Horisont på vid gavel

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020319


Jag läser att den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer har avlidit, 102 år gammal, och plockar fram en av de fåtaliga översättningarna av hans filosofi för att bläddra lite i.
    Det är i och för sig inte vilken som helst, utan Gadamers huvudverk: Sanning och metod (i urval) som publicerades på Daidalos 1997. Det är främst två teser i denna bok som fastnar hos mig.
    Den ena gäller vetenskapens nedvärdering av konstens sanningsanspråk, och Gadamers uppvärdering av detta anspråk. Finns kunskap i konsten? Ja, svarar Gadamer. Den kunskap som konsten rymmer är emellertid inte den omedelbara estetiska upplevelsen, som uteslutande är subjektiv.
    Nej, konsten rymmer en historisk förståelse och ger upphov till självförståelse. Genom konsten förstår vi oss själva och den tillvaro vi är utkastade i.
    ”Konst är kunskap och erfarenheten av konstverket betyder delaktighet i denna kunskap.” Konstens sanning är dock skild – men inte underordnad – vetenskapens sannings- och verklighetsbegrepp.
    Hur når vi konstens kunskap? Gadamers formulerar sin hermeneutik, sin tolkningslära, i den andan. I grunden handlar hermeneutiken om att nå förståelse. För Gadamer är förståelsen ”till sitt väsen en verkningshistorisk process”.
    Den andra tesen som fastnar hos mig är kärnan i denna process: horisontsammansmältningen. När den samtida och den historiska horisonten smälter samman nås förståelse.
    Den samtida horisonten är den situation som till stor del är bestämd av våra fördomar, vår förförståelse. Det är den horisont vi lever i. För att nå en förståelse som sträcker sig längre än våra fördomar, vår förförståelse, krävs att vi öppnar en historisk horisont.
    När det förflutna, den historiska horisonten, inordnas i den egna horisonten, den samtida horisonten, sker sammansmältningen av horisonter. Att nå förståelse förutsätter att vi utmanar oss själva och våra fördomar; förändras inte dessa när vi tolkar en företeelse, har vi heller inte nått verklig förståelse.
    Vi kan därmed aldrig uppfatta oss själva som nog när vi försöker förstå något, men vi kan heller aldrig undfly vår egen ståndpunkt.
    Varför begreppet horisont? Med horisont avser Gadamer ”den synkrets, som omfattar och omsluter allt det, som är synligt från en bestämd punkt”.
    Begreppet är lämpligt, menar Gadamer, därför att det uttrycker ”den överlägsna vidsynthet, som man måste ha för att förstå. Att öppna horisont betyder alltid att man lär sig se utöver det som är nära och alltför nära.”
    Ett steg i lärandet är att öppna Gadamers horisont.