tisdag, november 29, 1994

Det är fel debatt ändå, Bondestam!

Debattsidan, Computer Sweden nr 50
------------------------------------------------------------------------

Debatten kring samkörningen av Ams och Riksförsäkringsverkets personregister handlade om fel saker, hävdar Anitha Bondestam i CS nr 46. Den handlade om bidragsfusk, men borde handlat om samkörning.
    Problemet är bara att en debatt om samkörning sveper, med en kuslig automatik, in debatten om bidragsfusk.
    Inte ens Bondestam kan i sin artikel lämna bidragsfusket därhän, trots att hon tycker den debatten är fel. Den samhällsekonomiska nyttan med samkörning vinner alltid över finalitetsprincipen hos både beslutsfattare och allmänhet ˇ särskilt i lågkonjunkturer. Därför menar jag att bägge dessa debatter utgör återvändsgränder.
    Själv vill jag styra debatten från både bidragsfusk och samkörning till en debatt som syftar till en kritisk granskning av informationssystem i samhället.
    DI:s eget huvudargument i sitt beslut (att kontrollen bör göras före utbetalning och utgår från uppgifter som den sökande själv lämnar eller samtycker till) leder i själva verket oss till en debatt om främst myndigheters bristfälliga informationssystem.

Varje ansökan om samkörning av personregister för efterkontroll är ett underkännande av det egna informationssystemet. Den fråga DI (och skattebetalarna!) borde ställa till Ams är: "Hur kan ni göra utbetalningar till bidragssökande utan att undersöka om de överhuvudtaget är berättigade till bidrag?"

En analogi från min vardag vore om universitetet antar alla studenter som söker till högre utbildning, för att i efterhand kontrollera om de är behöriga ˇ och en tid in på terminen avvisa de som ej är behöriga. Fullständigt absurt. Självfallet utför universitetet den undersökningen i förväg.
    Och självfallet borde Ams informationssystem hindra att bidragssökande som inte är berättigade till bidrag överhuvudtaget får en utbetalning.
    Därmed skulle DI slippa dylika ansökningar om samkörning ˇ och ständiga beslutsändringar från regeringen.

lördag, november 19, 1994

Allemansrätt på Internet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 941119


ANVÄNDNINGEN av Internet har ökat explosionsartat under de senaste åren, främst tack vare nya programvaror som är relativt enkla att hantera.
    IT, elektronisk post och "netsurfing" verkar ligga på allas läppar och det skrivs spaltkilometrar om utflykter på World-Wide-Web. Tidskrifter som amerikanska Wired och svenska Z (blivande z.mag@zine) satsar nästan uteslutande på att skriva om livet på Internet.
    Men hur många av VK:s läsare har kommit i kontakt med Internet? Hur många har "surfat på nätet"? Om vi räknar bort studenter och anställda vid universitetet blir antalet knappast särskilt stort. Går det ihop med tankarna bakom Internet?

DET LIGGER i Internets anarkistiska idé att restriktionerna på och kring nätet ska vara få. Var och en borde ges möjlighet att vistas i cyberspace – "informationsrymden" – och hämta information, bilder och musik. "Information wants to be free" är det klassiska uttrycket för det anarkistiska idealet. För att ytterligare uppfylla detta ideal borde varje medborgare få tillgång till den fria informationen.

ALLEMANSRÄTTEN är en av de främsta svenska kulturyttringarna; att var och en har rätt att vistas i skog och mark, plocka bär, svamp och blommor, utan att någon markägare kan sätta stopp. Borde inte allemansrätten gälla också i den virtuella världen?
    Att tillämpa allemansrätten på Internet vore att se till att inte utestänga medborgare från informationsrymden. Det kan ske genom att tillhandahålla nödvändig rekvisita av datorer och programvara på offentlig plats i samhället för dem som vill botanisera bland världens databaser. Internet ska inte uppfattas som ett tekniskt vidunder. Internet är en kulturyttring av vår tid; ett kulturfenomen som kan tillhandahålla kulturella upplevelser.
    När jag går till biblioteket i andra ärenden – läsa en dagstidning eller en tidskrift, låna en bok med mera – borde jag också kunna läsa tidskrifter som inte finns i fysisk form, gå på museum i Australien, titta på historiska monument i Europa, ta del av forskning inom mitt intresseområde, läsa om vår regerings förehavanden och allt annat som Internet möjliggör.

DETTA BORDE heller inte vara så svårt att realisera. Dagens bibliotek är oftast datoriserade till en viss grad – förvisso med varierande standard. Vad som saknas är främst uppkoppling till nätverket. Umeå kommun skulle kunna – mig veterligt – bli den första kommunen i Sverige som införlivade Internet i sitt ordinarie kulturutbud.
    Det värsta som kan hända är om beslutsfattare tror att Internet handlar om teknik – datorer är ju inblandade – och inrättar någon form av "datastugor", där främst teknikfreaks känner sig hemma, separerad från övrigt kulturellt samhällsutbud och övrig kulturell verksamhet. Det vore att välja bort idén om allemansrätt på Internet. Det vore rent ut sagt korkat.
    Integrera – hellre än separera – informationsrymden i kommunens kulturella utbud och ge "alle man rätt" att ta del av de upplevelser som denna rymd kan tillhandahålla.

torsdag, oktober 27, 1994

Alltför ytlig debatt kring Datainspektionens beslut

Debattsidan, Computer Sweden nr 42


Datainspektionen (DI) får återigen opinionen mot sig på grund av ett avslag mot att använda resultatet av en samkörning av olika register i syfte att åtala bidragsfuskare.
    Lars Dahmén (CS, nr 35) med flera journalister i dags- och veckopress tycks uppfatta detta som ett felaktigt beslut. Inte på så sätt att DI har tolkat datalagen fel, utan att felet är själva datalagen.
    Vad som saknas är dock en närmare granskning av DI:s motiv till beslutet. En sådan granskning ger dessutom näring till debatten om problemen med datalagen.
    Bakgrunden är att Ams misstänker att det förekommer människor som erhåller bidrag från både a-kassa och försäkringskassa samtidigt. Vilket är förbjudet. För att bringa klarhet i detta, och komma åt eventuella fuskare, vill Ams i efterhand samköra register.
    DI har i ett beslut (1994-08-22) givit Ams tillstånd till samkörning av registren för att kontrollera eventuell omfattning av dylikt fusk. DI ger i samma beslut föreskriften att uppgifterna inte får användas för kontrollverksamhet mot enskilda bidragstagare.

DI presenterar tre viktiga argument för sitt beslut.
    · När riksdagen beslöt att införa uppgiftsskyldighet för a-kassorna, låg ett betänkande från Ams som underlag för beslutet: "... uppgiftslämnandet avsåg uppgifter erforderliga för en analys av hur försäkringen fungerar och utgifterna för den och att man utgick från att det inte var fråga om kontrollverksamhet mot enskilda bidragstagare."
    · DI menar att det i allmänhet ska finnas en möjlighet att kontrollera att ett regelsystem följs för att respekten ska kunna upprätthållas. Frågan är hur kontrollverksamheten ska fungera. Om utformning av kontroller, frågar sig DI om inte rutiner kan införas så "... att den noggranna och huvudsakliga kontrollen görs före utbetalning och till övervägande del utgår från uppgifter som den sökande själv lämnar eller samtycker till?"
    · DI menar att uppgifterna från denna samkörning inte är helt tillförlitliga. "Eftersom nuvarande olika bidragssystem inte utgår från samma inkomstbegrepp, tid för inkomstens förvärvande, familjebild etc, är det nödvändigt att ta hänsyn till det materiella reglerna för beräkning av bidragen, så kallad datakvalitet."

På vilken nivå ska debatten föras?
    Bör medborgare hållas ovetande om att de uppgifter de lämnar kommer att samköras med andra register?
    Bör data med låg kvalitet användas som underlag för åtal mot bidragsfuskare?
    Bör vi tillåta möjligheten att en oskyldig bidragstagare åtalas på grund av låg datakvalitet?
    De som menar att DI:s beslut var felaktigt, tycks anse att svaret på ovanstående frågor är ja.
    Problemet är att DI:s beslut synas för ytligt.
    Att en myndighet skriker efter tillstånd till samkörning för att kontrollera sin verksamhet, tyder främst på att myndigheten har designat kontrollfunktionen i sitt informationssystem på ett bristfälligt sätt.
    Borde inte kritiken hellre riktas mot bristfälliga informationssystem?
    Varför ska medborgare utsättas för onödiga samkörningar i efterhand på grund av dåligt designade system?
    Datalagen må ha sina brister. Men lagen förtjänar en noggrannare kritisk analys än den vanligt förekommande raljerande kritiken, som mest handlar om dess ålder (f 1973) ? när andra svenska lagar kan vara hundratals år gamla ? och att lagen inte hänger med "i den snabba IT-utvecklingen".
    Inget argument läggs fram för att den IT-utveckling som pågår är en god utveckling.

Jag vill faktiskt ha en lag som inte medger samkörningar av mina lämnade uppgifter utan min vetskap, speciellt om behovet av samkörning är ett resultat av en eller flera myndigheters bristfälliga informationssystem.
    Och jag vill ha en datalag som inte medger användandet av data med så låg kvalitet att oskyldiga kan komma att åtalas med denna data som underlag.
    Att dessutom DI själv hävdar att den skyddar fuskare (CS 34) visar en närmast destruktiv självkritik. Det är väl tvärtom ickefuskarna DI skyddar? Fuskarna skyddas väl av myndigheternas bristfälligt designade kontroller?