onsdag, augusti 30, 2006

Arbete, lön och Picassos penndrag

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060830 (Lix=41)

Att bestämma en persons lön utifrån den tid denne har arbetat är en väl inrotad föreställning om lönesättning. Frågan är om det är en rimlig princip i ett framväxande kunskapssamhälle.
     Under industrisamhällets framväxt på 1800- och 1900-talen skildes arbetarna från produktionsmedlen. Fabrikören – kapitalisten – ägde fabrikslokaler, maskiner och verktyg, medan arbetaren ägde sin arbetskraft.
     Tillträde till produktionsmedlen fick arbetaren genom att sälja sin arbetskraft till fabrikören. Relativt snabbt blev arbetskraft definierat som tid; fabrikören köpte en överenskommen tid av arbetarna till ett överenskommet pris.
     Ett alternativ hade varit att köpa en överenskommen volym arbete, men den principen blev aldrig mer än ett allt mer försvinnande komplement; ackordet.
     Därmed låg fältet vidöppet för den så kallade vetenskapliga arbetsdelningen vars huvudfigur är F W Taylor. Det viktigaste inslaget i taylorismen var hur medelst rationaliseringar fabrikören kunde få ut maximal produktion på en given tid.
     Metoderna var att öka arbetarnas arbetstempo genom ökad kontroll och effektivare arbetsorganisation (löpande band) och att utveckla allt bättre produktionsmedel i form av maskiner och verktyg (automatisering).
     Utgångspunkten för rationaliseringssträvandena är att det är kapital som är den knappa resursen. Med ökad produktivitet ökar kapitalistens kapital.
     Vad händer om vi ser kunskap som den knappa resursen i ett samhälle där många yrken blir allt mer kunskapsintensiva? Ska kunskapsarbetaren sälja sin tid, precis som i industrisamhället?
     Eller ska värderingen av kunskapsarbete utgå från helt andra principer?
     Jag har inte svaret, men sällan har jag sett en bättre illustration av frågans relevans än nedanstående anekdot (min översättning), som jag fann på en amerikansk blogg.

Legenden säger att Pablo Picasso satt och skissade i en park när en kvinna närmade sig honom.
     – Det är ju ni – Picasso, den store artisten. Åh, ni måste rita mitt porträtt. Jag insisterar.
     Picasso gick med på att rita hennes porträtt. Efter att ha tittat på henne en kort stund, skapade han hennes porträtt med ett enda penndrag. Han överlämnade sedan sitt konstverk till kvinnan.
     – Det är perfekt, sprudlade hon. Ni lyckades fånga min essens med ett streck, i ett moment. Tack! Hur mycket blir jag skyldig?
     – Fem tusen dollar, svarade konstnären.
     – M-m-en, va?, fräste hon. Hur kan ni vilja ha så mycket pengar för detta porträtt? Det tog er ju bara någon sekund att rita det!
     Till detta svarade Picasso:       
     – Madame, det tog mig hela mitt liv.

torsdag, augusti 24, 2006

Sorgens olika ansikten

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060824 (Lix=44)

Britta Lundgren
Oväntad död – förväntad sorg
Carlssons

Till skillnad från andra levande varelser är människan medveten om sin egen dödlighet. Memento mori; minns att du någon gång dör. Knappast något påverkar den mänskliga kulturen mer än detta memento.
     ”Det skulle förmodligen inte finnas någon kultur om människorna var omedvetna om sin dödlighet”, som Zygmunt Bauman har formulerat det.
     Det är i högsta grad tillåtet och giltigt att gestalta död, att dramatisera död och dess följeprocess, sorgen. Mindre tillåtet och kanske något tabubelagt är att samtala om död och sorg människor emellan. Särskilt om någon nyligen drabbats av dödens närhet.
     Död och sorg är dock något vi alla förr eller senare måste konfrontera. Därför är en ny bok av Britta Lundgren, professor i etnologi vid Umeå universitet, viktig. Oväntad död – förväntad sorg (Carlssons) heter den och är en kulturanalytisk studie av sörjandets processer.
     Här har sex personer – alla kvinnor – fört långa samtal med Lundgren om en närståendes plötsliga bortgång. Det är en tydlig avgränsning i studien; det handlar inte om sorg efter människor som dött av ålder eller lång sjukdomstid, utan efter människor som ryckts bort, tvärt.
     Det går inte att läsa dessa människors berättelser utan att reflektera över sina egna erfarenheter av sorg. Igenkänningsfaktorn är hög, oavsett det handlar om oförmågan att ta till sig dödsbudskap, frustration, myndigheters märkliga ärendehantering eller en förändrad social omgivning.
     Det går heller inte att undvika att reflektera över sorgeprocessers diversitet; hur olika sörjer vi inte. Vilken skillnad var det inte för mig att sörja min pappa vid sjutton års ålder, jämfört med min mamma vid fyrtio års ålder.
     Den fråga Britta Lundgren främst uppehåller sig vid är inte ”Vad är sorg?”, utan ”Hur görs sorg?”. Den förra frågan utgår från tanken om en statisk definition av sorg och den andra från idén om att sorg uppfinns varje gång den måste genomgås av någon.
     Boken är en skarp kritik av existerande sätt att normalisera sorg. Genom informanternas personliga sorgearbete får vi insikter om hur individuell processen kan vara. Samtidigt visar Lundgren hur sorgprocessen genom tiden har normaliserats, såväl av institutioner som av människor i allmänhet.  
     I handböcker om sorgearbete uttrycks hur ”normal” sorg ser ut. Lundgren kritiserar dem för att vara beskäftiga och förnumstiga. Det kan bero på att dessa böcker uppvisar en sorts natursyn på sorg; där sorg ses som en levande läkningsprocess, att sorgen är vår överman, att sorgen måste få utföra sitt arbete och hur riskfyllt det är att låta sorgen vara overksam.
     Mot bakgrund av hur differentierad sorg kan vara, är det lätt att instämma i kritiken mot sådant pladder.
     Britta Lundgren är ju även uttryckligen genusforskare. Hur framträder genusperspektivet i boken? Knappast alls. Hon beklagar att inga män har velat bidra med berättelser om sorg. I den mån hon reflekterar över manlig och kvinnlig sorg, vill hon understryka betydelsen av att inte genusmärka olikheter.
     Om en man stereotypt uttrycker sin sorg i ensamhet, med inslag av ilska, utan gråt och med svårigheter att samtala med andra om sorgen, behöver det inte betyda att skillnader beror på kön. Därtill visar Lundgrens intervjuer att även kvinnor kan omfattas av dessa känslouttryck.
     I boken görs en noggrann indelning mellan studiet av faktisk sorg genom informanterna och studiet av litteratur om sorg. Bägge delarna har sina förtjänster, även om jag ofta tilltalas mer av den speciella blick etnologer ofta uppvisar vid fältstudier och djupa intervjuer med människor.
     Bara genom sin blotta existens kan en bok som denna bidra till att minska tabun kring vardagliga samtal om sorg.
     Jag råkade ha boken på kaffebordet på jobbet och bara titeln i sig fick flera i sällskapet att berätta om egna erfarenheter av sorg, ett annars ovanligt samtalsämne.
     Men som vi borde tala mer om, eftersom det gör oss mänskligare.

onsdag, augusti 02, 2006

Munnen som själens spegel

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060802 (Lix=44)

Johan Asplund
Munnens socialitet och andra essäer
Korpen

I takt med stigande ålder blir konst ett allt viktigare ämne för Sveriges främste essäist, socialpsykologen Johan Asplund. Å andra sidan är det rimligt att hävda att konst i mer allmän mening – det skapade – alltid har varit viktigt för honom.
     Kunskapen, det mänskliga vetandet, är giftermålet mellan det som är och det skapade, det gestaltade, det möjliga. Alla försök till skilsmässa reducerar vår möjlighet till värdefull kunskap.
     Hans nya essäbok, Munnens socialitet och andra essäer (Korpen), inleds och avslutas med varsin kort essä om Asplunds förståelseprocess inför olika konstverk. Den inledande om Sven X:et Erixsons målning ”Timmerkörning, Duved” och den avslutande om den finländske träsnidaren Hannes Autere och hans trärielifer.
     Innan man kommer till bokens huvudessä excellerar Asplund i en för honom så typisk tolkningsprocess av konstnären Carl Fredrik Hill. Som i så många tidigare essäer, tar sig denna essä sin inspiration från andras feltolkningar.
     De gängse tolkningarna av Hills konst är hur influerad den är av Hills mentala problem. Asplund ställer sig omedelbart kritisk till det psykiatriska perspektivet inför Hills konst.
     Inför kritikers påståenden att Hills naturmotiv är en förklädnad för en förträngd och perverterad sexualitet, eller att Hills spänningar mellan ljust och mörkt, natt och dag är ett uttryck för hans inre kamp, ställer sig Asplund synnerligen frågande och visar skickligt varför man bör ställa sig frågande.
     Detta är essäistik när den är som bäst; prövande, ifrågasättande, tolkande.
     Asplunds hemmaplan är emellertid det socialpsykologiska fältet. Först en essä om handskakningens sociala betydelse. Ett handslag äger mycket mer retorik än vi anar.
     Så munnen. Många tänker nog på ögat som ansiktets uttrycksfullaste del, men Asplund visar hur munnen inte enbart fungerar för verbal kommunikation, utan också för icke-verbal dito.
     Sitter inte vårt utseende i munnen? Pröva att täcka ögon på foton av vänner, för att sedan täcka munnen. I vilket fall känns ansiktet mindre igen?
     Ifall munnen ses som vårt viktigaste sociala gränssnitt, borde störningen av munnens normala uppsyn få stora konsekvenser. Kring detta uppehåller sig Asplund essän igenom.
     Om smulan i mungipan som förvandlas från ett grand till en bjälke under en finare middag. Om munsåret som ett socialt stigma. Om tandprotesen som förfrämligar en person.
     Om kritik av den aktuella trenden att fylla ut läppar med hänvisning till att munnen är ett sakralt objekt. Sakrala objekt får man inte hantera hur som helst; de måste vårdas och vördas. Silikonfyllda läppar blir en profanering av munnen – en blasfemisk handling. Silikon som hädelse.
     Så ångar han på, Asplund, med sin stringenta och sparsmakade språkdräkt och med sin arsenal av oförutsägbara tolkningar.
     Jag ler med hela ansiktet under läsningen.

tisdag, augusti 01, 2006

Fram för flera kanoner

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060801 (Lix=43)

Det blev lite livat kring folkpartisten Cecilia Wikströms förslag att
skapa en svensk litterär kanon. Kritiken verkar handla främst om två
saker.
     Den ena är motståndet mot att rangordna och värdera litteratur i
förhållande till annan litteratur. Helt enkelt att hävda att något är
bättre än annat.
     Den andra gäller svenskheten. Förslaget ses som ett i raden av
folkpartiets bevarande av en snäv svenskhet; sätt att skilja oss från
dem enligt dansk modell.
     Horace Engdahl är dock positiv till att Akademien får uppdraget
att formulera en sådan kanon, även om han invänder att en verklig kanon blir till genom betydligt mer komplicerade processer än så.
     Hittills verkar emellertid det mest problematiska med en litterär kanon undvikas. Det är föreställningen om en enda, uteslutande litterär
kanon. Föreställningen om monaden, det unika, den enda sanningen, det enda rätta är närmast en medeltida föreställning.
     I ett samhälle där pluralism hyllas, där värdet av olika – inte
enbart ett – perspektiv på olika frågor är stort, borde inte en enda
litterär kanon skapas.
     Därför borde inte ett samhälle som är känsligt för maktutövning
och som vill värna en jämställd utveckling ge ett sådant uppdrag till
auktoriteten med stort A, det vill säga gubbsen i Svenska Akademien,
utan att andra samhällsinstitutioner ges samma uppdrag.
     Nej, fram för flera kanon.
     Hur skulle yngre kvinnliga litteraturkritikers kanon se ut? Hur
skulle en litteraturkanon se ut vid de olika litteraturvetenskapliga
institutionerna på de svenska universiteten?
     Hur skulle gymnasielärare i litteraturkunskap – de som kan ha en
potentiell användning för en kanon – formulera sin? Hur vill olika
svenska författare formulera sina litterära kanon? Bibliotekariers
kanon? Bokförlags kanon?
     Om Akademien ges makten att formulera en enda litterär kanon, blir resultatet i sämsta fall undfallande nickningar och i bästa fall en del kritiska invändningar.
     Om flera kanon skapas av olika samhällsgrupper som arbetar med
litteratur skulle sannolikheten öka för att ett samtal uppstår.
     Syftet med flera kanon skulle bli ett samtal kring litteratur och
kvalitet – i motsats till att Auktoriteten skriver människor på näsan.
     För visst är det det litterära samtalet vi är ute efter?