torsdag, december 31, 2009

Årets bästa

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091231

Tysklands litterära stjärnskott heter Juli Zeh. Hennes senaste bok Fritt fall är lysande prosa i en akademisk kontext. Den tar sin utgångspunkt i flervärldsteorin för att gestalta en kidnappning, ett mord, en poliskommissarie och en upplösning. Fritt fall är gåtfull och humoristisk, språkligt elegant och dramaturgiskt häpnadsväckande, gäckande och smekande. Samt rik på aforismer: "Allt som är möjligt sker".
        Rasmus Fleischers behändiga bok Det postdigitala manifestet är en ögonöppnare; något så ovanligt som en aha-upplevelse i en tid av jaha-upplevelser. Idén om internet som resurs för närvaroproduktion i en tid av totalt överflöd avvisar naiva drömmar om en värld utan avstånd. Det enda viktiga manifestet i årets manifestproduktion.
        Jag kapitulerar ännu en gång inför Lars von Triers filmkonst. Antichrist är ren magi, när den är som hemskast; självupptäckten. Att inget av mina vedertagna tolkningsmönster fungerar medför att jag måste skapa nya. Och därmed rota i mitt inre bråte.

måndag, december 28, 2009

Akademiska utsläppsrättigheter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091228

I det senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (nr 20 -09) lanserar docenten Daniel Ericsson årets roligaste metafor och samtidigt mest internkritiska förslag: att införa handel med utsläppsrättigheter för universitetslärare.
        Utsläppsrättigheter? Vad släpper universitetslärare ut som måste begränsas? Texter. Artiklar. Tidskrifter. "Vi formligen begraver varandra i texter", skriver han. Vem läser? Ingen. Vem reflekterar över all genererad kunskap? Ingen.
        Publiceringspressade forskare, menar han, skriver all färre meningsfulla verk, men allt fler nästan-kopior: samma insamlade data används för att belysa andra frågeställningar än datamaterialet en gång insamlades för, teoriavsnitt återanvänds, metodbeskrivningarna är i stort desamma i artikel efter artikel. Allt för att nå avkrävda textkvantiteter.
        Ericsson föreslår att varje universitetslärare ges rättigheten och finansieringen att ge ut en (1) text per år. Den universitetslärare som inte har något att säga, kan sälja denna rättighet till någon annan. Hans utgångspunkt är att om varje universitetslärare koncentrerar sig på en enda text, borde kvaliteten bli högre än om varje lärare måste skriva 10 texter per år.
        Det är en värdefull motbild och kritik till den rådande diskursen av kvantitetsiver och publiceringshysteri inom högre utbildning.

fredag, december 18, 2009

Är massan vis eller suggererad?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091218

Att en folkmassa är vis torde vara ett paradoxalt påstående. Å ena sidan är det demokratins själva utgångspunkt; att folket styr bättre än ett fåtal experter. Å andra sidan lever vi i en expertkultur, där experter måste tillkallas inför hart när varje fråga.
        I dagens Webb 2.0-värld gäller dock antagandet att folkmassan utgör klokskapet, vilket är tesen i boken Massans vishet av James Surowiecki (Santérus, 2007). Massan ger oss nämligen bättre svar än en enskild expert.
        Denna tes leder Surowiecki i bevis med ett antal positiva exempel, hämtade från olika forskningsrön, och ett antal negativa exempel, det vill säga hur enskilda experter fattar sämre beslut än stora grupper människor. Under rätt omständigheter är grupper ofta smartare än de smartaste individerna i gruppen.
        För att en grupp ska kunna vara vis måste den tillåta en mångfald av uppfattningar, vara inbördes oberoende och förmå skapa ett kollektivt beslut utifrån många uppfattningar. Gruppens främsta egenskap ska vara mångfalden. I homogena grupper förstärks konformitet. Att byta åsikt är lättare än att utmana gruppen.
        På många sätt hyllar vi massbeteendet på nätet. Wikipedia är det främsta exemplet på "wisdom of the crowds". Facebook genererar massbeteenden genom dess otal grupper som användarna ansluter sig till. Bloggbävningar är ett annat av nätets massbeteenden.
        Länge har emellertid massan betraktats som oförnuftig, extrem, pöbelaktig, feg, ja, rent av galen. Thoreau skrev att ”massan når aldrig samma nivå som den bäste i gruppen, utan sänker sig i stället till den sämstes nivå”. Nietzsche skrev att ”galenskap är undantaget bland individer, men regel för gruppen”.
        I en av Verdandis småskrifter, som gavs ut av Uppsalas studentförening, publicerade professorn i psykiatri Bror Gadelius boken Massornas själsliv och andlig smitta (1912). För hundra år sedan var folkmassans klokhet otänkbar.
        Även om Gadelius kunde tillmäta massan en form av kollektiv personlighet som är annorlunda än summan av de ingående individerna, kunde han inte på något sätt tillskriva folkmassan vare sig intelligens eller moral. En folkmassas själ är efterapning och suggestion.
        Människan, skriver Gadelius, är alltid mottaglig för suggestioner när hon "behärskas av någon stark känsla, rädsla, orolig väntan, hänförelse osv". De kraftigaste känslorna som lockar till massbeteende är dödsfara, religion och politik. Hon suggereras av en idé, hänförs och rycks med. Därmed är massan fullständigt okritisk i sitt handlande.
        Hos massan saknas intelligensen, menar Gadelius. Varje medlem av en folkmassa har förvisso en betydande kapacitet, men vars och ens förmåga blir i massan ett dött kapital. Han liknar det vid en mjölsikt, där det medelmåttiga tänkandet passerar sikten, medan det extraordinära fastnar. De stora tankarna tänks i enskildhet.
        Är massan vis á la Surowiecki eller suggererad á la Gadelius? Den aktuella folkomröstningen i Schweiz kring förbudet mot minareter utmanar den som försöker ta ställning i denna fråga.

onsdag, december 16, 2009

Skivbolagens vara?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091216

Vi har på nyhetsplats kunnat läsa om doktoranden Daniel Johansson och Markus Larssons rapport från KTH om den svenska musikbranschens ekonomiska utveckling under åren 2000-2008 – en tidsperiod när kopiering av filer på internet ökade markant. Totalt sett har intäkterna ökat något för musikindustrin i sin helhet – trots att försäljningen av digitala exemplar har minskat.
       Rapporten visar en tydlig tendens – skivbolagens intäkter har minskat medan intäkterna för branschen som arrangerar liveframträdanden har ökat. Och framför allt: musikutövarnas intäkter har ökat genom livespelningar och intäktsorganisationer som exempelvis Stim, Ifpi och Sami.
       Denna rapport säger med viss emfas samma sak som vissa tidigare undersökningar antytt: Genom att den inspelade musiken är gratis, ökar betalningsviljan för musikalisk närvaro; för liveframträdanden.
       Den icke uttryckta, men underliggande frågan i rapporten är emellertid: Vad ska vi med skivbolagen till när det i längden inte går att ta betalt för digitala exemplar, när andra aktörer agerar producenter, när konsumenterna själva står för distributionen och musiken marknadsförs av nätanvändare?
       Och är det rimligt att vi stiftar allt märkligare och integritetskänsligare lagar – Ipred – enbart för att underhålla en bransch vars raison d'être vi får allt svårare att uppfatta?