Flykt från kapitalrealism

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100517

Håller det på att våras för antikapitalismen? Sedan murens fall, Sovjetunionens sönderfall, nyliberalismens framsteg och Francis Fukuyamas tes att den liberala marknadsekonomin utgör historiens slut, har det kapitalistiska trycket varit så starkt att bara några försiktiga händer har höjts emot.
       På senare tid syns emellertid exempel på kapitalismkritik. Michael Moore attackerar kapitalismen i sin typiskt halvdokumentära film Capitalism – a love story. Johan Jönsons Livdikt och Göran Greiders Det måste finnas en väg ut ur det här samhället är svenska bokexempel.
       Och i Frankrike skapades nyligen partiet Nouveau Parti Anticapitaliste.

Till detta kan vi nu lägga Mark Fishers nya bok Capitalist Realism med undertiteln Is There No Alternative? utgiven på Zero Books, ett litet förlag som ger ut korta, samhällskritiska böcker från vänster av intellektuella som inte nödvändigtvis återfinns i akademin.
       Kapitalrealism torde vara den rimliga svenska termen för Capitalist realism. I korthet beskriver begreppet en problematisk situation som vi inte förmår hitta en lösning till. Därtill är vi alltför fastlåsta i gamla dikotomier; marknadsekonomi/planekonomi, socialism/liberalism, individ/kollektiv.
       Om alternativet till kapitalismen inte kan uttryckas som annat än gammal misslyckad kommunism finns inga alternativ. Än värre, som Fisher påpekar, är att ingen söker ett alternativ till kapitalismen, eftersom alternativet redan har misslyckats. Det går inte ens att föreställa sig ett alternativ i dag; kapitalismen bestämmer tänkandets gränser.
       Situationen illustreras snyggt med filosofen Fredric Jameson ord: Det är lättare att föreställa sig jordens undergång än att föreställa sig kapitalismens undergång.
       Fishers kritik rör sig mellan ett antal områden: hälsa, utbildning, kultur och arbetsliv. Perspektivet är brittiskt, men vi känner igen oss.
       Som lärare på ett college ser han en form av "public management" smyga sig in i offentligt finansierade verksamheter, som förr undslapp marknadens mekanismer. Det känns igen som ekonomism, där studenter ska behandlas som konsumenter, och som nybyråkrati, där ett otal utvärderingar, planer och andra administrativa dokument ska produceras i sådan grad att själva undervisningen hamnar i skymundan.
       Denna företeelse ringar han in med begreppet marknadsstalinism: dagens kapitalistiska system efterliknar det stalinistiska systemets uppvärdering av symboliska prestationer framför faktiska prestationer.

Mark Fisher presenterar själv inga alternativ till kapitalrealismen. Däremot uppmuntrar han reflektionen. Jag kommer att tänka på begreppet "flyktlinjer" som filosoferna Gilles Deleuze & Félix Guattari skriver kort om i boken A Thousand Plateaus.
       Där är flyktlinjer en metafor för det vardagliga motståndet mot det kapitalistiska samhällets tvångströjor. Om att fly hegemonin. Om att fly den kapitalistiska maskinen, men utan att lämna den.
       Vad de senkapitalistiska och nyliberala ideologerna främst har lyckats med är att reducera och osynliggöra flyktlinjer – och därmed alternativen.