tisdag, januari 30, 2007

Om svensk beskickning i Second Life

Ryktena går om att Sverige som första land i världen avser att sätta upp en svensk beskickning i form av en ambassad i Second Life . Fast inte via utrikesdepartementet, som väl är det departement som organiserar svenska ambassader, utan via Svenska Institutet, enligt The Local. Chefen för Svenska Institutet, Olle Wästberg, uttalar i alla fall denna ambition.

söndag, januari 14, 2007

Om liberalismens komplicerade doft

Magasinet Neo gillar att Sydsvenskan tycker att Neo luktar gott. På Sydsvenskans kulturblogg ger Andreas Ekström en text om Neos senaste nummer följande rubrik: "I love the smell of a liberal in the morning". Frågan är hur parafrasen fungerar. Frågan är om Ekström rentav är ironisk. Frågan är om Neo ska glädjas åt parafrasen - den parafraserar scenen där Kilgore (Robert Duvall) i Apocalypse Now uttalar klassikern "I love the smell of napalm in the morning". Liberalism som napalm? Eller omvänt?

torsdag, januari 11, 2007

Fånigare gång döljer dig

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070111

Den växande övervakningsbranschen stöter på nya problem. Nej, inte att medborgare övervakas i allt högre grad, i allt fler situationer eller att medborgares integritet tunnas ut allt mer.
     Problemet för övervakarna är kostnadseffektivitet. Det är oerhört personalkrävande att titta på alla bilder och filmer som de tusentals – miljontals – kameror genererar. Identifieringsprocessen måste rationaliseras.
     I ett nyhetsbrev från Sveriges integritetsförsvarare nummer ett, Pär Ström, meddelas att forskare vid universitetet i Maryland har utvecklat programvaror som helt automatiskt ska kunna identifiera människor.
     Utvecklingen av programvaror för ansiktsigenkänning har pågått ett tag. Nu handlar det om gångigenkänning och längdigenkänning. Människor har, menar forskarna, unika gångstilar; ett slags ”gångstils-DNA”.
     Programvaran ska också kunna upptäcka asymmetriska föremål som inte tillhör människors normala fysionomi. Om någon exempelvis bär på en pistol fasttejpad innanför byxorna störs symmetrin i gången och därmed upptäcks detta.
     Problemet så här i utvecklingsskedet är dock om människor försöker gå på ett för dem okarakteristiskt sätt. Då kan man lura datorprogrammet.
     Eller om vi sträcker på oss för att lura längdigenkänningen. Skillnaden mellan en krum gångstil och en sträckt kan nog vara uppemot en decimeter.
     Slutsats: När vi ser allt fler människor gå likt John Cleese i Monty Pythons klassiska sketch ”Ministry of Silly Walks” vet vi att dessa människor enbart vill värna sin personliga integritet i ett allt mer övervakat samhälle.

måndag, januari 08, 2007

Tomhet, låghet och känslighet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070108

Det är främst tre adjektiv som biter sig kvar efter filmåret 2006: tomhet, låghet och känslighet. Tre filmer får illustrera.
     Debatten om Sofia Coppolas Marie Antoinette gick hög i december. Debattörerna lyckades dock undvika Coppolas storhet som regissör – att gestalta tomhet. Marie Antoinette är främst en gestaltning av tomheten i Versailles före revolutionen.
     Relationen till maken Ludvig XVI framstår som totalt tom, livet i slottet som ett överdåd av bakelser och rosa accessoarer, det vill säga tomt, något inre liv hos Marie Antoinette kan inte heller skönjas och det enda livsmål hon har är att avla en manlig tronarvinge.
     Att gestalta tomhet går igen från Sofia Coppolas tidigare filmer. Lost in Translation är på samma sätt en historia om en tom tillvaro i Tokyo, en filmstjärna som har mycket, men saknar allt – och som inte lyckas fånga något.
     Coppola förstärker tomheten med sitt speciella val av filmmusik. I såväl Lost in Translation som Marie Antoinette genljuder postpunk från 80-talet. I den förra hör vi Jesus and Mary Chain. I den senare Siouxsie & The Banshees och New Order.
     De som kan sin postpunk vet att det var just tomheten som gestaltades i musiken; mörker, leda, meningslöshet.

Den publika och kritikerhyllade Borat manifesterar låghet. Här gestaltas det lägsta hos människan och Sacha Baron Cohen vill inget hellre än att vi ska skratta åt vår egen ynkedom.
     När Borat vrålar ut sin skräck för judar och hur de förgiftar världen, är det inget annat än ett antisemitiskt eko från tyskt trettiotal.
     När Borat kåtar upp sig på Baywatch-brudar och flabbar med grabbarna i husbilen, når den ständigt närvarande antifeminismen sin höjdpunkt.
     När Borat viftar med sina exkrementer vid middagen, liksom hans beteende som gravt utvecklingsstörd filmen igenom, visas filmens genomgående antihumanism.
     Måste man inte vara åtminstone en aning antisemit, antifeminist eller antihumanist för att flabba åt Borat, är det enda jag tänker under filmen.
     Borat sparkar nedåt. Lägre än så kan man inte nå som komiker.

Vi såg honom i Mission Impossible III som en synnerligen okänslig filmskurk. Fenomenalt spelat – att gestalta okänslighet kräver känsla. Men det är främst i Capote som Philip Seymour Hoffman personifierar känslighet.
     Som författaren Truman Capote under dennes ambitiösa research inför romanen Med kallt blod spelar Hoffman med en känslighet som vi numera sällan ser på film.
     Studera hur hans ansikte och hans kropp formar och formas av de olika känslotillstånden Hoffman befinner sig i – från att vara medelpunkten i New Yorks societetsträffar, till de isolerade samtalen med en av mördarna i cellen.
     Men framför allt är det rösten som skänker känslighet till karaktären. Det är med denna Hoffman levererar antydningar om sig själv, hans sociala position, hans homosexualitets eventuella betydelse för intresset för mordet, hans längtan, hans ångest.