
   När Salts redaktion kritiserar de fyra dagstidningarnas publicering av svenska nazister i ledande positioner, utgår kritiken från samma grunder som nazisternas egen kritik: Det är hyckleri att inte tidningarna också publicerar bilder på förbrytare med invandrarbakgrund. Bägge bortser därmed från nazismens ideologi och historia, och ser de offentliggjorda nazisterna som vilka brottslingar som helst.
   Så länge samma saker hävdas i tidskrifter med en intellektuell skrud som skanderas av människor med rakade skallar och marschkängor kommer sammanblandningen dem emellan att kvarstå.
   Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, skrev apropå Salt att "hur skrämmande skinnhuvudena än ter sig är det ideologerna som skapar förutsättningar för kristallnätter". Det är upp till Salt att visa att tidskriften inte är en sådan försåtlig ideologisk överbyggnad.
   Till dess är sammanblandningen rättmätig.

tisdag, december 14, 1999

Sann och farlig darwinism

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991214


Thomas Hylland Eriksen
Charles Darwin
Nya Doxa

Darwinismen är både sann och potentiellt livsfarlig, hävdar den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen i sin bok Charles Darwin (Nya Doxa). Det är en anledning i sig att läsa hans bok.
   Få utbildade människor betvivlar att världens artrikedom har tillkommit genom evolution. Endast vissa kristna samfund försöker fortfarande framhålla bibelns skapelseberättelse i stället för evolutionsteorin.
   Skolstyrelsen i delstaten Kansas, USA, går så långt som att stryka den darwinistiska utvecklingsläran i grundskolan till förmån för den kristna.
   Darwinismens potentiella farlighet består främst i att den hotar att reducera livets mångfald och människans komplexitet till några enkla naturvetenskapliga mekanismer. När så sker är tankar om systematisk människoavel och rashygien inte långt borta. Och flera goda darwinister var, menar Eriksen, anhängare av rashygien och tvångssterilisering under mellankrigstiden.
   Numera råder det dock enighet om att det inte finns några "människoraser". Genetisk forskning visar att den genetiska variationen är oerhört mycket större inom de traditionellt definierade "raserna", än mellan "raserna". Det existerar därmed ingen grund för rasism, vilket känns extra viktigt att skriva i dessa dagar.
   Eriksens bok om Charles Darwin är inte en biografi, även om vi får veta en del om Darwin själv; en okomplicerad, rätt ointellektuell, men en skicklig och brinnande samlare. Boken är inte heller en vetenskapssociologisk analys av darwinismen, även om vi får veta en del om andra samtida forskare och dessas bidrag till den teori som kom att förknippas med enbart Darwin.

SNARARE ÄR det ett slags kulturanalys av darwinismen vi läser. Vi får bland annat veta hur samhällsideologin i det viktorianska England dels underlättade teorin om arternas uppkomst, dels skapade enorma problem att presentera alla dess detaljer.
   Och trots ett genuint ointresse för politik, bidrog Darwin till ideologiproduktionen. Inom politisk ekonomi togs darwinismen som intäkt för att samhället utvecklades genom konkurrens, "kamp för tillvaron" och uppkomsten av nya marknader.
   Eriksen väljer kulturell komplexitet till förmån för djuplodning i darwinistisk teori som grund för att förstå darwinismen. Precis i min smak.

onsdag, december 08, 1999

Har svensk film svårt med könsroller?

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 991208


Har svenska filmkomedier genusproblem? Jag tycker frågan är rimlig att ställa efter att under hösten ha sett Vuxna människor av Felix Herngren & Fredrik Lindström och Tomten är far till alla barnen av Kjell Sundvall.
    I Vuxna människor är de två manliga huvudrollernas kvinnosyn hårt polariserad: kvinnan som madonna eller kvinnan som hora.
    När Herngrens rollfigur efter några veckors bekantskap med en betydligt yngre kvinna friar till henne, slås hans värld närmast i spillror av det nekande svaret. Att en kvinna skulle kunna älska med en man utan att vilja leva resten av livet med honom är för honom otänkbart.
    Den andre rollfiguren, spelad av Mikael Persbrandt, ser kvinnan som hora. "Äsch, hon är ju bara ett stycke kött", säger han till sin flickvän när hon ertappar honom med att vara otrogen med barnvakten.
    Varför, frågar jag mig, vill två unga manliga regissörer förmedla sådana förenklingar av mäns kvinnosyn?
    Genusproblemet är annorlunda i filmen Tomten är far till alla barnen. Paret som filmen centreras kring, spelade av Katharina Ewerlöf och Peter Haber, har starkt uppdelade könsroller av konservativt snitt.
    Medan Habers rollfigur är en välutbildad person (psykolog), manligt rationell, förnuftig, mitt i karriären, på väg mot en chefstjänst, är Ewerlövs figur en person som framstår som slav under naturen och sina hormoner, en kvinna som lever i det privata, i hemmet, irrationell, duktigt på att ta hand om barnen och hemmet.
    Kvinnan som natur, mannen som kultur. Kvinnan som lyder naturen, mannen som betvingar naturen. Kvinnan som biologisk varelse, mannen som samhällsvarelse.
    Är det inte dessa 1800-talsmässiga könsroller vi vill komma bort ifrån?
    Går det inte att göra komiska relationsfilmer med mindre än att konservera mossiga och fördomsfulla könsroller? Eller anstränger sig svenska regissörer för lite?