lördag, mars 31, 2007

Jamen, blogga då!

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070331

Göran Persson skriver en kommentar på SvD:s debattsida Brännpunkt (29/3) kring dokumentären/reportaget/dokusåpan Ordförande Persson.
     Han beklagar SVT:s klippteknik, som han menar resulterat i ”att flera av de resonemang som jag har fört om olika personers styrkor och svagheter nästan uteslutande har klippts på ett sådant sätt att enbart det negativa framkommit”.
     Drivkraften hos SVT, menar Persson, att ”klippa, vinkla och därefter spegla så många förment fientliga uttalanden som möjligt tog över”.
     Persson menar också att ”SVT har gett den bild som de velat ge. Men det har inte varit min egen bild av vad som hänt, och det har inte varit mitt urval av material.”
     Självklart. Trodde Persson att han kunde manipulera media? Trodde han att han skulle kunna underställa tevemediet sina egna syften?
     Trodde han något annat än att tevemediets syften skulle få dominera redigeringen av intervjuerna? Trodde Persson att han skulle kunna vinna den kampen?
     Ytterst naivt i så fall. Alternativt en stark släng av hybris.
     För vill man förmedla exakt och enbart sin egen syn – och slippa andras vinklingar, frågor eller intressen – på tillvaron i realtid, finns det bara ett sätt, vilket Carl Bildt är en av få rikspolitiker som fattat.
     Börja blogga!

torsdag, mars 29, 2007

Det gör ont att ömsa språkhud

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070329

Genus och det akademiska skrivandets former
Annelie Bränström Öhman & Mona Livholts (red)
Studentlitteratur

Varje akademisk forskare i vardande börjar med samma fråga: Hur ska jag skriva för att bli publicerad? I forskarutbildningar ges kurser i akademiskt skrivande. De särskilt karriärinriktade analyserar texterna i de mest välrenommerade tidskrifterna för att knäcka koden till det accepterade textformatet.
     Inte, alltså, om att finna sin egen stil, att skapa en personlig karaktär i sitt skrivande. Nej, utan hur det personliga ska reduceras till det allmänna.
     Det innebär för skrivande människor som tar steget in i akademin att lära om, lära nytt. Frågan är om det akademiska skrivandet ska vara en ohotad utgångspunkt som inte är förändringsbar.
     Den frågan diskuteras från det vetenskapliga perspektiv som är förändringsbenäget framför andra, nämligen det genusvetenskapliga, i antologin Genus och det akademiska skrivandets former (Studentlitteratur) av redaktörerna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts.

Jag är kanske inte rätt person att recensera denna bok. Därtill är jag sedan länge övertygad om att det akademiska skrivandet i allmänhet är ofullständigt. Med det avser jag den sorts texter som publiceras i det otal av vetenskapliga tidskrifter.
     Vi ska dock hålla i åtanke att den vetenskapliga artikeln som generellt format är relativt nytt i akademins 2500-åriga historia – om vi ser akademins början i Platons akademi i Antikens Aten. Då var texterna långa och dialektiska. Det är först i mitten av 1800-talet som den vetenskapliga artikeln, och därmed det speciella, vetenskapliga formatet, får fäste.
     Antologin är indelad i två huvudspår: inblickar och utblickar. Inblickarna utgörs av textspill, formexperiment, självreflektioner och analyser av det egna skrivandet. Litteraturvetaren Maria Jönsson reflekterar över relationen mellan hennes avhandlings studieobjekt, författaren Agneta Klingspors språk och hennes eget.
     Oj, så hon vill möta Klingspor någonstans i språket. Inte sammansmälta akademiska texter med skönlitterära. Men ändå, allt det som går förlorat i avhandlingens trånga språkdräkt, varför? Den akademiska språkdräkten släpper inte fram all kunskap, den tillåter inte prövanden eller misslyckanden, utan enbart det säkerställda.

På liknande sätt diskuterar konstvetaren Ann-Catrine Eriksson konstvetenskapens skrivregler. Det värsta, mest kontroversiella tilltaget, menar hon, är att skriva tillgängligt, så att folk förstår. Tillgängliga texter, skrivna så att en bildad allmänhet förstår dem, avfärdas ofta som ovetenskapliga eller populärvetenskapliga.
     Allvarligaste kritiken levererar nog Mona Livholts, lektor i socialt arbete. När hon som ny i processen skulle forma sin text utifrån sin handledares synpunkter, märkte hon hur analysen i hennes forskning blev allt mer ointressant och det hon uppfattade som ny kunskap skars bort – för att passa vetenskapssamhället.
     Den fjärde och sista författaren i antologin sparar jag till sist. Ingen skugga över de övriga, men här bevittnar vi ett formexperiment av litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman jag inte sett maken till. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
     Hon gör det förbjudna. Inkluderar emotion och intellekt i texten. Skriver kreativt; uppfinnande; metaforiskt. Låter läsaren röra sig mellan olika situationer, olika sammanhang. Texten smakar lite sött, låter bitterljuv, känns, ja, känns.
     Och hon uppmuntrar den skrivande läsaren. Idén att lära sig krypa innan man kan gå är nys. ”Det är krypandet som är det svåra. Tro inget annat”, säger hon.
     Språklig avvikelse som dygd, med stryk och dryga böter på seminarier. Eller kröka rygg och nacke i en språklig stupstock som förstelnar dig. Var god välj.

Den här boken har potential att uppnå två saker. Å ena sidan kan den skrämma skiten ur varje traditionsbunden vetenskapstextkramare – eller avfärdas som genustrams av den som inte ens försöker förstå.
     Å andra sidan kan den inspirera såväl kvinnliga som manliga akademiker att överväga skrivandets former på annat sätt än att enbart efterhärma etablerade konventioner. Utveckling, brukar det kallas.
     Särskilt torde de ta antologin till sitt hjärta, som, med Annelie Bränström Öhmans formulering, tycker att ”det gör ont att ömsa språkhud”. Det är smärtkänslighet som betyder något.
     Tro inget annat.

torsdag, mars 22, 2007

En filosofisk futurist

Kultursidan Sundsvalls Tidning 070322

Thomas Karlsohn
Passage mellan medier
Vilém Flusser, datorn och skriften
Folkuniversitetets akademiska press

Ofta är det i akademins marginaler som de originella tankarna tänks. I akademins mittfåra är det svårare. Om den originelle tänkaren Vilém Flusser har idéhistorikern Thomas Karlsohn skrivit sin avhandling: Passage mellan medier (Folkuniversitetets akademiska press).
     Avhandlingen består av en biografisk del, eftersom dels Flusser är tämligen okänd, dels hans historia påverkat hans tänkande. Som tjeckisk jude tvangs han fly Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och förde ett kringflackande liv ända till sin död.
     Den andra delen i avhandlingen är den självklara; närläsning och tolkning av de signifikanta verken i Flussers produktion. Endast ett verk finns översatt till svenska: En filosofi för fotografin från 1983.
     Ett fotografi är så mycket mer än en avbild. Flusser formulerade en kulturkritik av ett samhälles övergång till ett bildsamhälle; om en masskultur som omvandlar det mänskliga varat. Han utvecklade tankar kring den tekniska bilden (till skillnad från den traditionella bilden) och nämndes allt oftare i samma andetag som de franska avantgardefilosoferna Baudrillard, Virilio och Lyotard.

Essän var hans uttrycksform. Den syntes ge honom de uttrycksmedel andra former förbjöd. Här kunde han införliva poesi, prosa, filosofi, journalistik, kritik och originalitet i form av utkast och försök. Som livet självt – Flusser talade om det ”essäistiska livet”. I essän kunde han skriva dialogiskt med den andre.
     Det är omöjligt i avhandlingens format vilket han skydde, även om han uppfattade en viss skönhet i dess stränghet och stelhet. Nej, att bestämma sig för att skriva en avhandling ”deexistentialiserar”, menade han. Avhandlingen uttrycker intellektuell ärlighet, men existentiell oärlighet.
     Om detta är orsaken eller effekten till hans ovilja inför akademin är oklart. Klart är dock att han älskade att åka runt till olika universitet och hålla sina föreläsningar.

Likt Baudrillard menade Flusser att vi är underkastade mediernas logik och estetik; underkastade en ogenomskinlig teknik som föreskriver vårt tänkande.
     Men vad Flusser förutsåg var en revolution vi senare kom att se och som äger aktualitet. Han såg embryon till nätets revolutionärer, de som kan använda sig av tekniken mot tekniken, de som skulle befria oss, inte från apparaterna, utan genom apparaterna.
     Dessa revolutionärer ser vi i dag som frihetsrörelser med förledet ”open”, som exempelvis Open Source, Open Access och Open Culture. Resultatet ser vi i form av fria programvaror, ökad tillgänglighet till vetenskaplig kunskap, nya idéer kring upphovsrätt och kulturproduktion samt fria uppslagsverk som Wikipedia.

Flussers centrala idé handlade dock om skriften. Information kommer, menade han i essän Die Schrift, att kunna överföras mycket bekvämare – exempelvis genom bilder – än skriven text. Därför kommer endast historiker och andra specialister att behöva lära sig läsa och skriva i framtiden.
     Det är en stenhård förutsägelse som han dock inte driver in absurdum, utan låter fungera som tankeväckare. Den döende skriftkulturen skulle komma att manifestera sig i de nya medierna, där böcker, brev och texter ersätts med simultan kommunikation.
     Reaktionen kommer dock att vara stark från läs- och skriftmänniskornas frihetslängtan; den läsande människans kamp mot automatiseringen. Men det är ingen ludditisk teknikfientlighet, utan en aning om en ny skriftlighet tillsammans med datorerna – efter historiens och det linjära tänkandets slut.
     Det är i skriften Flusser ser hela den västerländska civilisationens öde.

I Flussers framtidsvisioner känns vibrationerna från dagens utveckling på nätet; bloggarna, Youtube, bildkonstens utveckling och de ovan nämnda frihetsrörelserna. Den nya skriftligheten låter dock vänta på sig. Det är inte hypertexten Flusser avser, eftersom den skriftformen var känd för honom, utan något annat, något osett.
     Det som imponerar hos Thomas Karlsohn är närläsningen och klargörandet av en snårig filosof som inte drog sig för att motsäga sig själv. Vilém Flusser åtnjöt kultstatus på kontinenten mot slutet av sitt liv.
     Med denna avhandling förstår vi varför.

torsdag, mars 15, 2007

Om nyglädje

Tidskriften Neo tycker det är "superroligt" att bli nominerad till Resumés specialpris för chanslösa tidskrifter, i konkurrens med kommunala ungdomstidningar. Antingen är Neos ambitionsnivå lika med noll, eller så är det en nyliberal form av glädje vi skådar – en nyglädje.

fredag, mars 09, 2007

Om tre lässtrategier

Att skriva innebär enligt den tjeckiskfödde mediafilosofen Vilém Flusser, läser jag i avhandlingen Passage mellan medier av Thomas Karlsohn, att sträcka ”sin hand mot den andre för att nå en avkodare”. Att läsa en text blir detsamma som att avkoda den. Flusser tänker sig tre olika lässtrategier
     Den första strategin kallar han kommentar. Att läsa som kommentator innebär att man läser inkännande och följsamt, man tänker med författaren och inte mot densamme. Utgångspunkten är att en text är ett halvfabrikat och i läsningen fullbordas texten. Denna strategi har enligt Flusser en banaliserande funktion.
     Den andra strategin kallar han efterlevnad. Att efterleva en text innebär att omfamna dess imperativa dimension, det vill säga de uppmaningar som en text innehåller. Utgångspunkten är att alla – alla – texter är normativa. Denna strategi genererar enligt Flusser en textblindhet, en ”lömsk form av slaveri”, som gör författaren till en orättmätig auktoritet.
     Den tredje strategin kallar han kritisk. Att läsa kritiskt innebär att läsa i en diametralt motsatt riktning mot författaren – vi begår enligt Flusser en ”förbrytelse mot honom”. Flusser påpekar att termen ”kritik” har samma etymologiska ursprung som ”kriminalitet”. Likt en detektiv försöker läsaren misstänkliggöra författaren, tillskriva denne lögner, fördomar och sublimeringar. Denna strategi innebär enligt Flusser att som kritiska läsare avvisar vi författarens utsträckta hand.
     Dessa strategier är alla exempel på misslyckade lässtrategier – men det finns inga andra. Den gemensamma bristen hos dem är att de bidrar till att dölja författarens ursprungliga intentioner. Om en läsare, menar Flusser, bara kunde läsa rätt skulle författarens mening kunna överföras enligt dennes ursprungliga intentioner.

Baudrillards död har inte inträffat

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070309

Jag läser i BBC News att den franske sociologen Jean Baudrillard har dött, 77 år gammal, efter en tids sjukdom. Märkligt, eller kanske snarare symptomatisk, är att BBC News publicerar nyheten under kategorin ”Entertainment”.
     Baudrillard kommer att bli ihågkommen som en av de tidigaste och mest inflytelserikaste postmodernisterna. 1979 publicerade Jean François Lyotard det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
     Där Lyotard främst rörde sig inom kunskapsteorins och vetenskapens domän, undersökte Baudrillard samhällets och kulturens postmodernitet.
     Två år efter Lyotard skrev Baudrillard ett för postmodern teori grundläggande verk: Simulacra and Simulation. Här definierar Baudrillard begreppet postmodernitet som ”den enorma process av meningsdestruktion”.
     Men främst är Baudrillard känd för att ha myntat termen ”hyperverklighet”. I det postmoderna tillståndet, menar han, har världen förvandlats till en enda simulerad verklighet, förmedlad av media, men som inte representerar något annat än sig själv – en hyperverklighet.
     I det postmoderna tillståndet sker en kulturell implosion. Alla gränser har upplösts, klassmotsättningar, kulturella olikheter och könsskillnader – allt är upplöst och ersatt av en bildväv av simulerade tecken utan referenser till någon verklighet.

Baudrillard var sällsynt provokativ. 1991, strax efter Gulfkriget i Mellanöstern, retade han gallfeber med boken The Gulf War did not take place. Särskilt upprörda blev naturligtvis anhöriga till stupade och skadade soldater.
     Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
     Något år efter terroristattacken mot World Trade Center förklarade Baudrillard terroristernas handlande i boken The Spirit of Terrorism utifrån hans idéer kring symboliskt krig och symbolisk död. Terrorismens anda, menade han, är att skapa död som blir mer än verklig, det vill säga en död som också blir symbolisk.
     Och det är klart amerikaner blir förbannade när en fransk postmodernist skriver att det var den amerikanska hegemonin, västvärldens ekonomiska och ideologiska dominans över övriga världen som skapade förutsättningar för attacken – och att i en symbolisk mening begick Twin Towers självmord.

Baudrillard har kallats en ”grym teoretisk extremist”. Aldrig medhårs. Alltid egensinnigt. Ständigt intressant. Även efter hans död.
     Han var övertygad om mediernas kapacitet att bestämma vår verklighet. Vår föreställning om vad ett mänskligt subjekt är bestäms av medierna, underkastade som vi är den simulerade verkligheten – hyperverkligheten.
     Därför är det ironiskt att BBC News etiketterar nyheten om Baudrillards död som underhållning.

torsdag, mars 08, 2007

Skatteverket skickar spindlar på dig

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070306

Skatteverket tar ett ytterligare steg mot Odenbergsamhället (tidigare Bodströmsamhället). Odenbergsamhället myntades strax efter försvarsministern Mikael Odenberg lade fram förslaget att låta Försvarets Radioanstalt (FRA) avlyssna all telefon-, e-post, fax- och sms-trafik som korsar landet.
     Våra förehavanden på Internet är högvilt för en kontrollerande statsapparat. Oron för den personliga integriteten på 1970-talet handlade om samkörningen av dataregister mellan myndigheter.
     Det är dock en mild västanvind jämfört med den orosstorm vi bör känna över att staten (och kapitalet) i allt högre utsträckning övervakar oss på offentliga platser – torg, gallerior, varuhus, vägar, affärer med mera – och allt mer på Internet.

I en artikel i tidskriften Wireds nätupplaga beskrivs hur några länder, däribland Sverige, samarbetar kring ett projekt som syftar till att dammsuga Internet på uppgifter om individers handel och vandel.
     En spindel är benämningen på en programvara som automatiskt hämtar webbsidor på nätet och hittar nya sidor via länkarna på webbsidorna. Spindlar används framför allt av sökmotorer som Google för att lagra webbsidor i sina sökdatabaser.
     Projektet är benämnt Xenon. Syftet är att finna skattesmitare. Metoden är att identifiera individer på webbsidor där ekonomisk verksamhet bedrivs och samköra dessa uppgifter med nationella skatteregister. På så sätt hoppas man kunna fånga upp svart verksamhet.
     Ofta känner webbplatser igen spindlar och ovälkomna spindlar kan spärras. Därför har Xenon utvecklat ”långsamsökande” spindlar, så att dessa ska kunna förväxlas med människor som surfar till de olika webbplatserna.
     Skatteverkets projektledare Dag Hardyson är entusiastisk och säger till Wired: ”Internet ligger vidöppet för verktyg. Det är mycket mera lätthanterligt än den verkliga världen”.
     Vidare säger Hardyson att Skatteverket sparar kopior av allt som deras spindlar samlar in. Alla webbsidor, alla aktiviteter på svenska e-handelsplatser – som uppgår till ca 55 000 per dag – lagras. På så sätt kan kommande aktiviteter knytas till tidigare och Skatteverket kan jaga folk för händelser långt tillbaka i tiden.

Den informelle integritetsombudsmannen i Sverige, Pär Ström, intervjuas också i Wireds artikel. Han är inte förtjust. Visst är informationen på webben publik, säger han, men tanken har aldrig varit att den ska användas på detta sätt. Det är på gränsen till det oetiska, hävdar han.
     Projektet ligger dock helt i linje med den politiska strategi som verkar vara regeringsöverskridande: mer övervakning och kontroll av medborgarna. Var för sig kanske inte så skrämmande, men många små steg skapar en tydlig rörelse.
     Det är essensen av de små stegens tyranni.

Om pigavdrag som usel politik

Nu inför regeringen sin efterlängtade reform: skattelättnader för hushållstjänster. Argumenten mot en sådan politik är två: Det är usel fördelningspolitik och det är usel jämställdhetspolitik.
     En stor del av Sveriges skatteintäkter används till omfördelning av ekonomiska resurser. Kostnader i samband med sjukdom, arbetslöshet och vård av barn kompenseras av skattemedel. Kostnader för barnomsorg, utbildning och äldreomsorg subventioneras med skattemedel. Bara för att ta några exempel.
     En bättre fördelningspolitik vore att använda pengarna till kvalitetsförbättring inom barn- och äldreomsorg, sjukvård, psykvård, skolor och andra skattefinansierade verksamheter.
     I Sverige försöker vi på många plan förbättra jämställdheten mellan män och kvinnor. I lagstiftningen, på arbetsplatser, i skolor, i media, i hemmen med mera. Genusanalysen är tänkt att förekomma inom alla områden.
     Ett av de mer svåråtkomliga områdena för jämställdhetsreformer återfinns dock ju högre upp i ett företags hierarki vi kommer. Vissa debattörer hävdar att pigavdragen skulle underlätta för kvinnor att göra karriär i företagen. Eftersom merparten hemarbetet sköts av kvinnor, blir dubbelarbetet övermäktigt.
     Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manligt konstruerade strukturer.
     Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
     En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt.
     Att öka jämställdheten mellan produktion och reproduktion, med andra ord.

Sveriges elakaste anka

Kultursidan Sundsvalls Tidning 070302

Charlie Christenssen
Arne Anka
Återuppståndelsen
Kartago förlag

Efterlängtad. Saknad. Efter tio års tystnad är Sveriges elakaste, bakfullaste, kåtaste, mest verbala och samhällsanalytiske anka tillbaka: Arne Anka i albumet Återuppståndelsen (Kartago).
     Upphovsmannen Charlie Christensen bor fortfarande i Pamplona och betraktar Sverige från en spansk horisont, men genom Arnes ögon. Men vad har Arne haft för sig under dessa tio år?
     Trots en obönhörlig oförmåga att på ett rimligt sätt närma sig det motsatta könet, har Arne gift sig, skaffat barn – och, naturligtvis, skilt sig. Skilsmässans orsak var inte fylla eller otrohet, utan Arnes asociala responsivitet till sin frus bekymmer med vikten.
     Nå, i gammalt gott sällskap driver han runt på Stockholms barer och ondgör sig över samhällsutvecklingen.

Irakkriget och Bush, feminismen och Schyman, rökförbud och dödsinsikt, klimathotet och vetenskapsprästerna, Opus Dei och katolska pederaster, yttrandefrihet och överkänsliga religioner – och med Arnes speciella kännetecken: sensmoraliska oneliners.
     ”Jag har inga problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten” – så besvarar Arne frågan om varför Jeppe super.
     ”Bara den som tror på döden kan definiera friheten” – när hälsofascismen ersätter röka på krogen med gåstavar.
     ”Att må bra i dagens samhälle är som att hoppa från en skyskrapa och vara lycklig hela vägen ner” – Strindberg har fortfarande rätt: det är synd om människorna.

Den politiska satiren dödförklaras med jämna mellanrum. Det beror på att det är en svår genre. Public Service i radions P1 lyckas utmärkt. Den som minns Lorrygänget minns också utmärkt satir. Charlie Christensen verkar i samma genre, men i serieform.
     Christensen hamnar också i en annan genre, rent litterärt: om den moderne mannens omoderna manlighet och mansuppfattning. I genren finns exempelvis Susan Faludis, främst reportageboken Ställd, där vi bevittnar förtvinandet av ett traditionellt mansideal.
     Liksom romanförfattare som Tom Wolfe med boken En riktig man och Michel Houellebecq med alla sina romaner. Sa någon Ulf Lundell? Kanske det.
     Men Arne Anka är unik. Sveriges främsta sanningssägare. Borde finnas i varje medborgares hem.

torsdag, mars 01, 2007

Om Internet som omöjlig vallokal

Nu ska Estland som första land i världen genomföra ett parlamentsval med möjlighet att rösta på Internet, enligt IDG. I Sverige är man helt kallsinnig - med all rätt. Problemet har inte så mycket med teknisk datasäkerhet att göra, utan med valhemligheten. Som jag skrivit tidigare:
Att valhemligheten är absolut vid Internetval uttrycks också som ett av fem grundkrav i förra årets valtekniska utredning (SOU 2000:125).
     Frågan är om ett val via Internet lyckas uppfylla detta krav. Garanten förändras; systemet garanterar inte valhemligheten, utan väljaren själv.
     Det innebär i så fall en väsentlig förändring av innebörden i valhemligheten. Valhemlighet innebär att väljarna utan insyn från andra kan avlägga sina röster. Den fysiska vallokalen är utformad så att detta uppfylls.
     Det är inte den virtuella vallokalen – väljaren måste själv ta ansvaret för valhemlighetens bevarande.
(...)
Vid val via Internet skulle väljares röster kunna säljas genom att deras identifikationer till sina röster köps. Tvångsröstning skulle också kunna genomföras, från exempelvis en hotfull make eller en grupp kompisar som står vid datorn i hemmet och utövar påtryckningar att rösta på ett visst parti eller kandidat.
     Att köpa röster eller tvinga någon att rösta på ett visst sätt är omöjligt i en fysisk vallokal. Även om någon utövar påtryckning mot en medborgare, kan aldrig påtryckaren kontrollera vilken röstsedel medborgaren stoppar i valurnan. Detsamma gäller röstköp; när kontrollen saknas, finns inte möjligheten att köpa röster.
     Därför garanterar den fysiska vallokalen medborgarna valhemlighet, medan Internet som vallokal inte garanterar denna lagstadgade hemlighet.