tisdag, september 20, 2016

Sociala medier som vår tids skampåle

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 160920

Det engelska ordet shame har blivit ett välanvänt ord även i svenskan när det gäller vissa företeelser. Med slut-shaming avses att dra skam över kvinnor som överskrider vissa normer vad beträffar sexuellt beteende. Med fat-shaming avses att dra skam över människor som är överviktiga.
         Verbet shaming är effektivt på engelska. Det betyder ungefär att någon orsakar en annan persons smärtsamma känsla av att ha begått ett allvarligt fel, något ohederligt, något ovärdigt. Känslan av minskad självkänsla och självrespekt ska väckas.
         En rak översättning av shame till svenskan är skam och verbet blir skambeläggande. Det beteende som, särskilt i sociala medier, betecknas med engelskans shaming är dock betydligt kraftfullare än skambeläggande.
         Människor har alltid skambelagt andra människor, av olika skäl. Att upprätthålla en viss moral torde vara det vanligaste skälet. Men skambeläggandets räckvidd har aldrig varit särskilt stor, förrän människor börjar använda nätet för att skambelägga andra.
         En av internets allra mest betydelsefulla egenskaper är dess spridningsförmåga. Det har aldrig varit så lätt att sprida ett budskap till så många på så kort tid. En annan egenskap är att internet aldrig glömmer. Ett budskap går vanligtvis att söka upp även flera år efter dess initiala spridning.
         Jon Ronson är en välkänd reportagejournalist. Hans senaste bok heter So You’ve Been Publicly Shamed (Picador, 2016). Genom att undersöka olika processer av skambeläggande i främst sociala medier och dessutom söka upp och intervjua såväl människor som blivit extremt skambelagda, som människor som initierat skambelägganden, har han skrivit en intressant reportagebok om en av nutidens mest aktuella och svårhanterliga företeelser på nätet.

Människan har en lång historia av offentligt skambeläggande. Skampålen är det mest kända sättet; att binda fast en person som begått någon form av förbrytelse vid ett slags pelare av trä, där allmänheten kunde passera och ges möjlighet att skälla ut eller kasta rutten frukt eller rent av misshandla med spö. I Sverige avskaffades denna bestraffningsform 1855. Frågan är om den är tillbaka i sociala medier.

         Ronsons första exempel är en relativt känd författare i USA som av en journalist upptäcks ha fabricerat citat av självaste Bob Dylan i en bok. När journalisten känner sig säker på denna oredlighet publicerade denne en avslöjande artikel i en större tidskrift. Och skambeläggandet var i gång i sociala medier. Författaren blev närmast förintad; inga uppdrag, inga inkomster, vågade knappt visa sig utomhus.
         Ett annat exempel är en Sydafrikafödd kvinna, bosatt i USA, som skulle resa till Sydafrika i sitt arbete med PR. Hon använde Twitter, men med enbart 170 följare, mest för att skoja och formulera korta vitsar. Inför resan skrev hon några tweets med ironisk humor, enligt henne. Den tredje tweeten löd: ”Reser till Afrika. Hoppas jag inte får aids. Skojar bara. Jag är vit!”

Alla läste tweeten bokstavligt, som ett avskyvärt, hyperrasistiskt inlägg och spred den över världen med syfte att skambelägga. När Ronson intervjuar journalisten, menar hon att hon aldrig kunnat drömma om att någon skulle läsa tweeten bokstavligt. Hennes avsikt var ju att med ironi uppmärksamma en existerande situation; att i ett postapartheid Sydafrika är aidsproblematiken fortfarande stor, men att omvärlden har slutat bry sig om detta.

         Men journalistens målgruppsanalys var urusel. Effekten? Tillintetgörande, förlorat arbete och anseende.
         Ronson började intressera sig för skambeläggande som fenomen och sökte upp en domare i Texas som var känd för att bestraffa genom offentliga skambelägganden. Ett exempel var en ung man som körde rattfull och orsakade en olycka så att två personer avled. En del av straffet denne domare utdömde var att mannen en gång i månaden under tio års tid skulle bära en skylt med texten ”Jag dödade två personer när jag körde rattfull” utanför skolor och barer.
         En sorts skampåle under lång tid. Är det jämförbart med skambeläggandet i sociala medier? Domaren i fråga tyckte inte det. Offentliga skambelägganden över internet är betydligt värre. De är anonyma och brutalare.

Hur kan skambelägganden över internet hanteras? Författaren som fabricerat citat erbjöds att i direktsänd teve förklara och be om ursäkt. Det blev emellertid bara värre. En delorsak var att publiken inte uppfattade författarens ursäkt som äkta, och inte uppfattade någon ånger hos författaren. Twitterstormen av skambelägganden bara ökade.

         En annan offentlig person som skambelades när hans udda sexliv exponerades lät sig intervjuas i media och sedermera bedrev en civilrättslig process mot den mediaaktör som initierade spridningen av hans sexliv. Han bad inte om ursäkt, hand bekräftade inte skambeläggandet, utan tvärtom tog initiativ till en stämning – som han vann i domstolen.
         Alla har dock inte modet eller de ekonomiska resurserna för en civilrättslig process. Borde skambelägganden på internet vara brottsligt och sortera under allmänt åtal? I Sverige lutar vi åt detta. I februari 2016 lade utredaren Gudrun Antemar fram betänkadet Integritet och straffskydd (SOU 2016:7), där det föreslås hur ny lagstiftning ska kunna skydda människors integritet på nätet.

Bland annat föreslås att en särskild handling ska kriminaliseras och benämnas olaga integritetsintrång. Detta brott utgörs väsentligen av spridningen av integritetskänsliga bilder och dito uppgifter om enskilda – exempelvis nakenbilder, så kallad hämndporr, obduktionsbilder, bilder på någon som utsätts för brott, uppgifter om någons sexualliv och liknande integritetsintrång som sker genom spridning.

         Även olaga hot föreslås skärpas så att det innefattar hot mot någons integritet. Dessutom föreslås att bestämmelser om ofredanden tydliggörs, så att ofredanden på nätet lättare kan beivras.
         Om detta ger ett bättre skydd till människor som utsätts för offentliga skambelägganden, ofredanden, förtal och liknande vet vi först när – och om – dessa förslag blir realitet. Samt först när vi ser om rättsvårdande myndigheter också förmår tillämpa skärpt lagstiftning för brott på nätet.

torsdag, september 15, 2016

Den nödvändiga forskningskommunikationen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160915

Amerikanska Pew Research Center Study gör frekventa studier av människors uppfattningar inom ett flertal områden. I en studie från 2015 gjordes en undersökning av dels forskares, dels vanliga amerikaners förhållande till vetenskap och vetenskaplig kunskap.

        Den visar en del paradoxala resultat. 79% av de tillfrågade menar att vetenskapen har gjort livet lättare att leva för de allra flesta och drygt 70% menar att skattemedel som tilldelas forskning är bra investeringar. Gott och väl.
        Men samtidigt: Medan 87% av forskarna accepterar att naturligt urval spelar en väsentlig roll i evolutionen, håller endast 32% av medborgarna med om detta. 88% av forskarna menar att genmodifierad mat är säker att äta medan, enbart 37% av medborgarna håller med. 87% av forskarna hävdar att klimatförändringarna orsakas av mänsklig aktivitet, medan endast 50% av medborgarna håller med.

Denna diskrepans är ett problem. Andrew Hoffman, professor vid University of Michigan, menar i tidskriften The Conversation (160602) att den allt växande tillämpningen av vetenskap i form av ny teknik inom olika områden, kräver att diskrepansen mellan allmänhetens kunskap och den vetenskapliga kunskapen krymper. Annars väntar sannolikt konflikter.

        Vad beror diskrepansen på? Hoffman hävdar att den främsta orsaken måste sökas där forskningen bedrivs, vid universiteten och forskningsinstitutioner. Vetenskapsorganisationer har länge varit alltför oförmögna eller ovilliga att kommunicera vetenskap på annat sätt än genom sitt ämnes specifika format, menar han.
        Den traditionella vetenskapliga artikeln är ett utmärkt underlag för andra forskare inom ämnet att bedöma kvaliteten och för att bygga vidare på i den egna forskningen Men den är urusel som kommunikationsunderlag till en icke ämneskunnig allmänhet.

En lösning måste vara att formulera vetenskapliga resultat i en annan språkdräkt och format än den vetenskapliga artikeln. Men för att detta ska bli av krävs att universitetens incitament ändras, så att det blir meriterande att även formulera vetenskap så att den kan tillägnas utanför det egna ämnet. I USA, rapporterar Hoffman, har flera lärosäten satsat resurser på detta.

        Självfallet kan invändningar resas: Varför ska excellenta forskare ägna tid till att skriva om forskningsresultat till ett annat format, i stället för att ägna tid åt ny forskning?
        Det finns dock inget som säger att det är den excellenta forskaren som är bäst skickad att kommunicera kunskap utöver ämnesgränser, till allmänheten. Det kan mycket väl göras av andra ämneskompetenta.
        Vad som krävs är dock att universiteten prioriterar och medger resurser till detta arbete.

onsdag, september 07, 2016

Kan elden släckas med kunskap eller är faktaresistensen total?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160907

I sin iver att elda massorna twittrar sverigedemokraternas riksdagsledamot och partisekreterare Richard Jomshof ihärdigt. En sorts bränsle till brasor är att vara etablissemangskritisk och därmed skapa en känsla av underdogposition. Så skapas lust till uppror.
       Bland de senaste inläggen på Twitter skriver Jomshof att ”…det styrande etablissemanget består av individer som knappt skulle kvala in på en särskola”. Självfallet hyllas sådana uttalanden av den twittersvans som lydigt följer.
       Ska sådana oförskämda och förolämpande uttalanden av lagstiftare bemötas eller negligeras?
       En nyligen genomförd studie med titeln Who Becomes a Politician? (2016) av svenska politikers kunskap, ledarskapsförmåga och deras representativitet i förhållande till befolkningen visar på själva motsatsen till Jomshofs yttrande.
       De kunskaps- och kompetensmått som användes i studien pekar på att svenska politiker har kognitiva förmågor som överstiger den genomsnittlige medborgaren. Särskilt ledarskapsförmågor är utmärkta i förhållande till genomsnittet.
       Beror detta på att urvalet av politiker är elitistiskt; att enbart de mest besuttna medborgarnas barn blir politiker? Inte alls. Denna studie visar att det är kompetens som avgör vem som blir politiker i Sverige, inte familjebakgrunden.
       Studien visar också att svenska politiker är i högsta grad representativa i förhållande till befolkningen vad beträffar socioekonomisk bakgrund. Andelen politiker från olika sociala klasser är proportionerlig med befolkningen.
       Forskning visar alltså med emfas att Jomshofs uttalande är helt fel. Frågan är om den eld som Jomshof och hans svans upprätthåller kan släckas med vetenskaplig kunskap, eller om faktaresistensen är total.