lördag, november 27, 1999

Är du en mekare eller..?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991127


Ulf Mellström
Män och deras maskiner
Nya Doxa

Män har alltid varit det självklara forskningsobjektet när människan skulle studeras, eftersom män alltid varit normen. Thomas Laqueurs bok Om könens uppkomst ger flera belysande och problematiska exempel på detta.
   Mansforskning är något annat. Det är en växande del av genusforskningen som innebär att studera mäns livssammanhang; manligt identitetsskapande, historiskt och i samtiden.
   I ett samhälle där teknik tar allt större plats och ges allt större betydelse (bredband!) är det värdefullt att få ta del av socialantropologen Ulf Mellströms nätta och lättlästa bok Män och deras maskiner (Nya Doxa).
   Han utgår från de två övergripande perspektiven inom genusforskningen, essentialism och konstruktivism. Mellström själv sällar sig till konstruktivisterna, som hävdar att könsroller är sociala och kulturella konstruktioner, och därmed föränderliga. I motsats till det essentialistiska perspektivet, som menar att könsroller är "naturliga" och nedärvda.

VARFÖR TILLBRINGAR män så mycket tid med tekniska prylar? Hur kan de män som umgås mycket med teknik karaktäriseras?
   Mellström beskriver tre idealtyper: mekaren, den praktiske, jordnäre teknikern som arbetar med kroppen, nära maskinerna. Den andre är ingenjören, den matematiske, rationelle och analytiske teknikern som arbetar främst med beskrivningar av teknik. Den tredje är "datanörden", en lite nedsättande benämning på datorintresserade män, som arbetar med symboler i en abstrakt värld.
    Likheterna mellan dessa typer är att maskinerna står i centrum för de manliga gemenskaper där dessa män förenas. Att kunna kontrollera och behärska maskiner utgör självbekräftelsen. Ju duktigare man är på detta, desto mer respekt uppnås i gemenskapen.

DEN INTRESSANTASTE tolkningen Mellström gör efter sina fältstudier bland ingenjörer och andra tekniker är att det är en pojkkultur som frodas i manliga teknikgemenskaper. "Mitt arbete är precis som ett dataspel. Den enda skillnaden är att det här är verklighet och nu för tiden får jag betalt", säger en ung ingenjör på SAAB:s flygdivision, där JAS tillverkas.
   "Puer aeternus", skriver Mellström, "den evigt unge" är den fundamentala karaktärstypen för manliga tekniker. Han får det bekräftat av de äldre teknikerna vid SAAB, som kallar sin arbetsplats för ett gubbdagis.
   Men vad är det som gör att män ägnar teknik så stort utrymme i sina liv? Makt, svarar Mellström. Uteslutande. Att behärska teknik innebär en maktutövning på sin omgivning.
   Det gäller dock enbart teknik som räknas som manlig. Sådan teknik som kvinnor traditionellt har använt som exempelvis spis, strykjärn och tvättmaskin, verkar inte inneburit mera makt.
   Snarare tvärtom.

fredag, november 19, 1999

Inte bara i TV-rutan

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991119


Så har Bonniers Stora journalistpris delats ut för 1999. Priserna ges till journalister i olika kategorier; dagspress, tidskrifter, radio, tv, nya medier och Lukas Bonniers journalistpris. Den som tilldelades det sistnämnda priser är den erfarne radio- och tevejournalisten Åke Ortmark "för intelligent och ihärdig intervjukonst".
   Senaste numret av ETC (5/99) visar även en annan sida av Ortmark.
    Finansmannen Robert Weil skrev på DN Debatt i juni i år en kort artikel, där han i egenskap av kapitalist tackar alla löntagare för allt de avstått under de senaste decennierna.
   Anledningen är följande: en krona på börsen har efter 20 år vuxit till 20 kronor (inflationen borträknad). Under samma period har en löntagares krona vuxit till en krona och tjugo öre. Börskronan har alltså ökat ca 100 gånger mer än löntagarkronan, skrev Weil.
   Det var relativt tyst kring Weils artikel; några korta artiklar i olika tidningar samt en tam debatt i teveprogrammet Speciellt. Åke Ortmark reagerade emellertid starkt och skrev ett brev till Robert Weil. Detta brev publiceras i sin helhet i detta nummer av ETC.
    Ortmark inleder brevet med: "Din artikel i DN i dag kan åstadkomma mycket skada. En sådan där artikel ger ytterligare argument för alla dem i Sverige som anser att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är för stora."
   Och fortsätter med pekpinnar om vådan av att skriva en sådan artikel: "Det sker i en period då det framstår som allt mer önskvärt med tanke på samhällsutvecklingen och konkurrensförutsättningarna att skapa ett system som gör det möjligt för högutbildade, som civilingenjörer att få behålla mer efter skatt."
   Ortmark kunde – i yttrande- och åsiktsfrihetens anda – bemött Weil i en öppen debatt. Eller gjort det han får journalistpriset för: en "intelligent och ihärdig" intervju i TV8, där han numera huserar. I stället läxade Ortmark med ett privat brev upp den som initierar en annorlunda ekonomisk debatt.
   Borde inte den tredje statsmaktens pristagare hålla sig för god för sådant?

onsdag, november 03, 1999

Karaktärsdanande kapitalism

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 991103


Richard Sennett
När karaktären krackelerar
Atlas

"Den nya kapitalismen" är ett fenomen som allt fler kritiskt diskuterar och analyserar. Björn Elmbrant använder begreppet hyperkapitalism i en artikel i Arena (nr 4/99), där han beskriver de destruktiva krafterna i dagens kapitalism. Manuel Castells hävdar i sin trilogi att den nya informationella ekonomin skapar en tydlig skillnad mellan relevanta och irrelevanta människor i nutidens ekonomiska system.
   I samma anda, men med ett lite annorlunda angreppssätt, analyserar den amerikanske sociologen Richard Sennet den nya kapitalismen i boken När karaktären krackelerar (Atlas). I samband med kapitalismens förändring fokuserar Sennett hur vi människor förändras. Vilka karaktärsdrag premieras hos oss människor i den nya kapitalismen?
   Med avstamp i en studie Sennett gjorde på 70-talet blottläggs förändringar i människors arbetsförhållanden och i det kapitalistiska systemet. En teknikkonsult som är son till en av deltagarna i 70-talsstudien, ett bageri i Boston som har genomgått stora förändringar, en medelålders kvinnlig barägare som sadlar om till reklamarbete i New York och ett antal programmerare som blivit bortrationaliserade från IBM utgör erfarenheter som Sennett använder för att tolka kapitalismens karaktärsdanande anda.
   Ett karaktärsdrag hos den nya kapitalismens människor – vi själva, nota bene – som utkristalliseras i boken är flexibilitet; att kunna inordna sig i ett system där flytt från plats till plats, arbete till arbete, med ytliga och kortsiktiga förbindelser till arbetskamrater och grannar blir följden. Instabila och oförutsägbara nätverksföretag förutsätter rörliga människor.
   Att bejaka fragmentering blir därför också ett viktig karaktärsdrag; att känna sig trygg nog i sig själv att gång efter annan kapa banden med sitt förflutna.
   Riskvillighet är en daglig nödvändighet, inte bara för investerare eller för särdeles äventyrliga personer, utan, som Sennett visar, också ett viktigt karaktärsdrag för var och en.
   Under ett arbetsliv i dag rör sig människor inte enbart uppåt i en hierarki, inom ett företag, utan vanligtvis sidledes mellan olika företag.
   Det innebär ett risktagande. En förflyttning uppåt förutsätts vara något positivt. En sidoförflyttning är ett högst osäkert beslut. Men nödvändigt.
   Efter en tid ses det som ett misslyckande att stanna kvar; att stanna innebär att lämnas utanför.
   Den protestantiska, kapitalistiska anda som Max Weber beskrev i början av seklet skapade prestationsmänniskan; en sparsam, arbetsintensiv människa med hög arbetsmoral, där självbekräftelsen och identiteten fanns i arbetet och det materiella resultatet.
   I den postmoderna, kapitaliska anda som Sennett beskriver ersätts prestationsmänniskan med den ironiska människan. Ironin blir ett mentalt tillstånd där människor inte tar sig själva på allvar, bland annat därför att villkoren för självidentifikationen så lätt kan ändras. "Ett plastiskt jag, ett kollage av brottstycken i ständigt vardande, alltid öppet för nya erfarenheter."
   Det skulle vara lätt att avfärda Sennett som en konservativ nostalgiker som längtar tillbaka till bättre tider. Inget vore felaktigare.
   Sennett längtar inte tillbaka till ett rutiniserat arbetsliv med trångsynta värderingar, där möjligheten att utveckla den egna personligheten var högst begränsad. Men det betyder inte att den nya ordningen naivt måste bejakas.
   Sennetts analys av den nya kapitalismen kan också utgöra en grund för att tolka aktuella händelser, som till exempel turerna kring tillsättningen av en ny vd på SVT. Lars Weiss hantering av sitt företag i syfte att undkomma skatt kan tolkas som ett karaktärsdrag som den nya kapitalismen premierar, men som inte premieras av somliga riksdagsmän och delar av SVT:s styrelse.
   Ett public-serviceföretag som SVT anses inte agera på den nya kapitalismens arena. Och då blir också tveksamheten till Lars Weiss som vd på SVT begriplig.